”Det ska kosta att bosätta sig i ghetton och inte vilja arbeta”

 

 

”Det ska kosta att bosätta sig i ghetton och inte vilja arbeta.”

Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre) lägger i morgon fram en tuff plan för att återerövra Danmark. Utgångspunkten är att om den danska regeringen inte tar ansvar för att vända utvecklingen med ghetton och parallellsamhällen kommer Danmark inte längre att vara Danmark.

Planen heter ”Et Danmark uden parallel­samfund – ingen ghettoer i 2030”.

Den här artikeln är en översättning, sammanfattning och redigering av Hans Rustads text på den norska sajten document.no.

Den danska planen innebär ett stort språng i utlänningspolitiken, och den kommer att ha stor inverkan både på Sverige och Norge. Det kommer inte att gå att dölja att danskarna svarar på samma problem som de nordiska grannarna också har, i ännu högre grad:

Vad gör man med befolkningsgrupper som inte vill anpassa sig till den inhemska kulturen utan hellre etablerar parallellsamhällen – ett neutralt ord som i dag snarare påminner om kolonialisering?

Det kommer att skrämma både Sveriges statsminister Stefan Löfven och Norges Erna Solberg. Väljarna ser att en annan politik är möjlig. Den beskrivning Lars Løkke Rasmussen ger av situationen är politiskt oacceptabel i både Norge och Sverige:

”Det danska samhället, som vi känner det i dag, har skapats genom århundraden. Det som binder oss samman finns etablerat både i nedskrivna regler och gemensam förståelse och insikt som har utvecklats över tid.

Under de senaste fyra decennierna har emellertid någonting hänt som i dag hotar själva samhörigheten, danskheten. Förklaringen finns i utvecklingen av antalet icke-västliga invandrare i Danmark. I början av 1980-talet hade en procent av den danska befolkningen icke-västlig bakgrund. I dag är andelen åtta procent.”

(I Sverige har mer än var fjärde invånare utländsk bakgrund. Min anmärkning).

Danskarna förlorar sitt land på grund av invandrare som inte vill anpassa sig. Hur ska exempelvis Aftenposten, NRK och norska biskopar slå tillbaka en insikt som människor under lång tid har fått klar för sig? Det är omöjligt.

De tankar Lars Løkke Rasmussen formulerar har mognat under lång tid, och mognaden har suttit långt inne. ”Alla” förstår att den uppgörelse som förestår inte blir lätt. Men det har gått upp för danskarna att om man väntar blir kursändringen ännu mer smärtsam.

Det vet man också i Norge, men man fortsätter att låtsas som om det bara är ”problem” och inte något fundamentalt man står inför. I Sverige vill man inte ens erkänna att det finns problem. Man kallar dem ”utmaningar” – och så upphör de att existera.

Det måste göra ont i en socialdemokratisk själ när en dansk statsminister från Venstre säger:

”Från min egen ungdom, när invandringen var en färgklick i Danmark, är det nu en stor folkgrupp på omkring en halv miljon. En alltför stor del av den befolkningsandelen bor koncentrerade till relativt få bostadsområden som uppför sig annorlunda än det genomsnittliga Danmark, mätt på alla parametrar. Mätt i låg grad av självförsörjning, utbildningsnivå, språkkunskaper, värderingar.”

”Det är mycket tydligt” säger Lars Løkke Rasmussen till Berlingske i en intervju, ”och om vi inte på ett eller annat sätt hanterar de här parallellsamfunden kommer vi att få betala ett pris.”

Priset i kronor var i fjol 36 miljarder danska kronor, enligt finansdepartementet. Men den direkta kostnaden är bara en sida av räkenskaperna.

Värderingarna som inte förändras är också ett pris, att vissa invandrare inte har samma synsätt på grundläggande värderingar som de flesta danskar har. Som två exempel nämner Løkke Rasmussen synen på mannens roll i familjen och synen på homosexualitet. Nästan fyra av tio invandrare anser mannen vara familjens naturliga överhuvud. En Gallupmätning nyligen visade att 38 procent av de tillfrågade (invandrare och andragenerationsinvandrare) anser homosexuella förhållanden vara oacceptabla.

Arbetarrörelsens viktigaste bud är ”Gör din plikt innan du kräver din rätt!” Ett oskrivet samhällskontrakt är ett ömsesidigt avtal mellan medborgarna, och förutsättningen för ett välfärdssamhälle är att alla delar på samma värderingar och plikter.

Danskarna vågar ta in att detta har slutat fungera i Danmark. De nya landsmännen bryr sig inte om det kontrakt som ett välfärdssamhälle måste bygga på.

Det är otänkbart att Erna Solberg skulle våga säga något motsvarande i Norge. I Norge, och ännu mer i Sverige, är man rädd för att verkligheten går sönder om man använder vissa ord.

Det Løkke Rasmussen gör är att sätta gränser. I Danmark har man frihet att undervisa barnen utanför den offentliga skolan, men inte hur som helst och till vad som helst. Föräldrarna har ett ansvar för vad det blir av barnen.

”När vi ser barn som springer omkring i bostadsområden där mödrarna inte behärskar det danska språket, och det inte heller talas i omgivningen – då får vi barn som får en dålig start i livet, för de börjar skolan utan att ha tillräckliga språkkunskaper. Det kan man inte bara sitta och se på” säger Lars Løkke Rasmussen.

Vi är vana vid satsningar på ”särskilt utsatta områden”, vilket betyder mer pengar. Men nu vrider den danska regeringen perspektivet. De här områdena kommer att få en negativ särbehandling. Det ska finnas både piska och morot, inte bara morot.

När journalisterna protesterar och frågar om inte detta är ett brott mot likhetstanken svarar Løkke Rasmussen att de barn som föds i de här områdena har sämre utsikter än andra. Det kan samhället inte ignorera, för det är samhället som får räkningen.

”Det är klart att vi ska respektera både grundlagen och alla möjliga internationella förpliktelser och att vi inte bara fritt kan diskriminera. Men det som utgör den ändrade inriktningen är att säga ”Jamen, har vi möjlighet att diskriminera proportionellt, särbehandla med avstamp i objektiva kriterier? Och ja – det har vi” säger Lars Løkke Rasmussen.

”Barn som föds i de här områdena har en negativ prognos. Då är det också legitimt att hantera dem på ett annat sätt än vi hanterar andra barn i Danmark.”

Exakt vilken form av sanktioner och särbehandling Løkke Rasmussen tänker sig framgår inte. Men det han talar om är en stor förändring i synsättet på och behandlingen av invandrare, från privilegier till sanktioner. Det ska kosta att bosätta sig i ghettona och låta barn växa upp utan en tanke på de plikter man har mot samhället.

Det är en total omläggning från det socialistiska synsättet som gör invandrarna till offer och klienter och förstår ihjäl dem – till att ställa krav och följa upp med sanktioner. Danmark är först på plan, men andra länder kommer att bli tvungna att följa efter.

Løkke Rasmussen är en garvad politiker. Han vet vilka frågor som kommer, hur journalisterna kommer att försöka välta omkull honom.

”Varje samhälle vilar på ett antal förutsättningar, och det vi upplever nu är att de värderingsmässiga förutsättningar som Danmark bygger på och som spelreglerna är ett uttryck för, krackelerar. Inte i hela Danmark, men i delar av Danmark.”

Strider inte särbehandlingen mot många av de saker som vi har byggt Danmark på, som frihet och likhet?

”Jo, men det är dilemmat” är det korta svaret.

Løkke Rasmussen kastar frågan tillbaka till journalisten:

”Vad vill DU göra? Vi har ett dilemma här. Vi prövar ett nytt förhållningssätt för att se om det hjälper, medan ni – medierna – bara vill göra mer av samma.”

Det gör journalisterna spaka. Løkke Rasmussen ställer dem till ansvar. De är också en del av samhället, eller hur?

Den danska regeringen har lagt ner mycket arbete i planen. Förhandspubliciteten i medierna är viktig. Det tyder på en medveten politik. Här sticker man inte under stol med att det är fråga om ett ”linjeskifte”.

”Ser man på Danmark och de belastade ghettoområdena och jämför dem med vad man ser i Bryssel och Paris så har vi fortfarande en chans att förhindra att det blir likadant här, men det kan inte längre hanteras med ordinär politik. Klockan är fem minuter i tolv.”