En 2-årig pojke försvinner från ett hus i Nyåker, Nordmalings kommun. Och hela landet mobiliserar. Inte minst media.

En välregisserad, känsloladdad historia om godhet och förmodad ondska ska komma att utspela sig, som ett nationellt drama, minut för minut, medan sökinsatserna för att hitta pojken trappas upp.

Hemvärnet, Försvarsmakten, Polisen och Missing People kopplas in och ger sig tillsammans med privatpersoner ut i terrängen och letar efter pojken.

Hela landet håller andan. Historien om den försvunna pojken har allt media kan önska sig. De vet exakt hur en slipsten ska dras för att maximera antalet klick.

*Familjen Toader sedan 2-årige Lucas hittats i skogen. Från vänster farmor, farfar med pojken, pappan och mamman.*

Vi som följer media förstår tidigt att nu ska ett svenskt nationellt drama iscensättas, trots – eller kanske för att – pojken och hans familj kommer från Rumänien. Alla sluter upp kring narrativet. Här gäller det att visa våra svenska framfötter och vårt svenska mod i barm. Det handlar helt enkelt om att försvara vår svenska heder.

Dessutom – och det är en ytterst viktig aspekt – erbjuder ett försvunnet barn exakt den typ av drama som vi svenskar behöver samlas kring för att visa vår godhet och ridderlighet och påminna oss om att vi är ett folk.

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för ditt stöd!

Ett medialt drama kräver vissa egenskaper:

Det ska börja med en dramatisk händelse, helst på liv och död, där allmänheten kan förväntas känna ett starkt engagemang. Sexuella komponenter har ett stort plusvärde. Ett eller flera offer med mycket låg ålder (barn) eller ovanligt hög ålder (till exempel en våldtagen 100-åring) är starka pullfaktorer. En död kändis går heller inte av för hackor, särskilt inte om kändisen är ung och vacker.
Tidsrymden ska sträcka sig över flera dygn eller allra helst i veckor, månader och år då uppmärksamheten och klickcirkusen med alla medel hålls vid liv. Styckmordet på Catrine da Costa är ett exempel. Det har hållit media sysselsatta sedan 1984 och får fortfarande publicitet. Den oskyldige mördaren Thomas Quick, som erkände åtta mord som han inte begått, är ett annat. Ett spårlöst försvunnet litet barn passar mediedramaturgin perfekt.

Det är på pingstdagens morgon den 25 maj som 2-årige Lucas försvinner från huset i Nyåker som den rumänska familjen Toader förfogar över sedan mer än tio år.

Ett barn i Sverige försvinner inte bara

Redan när jag hör nyheten om den försvunne pojken i radio förstår jag att det är någonting som inte sägs. Svenska barn är extremt övervakade. Ett barn i Sverige försvinner inte bara. Något liknande har inte hänt sedan en 4-årig pojke rymde från sin förskola i Södertälje i mitten av juni 2022 och hittades drunknad i en pool i närheten.

De tre ansvariga på förskolan frikändes från vållande till annans död, och pojkens föräldrar fick inget skadestånd.

Reser regelbundet till Sverige för att tigga

Enligt uppgifter i media kommer den borttappade pojkens familj från staden Bacău i Rumänien och befinner sig tillfälligt i Sverige – vilket de har gjort regelbundet i 14 års tid.

Här handlar det alltså om en familj från Rumänien, som regelbundet reser till Sverige för att tigga och ”ta ströjobb” – som kan betyda vad som helst. Det här är faktauppgifter som sätter berättelsen om den försvunne pojken i en kontext och alltså bör publiceras, vilket Expressen har gjort. Publiceringen var faktiskt oväntad, eftersom uppgifterna inte passar in i narrativet om ett nationellt drama och ett oskyldigt barn.

Kring dramat i Nyåker bygger media snabbt upp en intensiv, känslomässig berättelse om ”den lilla pojken i skogen” med massmobilisering av polis, soldater, hemvärn och frivilliga. Hela Sverige håller andan och tummarna för att pojken ska hittas levande.

En kort, faktagrundad tweet – och hatstormen bryter löst

Jag skriver en kort, faktagrundad tweet på plattformen X, baserad på uppgifter i Expressen:

”Familjen som tappade bort 2-årige Lucas kommer från Rumänien. De har regelbundet kommit till Nyåker de senaste 14 åren och åker hem till Rumänien med jämna mellanrum.
Familjen försörjer sig på att tigga och ta ströjobb.”

En rak nyhetstweet med korrekta och relevanta fakta. Inga värdeomdömen.

Min uppgift som journalist är att rapportera fakta

Min uppgift som journalist är att rapportera och leverera just fakta. I krönikor på min blogg kan jag däremot inta en kommenterande roll och kosta på mig att uttrycka personliga och politiska synpunkter. I båda fallen är jag tryggt grundad i min långa yrkeserfarenhet.

Jag har arbetat som journalist i 59 år, större delen av tiden i dagspress, sedan jag tog examen från Journalisthögskolan 1967.

Vad är journalistens roll i en snabbt föränderlig värld? Mer än någonsin att förmedla fakta.

I 14 timmar är lille Lucas försvunnen. I 14 timmar håller Sverige andan. När pojken slutligen hittas av Anders Evenson från hemvärnet i skogen på natten är nationens lättnad så stark att den går att ta på. Vem som helst kan engagera sig i ett litet försvunnet barn. Det kostar ingenting.

Lucas, 2, försvann i 15 timmar – familjens skräck: ”Ont i hjärtat” larmar SVT Nyheter.

”Familjens glädjetårar – Lucas återfunnen” trumpetar Sveriges Radio.

Min enkla tweet med faktauppgifter hämtade från Expressen utlöser ett hatdrev. Jag blir kallad ”pissluffare” och ”rasistkäring”, jag pådyvlas åsikten att pojken borde ha lämnats i skogen, min profession som journalist hånas och ifrågasätts, jag påstås ”belasta en tvååring med hans föräldrars vandel” – och vad är syftet med mitt inlägg? ”Mår du gott av att skriva som du gör?”

”Pissluffare” tyder på verbal kreativitet. Jag har aldrig sett ordet tidigare.

Efter 16 år som skribent i alternativmedia är jag ganska luttrad av uthängningar, mediedrev, karaktärsmord, hatstormar och oönskade hembesök. Jag lägger inte tid på någonting så improduktivt som att försöka få människor med helt inadekvata vredesutbrott att lugna ner sig. Det får de sköta själva.

Att förstå psykologiska och sociala mekanismer intresserar mig

Det som däremot intresserar mig är att försöka förstå vilka psykologiska och sociala mekanismer som får vissa människor att fullständigt tappa omdömet inför klara och relevanta fakta.

Här har vi alltså en offerberättelse om ett litet oskyldigt barn och en hjältesaga (det tappra hemvärnet som ger sig ut i den mörka natten). Människor har på ett tidigt stadium investerat starkt känslomässigt i den berättelse som media förmedlar. Ingen tänker källkritiskt.

”Hela Sverige höll andan medan sökandet efter 2-årige Lucas pågick” skriver Västerbottens-Kuriren.

Den intensiva mediebevakningen skapar en tillfällig ”gemenskap” kring sökandet. Den upplevs som stark men är bräcklig. Det räcker att jag uppger några raka fakta för att jag ska personifiera ett hot mot gemenskapen. Nu kan en grupp människor ena sig och sluta sig samman i en flock genom att vända aggressionen mot mig. Det upplevs av flocken som en skön bekräftelse på att de ”känner rätt” och är goda och humana människor.

Objektiva fakta spräcker hela storyn

När jag tillför objektiva faktauppgifter om att det är en rumänsk familj som kommer till Sverige och tigger spräcker det en renodlad offerberättelse och upplevs som en attack på glädjen och gemenskapen när pojken återfinns. Det uppstår en kognitiv dissonans, där min roll är att vara bärare av ondskan.

Oförmågan att ha två tankar i huvudet samtidigt är uppenbar. Ett borttappat barn har kommit till rätta. Massmobiliseringen i sökuppbådet visar på stor solidaritet och effektivitet i ett akutläge. Det är alla glada för.

Men det gör inte frågor om familjen överflödiga. Varför befinner sig familjen regelbundet i Sverige sedan 14 år tillbaka och lever på tiggeri? Vad säger det om ekonomiska drivkrafter, integration, EU:s fria rörlighet och barns uppväxtmiljö? Vill den svenska allmänheten att människor kommer till Sverige för att leva på tiggeri?

”Man kan inte förbjuda fattigdom”

Många reagerar inte i första hand på det som står i min tweet utan på vad de själva läser in och tror ligger ”under” tweeten. Associationer kring romer, östeuropeisk bakgrund och tiggeri är tabubelagda områden.

I Sverige har vi haft en tiggeridebatt i evigheter. ”Man kan inte förbjuda fattigdom” var ett av de idiotiska slagord från vänstern som förlamade tiggeridebatten i många år. Trots uppenbara problematiska fakta ses det som obekvämt och ett utslag av rasism att berätta om familjens ursprung.

Alla vet att romer är kända för tiggeri och omfattande kriminalitet i de länder som de reser till. Men det ska man inte låtsas om när en liten pojke har räddats, och helst inte annars heller. När någon kompletterar en hjältesaga med fakta uppstår friktion, ett gnisslande skav där självbilden möter verkligheten.

Viktigast av allt: att godhetssignalera

För dem som kommenterar är det viktigast att godhetssignalera och markera sin egen moraliska överlägsenhet. Att de själva inte skulle vilja leva nära romer är en helt annan sak.

Behovet av att framstå och se sig själv som god är en extremt stark mänsklig drivkraft – evolutionärt, socialt och psykologiskt. Den ger dopaminkickar, social status och en känsla av mening i en splittrad värld. I en tid där traditionella gemenskaper och religioner har tappat greppet om många blir ”godhetssignalering” och uppslutning kring ett iscensatt mediedrama substitut för något annat, någonting som håller oss samman.

Vi surfar på ständiga vågor av nyhetshändelser

Vi vill oftast inte inse det själva, men vi är mer beroende av våra bildskärmar än vi tror. Vi påverkas i hög grad, både fysiskt och psykiskt, av det vi konsumerar digitalt. Tack vare att vi låter oss matas av media surfar vi – mer än något tidigare samhälle – på ständiga vågor av nyhetshändelser som kastar oss mellan starka känslor av vrede, upprördhet, glädje och igenkännande.

Med algoritmernas hjälp erbjuds vi gott om tillfällen att mannekänga med vår moral

Med algoritmernas hjälp erbjuds vi gott om tillfällen att ta ställning för ”det rätta”, visa upp vilka goda människor vi är och mannekänga med vår moral: dela, gilla, donera – och fördöma dem som avviker från vad man ska tycka för dagen.

Om man vill följa sin egen väg och simma mot strömmen är problemet att systemet belönar motsatsen: klick, ensidiga engagemang och enkla narrativ. En del av publiken har blivit van vid att konsumera nyheter som abstrakt underhållning och moralisk bekräftelse snarare än som information. Som alla vet har många medier ekonomiska drivkrafter att hålla godhetsvågorna igång, den ena efter den andra. Det tar aldrig slut.

Hur många och vilka har du gillat idag?

Vem får prata om vad?

Vi behöver bara se 10-11 år tillbaka för att konstatera att saker vi kan säga nu var förbjudna att säga då och regelmässigt utlöste rasismanklagelser, mediedrev, hat, karaktärsmord i media, sparken från jobbet, förlorade relationer och social uteslutning.

Dubbelstandard är en stark drivkraft i polariserade miljöer. Jag vet av lång erfarenhet att hätska påhopp på min person och min yrkesroll som journalist inte har med mig att göra.

Människors tendens att fultolka och fylla i ”det som inte står där” är mer ett slags projektioner av deras egna filter, ångest, inre konflikter, godhetsbehov och grupptillhörighet än om min text. Det är symptom på ett samhälle där öppen diskussion om laddade frågor har blivit svår och omöjlig för många.

Motkrafterna finns, men de kämpar i motvind

Många hoppar från en våg till nästa: flyktingkris, pandemi, klimatet, massinvandringen, enskilda offerfall. Varje gång får man en ny ”godhetsgloria” utan att behöva hålla två tankar i huvudet samtidigt. Media förstärker likriktningen och flockmentaliteten. Motkrafterna finns, men de kämpar i motvind. Att opponera mot det tillfälliga narrativet ger varken status eller pengar.

Familjen Toader har hastigt lämnat Sverige

Efter dramat som fick ett lyckligt slut har familjen Toader nu hastigt bestämt sig för att lämna Nyåker och Sverige, meddelar Expressen.

”Lucas mamma och pappa känner sig inte trygga i Sverige med sina barn när det här hände. De är oroliga och känner att vårt hus hemma i Rumänien är tryggare. Där har vi ett högt staket och kameror” säger farfadern Neculai Toader från en rastplats i Danmark. Han är den ende i familjen som talar lite svenska.

Han fortsätter:

”Vi är rädda att någon skulle kunna komma och ta Lucas om vi är kvar.”

Efter den otroligt massiva uppställningen från svenska folket i samband med Lucas’ försvinnande känner sig pojkens föräldrar plötsligt inte trygga i Sverige.

Bara de själva vet vad det beror på.