I den glesbygd där jag bor finns två bygdegårdar inom räckhåll. En i varje socken. Bygdegårdarna står för traktens kulturutbud för oss som bor långt från Kungliga Operan, Konserthuset och Berwaldhallen – men ändå betalar för deras verksamhet.
Den ena är liten, inte stort mer än en barack. Det är en snäll bygdegård där det ordnas knytkalas, yoga, syföreningsauktioner och informationsmöten om bredband och fiberkabel.
Gammelgarns bygdegård.
Den andra och större bygdegården, byggd 1939 av ungdomar i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU, sedermera CUF), är ockuperad av kommunister.
Det finns inga enkla sätt att stoppa den gängrelaterade grova våldsbrottslighet som härjar i Sverige och är en av de största frågorna i valet.
Så gott som dagligen skjuts människor ihjäl i kallblodiga avrättningar. Adekvata och nödvändiga åtgärder för att minska gängvåldet förutsätter mycket långtgående politiska beslut som inga sittande politiker hittills visar några tecken på att ens överväga. Generellt verkar de inte ens ha förstått problemets allvar.
Oavsett vilka kortsiktiga åtgärder politikerna tar till är vi instängda i vårt land med en kraftigt ökande våldskriminalitet. Orsaken är det folkutbyte som genomförs sedan decennier och som har accelererat i raketfart de senaste 20 åren.
Det är de extrema situationerna som avslöjar människans verkliga värderingar. Extrema och/eller oförutsedda påfrestningar är ett lackmustest på vad som döljer sig under påklistrade attityder och tillyxade klyschor.
Hur äldre personer skickats i döden under coronapandemin visar människosynen bakom ”allas lika värde”.
”Alla människors lika värde” – inte i Sverige. Inte för äldre människor.
Etik är det vi lever till vardags. Att coronapandemin skulle sätta etik och resurser i sjukvården på stora prov var vi många som insåg och tidigt varnade för. Det var lätt att förutse att den så kallade ”värdegrunden” om alla människors lika värde skulle krackelera, och att det som döljer sig bakom inte skulle vara lika presentabelt som fasaden.
I 15 år har den statliga myndigheten Brå (Brottsförebyggande rådet) genom manipulerad statistik lyckats vilseleda allmänheten om vissa invandrargruppers överrepresentation i kriminalitet. Därmed har Brå undergrävt förutsättningarna för och förlamat debatt och politiska beslut i det som av allmänheten anses vara en av de absolut viktigaste samhällsfrågorna.
Gängkriminaliteten ökar. Till och med 30 september i år har det inträffat 270 skjutningar.
Avslöjandet av Brås fifflande med brottsstatistiken kommer du aldrig att få läsa om i mainstream-media. Det har grävts fram av Affes statistikblogg.
Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg.
Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.
Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.
Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.
Vårt samhälles överlevnad är beroende av att vi i tid upptäcker och kan hantera destruktiva krafter. Att ”vi ser det komma”. Vi underskattade 68-rörelsen, trodde att upproret skulle mogna och gå över. I dag ser vi hur 68:orna har infiltrerat hela statsapparaten.
”Inte kunde jag tro att de skulle bära med sig sina övertygelser in i maktens korridorer och skapa det PK-Sverige vi nu brottas med” skriver Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi.
I dag underskattar vi BLM:s (Black Lives Matters) kraft att engagera unga människor, menar han – även i städer och länder där demonstrationerna är totalt malplacerade och irrelevanta.
Läs och lyssna på två tungt vägande inlägg i debatten. Här nedanför finns också Henrik Jönssons senaste video om yttrandefrihet och svensk konsensuskultur.
Statistik från FBI: Svarta dödar många gånger fler svarta och vita än tvärtom.
Den 17 november 2019 intervjuades Stefan Löfven i SVT:s Agenda om våldsbrottsligheten. Sverige låg då etta i Europa när det gäller dödsskjutningar bland unga män. Statsministern svarade yrvaket att han såg det aldrig komma.
Kalla mig gärna naiv. Men det finns saker som jag inte förstår. Allt fler företeelser lämnar mig i förundran, och jag misstänker att de kommer att öka i antal. Jag dristar mig också till att tro att det är en upplevelse som jag delar med många.
Jag börjar inse att en förmodligen hög andel människor dör med en stark känsla av förundran, obegriplighet och främlingskap. En känsla av att de förstår sig så lite på den här världen att de gör bäst i att lämna den.
Koltrast. Hanne.
Låt mig börja med något så trivialt som koltrasten, denna trivsamma stannfågel (i södra Sverige) som sjunger så vackert för oss. Koltrasten blir gärna bofast på samma ställe år efter år när den har hittat en plats där den trivs. Vi njuter av de vemodiga flöjttonerna i vårkvällarna. Men hur många har reflekterat över huruvida koltrasten har något minne?
Kasta upp ett antal floskler och etablerade ”sanningar” i luften. Pröva dem sedan ur ett coronaperspektiv. Kommer de att hålla? Vilka faller platt till marken?
I skuggan av en katastrof vänds allt som vi trodde var säkert och nästan evigt uppochner: politiska beslut, normer, värderingar, etik och moral. Det händer nu. Och det går snabbt.
Nu diskuterar politiker, myndigheter och sjukvård vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Nya etiska riktlinjer blev offentliga på fredagen. Och jag hör ingen som drar paralleller till 1930-talet.
Coronapandemin avslöjar också det mångkulturella samhällets sårbarhet. Förmågan att ta till sig information är livsavgörande.
Plötsligt och brutalt kastas vi in i centrum av de stora livsfrågorna: liv och död. Vem har möjlighet att överleva med eller utan intensivvård, och vem har det inte? När det handlar om liv eller död i en akut krissituation finns ofta ingen tid för eftertanke.
Sex somaliers död i Stockholm visar det mångkulturella samhällets sårbarhet. Att kunna läsa och förstå information kan ha en avgörande roll för överlevnad.
”Hur kunde det gå så galet i Sverige? Min gissning är att det slutar med en mur” skriver den danske författaren, historikern och journalisten Mikael Jalving i en krönika på Document.no, som jag har översatt.
Han skriver bland annat om förnedringsrånen mot svenska barn och ungdomar.
OBSERVERA! ARTIKELN HAR DEN 26 FEBRUARI CIRKA 10 000 VISNINGAR PÅ BLOGGEN OCH HADE SAMMA EFTERMIDDAG MER ÄN 9 000 DELNINGAR.
Nu är det en (1) delning. Jag är inte medlem på Facebook men är inte dummare än att jag förstår att de har ingripit och stoppat delningar av artikeln.
Det är Facebook-Googles tolkning av yttrandefrihet. Den strider mot vår grundlagsstadgade frihet i en demokrati. Se även min krönika ”När Silicon Valley blev Gud”.
Den danske författaren, historikern och journalisten Mikael Jalving.
Av Mikael Jalving
Översättning från danska: Julia Caesar.
Som bekant ska man höra mycket innan öronen faller av. Men mina hänger snart i en tunn tråd när det gäller Sverige.
Hur gärna jag än reser dit, cyklar där och oavsett hur många av deras hembakade kanelbullar jag trycker i mig så fattar jag helt enkelt inte varför landets politiska ledning har tillåtit en utveckling som redan är i full gång med att krossa landet tack vare klaner, gäng och en dysfunktionell demografi som kommer att göra människor med icke-västlig bakgrund till en majoritet i loppet av två eller tre generationer.
Julia Caesar 