Syskon har man hela livet

Jana Kippo, en kvinna i 35-årsåldern, har efter många år på annan ort rest tillbaka hem till Kippogården i den fiktiva byn Smalånger i Västerbotten. Hon vill hjälpa sin tvillingbror, som håller på att supa ihjäl sig.

I i SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs bok ”Jag for ner till bror”  är Jana Kippo fantastiskt gestaltad av Amanda Jansson i det mest autentiska skådespeleri jag har sett på länge. Rasmus Johansson spelar Bror med en hudlöshet och sårbarhet som känns i hela rummet.

Amanda Jansson som Jana Kippo i SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs bok ”Jag for ner till bror”.

Manus har skrivits av Karin Arrhenius, och serien har regisserats av Sanna Lenken. Jag måste erkänna att det är oändligt skönt att se en tv-serie som utspelar sig på genuin landsbygd, med jordade, realistiska karaktärer, helt utan glitter, glamour och tillrättalagd ytlighet. På Kippogården är det gammal ingrodd disk, ladugårdsskit, potatisskal, flottigt hår och obäddade sängar i ett hus som ingen har ägnat någon omsorg på väldigt många år.

Scenografin har gjorts med stor trovärdighet av Betsy Ångerman Engström. Den broderade korsstygnstavlan med älgar eller hjortar (se bild längre ner) är bara en detalj bland många som vittnar om en välutvecklad fingertoppskänsla.

 

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för ditt stöd!

 

Fortsätt läsa ”Syskon har man hela livet”

Den blå kaftanen – ett ömsint drama om kärlek

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

 

En storslagen, oändligt vacker film om kärlek

 

Maryam Touzanis prisbelönta film ”Den blå kaftanen” är ett finstämt kammardrama som rör sig med små uttrycksmedel. I det lugna, fåordiga berättandet förmedlar subtila blickar och åtbörder allt från stark passion och hopp till ömhet, medkänsla och sorg.

Det är en av de vackraste kärleksfilmer jag har sett. Den kan ses på SVT Play till söndag den 25 augusti. Bry er inte om SVT:s fåniga introduktionstext – men missa inte filmen! Det här är sann filmkonst på en nivå som vi sällan ser.

Mina (Lubna Azabal) och Halim (Saleh Bakri) i den fransk-marockanska filmen ”Den blå kaftanen”.

Mitt i Prideveckans buller och vulgaritet visar SVT den finstämda, fingertoppskänsliga fransk-marockanska filmen ”Den blå kaftanen” om Mina (Lubna Azabal) och Halim (Saleh Bakri), som är gifta sedan många år.

Fortsätt läsa ”Den blå kaftanen – ett ömsint drama om kärlek”

Vänskap är förståelse utan ord

”Sin palabras” på spanska betyder ”utan ord”. Av någon anledning låter det vackrare och mer högtidligt på spanska än på svenska. Det är ett tillstånd där allting stämmer och känns bra i relation till en annan människa. Inga ord behövs för att bekräfta det. 

Ett stort och tyst samförstånd och en tillit som står stadigt mellan dig och den andre är grunden för vänskap.

Vänner blir viktigare ju äldre man blir. Men kraven på vänskap ökar också. Bilden på väninnorna stämmer inte för mig. De flesta av mina vänner är män.

I en ond tid är vänner viktigare än någonsin. Men inte vilka vänner som helst, utan verkliga vänner. De som man kan vara sig själv tillsammans med och prata om vad som helst med. De som uppriktigt tycker om och bryr sig om en.

Jag tror att de vänner vi behöver kommer till oss i olika skeden av livet. Medan andra, som vi har delat en bit av livet med, försvinner. Det är åtminstone min erfarenhet. Vi är som himlakroppar som för en tid följer varandras bana och har någonting som vi ska uträtta tillsammans.

Fortsätt läsa ”Vänskap är förståelse utan ord”