Thomas Mattsson och renhållningen

Thomas Mattsson – i åsiktsrenhållningens tjänst

Efter mina två krönikor ”Thomas Mattsson och skadeglädjen” och ”Thomas Mattsson och stoltheten” har Expressens chefredaktör Thomas Mattsson känt sig manad att kasta sig in i olika trådar på Twitter. Han gör det med en frenesi som vittnar om att debatten om uthängningar av och drev mot vanliga privatpersoner i Expressen är oerhört viktig för honom.

Tyvärr klarar han inte att bemöta mina krönikor.

Det går inte så bra att bemöta andra debattörer heller, och ingen av medias vanliga stridshingstar och vapenbröder sluter upp till stöd för honom. Varför är debatten viktig för honom? Det är inte solklart varför han ger sig in i den. Thomas Mattsson har påtagliga svårigheter att föra en saklig debatt med sakliga argument. Massiv och häftig kritik mot hans och Expressens brist på pressetik från en mängd debattörer bemöter han med svepande undanflykter och rigida, statiska formuleringar som inte har med ämnet att göra.

Det är uppenbart att han är pressad av mina och andras ifrågasättanden av hans bristande pressetik – och det ska han vara, eftersom Expressen under hans ledning vid upprepade tillfällen har gått så vilse som det är möjligt att komma i pressetikens yttersta träskmarker. Bättre än så här kan inte chefredaktören för Sveriges största hattidning. Det är oerhört avslöjande för alla som följer Twittertråden.

Här får vi dock intressant information om vad Thomas Mattsson anser vara en uppgift för svensk press.

Nu vet vi alltså att Thomas Mattsson anser att pressen ska ha en ”renhållande intention”. Vi får också veta att Mattsson med renhållning menar mediernas granskande uppdrag.

Detta är kärnfrågan: vilka ska medierna granska? Mediernas uppdrag är självklart att granska makten, inklusive sig själva. Gör medierna det? Nej. I varje fall ytterst sällan och nästan aldrig på ett sätt som verkligen utmanar och konfronterar den politiska makten och leder till politiska konsekvenser. Journalister är vindflöjlar som fraterniserar med makten oavsett vem eller vilka som för tillfället innehar den.

Under de senaste decennierna har allmänheten istället fått uppleva hur journalisterna grundligt sviker sitt granskande uppdrag och lierar sig och identifierar sig uppåt, med den politiska och övriga makten som de själva har kommit att bli en del av. Självklart har de inget intresse av att granska sig själva och bedriva självkritik, eftersom de delar samma politiskt korrekta åsikter och trampar omkring som lydiga och snälla barn på den värdegrund som politikerna har bestämt åt dem.

Journalister präglas i allmänhet dessutom av en stark och sektliknande kollegial skråanda. Den som avviker från journalistkollektivets tysta överenskommelse om hur en journalist ska vara ses som förrädare och drabbas av sektens förbannelse. Det aktar man sig noga för.

Svenska media med Expressen, Aftonbladet och public service i spetsen och alltmer benäget bistånd av Dagens Nyheter har under samma tidsrymd till stor del ägnat sina krafter åt att granska folket åt makten. Ett led i ”granskningen” är att placera vanliga privatpersoner med åsikter som avviker från journalisternas egna under stövelklacken. Därpå vrider man klacken ordentligt runt några varv tills man är säker på att ha fått full effekt, det vill säga ha krossat en människas liv.

Med åren har en synnerligen diversifierad pressetik utkristalliserat sig. Den går i korthet ut på att invandrade brottslingar – mördare, rånare, våldtäktsmän, narkotikabrottslingar – med alla medel ska skyddas från publicitet ”som kan väcka missaktning”. Pressetiken värnar landets allra farligaste brottslingars intressen gentemot en brottsutsatt allmänhet. Utövare av grov och våldsam kriminalitet anses vara en skyddsvärd grupp, i synnerhet om de är av utländsk härkomst. Allmänheten är det inte.

Det spelar ingen roll i vilken utsträckning den kriminelle själv har ägnat  sitt liv åt verksamhet som i sig väcker missaktning. I media ska han hållas skadeslös. Bilderna av honom (det är oftast en man) vitpixlas, signalement och namn publiceras inte. Allmänheten ska hållas ovetande om vilka personer de ska undvika att vara i närheten av.

Det kan vara praktiskt för till exempel unga kvinnor att veta vilka dömda våldtäktsmän de inte ska följa med hem, men det får de ingen information om i media.

Samma media som skyddar grova brottslingar och kallar det pressetik skyr däremot inga medel när det gäller att förfölja enskilda privatpersoner som har fräckheten att hysa ”fel” åsikter. Deras personuppgifter hackas, deras identiteter röjs, de hängs ut med namn och bilder på den offentliga skampåle som media reser. Deras brott: självständigt och kritiskt tänkande.

Thomas Mattsson skriver om medias renhållande funktion. Jag ska därför ge ett exempel på hur hans renhållning kan se ut i det fall som jag har mest insyn i, mitt eget.

Efter ett års upprepade, oannonserade hembesök av den frilansande Expoanknutna HBTQ-aktivisten Annika Hamrud och Dagens Nyheters agendareporter Niklas Orrenius röjdes min identitet av Annika Hamrud i Expressen den 2 september 2015. Hon offentliggjorde också min sjukdomshistoria och ifrågasatte mina (medicinskt utredda och fastställda) diagnoser. Att beskriva oliktänkande som psykiskt sjuka och otillräkneliga är en beprövad metod att tysta och oskadliggöra dissidenter som användes med framgång under Sovjetblockets 74-åriga historia, och här används alltså samma metod i ”liberala” Expressen.

På ett tidigt stadium av förföljelserna börjar jag ana att Hamrud och Orrenius samarbetar och har gjort upp något slags inbördes turordning för attackerna mot mig. De misstankarna bekräftas senare när Annika Hamrud reser land och rike kring och föreläser om vilket fantastiskt scoop det var att röja min identitet.

Hon berättar för åhörarna att hon och Niklas Orrenius är kompisar som hela tiden har haft kontakt med varandra och samarbetat om planläggningen och turerna i att ofreda mig vid mina olika bostäder. De arbetar på uppdrag av var sin tidning men har ett gemensamt mål: att röja min identitet offentligt, hänga ut mig och begå så effektiva karaktärsmord på mig att jag aldrig skriver en rad mer.

Alla pressetiska regler åsidosattes i publiceringen i Expressen. Notera att det gäller en person som aldrig har begått något brott eller ens någonsin varit brottsmisstänkt. Publiceringen torde vara unik i svensk press. Jag kan i varje fall inte erinra mig något liknande trots mer än ett halvsekels journalistisk erfarenhet och överblick.

Som om det inte vore tillräckligt i strid med all pressetik vidtar den ansvarige utgivaren Thomas Mattsson ytterligare en mycket anmärkningsvärd åtgärd. I samband med uthängningen av mig avpublicerar (raderar) han en krönika skriven av en av sina egna och mest kända medarbetare.

Ulf Nilsson, reporter på Expressen i 52 år

Expressens egen mångårige stjärnreporter Ulf Nilson, född 1933, skrev den 5 oktober 2010 en recension av min nyutgivna bok Världsmästarna, i form av en krönika där han varnade för att jag kan bli mördad om min identitet röjs.

Han skrev bland annat:

”Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.”

Ulf Nilson slutade på Expressen 2015. Då hade han tjänat tidningen i 52 år.

Hans krönika skulle kunna utgöra ett bevis för att Thomas Mattsson och hans kulturchef Karin Olsson var väl medvetna om att de utsatte mig för livsfara när de röjde min identitet och publicerade flera bilder på mig. Om det hände mig något efter Expressens publicering skulle det se mycket illa ut. Därför avpublicerades Ulf Nilsons krönika.

Avpublicering är en mycket ovanlig åtgärd i svensk press. Detta är för mig det yttersta beviset för Thomas Mattssons totala avsaknad av heder och publicistisk integritet, och det skulle jag tycka även om hans raderingsiver innebar att utsätta någon annan än mig för livsfara.

Artikeln finns sparad på nätet och kan läsas här.

Jag utsattes mycket riktigt för hot efter det mediedrev som Expressens uthängning satte igång. Om detta skriver jag i den nyutkomna boken Priset (redaktör Karl-Olov Arnstberg):

”Efter uthängningen kommer hoten. Somliga per post. Andra på nätet.

”Ge mig julia caesars riktiga namn. Så ska vi se hur hon hanterar en riktig påhälsning” skriver en 28-årig göteborgare på Twitter.

”Ser jag hon julia caesar ska jag ge henne en armbåge i ansiktet tills det är mjukt som skumgummi, jävla ynkliga sd fitta.”

De journalister i gammelmedia som går till samfälld attack mot mig har en stab av människor, säkerhetsåtgärder och andra resurser bakom ryggen. Både DN och Expressen har egna jurister och säkerhetsavdelningar. Jag har ingenting.

Efter hoten kan jag inte bo kvar hemma. Polisen finns fem mil bort men lånar ut ett larm till mig så att jag snabbt kan nå dem. Jag packar en väska och flyttar runt och sover på olika ställen varje natt. Min trygghet är söndertrasad – av människor som inte tar minsta ansvar för vad de ställer till med. Det är en av de absolut värsta, mest uppslitande och traumatiska upplevelserna i mitt liv.”

Thomas Mattsson

Vilket ansvar tar Thomas Mattson för mord, misshandel och annat våld riktat mot dissidenter och föranlett av grovt omdömeslösa och hämndlystna publiceringar? Inget alls.

Samma dag som Expressen publicerar Annika Hamruds karaktärsmord på mig får tidningens kulturchef Karin Olsson fritt spelrum i inte mindre än fem tidningar inklusive Expressen.

Karin Olsson, kulturchef Expressen

När hon i fackförbundstidningen Journalisten får frågan om Expressens ansvar svarar hon:

”Alla hot och trakasserier är totalt förkastliga. Men det är en polisiär fråga. För oss handlade det om publicistisk bedömning. Vi anser att detta har ett stort allmänintresse.”

Den springande punkten i alla resonemang om pressetik är det så kallade allmänintresset. Det vill säga: hur viktig är en publicering för allmänhetens information? För det finns naturligtvis ingen generell regel som alltid är tillämpbar. Frågan måste avgöras från fall till fall.

Det är på den här punkten media, i synnerhet Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och ibland även Svenska Dagbladet visar sitt dåliga omdöme och sin bias. Eftersom allmänintresset är ett gummiband som legitimerar en högst elastisk nyhetsvärdering är bedömningen en mätare på medias publicistiska integritet. Även från den utgångspunkten är Expressens och Aftonbladets uthängningar av privatpersoner som skrivit anonyma kommentarer på nätet publicistiskt oförsvarliga.

Det rör sig om människor som inte är kända, inte företräder något politiskt parti eller intresseorganisation, som inte har en plattform, något inflytande eller någon position i samhället. Allmänhetens intresse av att bli informerad om att en okänd privatperson som skrivit kommentarer på nätet heter Kalle Larsson eller Ofelia Svensson och se foto på honom eller henne torde vara försumbart.

Därför konstruerar media ett allmänintresse i syfte att legitimera sina egna uthängningar och motivera att man ingriper i människors liv på ett sätt som kan leda till självmord eller andra ytterst tragiska följder. Som jag påpekade i min förra krönika underlättas den här hanteringen av att de praktiserande journalisterna med Thomas Mattsson i spetsen inte ser sina offer som människor. Om man kallar dem ”rasister” och ”näthatare” gör man dem till icke-människor, och med icke-människor kan man göra vad man vill.

En särskild källa till irritation för gårdagsmedias journalister är de, bland annat jag, som skriver under pseudonym eller publicerar sina inlägg anonymt. I Twittertrådarna avfärdar Thomas Mattsson gång på gång anonyma skribenter. Han och andra journalister har inga problem med osignerade ledare i gammelmedia men tål inte att alternativskribenter skriver under pseudonym för att skydda sig själva och sina anhöriga från hot och våld.

Journalister brukar säga att de ”vill veta vem de talar med”. Det vill de säkert, men framför allt vill de veta vem de kastar skit på men i likhet med Thomas Mattsson vägrar bemöta och släppa in på sina arenor. Det beror givetvis på att de ser meningsmotståndare som fiender som ska bekämpas och helst elimineras. Gammelmedia har själva startat ett mediekrig mot privatpersoner som har skaffat sig egna arenor i alternativmedia, och i ett krig är det viktigt att veta vem fienden är för att kunna göra en riskanalys och försöka utröna var på hotskalan han eller hon befinner sig.

Däremot ställer sig inte Thomas Mattson den viktiga och avgörande frågan varför människor tvingas skriva anonymt. Varför gör någon det valet? Man gör det inte för att det är roligt, kan jag säga. Man gör det av tvingande skäl; för att skydda sina anhöriga och sig själv mot följderna av det sjuka debattklimat med angiveri och sociala avrättningar som Thomas Mattsson och hans kolleger har skapat, precis som Stasi och deras IM, Inoffizielle Mitarbeiter, gjorde i DDR. I dagens Sverige är anonymiteten nödvändig om man vill behålla sitt jobb, sina vänner, sina grannar, sina sociala sammanhang, sina uppdragsgivare.

Allt detta tycker Thomas Mattsson är legitimt att slå i spillror för människor som inte delar hans politiska åsikter eller inte uttrycker sin vrede på ett för honom godtagbart sätt. Att tycka annorlunda än han är i hans värld ett vida grövre brott än att vara delaktig i att förstöra ett land.

Med de stora och dramatiska förändringar av medielandskapet som internet och alternativmedia redan har inneburit och kommer att innebära kommer Mattsons och andra medieföreträdares maktplattformar att reduceras och omvandlas på ett sätt som få kan föreställa sig i dag.

Han vet det. Illa döljer han sin desperation.

18 reaktioner till “Thomas Mattsson och renhållningen

  1. Hej. Jag undrar vad som händer om eller när någon bryter mot reglerna?
    Eller är de bara rekommendationer?
    Är det Publicistklubbsvarning kanske?

    Gilla

  2. 2 minutes of hate:
    In its second minute the Hate rose to a frenzy. People were leaping up and down in their places and shouting at the tops of their voices in an effort to drown the maddening bleating voice that came from the screen. The little sandy-haired woman had turned bright pink, and her mouth was opening and shutting like that of a landed fish. Even O’Brien’s heavy face was flushed. He was sitting very straight in his chair, his powerful chest swelling and quivering as though he were standing up to the assault of a wave. The dark-haired girl behind Winston had begun crying out ‘Swine! Swine! Swine!’ and suddenly she picked up a heavy Newspeak dictionary and flung it at the screen. It struck Goldstein’s nose and bounced off; the voice continued inexorably. In a lucid moment Winston found that he was shouting with the others and kicking his heel violently against the rung of his chair. The horrible thing about the Two Minutes Hate was not that one was obliged to act a part, but, on the contrary, that it was impossible to avoid joining in. Within thirty seconds any pretence was always unnecessary. A hideous ecstasy of fear and vindictiveness, a desire to kill, to torture, to smash faces in with a sledge-hammer, seemed to flow through the whole group of people like an electric current, turning one even against one’s will into a grimacing, screaming lunatic. And yet the rage that one felt was an abstract, undirected emotion which could be switched from one object to another like the flame of a blowlamp.

    http://www.george-orwell.org/1984/0.html

    Gilla

  3. Jämförd med dig, Julia, är Matsson bara en liten skit. Kanske den allra minsta av ‘hen-skitarna’!
    Det är därför vi numera inte bryr oss om vad han tycker eller skriver. Snart kommer hans egen
    insikt i hur risigt läget är, inte bara för Expressen utan också för han själv att leda till att landet
    och folket kan gå vidare med en axelryckning; tjja..svinhugg går igen, kallas det.

    Liked by 1 person

      1. Förklara för mig hur en människa kan förändras så mycket. Förr var Jenny en av dom roligaste tjejerna jag vet spontan tokglad. Men sen blev hon en Strömstedt. Fick hon piller eller gick hon någon utbildning.

        Gilla

      2. Hon gifte sig med popsångaren Niklas Strömstedt, son till Bo Strömstedt som var kulturchef på Expressen 1961-1976 och chefredaktör 1977-1991. 30 år på Expressen sätter sina spår i en familj.

        Liked by 2 people

  4. Sorgligt o åter sorgligt. Det här gör ju också i slutändan att polisen inte kan lösa brott. Svenskar som går ifrån PK linjen ska jagas o hängas ut. Nu är det våldtäkt nummerfyra i Malmö. Gängvåldtäkt enda polisen kan säga är att flickstackarn har lättare fysiska skador. Och kvinnor i Malmö lev som vanligt men var vaksamma. Hade det varit ett svenskt gäng då hade signalementen varit ute. Det är kvinnor som blir lidande i världens mest jämställda land. Julia blir mentalt våldtagen otrygg i vardagen och måste flytta. Flickor blir våldtagna av gärningsmän med ytterst låga straff. Samhällstjänst som man inte ens genomför. Förlåt krav invandrare ni hör ju hör det låter. Offret då en liten annons om några år ung kvinna tog sitt liv. Är det någon som ändrar våldtäkten till mord då. Ordning o reda säger Löfven och bara samhällsbygget får fortsätta. Men både Löfven o Matsson har ju samma arbetsgivare globalisterna eller ogliarkerna. Eller Bilderberggruppen. Finns det någon framtid för Sverige. Ja med Svexit och andra politiker.

    Liked by 3 people

  5. För sådana som Mattsson och hans fotsoldater spelar det uppenbarligen ingen roll hur oliktänkande tystas, bara att de tystas.
    Att de i denna sin självpåtagna roll som exekutionspatrull av samhällskritiker dessutom agerar bakom fasaden som tredje statsmakten är ett hyckleri som torde sakna motstycke i historien.

    Liked by 1 person

  6. Reblogga detta på Webbplatstitel och kommenterade:
    Tack för ditt arbete och ditt mod. Tänker inte skita ner din blogg med att skrivs vad jag anser om varelser som Matsson och hans anhang, får räcka med ynkedomar. Själv för jag samma kamp som du men synnerligen lokalt och begränsat då jag saknar tillräckligt språk och forum. Allt gott!

    Liked by 4 people

  7. Tack.
    Just precis illa döljer han sin desperation.
    Skitstövlar ber sällan om ursäkt.
    Det lyser om Thomas Mattsson som den klaraste majsol att han förstår,att han gett sig på fel person.
    Medans Du har svenska folket på din sida har Thomas Mattsson på sin sida ett kulturetablissemang som skämt ut sig med att svänga sig med ord som ”värdegrund” men bevisat genom sitt levene att de är likt Mattsson och Hamrud den värsta sorten av alla hycklare.

    Liked by 6 people

  8. Det är vetskapen om att man helt saknar sakliga argument, och den tekniska förmågan att uttrycka dem effektivt, som ligger bakom att man söker andra vägar att hävda sin ställning. Dagens offentliganställda ersatz-journalister, som de här sorgliga figurerna Mattsson och Olsson, är varken slängda i käften eller har de något av värde att säga. De måste ha en krattad manege för att alls kunna slå en kullerbytta. Små människor. Mycket små människor.

    Liked by 5 people

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s