Moralpanik och offerkoftor

Vi lever i anklagelsernas tid. De delar av Sveriges kvinnliga befolkning som har tillgång till megafonerna formerar sig till ett högljutt ”J’accuse” mot män. Kvinnliga utsagor om utsatthet för mäns sexuella övergrepp drar fram som en anklagelsetsunami, i synnerhet i ytterligheternas och jämställdhetens förlovade land Sverige. Massuppropen avlöser varandra. Facebook är vår tids inkvisitionstribunal.

Metoo-kampanjen var motiverad från början. Att män utsätter kvinnor för sexuella övergrepp kan aldrig accepteras, och inte heller motsatsen. Men det är en himmelsvid skillnad mellan en våldtäkt och en hand på låret eller ett nyp i rumpan. När hela skalan av oönskade närmanden klumpas ihop och formar sig till en häxprocess, en gigantisk kör av anklagelser mot i synnerhet vita män som grupp och kön finns det anledning att ropa ”Stopp och belägg!”.

Metoo-kampanjen har passerat den gräns där både trovärdigheten och rättssäkerheten håller på att gå förlorade. Det slår tillbaka även mot dem som tror sig ha allt att vinna – kvinnorna. När matchen är över kommer många kvinnor att se sig som de stora förlorarna och häpet undra vad det var som gick så fel.

I dag räcker det att en kvinna påstår att en man har kränkt henne sexuellt för att häxjakten ska dra igång och mannen ska dömas av en folkdomstol som inte har den blekaste aning om vad som är sant.

Från en dag till en annan kan en man få hela sitt liv förstört när han spikas upp på den offentliga skampålen; han kan förlora sin familj och sin försörjning, sina vänner och släktingar och all den sociala respekt han har åtnjutit tidigare. Det är en utomrättslig process där det oinformerade folket utnämner sig till åklagare och domare i en och samma person, och ingen har rollen som försvarsadvokat. Och det sker i många fall utan att innehållet i anklagelsen ens är definierat som brott.

Vågen av metoo-bekännelser har urartat i moralpanik och masshysteri. Det blir stötande när kvinnor i världens mest jämställda land kryper in i illasittande offerkoftor och framställer sig själva som våp utan möjlighet att säga ifrån eller påverka någonting.

I själva verket har många av de kvinnor som nu trätt fram frivilligt och medvetet deltagit i ett spel som har gett dem egna fördelar, i yrkeskarriären eller på annat sätt. De har i många fall genom klädsel och beteende gett tydliga erotiska signaler som män svarat på, ibland förvisso inte på ett adekvat sätt, men det fråntar inte kvinnor allmänt ett ansvar för vilka signaler de sänder ut.

Väckelsemöte i metoo-rörelsen

Alla former av kollektiv hallelujahstämning, alla tecken på masshysteri som tappat proportionerna väcker reflexmässigt min misstänksamhet. Ju mer prägel av väckelsemöte, desto större anledning att ställa frågor.

Vilka är de verksamma mekanismerna?

Vilka drivkrafter finns under det som sker på ytan?

Vem tjänar på det här fenomenet och vem förlorar?

Varför låter alla vittnesmål så lika, och varför börjar plötsligt ett stort antal kvinnor som på en given signal berätta om något som hände för 15-25 år sedan?

Varför anses scenariot för en händelse plötsligt omöjligt att ifrågasätta, och varför är mannen alltid den skyldige?

Var finns kvinnans ansvar i de berättelser som nu kablas ut?

Hur tänker en kvinna till exempel när hon (i samband med alkoholförtäring) följer med en manlig kollega till hans hotellrum mitt i natten för att ”diskutera ett jobbprojekt”? Vilken analys föregick det beslutet?

Är det alldeles självklart att en kvinna klädd i minimal bikini badar i en trång bubbelpool tillsammans med män, även det i samband med alkoholförtäring – och blir fullständigt överraskad över sexuella närmanden? I drömsamhället Utopia kanske, där människor fungerar som könlösa robotar. I verkligheten pågår hela tiden ett erotiskt spel mellan män och kvinnor, eftersom vi är biologiska varelser.

Utrikesminister Margot Wallström (s)

Flykten från eget ansvar är inte klädsam för kvinnor som ser sig själva och utåt framställer sig som starka, självständiga och jämställda. När kvinnliga karriärpolitiker som Mona Sahlin (s) och Margot Wallström (s) stämmer in i anklagelsekören för att få vara med i den stora offergemenskapen blir det direkt pinsamt.

För tydlighetens skull: självklart avser jag inte här de kvinnor som verkligen har utsatts för våldtäkt eller andra sexualbrott i lagens mening. Brott ska naturligtvis lagföras inom rättssystemet.

Men – de kvinnor som nu säger sig ha varit utsatta i åratal, varför berättar de först nu? Det är den första fråga som inställer sig. Den andra är varför starka, jämställda kvinnor uppenbart behöver en massrörelse att stödja sig på som en krycka innan de berättar vad de har varit med om? Varför har de tigit i alla dessa år? Och varför talar de just nu?

En tredje fråga är vilken funktion metoo-kampanjen fyller på en samhällelig nivå, utöver de avsiktliga syftena? När en folklig rörelse urartar i masshysteri är det alltid intressant att fråga sig vad som döljer sig under ytan och försöka identifiera de avsikter och följder som inte uttrycks öppet.

Det kan inte vara en slump att metoo-kampanjen debuterade i Sverige när den invandrade grova våldsbrottsligheten, i synnerhet sexualbrottsligheten, har nått en nivå som inte längre går att dölja för allmänheten och som är ytterst besvärande för ansvariga politiker. Så besvärande att regeringen inte ens vill ha ett nytt faktaunderlag och statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå.

Den senaste undersökningen från Brå kom 2005 och visade redan då en kraftig överrepresentation med fem gånger i sexualbrott för invandrare, i synnerhet vissa invandrargrupper. Det finns ingen anledning att tro att denna överrepresentation har minskat när Sverige de senaste åren har släppt in hundratusentals migranter från jordens mest våldsamma länder och kulturer, därav en majoritet män i åldersgruppen 15-44 år. Motsatsen är betydligt mer sannolik.

I Norge har en rapport från SSB, Statistisk sentralbyrå nyligen visat att våldsbrottslighet är fyra gånger vanligare bland afrikanska invandrare än bland norrmän. Afrikaner toppar listan, sedan kommer i tur och ordning asiater (olyckligt ihopklumpade av SSB i en grupp), latinamerikaner och östeuropéer.

Det finns alltså all anledning för den svenska makteliten att förskjuta fokus från problem som helst ska mörkläggas. Metoo-kampanjen fungerar perfekt som avledningsmanöver – från den ökande och mycket allvarliga invandrarbrottslighet som både regeringen och rättssystemet inklusive Polisen tycks sakna förutsättningar att göra något åt – till tafsanden, nyp i rumpan och andra oönskade närmanden som inte ens kan rubriceras som brott.

Flertalet utpekade kommer från vänstern
Urban Ahlin
Jean-Claude Arnault
Alexander Bengtsson
Oisin Cantwell
Ehsan Fadakar
Benny Fredriksson
Jan Guillou
Soran Ismael
Behrang Miri
Roger Mogert
Lars Ohly
Martin Timell
Fredrik Virtanen

Det finns ytterligare (minst) ett politiskt perspektiv på den anklagelsetsunami som de senaste månaderna har dominerat debatten. Även om det möjligen var avsikten har kampanjen inte kunnat visa att alla män är svin. Däremot framstår det som oerhört tydligt att benägenheten att våldföra sig sexuellt eller på andra sätt på kvinnor, hela skalan från tafsanden till våldtäkt, är utbredd i den vänstersinnade kultur- och medieelit som kallar sig feministisk och antirasistisk och gärna framställer sig själv som godhetens glorieförsedda ljusbärare på jorden.

Med andra ord män från överklass och övre medelklass – just de män som gör anspråk på bildning och hög kulturnivå och säger sig arbeta för jämställdhet och mot kränkningar och diskriminering – men i sitt offentliga liv visar ett hat mot oliktänkande som avslöjar en emotionell soptipp bakom den putsade fasaden.

Av de tretton män (se separat lista) som har varit mest framträdande i anklagelserna för sexuella eller andra sorters trakasserier den senaste tiden är alla utom en (Martin Timell) kända vänsterprofiler. (Martin Timells politiska preferenser känner jag inte till).

Varför är det intressant? För att det visar graden och vidden av det oerhörda hyckleri som den vänsterimpregnerade kultur- och medieeliten ägnar sig åt. Här finns fenomen som vi vanligtvis förknippar med en sekt: en självvald och noggrant vårdad isolering från andra befolkningslager i en bubbla, ängslig konformism, faktaresistens och blind tilltro till de åsikter och värderingar som representeras av ett fåtal som tillmäts hög prestige och status, kombinerat med ett illa dolt förakt för alla som står utanför sekten, brutal bestraffning och uteslutning av dem som anses bryta mot sektens regler och en utbredd rädsla som tar sig uttryck i en tystnadskultur.

Lars Ohly, före detta ledare för vänsterpartiet

Vänsterns sektmentalitet blir tydlig bland annat när förre ledaren för vänsterpartiet, Lars Ohly, hänvisar till ”patriarkala mönster som präglar hela vårt samhälle”.

Det är, med vänsterns sätt att se, ”strukturernas” fel att män begår övergrepp mot kvinnor. Eftersom vänstermän är så goda och feministiskt sinnade kan ingen misstänkas för att vara en skitstövel och absolut inte förväntas sänka sig till så låga handlingar som våldtäkt och sexuella trakasserier. Det måste bero på nedärvda strukturer som könsmaktsordningen och patriarkatet. Sannolikt är det kapitalismens och i synnerhet Donald Trumps fel när en fin vänsterman begår övergrepp.

Alexander Bengtsson, före detta Tillsammansskapet, före detta Expo

Att maktstrukturer finns även inom vänstern tycks komma som en överraskning, åtminstone för vänstern själv. Efter att den tidigare Expomedarbetaren Alexander Bengtsson anklagats för våldtäkt, sexuella trakasserier och kränkande behandling säger Expos VD Daniel Poohl yrvaket till Flamman:

”Det här visar att vi inte är på något sätt immuna mot den här typen av händelser eller beteende. Och vi borde ha sett de risksignaler som ändå har funnits där om vi hade tagit dem på tillräckligt allvar. Det är en brutal läxa för oss, och det är väl tyvärr en läxa som väldigt många får göra i dessa dagar.”

Ur ett könsperspektiv är metoo-kampanjen strängt taget bara en förlängning av partiledaren Gudrun Schymans tal vid vänsterpartiets kongress den 18 januari 2002 när hon liknade svenska män vid talibaner och, på ett symboliskt plan, av Valerie Solanas Scum-manifestet (SCUM = Society For Cutting Up Men) från 1968.

Valerie Solanas (1936-1988), författare till Scummanifestet

Scummanifestet var den första generella offensiven mot män. Med författarens egna ord ”en ishacka i patriarkatets arsle”. Valerie Solanas påstod att mänsklighetens alla problem kan reduceras till problemet med män, och lösningen är att männen utplånas. Fortplantningen kan skötas med artificiella medel.

Solanas var psykiskt sjuk och försökte mörda tre män. En av dem var konstnären Andy Warhol. Mordförsöken misslyckades, men Warhol fick skador för livet. Scummanifestet spelades för utsålda hus på Teater Giljotin i Stockholm 2014.

Gudrun Schyman, före detta ledare för vänsterpartiet, nu ledare för Fi

Den andra offensiven, tidsmässigt sett, var partiledaren Gudrun Schymans talibantal 2002.

”Det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som
upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige” påstod hon. Svenska mäns försök till protester slogs ner.

Fredrik Virtanen, före detta Aftonbladetjournalist

Vem, om inte Fredrik Virtanen, instämde helhjärtat ur djupet av sin feministiska själ i en kolumn i Aftonbladet:

”Schyman har rätt – män är talibaner” fastslog han i en i efterhand läsvärd text. Året var alltså 2002.

”Män har pengarna. Män har makten. Män har fördelar av en nedärvd självsäkerhet som gör att de uttalar mediokra åsikter som att de vore briljanta. De här männen är snälla mot sina fruar – hej, de diskar och allt! – och lämnar på dagis och drar hem pengar och masserar hennes axlar.

Men de har makten och de vill inte bli av med den. Det är så enkelt. Det är allt det handlar om.

Jag säger inte att jag är bättre. Det är jag inte. Men jag kissar inte på mig om nån kallar mig taliban för det är ju vad vi är.”

Femton år har gått, och Fredrik Virtanen arbetar inte längre på Aftonbladet.

Bara två år sedan – men vänstern vill ha en repris

Om man ser metoo-kampanjen i dess svenska utformning som en sorts masspsykos är det också möjligt att se parallellerna med en tidigare masspsykos, den så kallade ”flyktingkrisen” 2015. Både politiker och journalister borde skämmas ögonen ur sig för den masshysteri de piskade upp i samband med migrantinvasionen av Europa och i synnerhet Sverige.

Det är en mycket intressant fråga varför just Sverige, och i synnerhet politiker och journalister, tycks ha ett behov av att regelbundet gå in i en masspsykos och låta sig gripas av moralpanik. Tjänstgör masshysterin som ett slags utlösning och reningsbad för ruttnande samveten, eller vad handlar det om? En slags motsvarighet till den katolska bikten i vårt sekulariserade land där avlat och syndaförlåtelse kan nås så snart som de troliga syndabockarna är identifierade?

I masspsykosen 2015 släppte alla spärrar. Propagandan flödade okontrollerat. Media frossade i bilder på små söta barn som sades fly från krig och våld, trots att migrantströmmarna till absolut största delen utgjordes av friska starka muslimska män i vapenför ålder.

Alan Kurdi

Kulmen nåddes med bilden på den drunknade treårige pojken Alan Kurdi på stranden i turkiska Bodrum som publicerades den 2 september 2015. Bilden på den döde pojken kom som sänd från himlen och blev ett drömverktyg i den europeiska maktelitens kampanj för upphävda nationsgränser och fri invandring till Europa.

Ljudnivån skruvades upp till ohörbarhet. Utrikesminister Margot Wallström (s) grät i SVT Aktuellt, och Expressen publicerade närbilder på tårarna. Alla försök till analys och kritiska frågor tabubelades. Invandringskritiker, bland annat jag, hängdes ut i media med en brutalitet som aldrig visas ens dömda massmördare och terrorister.

Claire Berlinski

När man känner igen masspsykosens gastkramande grepp om en befolkning blir det som Claire Berlinski, frilansjournalist bosatt i Paris, skriver i en artikel om metoo-kampanjen i The American Interest en aha-upplevelse.

Hon berättar att artikeln cirkulerade som samizdatlitteratur, från tidning till tidning, och refuserades gång på gång med kommentaren ”Säg ingenting till någon. Jag håller med dig. Men tyvärr kan vi inte publicera.”

”Moralpanik finns i ett sammanhang. Den uppstår i tider av hög generell ångestnivå” skriver Claire Berlinski.

Det stämmer exakt med situationen i Sverige. Vi lever i en tid när ingenting i landet fungerar som det ska, allting krackelerar synligt inför våra ögon, våldsbrottsligheten skenar utom kontroll, postmodernism och identitetspolitik tillåts krossa alla strukturer som bär upp samhället, överåriga afghanska ”barn” utan asylskäl får en gräddfil in i Sverige bara de sitter av lite tid i ett gymnasium utan att behöva prestera något, fattigpensionärer svälter och pensionsvillkoren försämras dramatiskt för att det ”kompetensregn” som skulle rädda våra pensioner i själva verket utgörs av analfabeter och andra outbildade från outvecklade låg-IQ-länder, av vilka ett fåtal kommer att kunna försörja sig själva, än mindre bidra till välfärden.

Allmänhetens tillit till politiker, media, myndigheter och andra samhällsfunktioner rasar för närvarande som ett korthus. Då är det perfekt för makthavarna att väljarnas uppmärksamhet distraheras av massupprop som har ytterst lite med landets överlevnad att göra och uppmuntrar halva befolkningen att låta sig uppslukas av sin egen individuella kränkthet.

Metoo-kampanjen är också uttryck för en könsbunden och uttalad gruppregression – kvinnor som kryper tillbaka in i en offerkofta som de har ägnat det senaste halvseklet åt att ta sig ur. Orkar vi inte med jämställdhet längre för att den är en social konstruktion?

Rasmus Dahlstedt

Även män regredierar, och vissa ägnar sig åt självkastration. Läs Rasmus Dahlstedts skakande rapport från ett mansmöte i ABF-huset i Stockholm.

Citat:

”När en av männen framkastar tesen att det har gått inflation i begreppet övergrepp spänner en medbroder lägervaktsblicken i honom. En mikroaggression har detekterats.”

I det jämställda Sverige har kvinnor bättre utbildning och högre deltagande i arbetslivet, även på chefspositioner, än någonsin. Kvinnor har bättre ekonomi, bättre hälsa, mer status, mer prestige och mer personlig frihet än vi har haft någon gång i historien.

Kvinnor är ingen minoritet i samhället. Ändå anser politikerna att könskvotering är nödvändig på alla möjliga områden, från bolagsstyrelser i näringslivet till rätten att vara hemma med sitt barn genom föräldraförsäkringen.

Utrikesminister Margot Wallström (s) i en grupp kvinnor som i övrigt inte har något samband med innehållet i texten

Kvinnor är inte längre maktlösa. Kvinnor har makt – och använder sig av den. Kvinnor har makten att tillägna sig ett monopol på tolkningsrätten och i efterhand fullständigt förstöra en mans liv genom att plötsligt offentliggöra något som hände för 15 år sedan och säga att hon känner sig kränkt.

Kvinnor har makten att på massnivå kastrera män och ägna sig åt vad som bara kan kallas könskrig. De vet att de försätter män – alla män – i en fruktansvärd situation där männen inte kan försvara sig, eftersom de angrips kollektivt. Ändå gör kvinnor det, eftersom många drivs av masshysteri och hämndbegär och skiter i konsekvenserna.

Lockelsen i att sätta på sig offerkoftan verkar vara oemotståndlig. Offertänkandet genomsyrar hela samhället. Offerrollen har blivit ett lönsamt ideal för var och en som inte vill ta ansvar för sig själv i ett samhälle som har regredierat till ett ansvarslöst barnstadium.

”I stället för att vinna respekt för något man har åstadkommit säger man i dag att man har drabbats av det ena och det andra. Det ger mig… låt oss kalla det offerpoäng” säger Claire Fox, chef för den Londonbaserade tankesmedjan Institute of Ideas, i en intervju med Blanche Jarn på Timbros sajt Smedjan.

Blanche Jarn

”Offerstatus har blivit en sorts valuta, och det är en otroligt farlig sådan. En hel generation unga människor uppmanas nästan att sträva efter offerstatus, att tänka på sin sårbarhet som ett sätt att vinna socialt erkännande” säger Claire Fox.

”Metoo-kampanjen är ett perfekt exempel på hur man nästan uppmuntras att säga ”Jag är också ett offer”. Det är ett sätt att samla offerpoäng – inte cyniskt, för folk ser det inte så, men i praktiken. Och därigenom relativiserar man faktiskt, ironiskt nog, allvaret i vad Harvey Weinstein anklagas för.”

När stora och tongivande delar av den kvinnliga befolkningen kollektivt framställer sig som offer betyder det någonting. Vågen av bekännelser förebådar ett paradigmskifte. Ett samhälle där kvinnor dominerar och dessutom massregredierar till en offerroll är ett svagt och instabilt samhälle.

Øivind Østberg gör på den norska sajten document.no en intressant analys med rubriken ”Det svaga könet” av vad som pågår under ytan i dagens nordiska samhällen, sett mot en historisk bakgrund.

Mansdominerade samhällen har alltid rivaliserat och krigat med varandra om dominans. Den segrande mansdominerade gruppen har tagit makten över den besegrade gruppen, inklusive deras kvinnor – som då får uppleva ett mycket värre förtryck än vad de utsatts för av männen i sitt eget folk.

Øivind Østberg 

Øivind Østberg skriver:

”Sett mot den bakgrunden är det en rimlig hypotes att när ett samhälle går i en riktning där kvinnor blir det dominerande könet – politiskt, ekonomiskt och i familjen – förebådar det en omvälvning där män från andra samhällen tar makten. Ett kvinnodominerat samhälle är en grundläggande instabil situation och inget annat än ett kortvarigt mellanspel innan män från andra samhällen tar över.”

Sveriges feministiska regering på statsbesök i Iran 2017

Han fortsätter:

”Man kan se Sverige, som officiellt har en feministisk regering och sägs vara det samhälle i världen där kvinnors ställning är bäst, som en illustration till detta. Vem som helst kan fråga sig hur feminismens officiella dominans hänger ihop med en samhällsutveckling där svenska kvinnor är mer otrygga och mer utsatta för våld och sexuella övergrepp än vad de har varit någon gång tidigare i Sveriges historia.

Det är en del av den generella femininiseringen att offerrollen dyrkas, att svaghet görs till styrka för att det är den svage som har krav på att statsmakten ingriper till hans eller hennes fördel. Det är motsatsen till maskulina dygder som självtillit, vilja att klara sig själv, tapperhet och uthållighet” skriver Øivind Østberg.

Det är just det som sker i Sverige nu och som metoo-kampanjen tydligt visar oss.

 

15 reaktioner till “Moralpanik och offerkoftor

  1. Øivind Østberg citat: ”Sett mot den bakgrunden är det en rimlig hypotes att när ett samhälle går i en riktning där kvinnor blir det dominerande könet – politiskt, ekonomiskt och i familjen – förebådar det en omvälvning där män från andra samhällen tar makten. Ett kvinnodominerat samhälle är en grundläggande instabil situation och inget annat än ett kortvarigt mellanspel innan män från andra samhällen tar över.”

    Exakt! Vad skall Sveriges ”feministiska” regering och för den delen ”feministiska” medlöpare inom PK-eliten göra när den patriarkaliska fundamentalismen tar över. De är chanslösa (feministerna) och offer för sin egen svaghet och dumhet. Ett samhälle måste ha balans och lika villkor. Först då kan vi rätta till det nuvarande sjuka förhållandet. Män är män och kvinnor är kvinnor – med vad detta innebär. Att ändra på biologiska förhållanden är
    inte möjligt! Fjantar till feminister är enbart löjligt – uppenbarast var väl när Göran ”Nivea” Persson ansåg att han var feminist.

    Gilla

  2. Sänder ett hjärtligt tack till dig Julia för din välskrivna krönika som hamnar rätt i ”bullseye” dessa galna tider. Du gör att luften i min lilla dunkla lya går lättare att andas varje gång jag får ta del av dina alster som förmedlar den vishet och fina kvalitet som jag tycker är helt unik. Mats-64

    Gilla

  3. Detta är en lysande artikel Julia!

    Min personliga reflektion om #metoo och om ”manfallet” inom vänstern, är att just vänsterkvinnor är som mest marinerade av postmodernistisk värdegrund, normkritik och extremfeminism.
    Man kan därför anta att dessa kvinnor är som mest mottagliga och hängivna av alla kvinnor i #metoo-mansdrevet.
    Då ligger det också nära till hands (bokstavligen) att ge sig på männen i den närmaste omgivningen.

    Man skall nog inte hetsa en flock kvinnor om man sitter inlåst med flocken i samma rum 😉

    Gilla

  4. Etablissemangets kvinnor har ju alltid svar på tal och åsikter om allt och är många gånger dominanta så det är svårt att förstå varför dom accepterade tafsandet och inte knäade eller gav mannen en dansk skalle.
    Övervägande verkar ju tyst ha accepterat och nu många år senare berättar dom att någon tafsat på dom.

    Gilla

  5. En tiondel av denna krönika räcker för att ranka den som briljant ur flera olika aspekter… Analyser, fakta, relevanta frågo som om rakt, ärligt och uppriktigt samt spontant bevarades av vårt etablissemang skulle på ett decennium kraftigt förbättra läget i landet….

    Gilla

  6. THANK YOU Julia, brilliant! I have recently discovered you. I wonder how far your words will reach. Sweden desperately needs people like you with insight and courage to speak the truth.

    Liked by 1 person

  7. Hans Högqvist
    Feminismen med sitt ursprung i SCUM manifestet är farligare och mer destruktiv för västvärlden än den råaste rasism, inklusive Islam.
    De små försök att föra männens talan möts med förakt av ”kärringeliten”, både manliga och kvinnliga.
    Jag rekommenderar ”The Red Pill” som hittas på Youtube – än så länge………

    Gilla

  8. Än en gång slår du huvudet på spiken Julia som bara du kan. Den illasittande offerkoftan plockas fram efter behag när matriarkatet ska flytta fram sina positioner ytterligare ett snäpp.
    Väldokumenterade manshaterskan Cissi Wallin som utlöste lavinen i Sverige sammanfattar det i en enda mening i dagens Söndagsintervjun i statsradion: ”Nu är det jag som står över honom (Fredrik Virtanen).”
    Kampen drivs av personliga hämndbegär och vendettor på individplanet i tron på att det pågår en revolution i det stora. Den verkliga och fullt pågående omvälvningen förmår, alternativt vill, man inte se. Tvärtom är man dess främsta påhejare. Jag kanske är naiv men jag trodde trots allt faktiskt dessa kvinnor om betydligt bättre.
    Men tröstar mig med de lysande undantagen på de fria plattformarna som Julia och fler med henne och den tysta majoritet som trots allt inte deltar och håller sig för goda för de blinda och besinningslösa hatdreven.
    Frågan är om de räcker till för att i verklig mening (vid valurnorna) överrösta hysterikorna av båda könen inom pk-etablissemanget och i sista stund förhindra den snabbt annalkande katastrof landet står inför.

    Liked by 2 people

  9. Tack Julia. Hade Margot hjärta och tänkte som en kvinna. Så gav hon sina 90 miljoner pension till svenska kvinnliga pensionärer. Men hon är sniken som människor är. Och makt ger kåthet det skrev man om för länge sedan. Men kvinnor som är kåta efter en hel dag i makten det syns nog inte för frivilliga män finns alltid. Sverige är tyvärr ett urspårat land som troligen inte ens går att åtgärda eller rätta till längre. Glömmer aldrig jag skulle lära upp en trettio årig tjej som tekniker och vi åkte runt på yttre anläggningar. Sen när vi var en mil hemifrån mig. Så skrämde jag henne ordentligt jag sa att vi åker förbi hemma hos mig. Jag har bara varmkorv till Lunch duger det. Hon tänkte nästan hoppa ur bilen. Lugn sa jag måste släppa ut schäfern för att kissa. Vi hade en jätte trevlig stund och lekte med hunden och käkade korv. Så man förstör ju tilliten totalt med den här kampanjen.

    Liked by 2 people

  10. Jag har också förvånats över hur #metoo har spårat ur. I Danmark varade det i två veckor, därefter bestämde sig danskorna för att det var nog. De vill inte på något sätt framstå som våp. Och att det fanns så många svenska kvinnor inom media och politiken som utåt sett vill framstå som både intelligenta, välutbildade, välbetalda men samtidigt är våp var något jag förvånades över, men samtidigt var det riktigt roligt för nu ser jag på dem med helt andra ögon, och de är inte fyllda av respekt.

    Liked by 5 people

  11. Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    En ”modern häxprocess.

    ”Metoo-kampanjen har passerat den gräns där både trovärdigheten och rättssäkerheten håller på att gå förlorade och slår tillbaka även mot dem som tror sig ha allt att vinna – kvinnorna. När matchen är över kommer många kvinnor att se sig som de stora förlorarna och häpet undra vad det var som gick så fel.”

    Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s