Musikaliska anteckningar 8. Nattens Drottnings aria. Florence Foster Jenkins.

Musik: Nattens Drottnings aria, ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Trollflöjten, K 620.
Kompositör: W A Mozart (1791).
Libretto: Emanuel Schikaneder.
Artist: Florence Foster Jenkins (1868-1944).

Ett starkt självförtroende är en ovärderlig tillgång som krockkudde mot de hårda smällar som livet kan bjuda på. Florence Foster Jenkins hade det. Hennes självförtroende var grandiost och bar henne som på en sammetskudde genom livet. Hon var en fullkomligt lycklig människa. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon var tondöv och aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska. Hon sjöng så jämmerligt falskt att hennes toner kunde spräcka kristall.

Hon har kommit att bli symbolen för att vilja men inte kunna.

Florence Foster Jenkins (1868-1944)

Florence Foster Jenkins var förmögen. I kraft av ärvda pengar skapade hon sig en betydande position i New Yorks societetsliv, och hon var omgiven av smickrare och ögontjänare som trivdes i närheten av hennes pengar. Pengar är makt. Ingen vågade berätta för henne att hon sjöng ohyggligt falskt.

Men hon hade också en vilja av stål och genomdrev orubbligt sitt livsprojekt utan att låta någonting hindra henne. När hon för första gången i sitt liv fick ärliga tidningsrecensioner var hon 76 år. Hon blev så chockad att hon fick en hjärtattack och dog.

En hel värld har skrattat åt Florence Foster Jenkins ända sedan hennes död 1944, och många började skratta långt innan, men i smyg. Människor i publiken höll näsdukar för munnen på hennes konsertaftnar för att deras skratt inte skulle höras. När åhörarna satt med rinnande tårar och grät av skratt trodde hon att de grät av rörelse och tog det som bevis på deras uppskattning.

Jag har själv skrattat så att tårarna rann oavbrutet när jag 2009 såg föreställningen på Wallmans Intiman i Stockholm av Stephen Temperleys komedi om Florence Foster Jenkins, ”Obesvarad kärlek”, i regi av Adde Malmberg och med Babben Larsson i huvudrollen och Loa Falkman som hennes trogne ackompanjatör, Cosmé McMoon.

Babben Larsson som Florence Foster Jenkins och Loa Falkman som hennes ackompanjatör Cosmé McMoon på Intiman i Stockholm 2009

”Roligast på flera år” skrev Leif Zern i Dagens Nyheter.

”Att sjunga falskt är inte roligt. Men i ”Obesvarad kärlek” handlar det om att sjunga falskt med en passion som gränsar till äkta dårskap. Det finns i denna nöjsamma bagatell ett stråk av melankoli som får oss att grubbla över vad det är som gör ett liv värt att leva.”

Den mexikanske kompositören och barpianisten Cosmé McMoon tackar nej till anställning och vill fly när han hör henne sjunga första gången. Han skäms över att behöva uppträda offentligt med den falsksjungande Florence. Men han är arbetslös och behöver pengarna. Han stannar kvar och blir hennes ackompanjatör livet ut, han hjälper henne och gör justeringar i sitt pianospel för att kompensera för hennes bristande tonträffar och hisnande tempovariationer. Mellan de båda utvecklas med tiden en relation av ett slags ömsesidig respekt och tillgivenhet.

Han gjorde också egna kompositioner åt henne, bland annat ”Like a bird” (Som en fågel). Florence Foster Jenkins skrev själv texten.

Like a bird I’m singing, like a bird
Joy of the morning
The river is flowing
There’s a silvery way
O’er the crystalline bay

To the notes of thy flute
The shady groves yearning
My thoughts of thee bring me
Sweet memories thrilling

Like a bird I am singing
like a bird, like a bird…

Sången är en fullkomligt blodisande musikupplevelse, förevigad på 78-varvsskiva. Det är osäkert hur Cosmé McMoon tänkte när han skrev det här musikstycket med mängder av höga toner som Florence Foster Jenkins absolut inte kunde pressa fram. Sången är dessutom en stor förolämpning mot alla fåglar som faktiskt kan sjunga.

Florence Foster Jenkins talar med en okänd gäst i sitt hem i New York 1937

Varför skrattar vi hejdlöst åt kvinnan som tror att hon är en lysande operasångerska men inte kan ta en ren ton? Jag tror att det är vår egen spegelbild vi skrattar åt. Vår egen ofullkomlighet. Skrattet förlöser känslor som vi bär på, kanske utan att vara medvetna om det: igenkännandet av våra egna misslyckanden (när vi spände bågen för högt och den brast), skadeglädjen (som vi alla bär lättapterad inom oss och som rymmer en stor befriande potential). Skräcken för att göra bort oss och längtan efter att spränga våra gränser, ta språnget och göra något som lyfter oss ur våra begränsningar här och nu. Något stort och oförglömligt.

Florence Foster Jenkins levde verkligen efter den paroll som Verner von Heidenstam formulerade så här: ”Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Hennes misslyckanden kan tjänstgöra som tröst för alla som betraktar livet från åskådarplats och aldrig någonsin spänner en båge.

Skrattet känns på något sätt förbjudet – men så otroligt befriande! Kanske är det just mitt i skärningspunkten mellan skam och befrielse vi tappar all polityr och kan skratta så vi får kramp i magen.

Florence Foster Jenkins uppträder i hemmiljö bland en begränsad krets vänner. Notera vännernas lidande miner

Florence Foster Jenkins föddes 1868 i en förmögen familj i Wilkes-Barre i Pennsylvania, dotter till advokaten och bankiren Charles Dorrance Foster och Mary Jane Hoagland. Hon bestämde sig tidigt för att bli operasångerska, fick musiklektioner som barn och ville resa utomlands för att studera musik. Hennes välbeställde far hade möjligen insett att dotterns utsikter till en framgångsrik operakarriär var begränsade på grund av hennes bristande sångförmåga, så han vägrade betala och hotade med att göra henne arvlös.

Då rymde Florence till Philadelphia tillsammans med läkaren Frank Thornton Jenkins. Hon var 15 år, han var dubbelt så gammal. De gifte sig men skildes tre år senare. Hans mest bestående insats var att han smittade henne med syfilis på bröllopsnatten, en sjukdom som var obotlig vid den här tiden och som hon led av resten av livet.

Efter skilsmässan fortsatte hon sina musikstudier vid musikakademin i Philadelphia och försörjde sig som lärare och pianist. Sina drömmar gav hon inte upp, hon bara inväntade den rätta tidpunkten och framför allt det arv som skulle göra det möjligt för henne att förverkliga dem.

Hon hade hunnit bli 41 år gammal när hennes far avled 1909 och hon ärvde en rekorderlig summa pengar. Nu kunde hon äntligen återuppta sina sånglektioner och inleda sin karriär som operasångerska. Hennes mamma uppmuntrade och stöttade hela tiden sin dotter.

Efter faderns/makens död flyttade de tillsammans till världsstaden New York där Florence, uppbackad av sin mor, målmedvetet började bygga upp ett liv och en karriär i de fina salongerna i stadens societet. Vid den här tiden träffades och umgicks New Yorks societetsdamer på renodlat kvinnliga musikklubbar med förfinad atmosfär, god mat och bildad publik.

Florence Foster Jenkins understödde och deltog i klubbarnas verksamhet tills tiden var mogen för henne att starta en egen klubb, The Verdi Club, till den italienske operakompositören Giuseppe Verdis (1813-1901) ära.

Moderns död 1930 gav henne ytterligare medel och frihet att fortsätta sjunga. Florence hade då hunnit bli en äldre och mycket väletablerad societetsdam på 62 år. Men det hade inte varit möjligt för henne att skapa en position i New York om hon varit ensam kvinna. Att ha en man vid sin sida var absolut nödvändigt, som stöd och ansikte utåt.

St. Clair Bayfield

Som nyinflyttad i New York hade hon mött St. Clair Bayfield, en tvålfager och luspank brittisk skådespelare som hade prövat lyckan som fårfarmare i Nya Zeeland med lika lite framgång som han haft som skådespelare i New York. Han blev mannen i hennes liv, hennes manager och alltiallo, fixare och livspartner. De levde tillsammans i 36 år, ända till hennes död.

Den syfilis som hon som tonåring blivit smittad med av sin förste make innebar dels att hon tappade håret, dels att äktenskapet med St. Clair Bayfield var vitt. Han var obrottsligt lojal med henne, ställde upp för henne i vått och torrt, bar henne på sina händer. I gengäld hade de en överenskommelse om att han kunde ha älskarinnor bara han skötte det snyggt för att inte genera henne inför societeten.

Sin första konsert gav hon 1912. Hennes repertoar var en blandning av standardopera av Mozart, Giuseppe Verdi och Johann Strauss d.y. och sånger komponerade av henne själv och Cosmé McMoon.

I musiktablåerna, som var ett slags konsertanta teaterscener, uppträdde hon ofta i de mest fantastiska kreationer som hon designade själv och lät sy upp hos en hemlig sömmerska, till exempel änglavingar, diadem och glitter.

I själva verket strömmade publiken till lika mycket för att se hennes fantasifulla kostymer som för att höra henne sjunga. Hon själv och maken St. Clair Bayfield såg alltid till att ha total kontroll över biljetterna till de populära tillställningarna. Florence skötte själv distributionen, och biljetterna såldes bara till hennes lojala vänner.

Hennes publik älskade henne, antagligen mer för de skratt hon bjöd på än för hennes oförmåga att sjunga, som var katastrofal. Inför denna sångkonst à la strypt katt behövde ingen bli avundsjuk eller känna sig misslyckad och underlägsen. Vännerna beskrev ofta hennes framföranden på ett tvetydigt sätt.

”Ni var oefterliknelig, madame.”

”Jag har aldrig hört något liknande!”

I ett omdöme från 1927 heter det:

”Fru Jenkins sjöng med verklig musikalisk känsla och excellent uttrycksförmåga samt hög grad av koloraturteknik med extrema C och D. Med lätthet täckte hon en remarkabel spännvidd.”

Ingen klarade av att berätta sanningen för henne.

Frieda Hempel

Florence Foster Jenkins var så övertygad om sin egen skicklighet att hon inbjöd till en tävling där en aria spelades upp i tre insjungningar. Två var gjorda av skickliga proffssopraner, Frieda Hempel och Luisa Tetrazzini, den ena var hennes egen. Lyssnarna ombads skriva ner på ett papper vilken de tyckte var bäst. Självklart röstade alla gäster på hennes, sin värdinnas, inspelning.

Luisa Tetrazzini

Det hände bara en gång att någon röstade på en av de andra inspelningarna. Det fick henne att omedelbart ifrågasätta de röstandes smak och anklaga dem för att inte förtjäna att lyssna på någon med en sådan talang som hennes.

I maj 1941 är ögonblicket inne då Florence Foster Jenkins gör sina första grammofoninspelningar i Melotone Studios, 25 Central Park West. Det är här hon ska komma att begå sitt slutgiltiga mord på höga C. Hon sjunger, eller snarare hackar och stöter fram den mest svårsjungna operaaria som någonsin har skrivits för en koloratursopran och ett av de svåraste verken i hela operalitteraturen, Nattens Drottnings aria, ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen”, ur ett av Wolfgang Amadeus Mozarts sista verk, Trollflöjten, från 1791.

Hon stiger in i studion direkt från gatan, iförd kappa och en enorm hatt med flor. Hänger av sig kappan men behåller hatten på. Hennes ständige ackompanjatör Cosmé McMoon sätter igång direkt, och Jenkins river av arian utan vidare prut eller uppsjungning. Inspelningen görs i en enda tagning. När den är klar lyssnar hon på den och är fullkomligt nöjd.

Ljudteknikern dristar sig till att föreslå att madame Jenkins kanske skulle vilja göra en alternativ tagning? Hon spänner ögonen i honom och säger:

”Varför i allsin dar skulle jag göra det? Det lät perfekt i mina öron!”

Skivorna säljer hon själv per postorder till sina trogna fans.

Carnegie Hall

Trycket på att hon ska ge en riktigt stor konsert växer, och den 25 oktober 1944 abonnerar hon New Yorks ledande scen, Carnegie Hall, för eget bruk i det som ska bli hennes sista stora föreställning och krönet på hela hennes karriär. Hon är 76 år gammal, och det är hennes livs paradföreställning. Biljetterna säljs ut veckor i förväg. Salongen med 3 000 platser är fylld med hennes fans. Hon själv och maken har på alla sätt försökt förhindra att pressen får några biljetter, men några journalister lyckas ändå ta sig in på konserten.

Dagen därpå kan Florence Foster Jenkins för första gången läsa sanningen om sin sångröst i tidningarna. New York Post beskriver hennes framträdande som ”ett av de underligaste upptåg New York någonsin skådat”.

En annan New York-tidning skriver:

”Hon besitter endast en ynklig rest av vad som en gång var en röst.”

Chocken blir total. I hela sitt liv har Florence Foster Jenkins varit orubbligt övertygad om sin storhet som operasångerska. De två männen i hennes närhet, maken St. Clair Bayfield och ackompanjatören Cosmé McMoon, har skonat henne från den brutala sanningen, säkert av god vilja och självklart för att de är beroende av hennes pengar för sin försörjning.

Ett par dagar efter konserten i Carnegie Hall får hon en hjärtattack som hon aldrig hämtar sig från. En månad senare är hon död.

Hennes sångkonst finns återutgiven på tre överföringar från 78-varvare till CD-skivor: The Muse Surmounted: Florence Foster Jenkins and Eleven of Her Rivals (Homophone Records), The Glory (????) of the Human Voice (RCA Victor) och Murder on the High C’s (Naxos Records).

Florence Foster Jenkins genomförde sin livsdröm med enorm viljestyrka. Att alltihop byggde på en stor lögn bekymrade henne inte, för hon visste inte om det.

Det den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg skriver i sin dikt om Lotta Svärd i diktsamlingen Fänrik Ståls sägner (1848-1860)  skulle eventuellt lika gärna kunna handla om Florence Foster Jenkins:

Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera att hedras ändå.

Hon släppte aldrig sin dröm.

En dokumentärfilm, ”Florence Foster Jenkins – A world of her own”, producerad av Donald Collup, finns att se på youtube.

Till sist vill jag ge mina läsare en möjlighet att skölja öronen rena med Nattens Drottnings aria ur Trollflöjten som den ska låta.

Det är den tyska sopranen Diana Damrau, född 1971, som sjunger här. Hennes tolkning anses vara den skickligaste som gjorts av den aria som mer än något annat uttrycker hat och ondska.

3 reaktioner till “Musikaliska anteckningar 8. Nattens Drottnings aria. Florence Foster Jenkins.

  1. Hat och ondska? Där ligger du fel. Nattens drottning är Urobos, Tiamat, en symbolisk eller metaforisk representation av det okända som allting skapas av och som allting kommer att bli, det som metaforiskt kallas den kvinnliga principen, yin, entropin, urknallen och den stora frosten. Sarastro representerar den goda kungen, den manliga principen, yang, allt vi har lärt oss att känna igen och förstå, det etablerade, stagnerade, förstelande, strukturerna, samhället, civilisationen, kunskapen. Hjälten, Jesus, Tamino och Tamina, Pagageno och Papagena, vi alla var och en, måste som Oddysseus navigera mellan dessa urtidsmonster och utforma framtiden, föra släktet vidare, bygga ut och förändra kunskapen och strukturerna utan att förstelna under dagen och utan att slukas av natten.

    Gilla

  2. Suck! Tänk så många som inte förstod sig på denna kvinna, men du, Julia, anade dig till att hon egentligen var beundransvärd. OK, hon var uppbackad av rikedom och makt men ändå … Själv undrar jag om jag skulle skrattat åt hennes framföranden – eller gärna sjungit med i duett … Jo, jag har hört henne sjunga via radio och uttryckt: Ack, så förfärligt men ändå fantastiskt! Att någon bara kunnat …

    Hur många gånger har jag inte själv sporrats att sjunga med i de höga tonerna till Nattens drottning under tidiga år tills omgivningen stoppat mig. Jag förstår också hur hundar kan förledas till att yla när någon anger de rätta tonerna.

    Suck!

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s