Röster vi inte saknar: Om Florence Foster Jenkins och vår rätt att misslyckas

En hel värld har skrattat åt Florence Foster Jenkins efter hennes död 1944, och många skrattade redan innan dess, fast i smyg. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska.

Hennes självförtroende bar henne som på en sammetskudde genom livet. Utan att tveka gav hon sig på de mest svårsjungna ariorna i hela operalitteraturen, bland annat Nattens Drottnings aria ur W A Mozarts opera Trollflöjten, som spänner över ett tonomfång på två oktaver.

Den podd jag har gjort om Florence Foster Jenkins har premiär i dag. Den handlar inte bara om henne utan om allas vår rätt att misslyckas. Om att vilja men inte kunna.

”Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna sin båge” skrev Verner von Heidenstam. (Ur Åkallan. Ett folk. 1899).

Fortsätt läsa ”Röster vi inte saknar: Om Florence Foster Jenkins och vår rätt att misslyckas”

Musikaliska anteckningar 8. Nattens Drottnings aria. Florence Foster Jenkins.

Musik: Nattens Drottnings aria, ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Trollflöjten, K 620.
Kompositör: W A Mozart (1791).
Libretto: Emanuel Schikaneder.
Artist: Florence Foster Jenkins (1868-1944).

Ett starkt självförtroende är en ovärderlig tillgång som krockkudde mot de hårda smällar som livet kan bjuda på. Florence Foster Jenkins hade det. Hennes självförtroende var grandiost och bar henne som på en sammetskudde genom livet. Hon var en fullkomligt lycklig människa. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon var tondöv och aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska. Hon sjöng så jämmerligt falskt att hennes toner kunde spräcka kristall.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 8. Nattens Drottnings aria. Florence Foster Jenkins.”