Musikaliska anteckningar 15. Helgdagskväll i timmerkojan. Dan Andersson/Thorstein Bergman.

Musik: Helgdagskväll i timmerkojan. Ur Kolvaktarens visor (1915).
Kompositör: Sven Scholander. 1926.
Text: Dan Andersson (1888-1920).
Artist: Thorstein Bergman.

 

”Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,

vik, bekymmer ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst.

här är helg, djupt i skogarnas ro!

 

”Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals

om kärlek och rosor och vår!

Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals

för spökblåa, månlysta snår!”

Det finns poesi som är fullkomligt likgiltig. Och det finns poesi som bosätter sig i hjärtat och aldrig lämnar det.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser eller hör Dan Anderssons poesi. Jag blir varje gång lika berörd. Hans röst är min röst. Han diktar min hemhörighet och mitt igenkännande. Han sätter ord på mitt liv och mina innersta erfarenheter. I hans poesi möter jag mitt eget ursprung, tillhörigheten i det ruvande vemodet i de ändlösa skogarna. Glädjen som blänker i skogssjöarnas kristallklara vatten. Han diktar om den fattigdom som jag bär med mig som en tidig erfarenhet. Han skriver min och din längtan, min och allas sorg och glädje.

Han är den störste svenske poeten någonsin. Ingen har fångat den svenska ursjälen som han.

Dan (Daniel) Andersson (1888-1920), den store diktaren och drömmaren. Han är de stora skogarnas och finnmarkernas röst, fattigdomens och det enkla livets röst, en pionjär inom den svenska arbetarlitteraturen. I hans språk skimrar varje ord som en daggdroppe i ett daggkåpeblad.

När jag funderar på musik inför det nya året och en av årets största aftnar glider en parad av de klassiska verken genom huvudet. Georg Friedrich Händels Music for the Royal Fireworks från 1749?

Straussvalser? Johann Strauss den äldres Radetzkymarsch från 1848?

Nej. En nyårsafton må inbjuda till stoj och glam, champagne och fyrverkerier, men Helgdagskväll i timmerkojan står mig oändligt mycket närmare. Det får bli min nyårshälsning till mina läsare.

Den handlar nämligen om dem som byggde Sverige, det strävsamma folk som byggde vårt land i slit och armod, hunger och nöd och ”med brännvin till tröst”. Det är de människorna, våra förfäder, som gör dagens stoj, glam, glitter och champagne möjliga.

Många av dagens svenskar – för att inte tala om många av dem som har kommit hit från andra länder – lever sina liv i salig okunnighet om de människor som lade grunden till det Sverige vi har i dag. Dessvärre lever de inte bara i historielöshetens tomrum utan ofta också i ett arrogant förnekande av allt som fanns före dem och är förutsättningen för deras egna liv.

Det är som om de här människorna tror att de har uppfunnit sig själva, att de är fritt svävande rymdfarkoster utan kontakt med jorden och sina rötter. Rötter anser de sig inte ha eller behöva, de är sig själva nog. Särskilt dem rekommenderar jag att läsa eller lyssna på Dan Anderssons dikter och ge sig själva möjlighet att landa i verkligheten och i sin egen historia.

Dan Andersson föddes 1888 i byn Skattlösberg i Grangärde socken i södra Dalarna. Fadern Adolf Andersson var folkskollärare. Sonen var bara tolv år gammal när han började arbeta som hjälpreda i skogen. Omständigheterna var knappa, och de försörjningsmöjligheter som fanns för folket i Grangärdes finnmarker var knutna till skogen. Skogsarbetare, kolare och flottare kunde man bli. Författare kunde man inte bli, för det gick inte försörja sig på.

Från mitten av 1800-talet till 1920-talet emigrerade 1,5 miljoner svenskar till Amerika för att söka nya möjligheter att arbeta och försörja sig. När Dan Andersson bara var 14 år gammal, 1902, skickades han av sin far till det stora landet för att undersöka möjligheterna att skapa sig en bättre framtid där. På egen hand tog han tåget till Göteborg, båten till Grimsby, tåget till Liverpool, båten till New York och slutligen tåget till norra Minnesota, där släktingar till familjen hade en farm. Där bodde och arbetade han på deras jordbruk.

I ett brev hem till Sverige skriver han att det inte fanns mycket bättre förutsättningar för familjen i Amerika än hemma. Han återvände till Sverige och till arbetet som kolare. Hans författardrömmar hade vuxit sig ännu starkare, och efter hemkomsten från Amerika fick han sitt första alster, Brefkort från Grangärde finnmark, publicerat i Bärgslagsposten. Det var den 24 januari 1903, och Dan Andersson hade ännu inte fyllt 15 år.

I Luossastugan i Skattlösberg skriver han sina första utgivna böcker, novellsamlingen Kolarhistorier (1914) och diktsamlingen Kolvaktarens visor (1915). Under samma tid läste han vid Brunnsviks folkhögskola, och studierna gav honom antagligen det mod han behövde för att debutera som författare.

Helgdagskväll i timmerkojan (ur Kolvaktarens visor) beskriver tusenden och åter tusenden svenskars liv och hårda arbete för att överleva kyla, svält och armod under den tid då Sverige var ett fattigt u-land. Ändå finns en obändig styrka, glädje och humor i dikten.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,

där du gnider din svarta fiol,

för mat och för brännvin du glömt all nöd,

och din panna är ljus som en sol

 

Och Jon, där du sitter vid grytan din,

en baron i din mollskinnsskrud,

se fast åren ha garvat ditt sega skinn,

i ditt sot är du ung som en gud!

 

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,

som vill alla uslingar väl –

kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,

och en skål för din gossesjäl!

 

Dan Andersson blir en pionjär inom den svenska arbetarlitteraturen. Den värld han skildrar är de fattigas och utstöttas värld, de av livet illa hanterades värld. Han känner den, han lever själv i den, han har den under huden. Men det genombrott han fick hos landsbygdens och skogarnas folk, de ”enkla människorna”, det fick han inte i de finkulturella salongerna, inte under sin livstid. Den tidens kulturella elit tog inte till sig spelmannen och diktaren från finnmarkerna, han som på ett skimrande vackert språk skildrade en fattigdom som de inte delade och inte ville veta av.

Det var inte förrän efter sin död som Dan Andersson blev känd. I en utgåva av En spelmans visor som jag har i min ägo erkänner poeten Nils Ferlin (1898-1961) i företalet att han inte hört talas om Dan Anderssons poesi förrän ett eller två år efter Anderssons död 1920.

Vid en av de återkommande lyrikaftnar – ganska framskriden, meddelar Ferlin – hör han för första gången en dikt av Dan Andersson uppläst: Vaggsången vid Kestina. Ferlin erkänner att ”en stor vrede kom vältrande över mej”. Saken var nämligen den att en god vän och han några timmar tidigare kommit underfund med att de tillsammans disponerade ett kapital på nästan en hel tia och med anledning härav hade beslutat sig för ett besök på restaurang Munken i hörnet av Kungsgatan och Klara Norra Kyrkogata.

Uppläsningen av en dikt av en okänd död poet är ingenting som Ferlin vill lyssna på. Han vill gå på krogen och svinga en bägare. Han går ut i hallen och hämtar överrocken – men skriver:

”De rader och strofer jag ej kunde undgå att höra hypnotiserade mej fullständigt: all ilska gick bort; Munken och alla restauranger i världen kom ljusår ifrån mej, försvann och existerade inte längre. Endast Vaggsången vid Kestina existerade.”

Dan Andersson. Naturlyriker och proletärförfattare. Poeten som förvandlar orden till klingande silver. Många har sjungit in hans dikter, men en Dan Andersson-tolkare är i en klass för sig; Thorstein Bergman, född 1942. Han tolkar dikterna så kongenialt att vi för ett ögonblick kan intala oss att det är Anderssons egen röst vi hör.

Ytterligare två tonsatta dikter vill jag dela med mig av. Till min längtan (ur Efterlämnade dikter) är en av de allra vackraste, en av dem som går rakt in i hjärtat utan att man kan värja sig.

Gässen flytta (ur Kolvaktarens visor) är både naturlyrik och tröst i stor sorg.

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Dan Andersson blev bara 32 år gammal. Han hittades död på eftermiddagen den 17 september 1920 i rum nummer 11 på hotell Hellman på Bryggargatan 5 i Klarakvarteren i Stockholm. Rummet hade cyanväterökts mot vägglöss dagen innan och sedan inte vädrats tillräckligt.

Han hade åkt tåg från hembyn Gonäs i Dalarna till Stockholm, besökt Dagens Nyheters kulturredaktion i Klara, tagit in på hotell Hellman och sedan gått på krogen med två vänner. Han avled under natten, förgiftad av cyanvätegas.

Två år tidigare, den 19 juni 1918, hade han gift sig med småskolelärarinnan Olga Turesson (1889-1948). Vid makens död var hon gravid i sjätte månaden och födde senare en dotter.

Dan Andersson ligger begravd på Lyvikens kyrkogård i Ludvika.

Nils Ferlins företal i boken En spelmans visor slutar:

”Dan Anderssons visor, ja – oöverträffade i svensk lyrik – sjöngs ju en tid i folkparker, på läroverksaulor och från andra tribuner. Men hur är det nu? Håller de inte på att bli bortglömda? En tung violin dånar genom dem. Är det måhända den som skrämmer? Ack, svenska folk!”

 

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE!