Musikaliska anteckningar 14. Icones du Seicento. L’Arpeggiata.

Musik: Icones du Seicento, italiensk renässansmusik.
Kompositörer: Claudio Monteverdi med flera.
Artister: L’Arpeggiata under ledning av Christina Pluhar. Philippe Jaroussky, countertenor.

Att ta ett renande och vederkvickande bad i ett flöde av toner.
Så känns det att lyssna till tidig musik, från förkristen tid via medeltid till renässans och barock.

Här är det gruppen L’Arpeggiata som spelar på tidiga instrument under ledning av österrikiska Christina Pluhar, född 1965, som själv spelar theorb. Sångstämmorna sjungs av den franske countertenoren Philippe Jaroussky, född 1978.

Titeln Icones du Seicento syftar på tonsättare under 1600-talets sena renässans i Italien, på gränsen till barockperioden. En tid då Giovanno Pierluigi Palestrina (1525-1594) och Claudio Monteverdi  (1567-1643) var de klarast lysande stjärnorna på himlen, men mängder av i dag okända tonsättare skapade vacker musik. Några av dem hör vi i den här kavalkaden av tidig italiensk musik.

Här är hållpunkterna:

00:01:28 – Anonyme: Ninna nanna al bambino Gesù
00:06:59 – Maurizio Cazzati: Ciaccona
00:10:35 – Benedetto Ferrari: Queste pungenti spine
00:17:41 – Maurizio Cazzati: Passacaglia
00:21:16 – Pandolfo Mealli: La vinciolina
00:23:26 – Ignazio Donati: O gloriosa domina
00:27:27 – Marco Uccellini: La Luciminia contenta
00:31:30 – Luigi Rossi: Lasciate averno
00:37:37 – Giovanni Girolamo Kapsberger: Toccata l’arpeggiata
00:40:12 – Giovanni Felice Sances: Stabat mater dolorosa
00:47:12 – Antonio Bertali: Ciaccona
00:51:44 – Claudio Monteverdi: Laudate Dominum
00:56:36 – Anonyme: Ciaccona di paradiso et dell’Inferno
01:00:45 – Claudio Monteverdi: Ohime, ch’io cado
01:05:29 – Domenico Maria Melli: Dispiegate, guance amate
01:08:00 – Claudio Monteverdi: Sì dolce è’l tormento

L’Arpeggiata arbetar också tillsammans med jazzmusiker och låter ibland gränserna flyta mellan olika musikaliska inriktningar. I den här inspelningen hör vi vid 01:00:45 hur de jazzar upp Claudio Monteverdis ”Ohime, ch’io cado” så att Monteverdi själv antagligen skulle rotera i sin grav om han hörde.

Renässans betyder pånyttfödelse, och renässansen var verkligen en pånyttfödelse efter den i många avseenden mörka medeltiden. Konst, litteratur, arkitektur och vetenskap blomstrade. Inom konsten fanns namn som Leonardo da Vinci, skulptören Giovanni Lorenzo Bernini, Caravaggio, Michelangelo och Botticelli.

Litteraturen såg William Shakespeare, Francois Rabelais, Michel de Montaigne och Miguel Cervantes födas. Sjöfarare och vetenskapsmän som Ferdinand Magellan och Vasco Núñez de Balboa utforskade världen.

Men den romersk-katolska kyrkan höll fortfarande Europa i ett järngrepp, och vetenskapsmän som lanserade upptäckter i strid med den katolska världsbilden straffades. Nicolaus Copernicus (1473-1543) hann bli 70 år och tycks ha dött en naturlig död innan katolska kyrkan hunnit inse det revolutionerande i hans påstående i boken De revolutionibus orbium coelestium, att jorden rör sig runt solen istället för tvärtom.

Den katolska kyrkan ansåg (det var alltså fråga om tro och tyckande, inte om fakta och vetande) att det var jorden som var centrum i universum. När Galileo Galilei (1564-1642) år 1590, nästan 50 år efter Copernicus’ död, plockade upp hans teori och själv gav ut boken Dialog om de två världssystemen 1632, utbröt kaos i påvedömet. År 1633 ställdes Galilei inför inkvisitionens domstol och blev tvungen att avsvära sig allt han hävdat rörande den så kallade ”felaktiga läran”.

Straffet blev förhållandevis oblodigt, möjligen beroende på att Galilei närmade sig 70 år. Han sattes i husarrest under resten av sitt liv, nio år. Det skulle dröja ända till 1992 innan katolska kyrkan beklagade inkvisitionens dom, och år 2000 upphävdes domen. Men det gagnade ju inte direkt Galilei, som då hade varit död i 358 år.

Prästen och filosofen Giordano Bruno (1548-1600) gick det riktigt illa för. I boken De l’Infinito, Universo e Mondi från 1584 hävdar han att universum är oändligt, att det innehåller oändligt många världar och att alla befolkas av intelligenta varelser. År 1591 arresterades han av inkvisitionen, hölls fången i åtta år och avrättades på ett kättarbål den 17 februari 1600 på Campo dei Fiori i Rom. Orsaken till dödsdomen är inte känd.

Trots den primitiva och grymma inkvisitionen som drevs av det mäktiga påvedömet stod den italienska kulturen på sin höjdpunkt under den här perioden. Barbariet och det partiellt kvardröjande medeltida mörkret å ena sidan och den högtstående kulturen å den andra var, som så många gånger i historien, två sidor av samma mynt. Bartolomeo Cristofori uppfann pianot kring år 1700, Antonio Stradivari (1644-1737) skapade den klassiska violinen som än i dag anses oöverträffad. Konsten att nedteckna musik i noter gjorde det möjligt att sprida musiken både geografiskt och socialt. Claudio Monteverdi skapade operakonsten.

Självklart stod påvedömet och den romersk-katolska kyrkan i centrum för musiken, liksom för allt annat. Merparten av den musik som skrevs var sakral – mässor tillägnade påven, jungfru Maria och olika helgon och följde den katolska mässans form i sex satser: Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Texterna sjöngs på latin.

För en stilla stund på juldagen bjuder jag på Palestrinas Missa Papae Marcelli, här framförd av brittiska The Tallis Scholars  under ledning av Peter Phillips.

Mässan är tillägnad påven Marcellus II, född 1501 i Toscana, död första maj 1555 i Rom. Han var sjuklig och hann bara vara påve i tre veckor våren 1555. Ändå – eller kanske just därför – tillägnade Palestrina denna kortvariga påve den här mässan.

Det är himmelskt vackert.