Orden som dödar sitter i väggarna

Radiohuset i Stockholm

Främlingsfientliga. Högerpopulistiska. Högerextremistiska. Bruna rötter. Mörkblå. Rasistiska. Fiska i grumliga vatten. Svartblå värderingar.

De här starkt negativt värdeladdade orden används som vapen. De är avsedda att skada, utestänga och döda. Allt som makten ser som hot ska utplånas. Självständigt tänkande, maktkritik och opposition är hotfullt.

Det märkliga är inte att de här orden finns. De är verbala uttryck för djupgående vanmakt och raseri och fyller en viktig funktion för människor som saknar sakargument. När de spottar ur sig ogrundade invektiv avslöjar de framför allt sin egen oförmåga till tänkande och argumentation.

Det intressanta i sammanhanget är dels hur frekvent vårt gemensamma luftrum förorenas med ord som fungerar som vapen, dels att majoriteten av vapenbärarna är journalister. Det vill säga den yrkeskategori som har till uppgift att sakligt, korrekt och opartiskt förmedla information till allmänheten men istället ägnar sig åt ideologiskt styrd desinformation och demonisering och förföljelse av oliktänkande.

Inför valet 2002 gick chefen för SR Dagens Eko, Staffan Sonning, ut med ett direktiv till alla Dagens Ekos medarbetare. Sverigedemokraterna skulle ställa upp i valet, och Sonning bestämde att journalisterna helst skulle utelämna SD i sin rapportering om valrörelsen. Men om de nödgades nämna partiet skulle namnet alltid föregås av epitetet ”främlingsfientliga”. På det sättet skulle väljarna skrämmas från att rösta på SD.

Ekot var ensamma om den här offentliga, skriftliga policyn. Men journalister i andra media tog snabbt till sig vad som gällde och apade efter Staffan Sonnings diktat. Genom att nöta in ”främlingsfientliga” och andra stigmatiserande, ogrundade epitet hos allmänheten har den svenska journalistkåren allvarligt skadat och försenat den demokratiska processen med minst 15 år.

Staffan Sonning själv minns i dag inte de direktiv han gav och som skulle få så allvarliga följder. När han konfronteras med fakta i en Facebooktråd förnekar han innebörden av de förhållningsorder han skickade ut 2002 och går omedelbart in i en offerroll.

Facebooktråden i sin helhet finns att läsa senare i krönikan.

Svenska journalister har för länge sedan abdikerat från sin professionella uppgift, att objektivt referera och granska politik och samhälle, inklusive samtliga politiska partier, på lika villkor. Vi har fått en kår av politiska aktivister som agerar som part med egna intressen och syften och deltar som aktiva spelare i det politiska spelet. Istället för självklara journalistiska principer som konsekvensneutralitet och objektivitet har journalisterna satt upp egna, ideologiskt grundade mål som inte har ett dugg med journalistik att göra: att ”inte öka främlingsfientligheten” och ”inte gynna SD”.

8,2 miljarder för desinformation

Tvångsfinansieringen av den journalistiska aktivismen fördelar sig så här: 176 olika svenska medier fick under förra året dela på totalt 487 miljoner kronor i presstöd. Svenska Dagbladet får mest presstöd i hela Skandinavien – drygt 50 miljoner kronor i driftsstöd och distributionsstöd.

Det är dock småpotatis i jämförelse med de miljarder som vräks över public service. SVT, SR och UR fick sammanlagt 7,7 miljarder kronor av licensbetalarnas pengar. Mest fick SVT: 4,6 miljarder kronor. SR fick 2,8 miljarder och UR 357 miljoner kronor av licenspengarna. Tanken bakom den kommande tv-skatten, tänkt att träda i kraft från 1 januari 2019, är givetvis att driva in ännu mer pengar till den statsstyrda politiska verksamhet som utövas i radio- och tv-husen.

Hanna Stjärne, VD för SVT, sa när hon kommenterade public service-kommitténs förslag:

”Jag är försiktigt positiv. Det finns ett behov av att modernisera radio- och tv-avgiften så att den också håller under kommande generationer.”

Det finns några försåtliga uttryck i det Hanna Stjärne säger. Det ena är ”modernisera”. Det finns ”ett behov av att modernisera”. Vems behov talar hon om? Modernitet är en praktisk täckmantel som man kan sopa in lite av varje under. Tvångsbeskattning av ett folk som inte tillåts välja vad de vill betala för, till exempel. ”Så att den också håller under kommande generationer” betyder att Hanna Stjärne kallt räknar med att statstelevisionen ska behålla greppet om oss, propagandan och våra pengar för överskådlig tid. Den makt hon representerar gör anspråk på att vara för evigt, och hon skäms inte ens för att säga det.

När journalisterna inte sköter sitt jobb sätts demokratiska grundvärden ur spel, och den drabbade allmänheten tvingas dessutom finansiera propagandan genom statligt presstöd och radio-tv-licens som snart kommer att ersättas av tvångsskatt till public services fortsatta desinformationsverksamhet. De som fortfarande nyttjar gammelmedia är dubbelt utnyttjade, dubbelt förda bakom ljuset – men har naturligtvis sitt fria val att vända ryggen till medias produkter.

Det finns tusen och åter tusen aspekter att ta upp som exempel på hur media, och i synnerhet public service, har förvanskat sitt uppdrag och utövar politisk aktivism istället för att ge allsidig och korrekt information. I den här krönikan begränsar jag mig till ett exempel, annars skulle det bli en roman. De medel journalisterna har använt för att bekämpa Sverigedemokraterna är en intressant illustration till hur det blir när den tredje statsmakten (media) bestämmer sig för att strunta i sitt professionella uppdrag och istället blir en aktiv politisk spelare med den självpåtagna uppgiften att försöka eliminera ett demokratiskt parti.

Sverigedemokraterna uppfattades omedelbart av journalistkåren som gemensam yttre fiende. Därmed var alla medel tillåtna för att demonisera och stigmatisera partiet och enskilda partimedlemmar. Ända sedan partiet bildades 1988 har det utgjort ett givet hatobjekt för journalister och politiker i de andra partierna.

Journalister avskyr Sverigedemokraterna. Och det är ingenting som de försöker dölja. Tvärtom uppfattar de det som en viktig del av sitt demokratiska uppdrag att motarbeta SD. Det har skett och sker fortfarande genom härskartekniker som demonisering, lögner, uteslutning, mobbing, osynliggörande, förlöjligande och påförande av skuld och skam.

Valet 2006 hade visat att det inte var någon lyckad idé att försöka tiga ihjäl SD. Inför valet 2010 gällde det att kavla upp de mediala ärmarna och ta nya grepp för att förhindra att SD kom in i riksdagen. Genom en tyst överenskommelse mellan de sju gammelpartierna tog politikerna över huvud taget inte upp frågor om invandringspolitiken i valrörelsen – självklart, eftersom alla i sjuklövern vet att de på förhand är dömda att förlora den debatten. Att det skulle ”gynna SD” att diskutera invandringen var en helt korrekt bedömning.

Politikernas mörkande passade journalisterna utmärkt. De slapp göra sig obekväma och ta upp frågor som varken de själva eller politikerna hade lust att diskutera. Hellre lyssna till husbondens röst och lägga locket på. Det var givetvis i princip fritt fram för vilken ambitiös journalist som helst att ta ett eget initiativ och bedriva grävande journalistik, till exempel i frågan vad invandringen kostar skattebetalarna. Eller hur världens mest extrema invandringspolitik påverkar mottagarlandet Sverige och svenska folket. Men det kräver ett visst mod och självständigt tänkande, så det gjorde ingen.

I valrörelsen 2010 utsatte journalisterna SD för särbehandling med så ohederliga metoder och i en sådan omfattning att det saknar historisk motsvarighet. Det var i stor utsträckning fråga om ren mobbing på sandlådenivå – ett tydligt vittnesbörd om det hot som SD:s blotta existens utgör mot journalistkollektivets traditionella värdegemenskap. SD fick visserligen mer uppmärksamhet än inför valet 2006 men särbehandlades på alla tänkbara och otänkbara sätt.

Bland annat vägrade Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio låta SD delta i utfrågningar och debatter inför valet, även i den slutliga partiledardebatten, trots att (eller på grund av att) flera opinionsundersökningar tydde på att partiet skulle komma in i riksdagen.

Björn Häger

I boken ”Problempartiet” (tyvärr slutsåld) intervjuar journalisten Björn Häger 26 journalister i ledande befattningar, som politiska reportrar eller ledarskribenter, inför valet 2010. Intervjusvaren bekräftar att SD är ett höggradigt irritationsmoment som journalisterna helst skulle vilja vara utan. Samtliga tillfrågade journalister avskyr SD och upplever det som ett problemparti som stjälper alla beprövade förhållningssätt över ända.

Journalisterna klassar genomgående SD som ett främlingsfientligt parti som utgör ett hot mot demokratin. När de ska beskriva SD staplas de avståndstagande epiteten på hög; ”nationalistiskt”, ”populistiskt”, ”odemokratiskt”, ”invandringsfientligt”, ”främlingsfientligt”, ”nationalromantiskt”.

Flera av de intervjuade journalisterna medger att den egna aversionen mot SD kan göra att de ”håller tillbaka” i bevakningen, att man ”ligger lite lågt”.

Nu får ju folk aldrig prata på i Sydnytt i någon större utsträckning i alla fall, men det är klart att man kanske inte låter dem utveckla sina resonemang alltför långt. Det knepiga är att de har åsikter som man inte delar. Och som man tycker är direkt korkade” säger Lisa Ovesen, reporter på SVT Sydnytt.

Utåt omhuldar svenska journalister den så kallade konsekvensneutraliteten. Det är den princip som innebär att nyheter ska rapporteras utan att journalisterna sneglar på vad det kan få för konsekvenser. Nyhetsförmedlingen ska vara neutral i förhållande till eventuella följder. Men när det gäller SD rämnar konsekvensneutraliteten. Den fråga som länge har styrt journalisterna är om en nyhet ”gynnar” SD (då ska den helst inte rapporteras) eller inte (då kan den rapporteras).

Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig” skriver Björn Häger.

Ett brutalt tydligt exempel på när konsekvensneutraliteten får ge vika för andra, överordnade mål är Jan A Johansson, chefredaktör på Skånska Dagbladet:

De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”

Trots journalisternas ansträngningar kom SD in i riksdagen 2010, och journalisterna tvingades bita i ett mycket surt äpple. SD:s valseger var ett outhärdligt misslyckande för dem.

Varifrån kommer de negativt värdeladdade epiteten? Hur började journalisterna tillgripa dem så fort de nämnde Sverigedemokraterna? Inför valet 2002 började journalisterna se Sverigedemokraterna som ett verkligt hot. SD fick ställa upp i valet – men inte på samma villkor som de andra partierna. De fick ingen egen tid i statsradion och statstelevisionen. Ansvariga chefer i public service hade fattat beslut om att bekämpa och helst tiga ihjäl partiet. Tidningarna vägrade publicera SD:s annonser.

Staffan Sonning

I god tid före valet fattar den dåvarande chefen för Sveriges Radios Ekoredaktion, Staffan Sonning, 50, ett beslut med syfte att så långt möjligt undanhålla väljarna information om partiets existens. Sonning är vid den här tiden mediechef med en betydande maktposition. Dagens Eko är landets centrala nyhetsförmedlare, spindeln i nätet som når ut överallt och ses som rikslikare för hur och vilka nyheter som ska förmedlas.

Sverigedemokraterna ska helst inte nämnas över huvud taget i Ekots sändningar. Om de nämns ska omnämnandet alltid föregås av epitetet ”främlingsfientliga”, så att så många väljare som möjligt avskräcks från att rösta på partiet. Sonning sänder ut ett cirkulär till SR-medarbetarna både på central och lokala nivåer och preciserar de riktlinjer medarbetarna ska hålla sig till.

I förhållningsreglerna till sina underlydande skriver han:

Det är små och än så länge tämligen okända partier med lågt opinionsstöd. I de fall det behövs ett beskrivande tillägg till partibeteckningen används begreppet ”främlingsfientligt” parti i Ekots sändningar. De skall inte kallas högerpopulistiska, högerextremistiska eller någon annan liknande omskrivning.”

De partier Sonning syftar på är Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Ekomedarbetarna åläggs att använda det fördömande och demoniserande epitetet ”främlingsfientligt” som ett slags varumärkesbeteckning till lyssnarna. Som statligt etermedium har Ekoredaktionen skyldighet att bevaka Sverigedemokraterna, precis som de bevakar övriga politiska partier, men bevakningen ska inte vara saklig och opartisk i enlighet med Sveriges Radios sändningstillstånd. Den ska präglas av Staffan Sonnings och den övriga radioledningens personliga, negativa inställning till partiet.

SD hade bara fått 20 000 röster i valet 1998, och Ekochefen anser det”viktigt att små partier inte får en uppmärksamhet som överdriver partiernas politiska betydelse”.

Utan att blinka överger chefen för Sveriges största nyhetsmedium, Dagens Eko, det demokratiska uppdrag han är satt att förvalta. Hans mål är att tysta ner och trolla bort ett för honom och hans kolleger obekvämt parti. SD ska särbehandlas, och alla medarbetare beordras att tillämpa särbehandlingen. Det gör de också, som en lättföst fårskock.

Med Ekoredaktionen vid mikrofonerna nöts epitetet ”främlingsfientlig” dagligen in så effektivt hos radiolyssnarna att det snabbt förvandlas till en allmängiltig, offentlig sanning. Den styr mångas uppfattning fortfarande 15 år senare. Den här typen av upprepad inmatning är en beprövad metod för hjärntvätt i diktaturer, och många av lyssnarna har indoktrinerats så grundligt av SR:s propaganda att de har tappat förmågan till självständigt tänkande och ifrågasättande.

I princip är SR Ekot ensamma om att ha den här officiella policyn 2002. Men eftersom journalister är en yrkeskår som präglas av likriktning, flockmentalitet och sektliknande skråanda apar andra media omedelbart efter, och Ekots propagandapolicy kommer att tillämpas över hela linjen, i alla svenska media. Som en kör av drogade papegojor upprepar journalisterna invektivet ”främlingsfientliga” varje gång de nödgas nämna Sverigedemokraterna vid namn.

Hur går likriktningen till i praktiken? I boken ”Problempartiet” visar Björn Häger att de flesta journalister blixtsnabbt fångar upp vad som gäller. De får reglerna klara för sig ”på andra, mer informella sätt” än genom regelrätta förhållningsorder. När Björn Häger frågar de politiska reportrarna och ledarskribenterna ”Vad har ni för policy för hur partier som SD ska bevakas?” visar det sig att ytterst få kan svara på frågan. En av mediecheferna blir tydligt irriterad och fräser ”Så går det ju inte till!”

Så hur går det till när ett helt lands journalistkår bestämmer sig för att driva en agenda och göra allt som står i dess makt för att bekämpa ett politiskt parti? Sådant sker sällan genom offentliga proklamationer. Informationsöverföringen sker tyst och informellt. Det räcker med små subtila signaler; en gest, en grimas, en snörpning i mungipan, en tumme ner, en skakning på huvudet – för att alla ska veta vad som gäller.

Oftare än vad allmänheten kanske föreställer sig är det de små  signalerna snarare än genomdiskuterade, muntligt eller skriftligt formulerade förhållningsorder som avgör journalisternas förhållningssätt i en fråga. En redaktion är som ett enda organiskt väsen som inbördes kan vara djupt splittrat mellan olika viljor och inriktningar – men oftast visar stark sammanhållning och skråanda utåt mot vad man uppfattar som gemensamma yttre fiender.

Tidigare var det framför allt konkurrenterna på tidningsmarknaden som sågs som fiender. På senare år har läsarna/lyssnarna/ tittarna alltmer kommit att ses som den gemensamma yttre fienden som ska hållas nere och bekrigas med alla medel.

Nyanställda lär sig snabbt att tolka kodspråket, förhållningssätten i olika ämnen förs vidare så gott som intravenöst tills alla vet vad som gäller. De värdeladdade orden och attityderna sitter i väggarna, och den som kommer ny till redaktionen stiger in i en färdig åsiktskorridor. Att ifrågasätta eller avvika är en dödssynd som kan kosta dig jobbet.

Jens Ganman

Journalisten Jens Ganman, frilans för SR sedan mer än 25 år, ger på sin blogg exempel på hur det går till på Sveriges Radio Jämtland och andra delar av SR-koncernen. Hans uppgörelse med public service under rubriken ”SVERIGES RADIO – rapport från värdeavgrunden” är skoningslös. Läs den! Den är lång – längre än den här krönikan – men läs den!

Diskussionen om varför etablerad media tappar i förtroende är i vilket fall i full gång, och även på public service vet man att måste erkänna tidigare misstag för att bygga upp sitt skamfilade varumärke. Men det är som att dra tänder. Det gör ont. Och journalistskrået är inte vana att bli granskade – det är vana att granska. Att uppfostra, att ge direktiv.”

Diskussioner förs internt inom SR, men i lönndom. När Jens Ganman pratar med SR-kolleger är de bittra över hur det blivit och inte sällan rädda för att deras kritiska funderingar ska komma ut; alltså att ifrågasätta sin egen arbetsplats. För det får man inte göra.

Och som sagt: granskande journalistik är inte SRJ:s grej under de här åren. Jag hör sällan nån djupare diskussion om journalism och publicism på företaget. Däremot har många på redaktionen en reflexmässig aversion mot SD och Donald Trump. Då kan det hetta till; nån läser nåt i DN om järnrör eller pussy grabbing och utbrister med emfas så att det hörs över hela redaktionen:

Usch!”

eller:

Hemskt!”

Sen stannar analysen.”

Det kan alltså räcka med ett enstavigt utspottat värdeomdöme, laddat med avsky, för att statuera redaktionskulturen i en fråga. Sedan vet alla vad som gäller. Orden och attityderna ärvs av nytillkomna.

Radiohuset i Stockholm

När det gäller medias förhållande till Sverigedemokraterna har det förändrats något i takt med att Sverigedemokraternas väljarandelar har vuxit. I valet 2014 fick de 12,86 procent. Men beröringsskräcken gentemot SD sitter djupt, det har gått seg prestige i frågan, och avståndstagande präglar fortfarande medias förhållande till partiet. I redaktionernas nyhetsvärdering vägs rutinmässigt in huruvida en nyhet ”gynnar SD” eller inte. Resultatet blir en snedvriden, vilseledande och räddhågsen nyhetsrapportering.

I flera opinionsundersökningar har SD rankats som näst största eller tredje största parti. Journalisterna är så illa tvungna att vänja sig. De springer alltid i flock med den politiska makten, oavsett vem som för tillfället har den. Det kommer de att göra även om SD får regeringsinflytande.

Jens Ganmans slutsats om public service är klar:

”Idag anser jag att public service bör läggas ner, rakt av och utan dröjsmål. Jag anser att Sveriges Radio, på grund av sin storlek, sitt inflytande som aktivistisk opinionsbildare, sitt institutionaliserade grupptänk och sin uppenbara politisering, är ett av de största hindren för en konstruktiv samhällsdebatt i Sverige.”

Och mannen bakom ”främlingsfientligheten” – vad anser Staffan Sonning i dag, 15 år efter den stämpling av Sverigedemokraterna som han gjorde i egenskap av chef för Ekoredaktionen och som skulle komma att få enormt omfattande konsekvenser, både för partiet, deras väljare och demokratin?

I en diskussionstråd på Facebook visar det sig att Staffan Sonning, nu 65 år och ålderspensionär, inte minns – eller vill minnas – de direktiv han skickade ut till sina underlydande 2002. När han blir konfronterad av en annan deltagare i tråden erkänner han att han har glömt att han beordrade sina anställda att kalla Sverigedemokraterna ”främlingsfientliga”. Han går omedelbart in i en martyrroll och börjar tala om att han varit utsatt för ”vrålande hot”, men ”nu är barnen stora och har flyttat ut, så kör på du bara!”

Han påstår att han ”bestämde att SD skulle behandlas som vilket parti som helst. Dvs de fick inte hållas nere p g a sina åsikter. Det var internt den stora grejen”- trots att de direktiv han ålade sina medarbetare tydligt visar att avsikten var att demonisera SD med epitetet ”främlingsfientliga”.

Och hans anställda gjorde som han sa, erkänner han, men vidhåller att vare sig han själv eller direktivet haft någon som helst betydelse för det svenska debattklimatet från 2002 och framåt.

Här är diskussionen i Facebooktråden.

Affe Karlsson: Well done! Du kanske till och med säger ”Sverigedemokraterna” utan epitetet ”de främlingsfientliga” nuförtiden?

Staffan Sonning: Affe. Ja, som jag skrev för 20 år sedan. Det gäller om det behövs ett förklarande ord.

Affe: Var det inte 15 år sedan?

Inför valrörelsen 2002 gjorde Staffan Soning på Sveriges Radios program Dagens Eko en deklaration om att Sverigedemokraterna, när de nämns i radion, konsekvent ska förses med epitetet ”de främlingsfientliga”.

Staffan Sonning: Vete fan. Jag har glömt. Hade personskydd ett tag då. Barnen fick inte gå ut innan bilen kollats för bomber innan jag rde dem till skolan. Så allvarliga bedömdes de vrålande hoten. Men jag har varit med om värre, så det fick gå…

Staffan Sonning: Affe: Men kör på du. Det går säkert bra, det också.

Staffan Sonning: Nu är barnen stora och har flyttat ut. Kör på bara, Affe!

G B: Försökte googla på ditt personskydd Staffan men hittar ingenting. Däremot beteckna SD som främlingsfientliga slog ju väldigt väl ut. Om man ville att de skulle växa exponentiellt det vill säga.

Staffan Sonning: Kolla på du.

Staffan Sonning: Det alla låtsas ha missat var att jag bestämde att SD skulle behandlas som vilket parti som helst. Dvs de fick inte hållas nere p g a sina åsikter. Det var internt den stora grejen.

Affe: Intressant! Det visste jag inte. När hände det?

Staffan Sonning: Gissa. Eller vill du ha adress?

Affe: Jag hoppas att du inte menar i samma veva som ”direktivet”, för det skulle ha varit en smula motsägelsefullt.

Staffan Sonning: Vilket direktiv? Fattar inget.

Affe: Jag citerade från sidan jag länkade till. Därav ”direktiv” inom citationstecken. ”Detta blev i praktiken ett ”direktiv” som följdes inte bara av Ekot och andra radioprogram utan även av tv och dagstidningar.”

Staffan Sonning: Ok. Men det blev det inte alls. Så viktig var jag inte, tyvärr. Rent påhitt. Av någon anledning.

Affe: Ok, du var långt ned i hierarkin på Ekot vid den tiden? Helt obetydlig?

Staffan Sonning: Dock var min poäng i hela ”direktivet” att vi skulle behandla SD som vilket parti som helst. Det brydde sig ingen om. Förutom mina anställda, som gjorde som jag sa.

Staffan Sonning: Nope. Högst. Hur så? Håller du på med löjlighetsrekordet, att låtsas att du inte vet om fakta? Vad är det för vits med det? Det har jag alltid undrat.

De skador som Staffan Sonning och andra journalister har åsamkat Sverige, demokratin och väljarna går inte att mäta. ”Främlingsfientlig” är ett av de ord som har splittrat Sverige och skapat svåra motsättningar och oläkbara sår – som inte hade existerat eller varit åtskilligt mindre om journalisterna hade tagit ansvar för sitt professionella uppdrag istället för att verka som folkuppfostrare och vänsterideologiska missionärer.

Skadorna är stora och djupa. Jag är tveksam till om de går att läka och överbrygga. De krafter som har tillgång till megafonerna har en annan agenda.

Nästa års valrörelse kommer sannolikt till stora delar att bli en repris på 2002, 2006, 2010 och 2014, om än i något mattare utförande. När de gamla ondskefulla epiteten nötts ut trappar journalisterna upp ordkriget och skapar nya, ännu värre.

Rasmus Dahlstedt

I en gästkrönika på Det Goda Samhället skriver Rasmus Dahlstedt om färgerna som ska få oss att associera i en viss riktning. De som ska mobbas ut ur debatten kallas mörkbruna. I panik över valresultatet i Österrike nyligen utökar nyhetsbyrån TT (Tidningarnas Telegrambyrå) färgpaletten med ”svart-blått”. Valet blev en stor framgång för det konservativa Österreichische Volkspartei, ÖVP, och deras ledare, 31-årige Sebastian Kurz. FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, gjorde en brakseger med 5,5 procentenheter och fick 26 procent av rösterna.

Därmed tycks fältet vara fritt för en svart-blå regeringskoalition” är den slutsats TT drar. Formuleringen går ut till samtliga redaktioner som abonnerar på TT-material, och de publicerar den rakt av utan att reflektera över om det är sakligt motiverat.

Av allt att döma går större delen av Europas nationer mot en svart-blå framtid i och med att de nationalistiska och EU-skeptiska partierna vinner allt fler väljare. I synnerhet den svenska journalistkåren har inte skytt några ansträngningar för att försena och förhindra den demokratiska processen. Det ska vi påminna dem om när de klagar på att Sverige har blivit så förskräckligt främlingsfientligt och svart-blått.

Det var ni som gjorde det.

 

Tips: I Aron Flams podd ”Dekonstruktiv kritik” utvecklar Jens Ganman sin kritik mot public service.

 

4 reaktioner till “Orden som dödar sitter i väggarna

  1. Skrämmande resultat av mångårig, väl planerad hjernevask helt enligt forna ‘förebilder’ som E.v.Schnitzler (DDR), Goebbels o/e modus operandi hos KCTV (Nordkoreas statliga tv).

    Liked by 1 person

  2. Något som fascinerar mig är den tidsomställning ges KD o Liberalerna och miljömupparna. Ändå är dom partier som i princip ligger under riksdagsspärren. Så mycket tidsomställning ledarna för dom här partierna får på bästa sändningstid så borde dom vara mycket större. Är det ett tecken på att SVT inte har något förtroende längre.

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s