Det feministiska pitthatet

Jag säger det på en gång: feminismen och i synnerhet det feministiska manshatet håller, tillsammans med islamisering, mångkultur och kulturmarxistisk värdeuppluckring på att driva Sverige åt pipan. Vart och ett av de här fenomenen är tillräckligt för att förstöra ett land och en kultur. Men i Sverige går de hand i hand, och resultatet av deras destruktiva samverkan – inte bara i Sverige – håller på att undergräva den västerländska civilisationen som vi känner den.

När våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn en dag står i de rykande resterna av ett Sverige som en gång var kommer de förhoppningsvis att ärligt fråga sig hur det kunde hända. Varför bestämde sig starka krafter för att vår civilisation skulle begå självmord? Hur gick det till? Varför sa ingen ifrån?

Vi är många som länge har sagt ifrån och oavbrutet säger ifrån. Men fortfarande dominerar destruktivitet, aningslöshet och ren dumhet både politik, media och allmän debatt. Det jag tar upp här är bara en tråd av oändligt många likadana. Var och en löper i parallella banor mot ett gemensamt mål: att rasera den kultur och sammanhållning som hela vårt samhälle bygger på, bland annat genom att attackera samhällets allra minsta och mest sårbara byggsten, kärnfamiljen. Den är själva basen i samhällsbygget. Om man angriper och lyckas splittra kärnfamiljerna och människor slutar reproducera sig rasar hela samhället.

Katarina Mazetti är bara ett exempel av många i de feministiska stormtrupperna. Man kan inte rå för att man heter som en chokladfabrik, men i Katarina Mazettis fall är det värre än så. Hon hatar män. Hon verkar vara besatt av ett glödande pitthat som kännetecknar många feminister. Pitthatet går som en röd tråd genom hela hennes karriär som journalist och författare. Hon är 73 år, så hon har haft god tid på sig att ödelägga en hel del under sitt liv.

Vi andra som också har varit med ett tag har traumatiska minnen av hur hon tillsammans med bland andra Isa Edholm i åratal plågade radions P1-lyssnare med tokfeministiska program som ”Freja” och ”Radio Ellen” (1981-1995). Programmen sändes från Umeå och Luleå. ”Gender” hette ett annat eländesprogram. Bara namnet gav skavsår i öronen.

Den radiolyssnande allmänheten skulle marineras ända in på benknotorna och upp till hårrötterna med kvinnokvid om hur fruktansvärt förtryckta kvinnor är i världens mest jämställda land. Programmakarna hade uppenbarligen helt fria tyglar för sin manshatande feministmarinad. De fick hållas i decennier. Föreställ er de epitet som skulle ha haglat om någon man hade ifrågasatt genussmörjan. Freja och ”jämställdhetsprogrammet” ”Lika villkor” slutade tack och lov sändas efter nyår 2003/2004.

”Förödande för vår bevakning av jämställdhet och feminism i Sverige. Det är skrämmande att det här händer i ett land som anses vara ett av världens mest jämställda” sa Frejas projektledare Gunilla Nordlund då,  efter att – beklagligt nog – ostört ha fått arbeta med feministiska frågor i nästan 20 år inom Sveriges Radio.

Försvarsövningen Aurora 17. I förgrunden överste Peder Ohlsson.

Försvarsövningen Aurora 17  har gett Katarina Mazettis pitthat ny näring. I en lika rasande som korkad artikel i vänsterblaskan ETC går hon till full attack mot försvarets övning.

”Nu är det över. 19 000 glada stridspittar har fått komma ut i skog och mark och leka krig med alldeles riktiga vapen och i ”realistiska” scenarion. Det är klart att det var populärt i vida kretsar. I vanliga fall får man ju betala dyrt för att kriga, i paintball-events och laserdomer” skriver hon.

”Drygt en halv miljard kostade partyt.”

Notera ordvalet här. Övningen för ett försvar som är av nöden om Sverige angrips av fientlig makt ser hon som ett ”party”. Till och med ”käket” var bra. Det är upprörande. Det faller henne inte in att ”stridspittarna” kan bli hennes räddning om Sverige utsätts för anfall.

Aurora 17 kostar drygt en halv miljard. När jag hörde flygplansdånet dag och natt ovanför mitt tak längst ute i Sveriges ostligaste glesbygd, med kortare avstånd till Baltikum än till svenska fastlandet, kände jag mig trygg för första gången sedan Fredrik Reinfeldts regering 2009 genomdrev enorma nedskärningar av försvaret och ÖB Sverker Göranson några år senare sa att Sveriges försvar skulle kunna hålla stånd högst en vecka.

Med flygplanen brummande ovanför huset kände jag att jag gärna är med och bidrar till den där halva miljarden med mina skattepengar. Men Mazettis upprördhet vet inga gränser:

”Kanske kan vi till ett annat år spara miljarder på att ersätta hela cirkusen med 19 000 stycken av försvarets egna läsplattor i gråbrungrönt, med olika wargames installerade och med PewDiePie som krigskorre i ett hörn?”

Det är uppenbart att hon ser ett nationellt försvar som en lek, ett dataspel. Krig finns inte på riktigt i Katarina Mazettis värld. Ett mycket större hot mot Sverige är en skenande global miljöförstöring, anser hon.

Vad jag vet har Katarina Mazetti aldrig reflekterat över miljöaspekten på att ta emot hundratusentals människor från länder med varmt klimat till vårt kalla nordiska land, där bostäder och arbetsplatser måste värmas upp större delen av året. Så mycket för det miljöhotet.

Hon har många gånger tidigare visat prov på uppseendeväckande brist på verklighetsförankring. Det är bara några år sedan hon utlöste folkstorm med en krönika i Ica-Kuriren  som var ett generalangrepp på Sverige och svenskheten. Hon ifrågasatte svenska högtider och svensk folkmusik, som, när de rensats på sitt utländska ursprung, inte existerar över huvud taget, menade hon.

”Vad blir kvar? Thore Skogman och Göingeflickorna? Om sådant här läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan” utgöt sig Mazetti.

Hon citerade förtjust ”en statistiker i bekantskapskretsen som säger att det är mycket svårt att finna en ”svensk” som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen.

(Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).”

Min och de flesta andra svenskars ursvenska släkter är alltså full av vita älgar. Mazetti trajdar på i marschkängorna och skriver om ”de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).”

Hon vill ge bilden av att det är svenskar som gifter sig med varandra och blir gravt inavlade. Hennes oförskämdhet och brist på kunskap är anstötlig. I själva verket är det framför allt två stora grupper som utmärker sig med släktgiften som kan ge upphov till genetiska missbildningar: judar och muslimer. Det förekommer också i kristen hederskultur i Mellanöstern.

Muslimer gifter sig påfallande ofta med kusiner och andra nära släktingar. Resultatet är en förhöjd andel dödfödda och gravt missbildade barn. Motsvarande tendens finns bland judar som gifter sig inom sin grupp och har en kraftigt förhöjd frekvens av genetiskt betingade sjukdomar.

Gauchers sjukdom är den vanligaste ärftliga sjukdomen bland judar av östeuropeisk härkomst (Ashkenazejudar). Här har cirka 1 av 40 personer den genetiska defekten, och 1 av 400 får Gauchers sjukdom.

Katarina Mazetti hade med sin krönika i Ica-Kuriren än en gång offentligt demonstrerat sin katastrofala brist på omdöme. Folkstorm utbröt. Efter 600 kritiska kommentarer stängde Ica-Kuriren sitt kommentarsfält.  Men eftersom Mazettis bisarra åsikter omfattas av den politiskt korrekta eliten hedrades hon med en socialdemokratisk inbjudan att hålla 2013 års förstamajtal på Larmtorget i Kalmar.

I en intervju i Barometern erkände hon att hon tackat ja delvis för att SD-politikern Thoralf Alfsson bor i Kalmar.
Alfsson hade nämligen uppmärksammat hennes Ica-krönika i inte alltför smickrande ordalag på sin uppskattade blogg.

I en ledare i Dagens Nyheter  bemöter Erik Helmerson Mazettis pitthatskrönika.

”Försvaret är en garant för att svenskarna även i fortsättningen ska kunna köpa Katarina Mazettis böcker och rösta på Gudrun Schyman. Hur vore det med lite tacksamhet?” skriver han och påpekar att ”de som deltog i Aurora 17 består av kvinnor och män som faktiskt riskerar sin fysiska hälsa för att Mazetti och Gudrun Schyman ska få fnissa om stridspittar.”

”Texten pyr av fördomar om försvaret som en testosteronklubb där män möter andra män med våld. Den blundar för att det svenska försvarets syfte är att skydda oss från angrepp. Den ignorerar alla de svenska män och kvinnor i uniform som dagligen riskerar sitt eget liv för att bygga bräcklig demokrati i länder som Afghanistan och Mali.”

Nu ska vi ägna oss åt sexistiska förolämpningar ett tag. Jag är övertygad om att Katarina Mazetti är väldigt nöjd med att ha använt ordet ”stridspitt”. För säkerhets skull upprepar hon ordet fyra gånger. Jag tvivlar inte heller en sekund på att Gudrun Schyman nästan kissade på sig av förtjusning när hon läste Mazettis krönika. Men 16 procent av försvarsmakten utgörs av kvinnor. Det har varken Mazetti eller Schyman ägnat en tanke.

I de rabiata feministernas värld är ”pitt” alltså ett skällsord. Det är obegripligt, eftersom jag är rätt säker på att de flesta feminister uppskattar en pitt i sitt privata liv och i sin egen sänghalm. Genom att använda en beteckning på det manliga könsorganet som skällsord och nedsättande epitet sällar sig Mazetti och andra feminister till alla de män som använder ordet ”fitta” som skällsord om kvinnor – trots att fitta i allmänhet är det skönaste de vet och ständigt längtar efter, med undantag för homosexuella män.

Den svenska feminismen har gått fruktansvärt vilse och är helt i avsaknad av karta och kompass i den urskog av relativisering och hatisk kamp mot vita män dit de har förirrat sig. De allra sjukaste – här är det fråga om en masspsykos – förnekar könsskillnader, påstår att kön är en social konstruktion, vägrar pojkar och flickor rätten att vara just pojkar och flickor och är besatta av maktkamp mot män.

På 1960-och 70-talen läste jag Eva Moberg, Monica Boëthius och Kristina Michanek. Jag lyssnade på ”Sånger om kvinnor”  och Fria Proteatern. Vi 40-talister var den första generation som på allvar gjorde uppror mot hemmafrurollen och fick möjligheter att utbilda oss och bli självförsörjande genom eget arbete. Det var jämställdhet vi ville uppnå, lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor.

När den så kallade kvinnokampen togs över av överklassens bortskämda och privilegierade döttrar angick den mig inte längre. Sedan har vi fått se feminism snedvridas till en samhällssjukdom där kvinnor besatta av manshat kräver kvotering till bolagsstyrelser i det privata näringslivet och att få trycka upp sitt menstruationsblod i ansiktet på resenärer i tunnelbanan och ställa ut sina blodiga tamponger som konst. Manliga jämställdhetskämpar som Pär Ström och Pelle Billing har brutalt lynchmobbats ut från debatten.

Någonstans längs vägen gick det väldigt snett, och vilken psykoterapeut som helst som har modet att häva upp sin röst skulle kunna säga det uppenbara: många av dem som kallar sig feminister och genusexperter i dag har allvarliga brister och skador i sin psykosexuella utveckling, framför allt i vad som inom psykologin kallas oidipalfasen, när flickor i 5-6-årsåldern tar in sin könsidentitet och lär sig att förhålla sig till det manliga könet genom relationen till fadern. I puberteten kommer en repris när tonårsflickan utvecklar sin egen sexualitet och frigör sig genom att lära sig att hantera sitt uppror mot båda föräldrarna.

När du ser en rabiat feminist som hatar vita män och strör epitet som ”stridspitt” omkring sig är det i själva verket en arg och ledsen femåring eller en rasande 14-åring du ser.
Tipsa dem gärna om en bra psykoterapeut.