Ett gigantiskt bedrägeri, del 1. Så avskaffades hemmafruarna

Den här texten handlar om ett gigantiskt bedrägeri. Om hur kvinnor har låtit sig bedras av politiska och ekonomiska intressen med en dold agenda. När den starka staten (S) efter andra världskrigets slut ville förmå kvinnorna att lämna sina barn och gå ut på arbetsmarknaden var agendan tvingande – men kamouflerades med ideologisk täckmantel.

Mycket vatten har runnit under broarna på ett halvsekel. Det var på själva julafton 1965 som Dagens Nyheter publicerade feministen Barbro Backbergers (1932-1999) rasande angrepp på familjen, debattartikeln ”Den heliga familjen”. Artikeln finns att läsa här.

Fortsätt läsa ”Ett gigantiskt bedrägeri, del 1. Så avskaffades hemmafruarna”

SD går om S – demonisering fungerar inte längre

Sverigedemokraterna klättrar starkt uppåt mot en position som Sveriges största parti. Det visar flera opinionsundersökningar som gjorts i oktober. I en undersökning av LO-medlemmars partisympatier från Sifo/Expressen är SD till och med något större än Socialdemokraterna och aspirerar alltså på platsen som Sveriges största parti.

I Sifo/Expressens senaste opinionsmätning är Sverigedemokraterna större än Socialdemokraterna bland LO-medlemmar.

Socialdemokraterna får 30,6 procent och SD får 31 procent i Sifos undersökning. I en väljarbarometer som SVT/Novus presenterade på torsdagen är Sverigedemokraterna återigen större än Moderaterna och därmed största oppositionsparti. SD har 20,5 procent och Moderaterna 19,5.

Fortsätt läsa ”SD går om S – demonisering fungerar inte längre”

Ulf Hjertquist: Så började vänstervridningen i public service

Hur och när började vänstervridningen inom public service?

Ulf Hjertquist, i dag 87 år, vet. Han arbetade på SVT i olika yrkesuppdrag 1962-1982. I en text som han har skickat till mig blickar han tillbaka på tiden från SVT:s barndom och skriver: ”Det var en njutbar, normal yrkesomgivning fram till tidigt 70-tal. Men vid TV2-starten 1969 förändrades mediepolitiken.”

Ulf Hjertquist gav upp Sverige och SVT och emigrerade till Australien.

Jag publicerar med glädje Ulf Hjertquists artikel som ger perspektiv på den vänstervridning inom media – i synnerhet public service – som är ett faktum sedan 1960-talet. Själv gav han upp hoppet om Sverige och utvandrade till Australien för 37 år sedan.

Fortsätt läsa ”Ulf Hjertquist: Så började vänstervridningen i public service”

Barnen Skråmo: hårresande övergrepp mot barn i djup kris

Alla älskar goda sagor med lyckligt slut. Vissa älskar dem så mycket att de är beredda att stöpa om verkligheten till en saga. I sagans värld kapas alla förtöjningar till realiteter, och barn tilldelas en magisk roll som bärare av den absoluta oskulden och godheten.

Aktivismjournalistik. Mohammed Skråmo, ettårig son till IS-terroristerna Michael Skråmo och hans fru Amanda Gonzales. Dagens Nyheter är en av de flitigaste aktivisterna med agenda att förvandla mördarsekten IS till en snyfthistoria om oskyldiga barn.

Ni har säkert sett bilden på ettårige Mohammed Skråmo, yngste son till de döda IS-terroristerna Michael Skråmo och hans hustru Amanda Gonzales. Vem kan vara oberörd av ett litet barns vädjande blick? Men bakom de rörande bilderna finns en avsikt, ett cyniskt spel där barn utnyttjas och etiska barriärer sprängs.

Fortsätt läsa ”Barnen Skråmo: hårresande övergrepp mot barn i djup kris”

Ansvarslös mediakampanj för att ta ”hem” IS-barnen

Medias kampanj för att ta ”hem” IS-terroristernas barn har spårat ur fullständigt. Föräldralösa barn används som verktyg i ett samvetslöst spel som gynnar mördarsektens mål att fortsätta bygga sitt ”kalifat” och fortsätta slakta ”otrogna”. 

Regeringen har gjort klart att den vältrar över ansvaret för en lång rad underlåtenhetssynder och misslyckanden på den sista och svagaste länken i kedjan; socialsekreterarna.

IS-terroristen Michael Skråmo hyllar mördarsekten IS tillsammans med ett av sina sju barn. Sedan Skråmo och barnens mamma dött är barnen föräldralösa och används som spjutspetsar i medias kampanj för att få ”hem” alla IS-barn.

Omedvetenheten är det som skrämmer mig mest. Än en gång kidnappas en debatt med livsavgörande konsekvenser av aningslösa, destruktiva krafter. De som styr debatten om IS-barnen skyr fakta och kunskap som pesten och agerar utifrån okunnighet, grundlösa myter och egoistiska motiv. Deras omedvetenhet kommer att få allvarliga konsekvenser för oss alla.

Jag har tidigare skrivit om IS-barnen här och här. Jag hade hoppats slippa skriva mer om dem, men medias och regeringens agerande är så uppseendeväckande ansvarslöst att det inte kan få stå oemotsagt.

Fortsätt läsa ”Ansvarslös mediakampanj för att ta ”hem” IS-barnen”

2017 var året då någon hällde olja i min brunn

Hur hamnade oljan i min brunn? Jag kan naturligtvis inte påstå att någon med vett och vilja har velat tillfoga mig allvarlig skada. Då vore jag med samtida språkbruk en ”paranoid konspirationsteoretiker”.

Men 2017 var året då någon ändå gjorde det. Någon hällde olja i min brunn. Mitt vatten är obrukbart, och mitt hus har från ett värde på ett par miljoner (och lån på lika mycket) förvandlats till osäljbart.

Fortsätt läsa ”2017 var året då någon hällde olja i min brunn”

Musikaliska anteckningar 5. Smoke Rings. The Casa Loma Orchestra.

Musik: Smoke Rings.

Kompositör: Gene Gifford (1908 – 1970).

Artister: The Casa Loma Orchestra (1937).

”Hello there, music lovers!”

Leif Andersons rossliga röst i radion. Den svepande, smekande signaturmelodin. Söndagskvällar klockan 22. Man kände sig tilltalad. Visst är man en ”music lover”.

Under många år var söndagskvällar en absolut helig tidpunkt för mig och tusentals andra radiolyssnare. En timme med underbar musik att se fram emot hela veckan. Timmen innan man somnade, timmen som gjorde att man kunde somna lycklig och sova gott. Leif Anderson (1925-1999) bjöd på kunskap, passion och musikalisk fulländning.

Leif ”Smoke Rings” Anderson

Kan man kombinera passion och musikalisk perfektion? Leif Anderson kunde det. Det gick inte att ta miste på den glödande passion han hyste för musiken från swingerans speciella tidsepok, det vill säga 1930-40-talen. Leif Anderson kunde allt om den, den var hans liv.

Under en hittills oöverträffad tidsperiod på 39 år, 1960-99, ledde han programmet Smoke Rings från Sveriges Radio i Malmö. Han gjorde inte mindre än 1 786 program. Det första sändes den 12 september 1960, och det sista och 1 786:e programmet spelade han in den 14 november 1999, tre dagar före sin död. Därmed slog han Sven Jerrings tidigare radiorekord med Barnens brevlåda och kunde dö lugnt, 74 år gammal.

På sin säregna blandning av malmöitiska uppblandad med engelska ord och uttryck som han plockat upp i jazzvärlden presenterade han noga utvald, mjuk och melodiös jazzmusik av den typ som han själv kallade swing & sweet.

Det var radio när det var som bäst. Det var radio under en lycklig tid när det fortfarande gick att ha ett kärleksförhållande med Sveriges Radio, innan kulturmarxisterna, genusförkunnarna, islamapologeterna och vänsteraktivisterna tog över fullständigt och kärleksförhållandet slutade i bottenlös sorg och besvikelse.

Jag älskade Smoke Rings och spelade in mängder av program på kassettband. Banden finns kvar i ett skåp, och jag kan bara inte göra mig av med dem, fast jag inte längre har någon kassettbandspelare. När Leif Andersons rossliga stämma tystnade sörjde jag länge. I åratal faktiskt.

Smoke Rings började alltid med melodin med samma namn, ”Smoke Rings” spelad av den orkester som utgjorde själva inkarnationen av den amerikanska dansbandseran, The Casa Loma Orchestra under ledning av saxofonisten Glen Gray.

Det var de vita smokingarnas, de glittrande aftonklänningarnas och stiliga frisyrernas tid, och elegans och perfektion var The Casa Loma Orchestras kännetecken. Vi ska ha klart för oss att här handlar det om finlir på högsta nivå. Bandet hade en lång storhetstid på 36 år, från starten 1927 till 1963.

De första fem åren leddes orkestern av violinisten Hank Biagini, men saxofonisten Glen Gray (1900-1963) var redan från början orkesterns ansikte utåt och ”den främste av jämlikar”. Han accepterade dock inte förrän 1937 ställningen som orkesterns ledare och behöll den till sin död 1963.

Orkestern fungerade nämligen som kollektiv och var känd för sin strikta disciplin. Alla bandmedlemmar hade lika stort ansvar för musiken och ekonomin, och musikerna kontrakterades uteslutande på grund av extraordinär musikalisk kompetens. Medlemmar som bröt mot reglerna kunde ställas till svars inför ”styrelsen”, få sina kontrakt brutna och kastas ut ur orkestern.

Undantag gjordes inte ens för Casa Lomas genuint virtuose arrangör Gene Gifford (1908-1970), som inte bara gjorde musikarrangemangen utan dessutom komponerade stora delar av orkesterns repertoar, bland annat deras tema,”Smoke Rings”. Det anses vara Giffords förtjänst att orkesterns ”sound” var så makalöst perfekt och elegant. Men det hjälpte inte. På grund av alkoholproblem köptes han ut 1939.

Den strikta organisationsformen ledde till att orkestern fick en för dansband ovanlig sammanhållning och stabilitet. Flertalet medlemmar stannade kvar under många år, personalbyten var sällsynta.

Leif Andersons musiksmak var selektiv. I hans urval gick det att bakom den tuffa jazzjargongen ana en ömsint man med speciell känsla för tillvarons inneboende vemodiga dimensioner. Han spelade gärna romantiska ballader och känslosamma låtar att dansa tryckare eller hålla handen till, som ”If I had you”, ”After I say I’m sorry”, ”Thanks for the memory” (med en av hans favoriter, Mildred Bailey), ”Dancing in the dawn”,  ”My reverie”, ”Dream of you” och ”Kinda lonesome”.

Modern jazz – varmed menas jazz från 1950-talet och framåt – var bannlyst i Smoke Rings. Leif Anderson höll envist fast vid swing- and sweet-eran, och med sin eminenta smak plockade han alltid ut de mest lysande guldkornen.

Carola Kilström, som var programvärd i radions P2 under mer än 30 år, gjorde i slutet av 1990-talet ett oförglömligt program tillsammans med Leif Anderson i serien ”Om ni behagar”. Det var ett gnistrande möte mellan två personligheter och två skilda musikkulturer, den klassiska och jazzen.

Leif Anderson var då svårt märkt av sin lungsjukdom efter för många smoke rings. Men när jag nu, många år efteråt, talar med Carola Kilström (snart 80 år) minns hon mötet med honom som lika gnistrande som jag som lyssnare upplevde det.

-Programmet kändes väldigt bra, och Leif var också nöjd. Han var en underbar, intelligent, snygg och välklädd man, artig och förekommande.

Han reste från Malmö upp till Stockholm för att göra programmet, och Carola Kilström bjöd hem honom på middag.

– Efter maten drack vi kaffe och whisky, vill jag minnas. Det enda jag ångrar är att jag tog med ett par stycken av Brahms i programmet, ur hans vackra tredje symfoni. Det gillade inte Leif, den musiken var främmande för honom.

Leif Anderson varierade avslutningen av sina program. Ibland föredrog han ett stycke med den löftesrika titeln ”Until the real thing comes along” med Van Alexanders orkester från 1937.

På senare år var avslutningsmusiken det ödesmättade ”Marlowe’s Theme”, spelad av David Shires orkester, ur filmen ”Mord, min älskling!” (Farewell, my lovely). På något förunderligt sätt kunde Leif Anderson få det musikaliska temat till en film om mord att låta riktigt mysigt.

I slutet av varje program nattade han oss lyssnare så att vi kunde sova gott. Klockan hade hunnit bli 23, och han avslutade alltid med samma ord:

”Thank you and good night. We’ll be back with some more sweet and swinging music, we hope.”

”We hope” kändes tryggt. Vi vet ingenting om vad som ska hända, men vi kan alltid hoppas. Ungefär som Too-ticki i Tove Janssons böcker om Mumintrollen.

”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

 

Tre SVT-medarbetare dömda för människosmuggling

Fredrik Önnevall

Hut går hem till sist. Och svensk lag gäller även för journalister.
SVT-reportern Fredrik Önnevall och ytterligare två SVT-medarbetare döms i hovrätten för människosmuggling för att de i samband med inspelningen av tv-serien ”Fosterland” 2014 smugglat med sig en 15-årig syrisk pojke till Sverige.

Fortsätt läsa ”Tre SVT-medarbetare dömda för människosmuggling”

Orden som dödar sitter i väggarna

Radiohuset i Stockholm

Främlingsfientliga. Högerpopulistiska. Högerextremistiska. Bruna rötter. Mörkblå. Rasistiska. Fiska i grumliga vatten. Svartblå värderingar.

De här starkt negativt värdeladdade orden används som vapen. De är avsedda att skada, utestänga och döda. Allt som makten ser som hot ska utplånas. Självständigt tänkande, maktkritik och opposition är hotfullt.

Det märkliga är inte att de här orden finns. De är verbala uttryck för djupgående vanmakt och raseri och fyller en viktig funktion för människor som saknar sakargument. När de spottar ur sig ogrundade invektiv avslöjar de framför allt sin egen oförmåga till tänkande och argumentation.

Fortsätt läsa ”Orden som dödar sitter i väggarna”

Visselblåsaren och bedrägeriet

Om att förlora jobbet för att du talar sanning

Åldersbluffande så kallade ”ensamkommande barn” är det största bedrägeriet i Sveriges historia.

Det skulle ta nästan tjugo år från att fenomenet dök upp i Sverige tills lögnen punkterades när resultaten av Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar blev offentliga i september i år. De visade att 83 procent av ”barnen” hade ljugit om sin ålder.

År 2000 kom 350 ensamma asylsökande som uppgav sig vara barn till Sverige. Femton år senare, 2015, skulle siffran mer än hundrafaldigas till 35 369 personer, de flesta från Afghanistan, Iran eller Pakistan. Om lika stor andel av dem har bluffat om sin ålder som den grupp som åldersbedömts hittills innebär det att 29 356 personer – en hel stad – som anlände det året har begått asylbedrägeri för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Fortsätt läsa ”Visselblåsaren och bedrägeriet”