Pappas mormors tvättmaskin

Annas klappträ.

Tvättmaskinen går sönder. Mitt i sköljprogrammet stannar den och blinkar uppfordrande. Tvätten är vitprickig av tvättmedel och måste sköljas för hand i badkaret. Där jag bor kan man ändå inte tvätta på somrarna, eftersom flera års torka har gjort att grundvattnet står lågt. Tvätten växer efterhand till ett litet berg.

Den trasiga tvättmaskinen skickar iväg mig på en tidsresa, en av dem som vi sällan tillåter oss att göra. Medan tvättberget växer och jag väntar på en reparatör faller blicken på en liten bit historia som finns i mitt hus. Det är ett slitet klappträ efter min pappas mormor. Det hänger på en krok i mitt kök.

Pappas mormor hette Anna Uppgren och föddes 1875 i en liten finnskogsby utanför Bollnäs. Den 5 november 1899 gifter hon sig med snickaren Herman Uppgren. De lever tillsammans i ett mycket lyckligt äktenskap i nästan 50 år och får fem barn. Pappas mormor hade ingen tvättmaskin. Hon hade den tidens tvättmaskin, ett klappträ. Det, och så tvättbrädan.

Jag tar fram Annas klappträ, håller i det, känner på den skrovliga, slitna ytan. På baksidan har min mamma präntat in Annas födelse- och dödsdatum; 26 februari 1875 – 11 december 1946.

På pappas mormors tid sparas hela årstvätten ihop till stortvätt i Ljusnan på somrarna. Det står en liten hukande tvättstuga vid älvstranden, så skev att den ser ut att kunna falla ner i älven när som helst. Inuti det lilla huset finns en enorm bykgryta som man eldar under och kokar tvätten i för att få den ren. En klick såpa och ett rejält dunkande med klappträt gör resten.

Annas klappträ är nött och fårat av otaliga tvättar vid stranden där hon och de andra kvinnorna sköter sin tvätt på somrarna. Hennes tvättberg måste ha varit enormt mycket större än min lilla futtiga hög. Sju personers kläder och sänglinne och handdukar för ett helt år.

Efter kokningen över öppen eld bars tvätten ut på en liten klappbrygga, där kvinnorna låg på knä och med sina klappträn bokstavligen bankade smutsen ur klädesplagg och lakan. Alltihop sköljdes i Ljusnans rena vatten som rinner från källflödena i Härjedalsfjällen ner mot Hälsingekusten. Jag har egna minnen av den lilla tvättstugan vid älvstranden. Min mamma tvättade också där. Nu är den riven sedan många år.

Herman och Anna Uppgren hade varit gifta i åtta år när de köpte marken Marieberg n:o 1 genom ett köpebrev daterat den 6 juli 1907. Herman bygger huset med sina egna händer. Det får stå kvar i nästan 80 år. 1935 planterar han en ek på gården. Det är modigt gjort av Herman, för normalt växer inte ek norr om Dalälven. Men Hermans ek växer sig stor och ståtlig.

Anna och Herman Uppgren med de fem vuxna barnen.

Julen 1933 får Anna en julklapp av sonen Axel. Det är en dagbok från Bollnäs Nya Bryggeri Aktiebolag där Axel arbetar. Anna har aldrig tänkt skriva dagbok. Hon är en vanlig enkel kvinna och tycker inte att hennes liv är något att berätta om. Men hon börjar pränta ned några rader då och då om vardagliga saker som utspelar sig i hennes och familjens liv.

Innanfönster som tas ut på våren och sätts in på hösten. Stortvätt i Ljusnan. Sätta potatis. Bekanta som dör. Klädköp i Bollnäs ekiperingsaffär. Släktingar som gästar gården och besök som hon själv gör. Hennes dagboksanteckningar kommer att omfatta åren 1934-37 och någon enstaka anteckning fram till 1940. Ute i Europa drar det ihop sig till krig.

När hon börjar skriva dagbok är hon 58 år gammal. När hon slutar är hon 65. Det är sparsamma, ordknappa rapporter som, trots att de är kortfattade, ändå berättar mycket om hennes och familjens liv och vem hon själv är.

Anna är en varmt troende kvinna. Hon är sin familjs absoluta centrum, hon är ett universum av praktisk kunskap, motorn som får allting att gå runt. Hennes tid och kärlek räcker på något egendomligt sätt till för alla. Familjen är hennes värld, de vuxna barnen kommer på ständiga besök, och hon och maken Herman (som hon kallar Far) besöker barnen och andra släktingar och stannar ibland i veckor på ”Semäster”.

Hon skriver med prydlig, snirklig handstil men utan interpunktion, och hon stavar som en kratta. Anna har bara några års skolgång bakom sig. Hon uttrycker inte en enda känsla, det var nog sådant som hon inte tyckte var värt att skriva om. Inte ens när hon drar ut alla sina tänder samtidigt antyder hon att hon känner någonting.

”På Torsdag var Far och jag till Trehörningsjö så jag drog ut mina tänder. På fredag var vi till Anundsjö på utflykt. På Lördagkväll reste vi hem till Bollnäs och på måndag den 15 juli började vi med stortvätt.”

Jag var två år gammal när Anna gick bort och har inga egna minnen av henne. Men när jag läser hennes rader kan jag se, höra, känna och ana hur hennes och familjens liv gestaltar sig. Jag kan se dem, höra deras röster, känna doftstråken av såpa, björkved och nykokt kaffe i gården Marieberg.

Min pappa med sitt första fortskaffningsmedel.

Hennes anteckningar är bilder ur liv som inte längre finns. Resan från klappträ till en trasig tvättmaskin mer än hundra år senare är också berättelsen om hur välfärden föds och byggs upp av arbetsamma svenskar under decennier.

Anna berättar inte hur hon och Far tar sig fram när de ska iväg någonstans. Att de går till fots även när målet ligger många kilometer eller mil bort är så självklart att det inte behöver nämnas. Apostlahästarna är det fortskaffningsmedel som står till buds. En enda gång skriver hon att de åker Bil hem från en fest, och det är så ovanligt och exklusivt att hon stavar bil med stort B.

Inte heller Annas och Hermans barn kommer att skaffa sig andra fortskaffningsmedel än cykel och spark. Deras äldsta barnbarn däremot, min pappa, ska 1957 köpa sin första bil, en blå DKW med vit topp. Det är på 1950- och 60-talen som välståndet börjar omfatta även arbetarklassen. Vanligt folk skaffar sig telefon och bil och byter utedasset mot badrum med vattentoalett.

Min pappa med vår första bil 1957, en blå DKW med vit topp.

Jag försöker tänka mig in i Annas liv. Ingen centralvärme, huset måste eldas i vedspis, kaminer och kakelugnar med ved som först måste huggas, klyvas och torka. Någon elektricitet får de inte förrän i maj 1935 när en elektrisk kabel sätts upp ”här på backen”. Vattnet måste pumpas upp ur brunnen med gårdspump. Mathållningen sker till stor del som självhushåll med odlad potatis och grönsaker. Ibland får de köpa kalvkött av någon bekant. Naturbehoven sköts på ett utedass, även när det är 30 grader kallt.

Gården Marieberg rivs 1986.

Herman och Anna Uppgren avled båda 1946. Fyrtio år senare, 1986, rivs deras gård Marieberg. Vägen ska fram. Min far, som har vuxit upp på gården, är där och bevittnar tragedin och tar bilder. Gräset är vildvuxet och tomten ovårdad. Ingen verkar ha bott i huset på länge. Någon gång på 1970-talet har någon våldfört sig på huset, moderniserat och tilläggsisolerat med vit träpanel som ligger fult i liv med fönstren.

Inne i rummen är de gräsliga 1960- och 70-talstapeterna rivna i flagor, och bräder, mattbitar och annan rivningsbråte ligger slängda på golven.

Att se det hus där man föddes och växte upp skövlat och rivet är som att själv tillfogas en skada. Pappa vill rädda en bit av det han älskat och levt med. Han tar med sig en brädbit från rivningsbråten i huset som hans morfar byggde. På träbiten skriver han med prydlig handstil sina morföräldrars data och datum för rivningen: 6 augusti 1986.

Både träbiten och Annas klappträ har sedan länge en hedersplats hemma hos mig. De är en del av min historia, av allas vår historia om hur Sverige med hårt arbete reste sig ur fattigdom och nöd – för att nu med hög fart rasa utför i alla avseenden.

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s