68-vänstern 50 år efteråt: från empati till klassförakt

Vänsterdemonstration mot tennismatch mellan Sverige och Rhodesia i Båstad den 3 maj 1968.  Trots stora polisinsatser lyckades demonstranterna stoppa matchen.

1968 ses av många som frigörelsens och revolternas år. Men i ett 50-årigt perspektiv blir det tydligt att 68-vänstern kommer att gå till historien som ansvarslösa extremister som har tillfogat Sverige irreparabla skador.

Med hänsynslös egoism och förblindade av totalitära ideologier har de under falsk flagg av ”solidaritet” tillgodosett sina egna behov på bekostnad av andras. De bär ett mycket stort ansvar för förstörelsen av de kvaliteter som för 50 år sedan gjorde Sverige till ett tryggt och bra land att leva i.

Sedan 1968 har vänstern gått:

  • Från naiv idealism och okritisk dyrkan av kommunismens blodiga våldsideologi till maktpositioner där deras inflytande har haft förödande konsekvenser för samhällsutvecklingen.
  • Från empati, ödmjukhet och vilja att förstå samhällets mindre privilegierade till ohöljt klassförakt och hat mot oliktänkande och särskrivande ”trollarméer”.

På bara 50 år har 68-generationen (de flesta födda på 1940-talet) i den ”internationella solidaritetens” namn lyckats förvandla Sverige från välfungerande välfärdsland till ett mångkulturellt helvete genom att öppna gränserna för storskalig invasion från jordens mest våldsamma och dysfunktionella länder och kulturer – i praktiken ett pågående befolkningsutbyte. Ur vänsterns perspektiv har det handlat om att importera ett nytt proletariat som bas för sin marxistiska klasskampsideologi istället för svenska arbetare som inte ville stöpa om sig enligt den kommunistiska mallen.

Mängden av ansvarslösa och ödesdigra beslut är oändlig. 68-vänstern har lyckats förstöra den svenska skolan, gjort kulturlivet till en renodlad angelägenhet för extremvänstern, monterat ner försvaret och reviderat tjänstemannaansvaret (1974). Den har jobbat och jobbar hårdare än någonsin på att med feministiska jämställdhetsargument krossa samhällets minsta beståndsdel, kärnfamiljen, till en början genom att avskaffa sambeskattningen (1972), vilket innebär att det krävs två heltidsarbetande för att försörja en familj, och barnen måste tas om hand av samhället.

Det är bara några exempel. Infiltrationen av Svenska kyrkan är ett annat. Ansträngningarna att avskaffa kärnfamiljen pågår med intensifierad frenesi med hittills sådana delsegrar som rätt till skattefinansierad insemination av ensamstående kvinnor och vigselrätt för samkönade par.

En av 1950-talets hemmafruar, numera utrotade

Inget årtal är så höljt i revolutionärt rosenskimmer som 1968. Många ser året som starten för frihet på alla områden; politiskt, på utbildningsområdet, i arbetslivet, vad gäller könsroller, sexualitet och jämställdhet. Studentexamen avskaffas. Stockholmsstudenterna gör sig till åtlöje genom att ockupera sitt eget kårhus i protest mot Ukas, ett förslag till fasta studiegångar vid universiteten. Moms och postnummersystemet införs – knappast några frihetssymboler.

Utbildningsminister Olof Palme (s) talar med Stockholmsstudenterna som ockuperade sitt eget kårhus 24-27 maj 1968

En ny våg av feminism börjar ta form; Grupp 8 bildas 1968 av åtta kvinnor i Stockholm med inte bara feminism som mål, utan socialistisk feminism, det vill säga få bort kvinnorna från hem och barn och ut i heltidsjobb i förvärvslivet, fri abort (den kom 1975) och utbyggd barnomsorg. ”Wallenbergs profit bygger på kvinnors slit” var en av parollerna på demonstrationsplakaten. 68:0rna hatade banker, familjen Wallenberg, Svenska Arbetsgivareföreningen och lönsamma företag (”kapitalet”) men såg inget fel i att låta sig försörjas av andra människors arbete genom olika bidragssystem.

Frön hade såtts av bland andra Kristina Ahlmark Michanek,  som i boken Jungfrutro och dubbelmoral 1962 propagerade för det kärleksbefriade kompisknullet, och av den hyllade s-ikonen Alva Myrdal redan i mitten av 1930-talet. Hon ville att kvinnorna skulle befrias från sitt förslavande moderskap genom att barnen från späd ålder lämnades in i ”en härlig storbarnkammare”. Grupp 8 trodde att de kom med något nytt och revolutionerande men var i praktiken inget annat än ekon av den sociala ingenjörskonstens främsta profet, Alva Myrdal.

I den här videon talar Alva Myrdal om barn som om de är saker, objekt. Hon låtsas inte om de viktiga känslomässiga banden mellan barn och föräldrar som är avgörande för barnets utveckling, och hon är listig nog att framställa förvaringen i ”storbarnkammaren” som det bästa för barnen. Men hennes verkliga agenda är att föräldrar ska kunna abdikera från sitt föräldraskap och hiva över barnen till samhället.

Det är direkt blodisande att höra henne propagera för att slita barnen från sina mödrar i den devota intervjun från 1935, och plågsamt att se spädbarn med klara symtom på modersdeprivation, det vill säga kris och depression efter att ha slitits bort från symbiosen med modern.

Sovjetiska tanks rullar in i Prag den 21 augusti 1968. Hela Tjeckoslovakien ockuperades av länderna i Warszawapakten för att sätta stopp för liberaliseringen under Alexander Dubcek

Paradoxen är horribel: samtidigt som miljoner människor i länderna i Warszawapakten led, svalt och mördades under totalitärt kommunistiskt förtryck och Sovjet invaderade Tjeckoslovakien för att kväsa den av Alexander Dubcek ledda liberalisering som kallades Pragvåren formulerade tongivande grupperingar i det icke-ockuperade, icke-krigsdrabbade Sverige sin frihet utifrån marxistiska, leninistiska, stalinistiska, trotskistiska och maoistiska ideal – det vill säga de mest auktoritära och totalitära politiska inriktningarna någonsin, och de som har skördat allra störst antal dödsoffer i historien, uppåt 150 miljoner.

Efterkrigstidens svenska ungdomar, gynnade av långvarig fred och oavbrutet växande högkonjunktur, valde 1968 världens mest dödsbringande ideologi och ”internationell solidaritet” till sina ledstjärnor. Orsak: ideologisk förvillelse och att de ville bekämpa ”det kapitalistiska förtrycket” och ”USA-imperialismen”.

Hur ska detta vansinne någonsin kunna förstås? Förstår de ens själva hur de tänkte?

Ett halvt sekel har gått. Det romantiska skimret borde ha flagnat och bytts mot den djupaste skuld och skam, men många före detta 68:or har egna personliga motiv att måla det ännu mer rosa. Som alla vet är det ingen skam att vara kommunist i Sverige. I vissa inavlade kretsar ger det fortfarande hög och oanfrätt status att vara en 68:a, och gudarna ska veta att dessa grånade före detta revolutionärer – som nu är i 70-80-årsåldern och befinner sig på tröskeln till hemtjänst, långvård och det fåtal äldreboenden de ännu inte har lyckats lägga ner – vårdar sig om sin image som progressiva revoltörer som om den vore det sista av värde de ägde i livet. De verkar helt omedvetna om det parodiska i att besitta stora förmögenheter, skärgårdsfastigheter och bostadsrätter värda många miljoner på Södermalm i Stockholm och samtidigt försöka framstå som radikala proletärer.

Och kanske är det just så, att de inte kan se sig själva. Att se verkligheten och sin egen roll i den kan göra ont. På 68:ornas politiska kyrkogård vilar många nedgrävda samveten.

Vad handlade deras så kallade ”revolt” om i ett redan genomsocialiserat land? Vad var det de revolterade emot? 1968 hade socialdemokraterna suttit vid makten sedan valsegern 1932, i 36 år. Kommunisterna hade under olika partibeteckningar suttit i riksdagen sedan 1917, med undantag för samlingsregeringens år under andra världskriget, 1939-1945, då de inte fick vara med.

Det spelade uppenbarligen ingen roll för 68:orna att det var socialister som satt vid makten. Det var själva makten – auktoriteten – som var det röda skynket för dem och som de riktade sitt rasande uppror mot. Vilket leder oss till insikten att 68:ornas protester till stor del inte var något annat än försenade pubertetsuppror som de borde ha tagit ut på sina föräldrar, inte på samhället.

Vilka spår har 68-vänstern lämnat till oss att leva med? Det första vi kan konstatera är att de 40-talister som revolterade mot makten på 1960- och 70-talen själva blev makten. I dag sitter många av det socialdemokratiska Folkhemmets barn på positioner där de har kunnat berika sig på sin samhällsdestruktion och utgör en ytterst välbärgad medel- och överklass.

Tack vare socialdemokraternas satsningar på välfärd och skola kunde även barn från arbetarklassen från 1950-talet och framåt skaffa sig en utbildning som deras föräldrageneration inte ens hade kunnat drömma om. Efter universitetet låg vägen in i maktens boningar rak och öppen för 68:orna, in i myndigheter och departement, lärosäten och medieredaktioner.

Ett talesätt säger att när det tjugoåriga Vietnamkriget upphörde 1975 och FNL:s demonstrationståg upplöstes gick hälften av demonstranterna till biståndsmyndigheten Sida och den andra hälften marscherade in på Sveriges Radio och Sveriges Television. Och där är de kvar, även om deras tjänster i åtskilliga fall har gått i arv inom familjen och övertagits av deras avkommor.

Ett par exempel: Tigran Feiler (son till Ship to Gaza-extremisten Dror Feiler) och människorättsaktivisten Fanny Hedenmo (dotter till SVT-programledaren  och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo) är båda reportrar på SVT. Vänsterjournalisten Jonna Sima hade knappast fått in en fot i media om hon inte hade varit dotter till journalisten och filmaren Jonas Sima, som arbetade i 33 år på Expressen.

Anders Isaksson (1943-2009)

Författaren Anders Isaksson (1943-2009) visade i sin bok Den politiska adeln (2002) omfattningen av det socialdemokratiska klanväldet – hur politiska positioner går i arv och fördelas inom familjer, och släkter, börd, vänskap, äktenskap och kontakter med rätt personer blir större meriter än politisk lämplighet. Vägen går via Unga Örnar och SSU rakt in i maktens korridorer.

Den numera avsuttna Mona Sahlin är ett typexempel på socialdemokratisk politiker som gjort karriär genom börd. Hon är dotter till Hans Andersson, tidigare politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och ordförande för Nacka arbetarekommun. Hennes mor Siv Andersson, född Rentorp, var föreståndare för Folkets hus i Stockholm. Mona Sahlin inledde tidigt sin politiska bana i SSU.

Mona Sahlin, före detta socialdemokratisk politiker

När politik blir ett yrke, en försörjningsbas som andra – bara väsentligt bättre betald – bildas en politisk adel som lever på stat och kommun, det vill säga skattebetalarnas pengar, men distanserar sig alltmer från sina uppdragsgivare. Från 1968 har befattningshavare på viktiga och inflytelserika poster i växande omfattning rekryterats från ytterkantsvänstern till vänster om socialdemokratin, i många fall med en tydlig globalistisk och kulturmarxistisk agenda.

Under samma tid har socialdemokratin successivt övergått från att vara ett arbetarparti med folkhemsvärderingar till att själv bli ett alltmer ytterkantsorienterat parti på vänsterkanten, som kallar sig feministiskt – till synes utan att inse värderingskonflikterna mellan feminism och mångkultur – , som röstar in en tvättäkta islamist i partistyrelsen och tydligt riktar sin solidaritet mot migranter utan ID-handlingar och asylskäl istället för att värna om sina arbetsgivare, Sveriges folk.

Det vi ser i dag är att kulturmarxisternas långa marsch genom institutionerna (att störta samhället genom att infiltrera och lägga under sig viktiga samhällsinstitutioner och utnyttja dem för sina politiska syften) har varit ytterst framgångsrik. 68-vänstern har ett starkare politiskt inflytande än någonsin med postmodernistiska fenomen som identitetspolitik, relativisering, könsförvirring, genustrams framställt som vetenskap, utplånande av nationerna och förfalskning av FN:s förklaring om mänskliga rättigheter till öppna gränser och fri invandring som politiska mål – som om alla människor på hela jorden skulle ha rätt till Sverige.

Afghaner demonstrerar på Norra Bantorget. I bakgrunden Sveriges förste socialdemokratiske statsminister, Hjalmar Branting. Foto: Stefan Pettersson, Nya Tider

 

Det nya är att detta politiska inflytande numera i växande omfattning, och med media som synnerligen aktiva medaktörer och möjliggörare, utspelar sig utanför ramarna för den parlamentariska demokratin, genom påtryckningsgrupper, aktivism och lobbyverksamhet grundad på olika agendor, opinionsbildning via Facebookgrupper, kampanjer som #metoo, #vistarinteut och så vidare.

Kampanjer för särrättigheter, ”normkritik” och förnekande av fakta, regler och värden som under århundraden har byggt Sverige – det är den kulturmarxistiska utopin i ett nötskal. Ur förvirringen och askan efter allt de har förstört tror sig kulturmarxisterna kunna skapa ett nytt samhälle med en global världsregering som utgörs av en internationell elit.

Inte särskilt socialistiskt kan man tycka, men totalitära -ismer (kommunism, islamism, nazism, feminism med flera) har en tendens att smälta ihop och gegga ihop sig som slajm med andra -ismer utifrån vad som för tillfället gagnar deras politiska syften, och ledarna i socialistiska diktaturer brukar inte heller ha några problem med att leva i lyx och överflöd.

Mannen bakom den ryska statskuppen 1917 och grundaren av Sovjetdiktaturen, Vladimir Lenin (1870-1924), unnade sig till exempel privilegier som övriga bolsjeviker aldrig kom i närheten av. Han ägde tre bilar av märket Rolls Royce som framfördes av hans privatchaufförer.

Vladimir Lenin i en av sina Rolls Royce på första maj 1918, året efter bolsjevikernas statskupp

På den här bilden, tagen första maj 1918, sitter Lenin med sin hustru, aktivisten Nadezjda Krupskaja och sin syster Maria i sin Rolls Royce efter Röda arméns första förstamajparad efter statskuppen året innan. När bolsjevikerna tog makten konfiskerade de minst 2 500 bilar från den förmögna överklassen. Den enda som saknas på bilden är Lenins mångåriga älskarinna Inessa Armand.

I den kommunistiska utopin ingår att designa Den Nya Människan, människor utan egenskaper som tjänstgör som nyttiga idioter och är lätta att flytta runt alltefter världsregeringens behov. Vi behöver bara påminna oss världskommunismens försök under 74 år att skapa en ny sorts människa. Det slutade i blodbad och massmord.

Den kommunistiska Pol Potregimen och de röda khmererna i Kambodja begick 1975-79 folkmord på omkring 1,7 miljoner människor, en femtedel av landets befolkning. Regimen stöddes bland annat av riksdagsledamoten Birgitta Dahl (s) och författarna Jan Myrdal och Per Olov Enquist.

Litteraturen är samhällets spegel, liksom musik, teater och annan kultur. Före 1968 hade en lång rad arbetarförfattare med stark förankring i den svenska myllan, industrin, jord- och skogsbruket och fattigdomens trångbodda backstugor gett röst åt icke privilegierade grupper i samhället; de fattiga, de arma, de hårt arbetande människorna. Författare som Dan Andersson, Erik Asklund, Jan Fridegård, Eyvind Johnson, Ivar Lo Johansson, Sara Lidman, Harry Martinson, Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Karl Rune Nordkvist, Åke Wassing, Albert Viksten och många andra.

Göran Palm (1931-2016)

68-rörelsen förde med sig en ny generation författare med uppriktig vilja och intresse att berätta om de samhällsklasser som fortfarande inte åtnjöt privilegier, trots mer än 30 års socialdemokratiskt styre. Göran Palm (1931-2016), Sonja Åkesson (1926-1977) och Maja Ekelöf (1918-1989) var några av rösterna som formulerade 1960- och 70-talens verklighetsbilder direkt från verkstäderna, skurhinken och diskbänken.

I Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – gul 1967 sticker huvudrollsinnehavaren Lena Nyman fram en mikrofon under näsan på vanliga människor. Hon frågar: ”Tycker du Sverige är ett klassamhälle?”. Hon är nyfiken just på vad ”vanligt folk” tycker och tänker. Deras åsikter tillmäts betydelse.

Vart tog nyfikenheten vägen? Jag menar inte nyfikenheten på betongpartiernas nästa maktpolitiska utspel utan på det Lena Nyman frågar efter i filmen, vanliga medborgares åsikter.

”Vad finns egentligen kvar av de grundläggande värderingarna hos den vänster som under fem decennier satt sin prägel på den ena institutionen efter den andra?”

Johan Lundberg

Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, ställer frågan i en essä i Kvartal volym 4/23 november 2017 med rubriken Från arbetarhjältar till troll. Han ger själv svaret med några exempel:

När Göran Palm 1972 hade skrivit en reportagebok om sitt år som monteringsarbetare, Ett år på LM, var det naturligt för honom att fråga arbetare på just L M Ericsson om deras synpunkter på hans beskrivning. De var välkomna till hans arbetsrum eller med brev. Palm distanserar sig aldrig från de vanligtvis lågutbildade personer som han möter. Han återger deras åsikter och refererar deras formuleringar utan att markera något avståndstagande. Även när de har andra åsikter än han själv bemöter han dem med respekt och intresse.

Johan Lundberg lyfter fram Göran Palm som ett exempel på att 1968-rörelsens framträdande intellektuella strävade efter att ge röst åt vanliga människor. Arbetarklassen fick komma till tals, utan att deras utsagor eller åsikter skulle redigeras eller förskönas, än mindre förlöjligas.

Sara Lidman (1923-2004). Foto: Cato Lein 1999.
Bonniers arkiv.

Andra författare, som Sara Lidman (1923-2004) och Maja Ekelöf  (1918-1989), gav också röst åt lågavlönade människor, och berättelserna slår hål på fördomar och förutfattade meningar om ”de enkla människorna” – ”just den sorts fördomar som fem decennier senare tenderar att cementeras genom att läsare hånas för brister i utbildning och språkbehandling” påpekar Johan Lundberg.

När Sara Lidman 1968 gav ut boken Gruva byggde den på ett fyrtiotal intervjuer med gruvarbetare vid LKAB i Svappavaara och Kiruna. Hon beskriver sin tacksamhet över ”förtroendet att ha fått förmedla deras berättelser”.

I en av Lidmans intervjuer säger en gruvarbetare:

”Det är bara några få år som jag haft tillgång till den klassiska musiken. Det kanske ser konstigt ut med en stereoanläggning i en sån här baracklänga. Men när jag sätter på Mozart och blundar. Det är. . . Ja man är lycklig. Man är som välkommen i en helt annan värld. Och jag vet att mer och mer återstår att upptäcka där. Så just nu tycker jag att det får kosta vadsomhelst bara jag får ha hörseln kvar.” 

Maja Ekelöf (1918-1989)

Maja Ekelöf var en frånskild fembarnsmamma i Karlskoga som jobbade som städerska samtidigt som hon läste kvällskurser. Hennes bok Rapport från en skurhink (1970) innehåller skildringar av hennes egen vardag, blandade med  vänsterradikala funderingar, brevväxling med fångar och läsupplevelser av äldre skönlitteratur och filosofi.

Hon skriver om sitt vardagsliv, om oron för barnen och rädslan för att kroppen inte ska hålla ”ty den är ju min försörjningskälla”. Kvällskurserna är hennes ”andningshål och människovärde” – hon läser vad hon kommer över. Det händer att hon nattetid i smyg använder skrivmaskiner på kontoren där hon städar för att skriva ner sina tankar.

I media haglade lovorden över den lågavlönade städerskan och ensamstående fembarnsmammans dokumentära skildring av sitt eget liv.

”Den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt.” (Karl-Erik Lagerlöf i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning).

”Den klaraste och ovederläggligaste bilden av svensk låglönevardag under 1960-talet.” (Karl Vennberg i Aftonbladet).

”Inte ens Åke Janzon på Svenska Dagbladets konservativa kultursida bemötte Maja Ekelöf med den sorts förakt som vi kunnat avläsa i nutidens journalistkår inför dem som inte har privilegiet att närhelst de önskar komma till tals i offentligheten” skriver Johan Lundberg.

68-vänstern ville verka på två fronter samtidigt. Dels ville man rikta sitt eget – författarnas, filmskaparnas, journalisternas, musikernas och bildkonstnärernas – intresse mot arbetarklassen. Dels ville man göra kulturen mer tillgänglig för folk från underklassen genom att till exempel skriva på ett enklare, mer begripligt sätt.

Och hur ser det ut i dag, 50 år senare?

Vänstern spårade ur och gick så grundligt vilse i sin strävan mot den kommunistiska utopin att det knappast finns något hopp om tillnyktring. 68-revolutionärerna har kommit upp sig och är numera så identifierade med makten att de kan kosta på sig att se ned på och förakta folket utan att ens försöka dölja det. På sin halvsekellånga marsch genom institutionerna och med lika långvarigt inflytande över kultur och media har 68-vänstern fullständigt tappat bort ödmjukhet, empati, anständighet och moral.

”I dag är det i medie- och journalistkretsar inte ovanligt att man demonstrativt tar avstånd från ”vanliga läsare”. Kritiker, vilkas namn inte känns igen från medier, avfärdas som ”troll” skriver Johan Lundberg.

”De yrkesgrupper som Göran Palm intresserade sig för uppfattas som synnerligen besvärande av många som i dag befinner sig i Palms position.”

Lundberg syftar på de kategorier som har privilegiet att kunna formulera sig på medieplattformar med stort genomslag; de som ger ut böcker på etablerade bokförlag och alltså verkar i samma slags sammanhang där Göran Palm och hans radikala kolleger återfanns för fyra-fem decennier sedan.

Skillnaden i förhållningssätt är himmelsvid.

”Den dåtida kulturvänstern präglades – i alla fall i de delar som jag här har uppehållit mig vid – av ödmjukhet i relation till dem som inte hade utbildning, dem som inte kunde uttrycka sig i skrift och som saknade kontakter inom medier” skriver Lundberg.

Ett halvsekel senare är situationen en helt annan.

”Bland journalister, kulturskribenter och författare har det utvecklats en tydlig aversion gentemot den sorts människor som 68-vänstern ville låta komma till tals. Man hånar läsare för att ha bristfällig utbildning och språkbehandling. Och man tenderar att beskriva folk utan problemformuleringsprivilegier som en enda stor, ondskefull ”trollarmé” – för att använda ett i nutida vänsterkretsar populärt uttryck.”

Vi känner igen epiteten: Näthatare. Ointelligenta. Foliehattar. Obildade. Tokstollar. Korkade. Rasister. Främlingsfientliga. Hatsajter. ”Troll” som bör söka vård – de lider nämligen av ”en psykisk åkomma som benämns vanföreställningar”. Jämförbara med massmördare eller terrorister.

Klassföraktet är uppenbart. Medias avnämare ses som fiender. Den empati och det intresse för samhällets mindre väl lottade som kännetecknade många författare 1968 har bytts mot kultur- och medieelitens förakt och hat mot röster som inte stämmer in i deras politiskt korrekta kör.

Johan Lundberg ger en lång rad exempel i sin essä, och jag kan bidra med en av mina senaste krönikor om det ogenerade föraktet hos Expressens chefredaktör Thomas Mattson mot pensionären Jim Olsson, som stämt honom för grovt förtal efter att ha blivit uthängd som ”rasist”. Thomas Mattsson och skadeglädjen.

Kawa Zolfagary

När Kawa Zolfagary 2011 grundade Facebooksidan ”Vita kränkta män” gjorde han det för att ”komma till rätta med de professionella skribenter som inte distanserade sig från meningsmotståndare utanför det journalistiska etablissemanget”.

”Det anmärkningsvärda var att projektet inte hade udden riktad främst mot intellektuella med stora plattformar utan mot folk i allmänhet – brevskrivare, människor som skrev kommentarer under artiklar och i sociala medier – som ansågs ha fel uppfattningar” skriver Johan Lundberg.

När solen går ner och resultaten summeras kan 68-vänstern, nota bene utifrån sin världsbild, känna sig nöjd med sitt verk. Konservatism och traditionalism är i stort sett utrotade, nationalism och fosterlandskärlek står under verbal beskjutning som en form av ”nazism”. Splittringen mellan vanligt folk och den samhällselit som 68-vänstern tillhör djupnar för varje dag.

En fråga upptar mig ändå ibland:

Var det det här de unga revolutionärerna ville åstadkomma? Att sitta på livets middagshöjd och bara ha hat och förakt till övers för samhällets mindre privilegierade – i många fall den samhällsklass man själv kommer ifrån?

Jag bara undrar.

18 reaktioner till “68-vänstern 50 år efteråt: från empati till klassförakt

  1. ”Man hånar läsare för att ha bristfällig utbildning och språkbehandling.” – fast den bristfälliga utbildningen har ju folket fått i den skola som vänstern själva har varit med och byggt upp (eller snarare ruinerat) så egentligen borde de vara nöjda med adepterna, men icke så. Nu ska de föraktas! Oerhört beklämmande att de inte ser själva att de är orsaken till kunskapsbortfallet och obildningen!

    Gilla

  2. Tjenis.
    Inte för att vara petig, men för att inte få vänstersidan helt omedgörlig å gnällande:
    Under bilden på Lenin i Rolls Royce’n, och raden straxt efter (2 ställen alltså) står det att bilden är tagen 1:a maj 2018. Och där är vi ju inte än.
    Så antar det ska vara 1918. Så ändra det fort som attan så inte vänster-kommunisterna kommer och skyller på ”fejk news”. Man vet aldrig med dom töntarna. 😉
    I övrigt gillar jag dina texter.
    Fortsätt med detta. :o)

    Mvh Janne

    Gilla

      1. Nu har jag korrigerat. Tack för påpekande!
        Min målsättning är alltid felfria texter, och jag lusläser dem tusen gånger, men ibland blir det slarv- eller snarare trötthetsfel. Då är uppmärksamma läsare ovärderliga.

        Gilla

  3. Min stora beundran för verklighetens fakta visning som själv vissa delar upplevde i mitt tidigare liv. Tack !
    P s Med din tillåtelse , Julia vill jag vidare föra på min Facebook sida för allmänbildning i historia kunskap.

    Gilla

  4. Fantastiskt analys, Julia!
    Jag blev redan före tonåren på det tidiga sjuttiotalet politiskt intresserad. Som dom flesta unga var jag vänsteranhängare. Som SSU-are kallade vi KFML(r), SKP och dom andra bokstavskombinationerna för vad dom var, tokvänstern, och såg aldrig dom som något större hot mot samhällsbildningen. Så fel vi hade!
    Det var förstås aldrig nån tvekan var även den ”rumsrena” vänsterns hjärta låg. I böckerna vi läste på Bommersvik och andra institut figurerade Marx och Engels prominent. Men också Per-Albin och Erlander. Den maktbärande socialdemokratin var utan tvekan socialistisk, men bortsett från sjungandet av Internationalen och diverse plattityder, i huvudsak nationalistisk.

    ”Vi byggde landet…..” sjöngs med glad röst på våra möten.

    Jag tror knappast några SSU-are gör det längre…..

    En avgörande skillnad var att det fanns en respekt för bildning och lärande på den tiden som gick över nästan den hela politiska skalan, En stor anledning till den enorma utvecklingen av Sverige från 1870-1970 talen var just den allmänna folkskolan och att den högre utbildningen så småningom blev tillgängligt för de lägre, men ofta minst lika intelligenta och studiebegåvade, klasserna. Det öppnade upp ett fantastiskt begåvningskapital som gynnade Sverige på ett unikt sätt.

    Själv försvann mina socialistiska drömmar snart i mötet med verkligheten.
    Välstånd och frihet skapas inte av beskattning och politiska beslut.
    Det skapas av kapitalism, ett fungerande rättssystem och en begränsad statsapparat.

    Under tiden grodde bokstavskombinationsvänstern likt en aggressiv cancer in i denna nu allt mer växande och kraftfulla statsapparat. Metastaser så som MiljöPartiet utvecklades och frodades. I parallell med de statliga propaganda organen och i symbios med den oftast statsfinansierade privata pressen blev mångfalden i uttryck och tanke bara….. enfald.

    Så oense som kommunister alltid är, från Bolsheviker till Mensheviker och framåt, så är man alltid överens om en sak – Beundran för styrkan, föraktet för svagheten.

    Det är ingen tillfällighet att diktatorn Dzhugashvili valde att istället kalla sig Stalin, Stål.

    Så genom åren kom bildning och duglighet att i politik och offentlig verksamhet betyda mindre och mindre, medan så kallad politisk kompetens, alltså makt och rang i den egna partiapparaten, blev den valuta som förde uppåt på karriärstegen stegen.

    Nästan alla våra statsministrar så länge ämbetet har funnits har haft någon form av högre utbildning. Även socialister som Tage Erlander och Olof Palme var akademiker, tänkare och författare.

    Vad har vi idag?

    En statsminister som skojsamt kallas svetsarn. Men som inte klarade av utbildningen.
    Vad kvalificerar vår utrikesminister till sin högt utsatta position på världsarenan? Två-årigt gymnasium i dom värmländska skogarna.
    Vilka kvaliteter har vår demokratiminister förutom som söt lekledare och utvikningsbrud med en cigarr i munnen och behagen på display?
    Och när gick vår polischef på polishögskolan?

    Vi vet alla svaren på dom frågorna.

    Av den officiella bokstavsvänstern finns inte mycket kvar. Bokcafeerna är nedlagda, några webbsajter finns kanske, och statyetterna av Lenin och Stalin samlar nog mest damm i garderoberna.

    Men det spelar ingen roll. Slaget är vunnet. De sista decennierna har regeringar av båda nyanserna fört samma politik. Och när jag säger nyanser, menar jag det. Samma röda färg, lite olika blandningar bara.

    Nya välindoktrinerade generationer kommer och tar vid där nu grånade politruker gradvis lägger locket på med ett hårt nyp om den röda partiboken.

    För ett tag sedan var jag hemma i Sverige och hälsade på min numera ganska gamla mor.
    Hon visade stolt upp den nya, inte särskilt stora och inte alls dyra platt-TV som hon trots att sin minimala fattigpension lyckats spara ihop till.

    På statstelevisionen går dom regionala nyheterna, huvudreportaget är om den fantastiskt lyckade integrationen i en närliggande stad. Nästan tio av det 15 minuter långa programmet ägnas åt att intervjua ett nyanlänt skäggprytt barn från något land i Mellanöstern. På mycket bruten svenska trots flera år här kan han nu stolt berätta om hur fint det känns att ha integrerats i det svenska samhället!
    Reporten, en ung söt kvinna, kan inte dölja sin begeistring och orgasmartade entusiasm!

    Och vad har då denna yngling presterat för förgyllas så på bästa sändningstid?
    Just klarat av sin läkarexamen så han nu kan åka hem och hjälpa sitt eget fattiga folk?
    Eller kanske anställts som högutbildad ingenjör, jurist eller pilot och nu genom sin höga inkomstskatt kan börja återbetala de många miljoner i kostnader han åsamkat den svenska allmänheten?
    Eller…..

    Han har börjat träna i ett fotbollslag ett par timmar i veckan…….

    Det som en gång var Sverige går nu över ättestupan.
    Kommer det snart att finnas några kvar att sörja?

    Liked by 3 people

    1. Tack för en insiktsfull kommentar!

      Kafé Marx lever och frodas såvitt jag vet fortfarande på Kungsgatan 84 i Stockholm, och Lenins barnhörna är ett stående inslag varje år på bokmässan i Göteborg.

      En personlig reflexion är att det sjuder ett ursinne hos många i efterkrigsgenerationen när/om de upptäcker hur fruktansvärt lurade och manipulerade de har blivit. Vart ska det ursinnet i så fall ta vägen?

      Liked by 1 person

  5. Stort tack för all denna kunskap som Du delgivit mig och det känns omöjligt att inte få strö några rosor över hur Du kan pricka så rätt i allt.
    Precis så är det att när vi det vanliga folket lyckades rösta in SD i Riksdagen 2010 fick vi reda på att vi var arga och lågutbildade.
    Nu började det så smått att dyka upp sverigevänliga sajter,som vänstern idag kallar för hatsajter,där vi folket av kärlek till vårt land kunde göra olika kommentarer på det skrivna som gjorts av intellektuella med samvete som kunde använda ordets makt på rätt sätt.
    Har just läst ut boken ”Priset”(stort tack för Din krönika) och att hatet kommer från den vänsterintellektuella eliten och inte tvärt om blir man nu varse.
    Därför är det njutningsfullt att läsa det Du skriver att nu är vi upphöjda till nättroll och värre än så och orsaken är att denna vänsterelit har aldrig före nätets uppkomst varit vana vid att få mothugg av folket och att det idag 2018 strömmar högintellektuella som Julia Caesar med vänner till vår hjälp att på ett oöverträffligt sätt beskriver hur vi folket tycker och tänker som i sin tur har retat gallfeber på Thomas Mattsson och Niklas Orrenius och alla deras underlydande lakejer.
    Även om vi är många tusen SD-röstare som tycker att det var fel att utesluta Anna Hagwall har vi inget annat alternativ utan får hoppas på att inga flera konstigheter dyker upp före valet så känner i alla fal jag att SD får minst 25% den 9 sept.
    Rösten gäller att rädda landet från en 68-vänster som är beredda att sälja ut vårt land för trettio silverpenningar.

    Liked by 3 people

  6. Jag tror att valet 2018 blir högerns motsvarighet till Vänsterns 1968. Jag tror att Vänstern sammanlangt kommer få 30 % och Mitten 10% och högern kommer få resten. Sedan är det annan fråga om högern kommer komma att använda sin makt

    Gilla

  7. Du kunde också ha nämnt extremvänsterns ivriga uppsplittring i falanger på 70-talet. När en falang nådde en gräns på c:a 200, splittrades den upp. Den biologiska instinkt som håller ihop en stam, klarar c:a 200 individer. Det röjer att vänsterfolket styrs av en instinkt, en kognitiv maskin som avgör vad medvetandet kan se. 68-vänstern bildade en stam, med förakt för icke-stammedlemmar. 1968 var det samhällseliten som inte ingick i stammen; 2018 är det vanligt folk. Att en instinkt kontrollerar, förklarar 68-vänsterns egendomliga brist på självinsikt, deras omoral, och deras närmast psykotiska oförmåga att korrekt skildra verkligheten.

    Här är ett brutalt uppriktigt inlägg:

    Gilla

  8. Jag gick själv en gång i mitt ungdomliga oförstånd i dessa protestdemonstrationer. När jag ser tillbaka på den tiden är det med största skam. Vi stod inte på högre nivå än bortskämda barnungar i trotsåldern.
    Det är en klen tröst att jag själv inte fastnade i denna omogna sörja av villfarelser och lögner utan lämnade leden och ”kamraterna” vilka många idag återfinns i maktens korridorer och då inte minst den värsta av avarter – media. Som del i den makt de tidigare spydde galla över.
    Själv äger jag bara tillgången att kunna se mig själv i spegeln varje morgon utan självförakt. Gott så för personlig del men när jag tänker på vad min generation lämnar över till barn och barnbarn vill jag bara gråta.
    Det är ett svek och förräderi av ogripbar dimension.
    Tack Julia för ännu en på kornet träffande beskrivning av vår skamfyllda nutidshistoria.

    Liked by 2 people

  9. Det är nog så att 68-vanstern i stor utsträckning bestod av människor utan individuell kärna. Den som är utan kärna gör som ”alla andra”, tycker och tänker som ”man bara ska” för att passa in i kollektivet och inte bli utanför. Det är grunden till av vänstern bara kan kritisera, den kan aldrig få fram något positivt eftersom alla i så fall måste komma på det samtidigt.

    Gilla

  10. Hej Julia Tack för din artikel ”Vänstern 50 år efter -68”. Det hade varit intressant om du vidareutvecklat ämnet om vilka som stod bakom protesterna i Båstad mot en tennismatch där Rhodesia skulle delta. Rbhodesia föll och ersattes av Zimbabwe. Vad tycker -68-rörelsens förgrundsfigurer idag om de häpnadsväckande ”framsteg” som skett där? Med vänlig hälsning,Andreas Grönlund

    Hämta Outlook för iOS

    Gilla

  11. Tack Julia för ett fantastiskt arbete. Och förklaringen hur globalisterna fick tag i Sverige. Det Sverige behöver är en Trump och det tror jag inte kommer att ske. Genom mina yrken har jag träffat på många fina människor. Som är nyfikna på hur en arbetare har det. Som har levt långt upp i hiarkin. Sen en massa förnedrande stöddiga människor. Mia- Marianne o Per-Filip sångarna var sådana hemska människor man inte ville leverera till. Men där emot grevinnan Von Essen fika stunderna i hennes kök dom skulle jag vilja uppleva igen. Det finns många många mer. Som sagt dom i 68 vänstern dom tillhör dom otrevligare jämföras vid sekter som förstörde kultur hus slott i sina alternativa boenden. Människor utan en framtidssyn. Tyvärr styr dom Sverige nu.

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s