Skrikvänstern äter sig själv

Hon intar den offentliga scenen som om det är självklart att just hon ska hålla i taktpinnen och dirigera föreställningen. Hon är övertygad om att hon har rätt att sabotera ett demokratiskt torgmöte. Omkring sig har hon samlat en mobb av invandrare. De utgör de ynkliga trupper hon har lyckats skrapa ihop. Invandrarna är hennes nyttiga idioter i vänsterns kamp mot yttrandefrihet.

Alternativ för Sveriges torgmöte i Uddevalla den 30 augusti. Kvinnan i röd jacka är vänsterpartisten och kommunfullmäktigeledamoten Ewa Espling, 56, som hetsar och dirigerar en stor grupp invandrare för att störa mötet.

Vi befinner oss i Uddevalla. Det är torsdagen den 30 augusti 2018, mitt i valrörelsens slutskede. Det nya partiet Alternativ för Sverige håller ett av 50 offentliga torgmöten under sin valturné i hela landet. På varje plats har människor mött upp för att lyssna på vad ett nytt parti har att säga, och på varje plats har de tagits emot med applåder och entusiasm.

Fortsätt läsa ”Skrikvänstern äter sig själv”

Stoltheten över att vara en del av sitt land

I den svenska valrörelsen kan det vara lämpligt att påminna om vad det är att vara en del av ett land. 

Monologen ”I am an Englishman” grep mig när jag hörde den för första gången för många år sedan. Den handlar om nationell identitet och tillhörighet, om familj och tradition. Om stoltheten över att vara en del av sitt land. Den kunde lika gärna heta ”Jag är svensk”.

Den brittiske skådespelaren Marc Warren framför monologen ur BBC’s 2001 NCS Manhunt, ett tal av en man vid namn Laurence Bright. Jag beklagar ett svagt surrande biljud i ljudupptagningen, men det är innehållet som räknas. Texten följer här.

Fortsätt läsa ”Stoltheten över att vara en del av sitt land”

Före detta Sfi-lärare: ”Jag har en moralisk skyldighet att berätta”

I Swebb-tv:s intervju med den före detta läraren på Sfi (Svenska för invandrare) Simon Karlsson berättar han om det gigantiska svindleri som politikerna utsätter svenska folket för genom att utmåla alla som kommer till Sverige som ”flyktingar som flyr från krig och våld”.

I den intervju som Mikael Willgert på Swebb-tv gör berättar Simon Karlsson om helt andra erfarenheter av de elever han har mött som Sfi-lärare i Varberg. Uppgifterna om till exempel människor som kommer från Syrien stämmer sällan med den bild som media och politiker ger.

Fortsätt läsa ”Före detta Sfi-lärare: ”Jag har en moralisk skyldighet att berätta””

Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.

Först spetsar jag öronen. Undrar om jag hörde fel. Har rattat in Alternativ för Sverige för att lyssna på ett av deras 50 torgmöten i hela landet (utom Gotland) och bilda mig en uppfattning om vad ett nytt politiskt parti vill göra för Sverige.

Men nej – jag hör inte fel. Ut över torgen i svenska städer 2018 ljuder Ulla Billquists röst: ”Säg det med ett leende”, inspelad i juni 1940.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.”

Ceaușescu-känslan

Förstening och död präglar svensk politik. Oändliga upprepningar, lika ändlösa floskler och lögner. En grundligt förbrukad trovärdighet. Ingen tror på 7-klöverpolitikerna längre, inte ens de själva.

Som döende dinosaurier går de mot solnedgången medan de pliktskyldigt uppför sina sista trötta piruetter.

Gång på gång får jag det jag kallar Ceaușescu-känslan. De som har levt tillräckligt länge vet vem Nikolae Ceaușescu (1918-1989) var: kommunistisk statschef och diktator i Rumänien från 1967 tills han och hans hustru Elena Ceaușescu avrättades den 25 december 1989.

Fortsätt läsa ”Ceaușescu-känslan”

Mikael Jalving: ”Minoriteter är fina, majoriteten är grym”

”Av rädsla för att bli utstötta måste konstnärer och författare böja sig för de korrekta åsikterna. Den kreativa klassen håller sig allt lugnare när samtalet närmar sig den ömtåliga frågan om vilket samhälle vi egentligen lever i och ger vidare till nästa generation.”

Det skriver den danske författaren och historikern Mikael Jalving i en krönika i Jyllands-Posten. Jag har översatt krönikan från danska.

Mikael Jalving, dansk författare, historiker och debattör.

”Den kreativa klassen håller sig allt lugnare när samtalet närmar sig de känsliga frågorna. Med jämna mellanrum efterfrågar tidens media författarnas och konstnärernas åsikt om samhällsutvecklingen.

De bör kunna tala om Christiansborg (riksdagshuset), kapitalet eller högerpopulismen, i motsats till att rädda jorden, världsfreden, välfärdsstaten eller bara den goda smaken från dess snara undergång.

Fortsätt läsa ”Mikael Jalving: ”Minoriteter är fina, majoriteten är grym””

Elin Ersson fixar valsegern åt Sverigedemokraterna

Vid det här laget har tiotusentals människor sett den: den 21- åriga asylaktivisten Elin Erssons livestreamade protestaktion i måndags ombord på ett Turkish Airlinesplan mot utvisningen av en 52-årig afghan, dömd för misshandel.

En aktion där allt som kunde gå åt h-e också gick åt h-e. Elin Erssons misslyckande ger vänsterns naivitet och brist på ansvar ett ansikte och slår tillbaka mot dem själva på ett sätt som de inte räknat med. Sverigedemokraterna kan däremot känna sig nöjda med vänsterns manifesterade dumhet.

Fortsätt läsa ”Elin Ersson fixar valsegern åt Sverigedemokraterna”

Badvakterna på högersidan och i alternativmedia

Vi som arbetar inom alternativmedia är som badvakter. Vi ser det andra inte ser – och vi varnar hela tiden för farorna.
Vi gör skitjobbet när andra ligger på stranden och njuter av livet och sommaren.
Läs den norske författaren Kent Andersens tänkvärda krönika på Document.no i min översättning!

Badvakten håller tillsyn över alla, även över dem som tror att det inte finns några faror.

Kent Andersen är en norsk författare, musiker och politiker för Fremskrittspartiet.  I den här krönikan,  som jag har översatt från alternativsajten Document.no, jämför han oss som verkar i alternativmedia, företrädesvis på högerkanten, med ett slags badvakter som ständigt blir kritiserade och hånade för det arbete vi gör. Det finns ju inga faror, eller hur?

 

Kent Andersen, norsk författare, musiker och politiker (FrP). Född 1962.

Fortsätt läsa ”Badvakterna på högersidan och i alternativmedia”

Mikael Jalving: ”Popkulturen har kidnappat radion”

Mikael Jalving, dansk författare, historiker och debattör.

Mikael Jalving, född 1968, är dansk historiker och författare till flera böcker, senast ”Cykling er min kirke” (2016) och ”Søren Krarup og hans tid” (2014). I Sverige är han mest känd för boken ”Absolut Sverige” (2011) och för sina icke politiskt korrekta krönikor i Danmarks största dagstidning, Jyllands-Posten.

Det är lätt att känna igen sig i den här krönikan av Mikael Jalving, som jag har översatt från danska. Den skulle lika gärna kunna handla om Sveriges Radio.

”Det finns knappt något utrymme kvar för musik som inte upptas av popmusik, och det plågar mig mer än risken för att Danmark snart får en röd regering.

Du känner säkert igen det: du sitter fast i en bilkö och sätter på bilradion för att bli distraherad, underhållen eller, ännu mer hoppfullt: upplyst. Tänk om en av de otaliga radiostationerna på FM-bandet spelade musik som kunde väcka din ande, just när du är instängd i urbanitet, enkelriktade vägar och städernas överbefolkning. Eller om du ramlade in i ett samtal som kunde göra dig engagerad och klokare, kanske vad gäller konst, ny vetenskap, klassisk litteratur eller sagolika ingenjörsmässiga konstruktioner från Leonardo da Vincis värld fram till i dag.

Men nej. Du scrollar genom programmen. Ingenting passar. Så litet kan väl utbudet ändå inte vara i det annars så upplysta och teknologiskt framstående tjugoförsta århundradet? Från det politiskt upphöjda Danmarks Radio till den mest ödmjuka lokalradio är marken asfalterad med samma ljud av icke-nyheter och popmusik, ja identiska nummer med precis samma själlösa poptexter från poptjejer och popkillar som maniskt upprepar likadana omkväden om sex, mer sex och I don’t give a fuck. Musik – om det överhuvud taget är meningsfullt att tala om musik i dansk radio – betyder popmusik.

Visst, mitt minne är ingenting att skryta med, men jag minns fortfarande en tid när man kunde sätta på radion när som helst på dagen och höra musik i flera olika genrer och stilarter, bland annat jazz, piano, ensembler, opera, körmusik, blues, rock, punk och heavy metal, ett blandat och förfinat urval som vände sig till olika smaklökar och temperament, helt olikt den pop som nu totalt har erövrat radiofrekvenserna.

Är det ett tecken på demokratins triumf? Jämställdheten i allting? Den utbredda lättjan, den grasserande fördumningen hos medier och redaktörer som egentligen inte behöver löpa med tidsandan utan skulle kunna erbjuda pluralism och alternativ? Döm själv!

Du tänker kanske att det är något tillfälligt, men tro mig, det är det inte. Dansk radio har kidnappats av popkultur, bling, materialism och billiga texter om att knulla natten lång, när man nu ändå inte klarar att få ut något förnuftigt av dagen.

Några svarar kanske att det bara är bra att kvinnor nu också sjunger om sex. Så får kvinnorna mer makt, och så blir könen lika, eller hur? Jag skulle däremot önska att vi håller allt knullande inom vårt privatliv och skrev sånger om annat, till exempel om förluster, åldrande, tvivel, tragedier, existentiell kamp samt – ännu mer utopiskt – att dansk radio kunde spela något annat än popmusik och därmed vidmakthålla den tradition som europeisk musik bygger på.

Musiken är kontinentens adelsmärke och något av det som utmärker oss jämfört med andra civilisationer och kulturer. Det var i hög grad musiken som gjorde våra förfäder till vad de var, innan alla blev poptjejer. Det var i Europa som ljushuvuden började skriva ner musik som noter, så att den kunde upprepas, kommas ihåg och överleva nuets och generationernas vanliga kaos, och därmed skapade vad vi nu kallar det klassiska arv som tas till vara av professionella musiker och hängivna människor på konservatorier, sångutbildningar och så vidare, men ständigt blir alltmer avlägsen och främmande för populärkulturen.

Musiken kom från kyrkorna, från psalmerna, från kompositörerna, från genier som Bach, Brahms och Beethoven, men i dag håller vi till godo – om än inte lika hänryckta – med de nyaste poptonerna från USA, Köpenhamn och Aarhus, liksom unga kvinnor speglar sig i poptjejer från hela världen utan vare sig mycket kläder, perspektiv eller karaktär, för att inte tala om hjärnor i samma storlek som ärtor.

För att göra en internationell hit ska du låta internationellt, det är en del av misären. Globaliseringen som vi, inklusive jag själv, hade så stora förväntningar på i det förnöjsamma och optimistiska årtiondet efter Murens fall, suddar ut skillnaderna och dyrkar den minsta gemensamma nämnaren över allt annat, även musikaliskt.

Visst finns det massor av musik i diverse tjänster på nätet och digitala fora. Men det finns knappt någon offentlighet kvar för musik som inte är pop, och det plågar mig mer än risken för att Danmark snart får en röd regering. Det sistnämnda finns det nämligen bot för. Det första är en irreversibel våg från morgon till kväll.

Jag förstår det inte, men folk verkar vara glada eller i varje fall känna sig nöjda med den pop som erbjuds dem från 87-108 MHz på FM-bandet. Det kan inte bero på solen eller värmen. För den får som bekant också ett slut.

Det kanske är så att popen tillfredsställer något omedelbart i våra biologiska väsen. Men det är inte den som gör oss till människor.”

Mikael Jalving

Paul McCartney tillbaka på sin mammas gata

Det här är en må bra-video. Ha gärna ett paket pappersnäsdukar i beredskap, för det är också en rörande video att småsnyfta till.

Beatleslegenden Paul McCartney, 76, guidas runt i sin barndoms Liverpool av en glad man vid namn James Corden. Tillbaka till Penny Lane, tillbaka till huset där McCartney bodde som barn.

Tillbaka till stampuben, där han uppträder för en extatisk publik som skrattar, gråter, sjunger och jublar.

Det här är nostalgi när den är som bäst. Närmare 60 år av musik- och kulturhistoria.