Så skimrande var aldrig havet

Att vara nära Gotlands kust är att röra sig nära evigheten. Där land och hav möts skriver historien sin berättelse längs strandlinjen, och uråldriga bergarter berättar om en skapelseprocess som började för ungefär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan.

 Foto: Julia Caesar

 

Flera miljarder år! Tanken svindlar. Ur tidsperspektivet bygger Gotland sin magi. Gotland är inte Sverige. Gotland är en hälsning från urtiden som råkar ha hamnat utanför Sveriges östra kust.

Gotland är en tropisk ö, bildad i ett grunt och varmt hav söder om ekvatorn under den geologiska period som kallas silur och som pågick för ungefär mellan 409 och 444 miljoner år sedan. Tropiska djur och växter finns inlagrade som fossiler i berggrunden och ligger överallt på stränderna, som exotiska påminnelser om en annan tid.

Berggrunden består av lager avsatta under flera olika geologiska perioder, som kambrium (började avlagras för 543 miljoner år sedan), och ordovicium (från 488 till 443 miljoner år sedan). Man behöver inte vara geolog för att fascineras av det som klippor och stenar berättar.

Allra djupast ner i Gotlands berggrund finns urberget, som bildades  för sådär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan. På södra Gotland får man borra nästan 800 meter för att komma ner till urberget, på norra delen av ön räcker det med cirka 300 meter.

Under silurtiden, för 409-444 miljoner år sedan, låg vår kontinent strax söder om ekvatorn. I det tropiska havet bildades den landmassa som skulle bli Gotland.

Havet sköljer in över kalkstensplattor från silurtiden, för mer än 400 miljoner år sedan.

De små fiskebodarna i Sjaustru fiskeläge. 

Båtvrak, skulpturalt i sin bedagade skönhet.
En oxel tål hårda vindar och kan växa utan nästan någon näring alls.
Närmaste granne är Lettland, betydligt närmare än det svenska fastlandet.

Gotland har liksom aldrig lämnat den här tiden för flera hundra miljoner år sedan. Utkastad mitt i Östersjön befinner sig ön fortfarande i ett tillstånd av evighet, all modern fernissa till trots. Med ett hav mellan sig och fastlandet, ett hav mellan sig och verkligheten, kan ön bevara sin särart – åtminstone elva månader om året.

 

Raukar och en stig som böjer av mot skogen.

Just Gotlands egenart, särskildheten, drar varje år stora skaror turister till ön, många av dem omedvetna om att de med sina höga röster, sin turistighet, sina vidlyftiga åtbörder och sitt urbana sätt att konsumera naturen utan hänsyn och respekt ingriper i just den tidlösa egenart som fick dem att resa till ön.

 

Vresrosen (Rosa rugosa) lever, växer och blommar på stenstranden, till synes helt utan näring.

Strandkål (Crambe maritima).

På stranden växer mängder av strandkål i stora stånd som liksom sprutar rakt upp ur sten och sand. Vad lever den av? Ur ilandfluten tång hämtar den den näring den behöver för att växa och föröka sig.

I Blekinge och på Gotland är strandkålen fridlyst, men fiskarbefolkningen har sedan urminnes tid plockat och ätit den för att förebygga skörbjugg under tiden till havs. Strandkål är nämligen rik på C-vitamin. I England odlas den som delikatess.

Någon har varit här.

Skyddad som av en mur av låga raukar ligger skrivarstugan, enkelt murad av kalksten och med tjärat faltak och gavelspetsar, just där stenstranden övergår i en mjuk, sandig bukt bort mot nästa fiskeläge.

Birgitta Wolfs skrivarstuga vid stranden.

Här mötte jag för 30 år sedan en mycket speciell kvinna. Hon hette Birgitta Wolf (1913-2009) och var författare. Skrivarstugan och hela naturreservatet, hela detta vidsträckta paradis på östra Gotland, var hennes plats på jorden.

Marken hade köpts av hennes föräldrar när hon var liten flicka och sedan gjorts till naturreservat. Dolt i skogen en bit från stranden, omöjligt att hitta för dem som inte kände till husets existens, hade hon byggt sig en boning av trä och glas för somrarna på det Gotland som hon älskade.

Hon sökte avskildheten. Ändå blev vi goda vänner. I skrivarstugan vid stranden skrev hon sina dikter, bland annat diktsamlingen ”Ritat i sand” utgiven 1978.

En av dikterna heter ”Tidig timma”. En strof:

 

”Den tidiga timman är min.

Havet är stilla,

endast små vågor

frasar mot stranden,

som ännu är fri

från spåren av fötter.

Den tidiga timman är min.”

 

Birgitta Wolf (1913-2009).

Birgitta Wolf var född von Rosen på Rockelsta slott i Södermanland och var syster till den berömde piloten Carl-Gustaf von Rosen  (1909-1997).

Hon bodde i Tyskland och blev känd för sina humanitära insatser för politiskt förföljda fångar under den nazistiska regimen. På mödernet var hon släkt med Hermann Göring, som var gift med Birgittas moster Carin Fock. Genom honom hade hon goda kontakter – en omständighet som hon inte tvekade att använda sig av för att rädda politiskt förföljda fångar. Efter kriget fortsatte hon att engagera sig för straffångar i många länder.

Trettio år efter att vi träffades på stranden nedanför skrivarstugan tar jag fram hennes diktsamling och läser dedikationen på försättsbladet:

”Vi fann varandra på Marmorklippan, just där bukten börjar. Med kram och tack. Birgitta.”

 

Ängsnycklar, vanlig orkidé på Gotland. Foto: Marianne Hamnede.

 

”En lilja 

är skönare än alla andra.

Hennes systrar

dansar i vinden

över backen

mot havet.

De leker

med fjärilarna

och höjer

sina huvuden

högt över mossans matta.

Min lilja står ensam, allvarlig

och mycket stilla,

utan lek

framför den svarta stenen

vid sidan om stigen.”

(Liljan och stenen).

 

3 reaktioner till “Så skimrande var aldrig havet

  1. Tänk dig en stor befolkningstillväxt på Gotland. Hur fort skulle det inte gå att förstöra nästan hela den miljön. Det handlar inte bara om folkutbyte, utan om att förstöra en miljö. Ett kulturlandskap som vi har till låns. Utan Gotland och deras gräsmattor som jag har älskat med alla vårblommor – finns dom kvar. Sen lite fula öststatshus på det. Och masstillverkade villor att förstöra ön med.

    Varför har inte våra politiker vett att vara rädda om det vi har? Utan ekonomisk tillväxt är framtiden och där ingår mera människor som genererar mer skatt. Och under den tid som det tar att få invandrarna i arbete använder man svenskar som slavar. Det bästa vore om ingen röstar i höst. Men den sammanhållningen existerar inte i egoismens Sverige.

    Gillad av 1 person

  2. Jodå, själv hör jag till de lite mindre fina som nöjer sig med att turista på Gotland, även om jag har släkt som bor där en del av året. Ursäkta om jag stör friden med mina eventuella åtbörder.

    Gilla

  3. Varmt tack JC för din skildring av Gotland. Jag tycker mig känna igen många av bilderna från mina vildmarks campingar med MC och tält på den tiden det begav sig. Dom sista 20 åren med husvagn runt hela denna vackra ö.
    Det tragiska är att nu törs man inte campa och resa på samma sätt, som då p.g.a. rädslan för rånare från Östeuropa utmed vägarna eller bli mördad av Löfvens och Reinfeldts islamiska pack, utan i så fall vara beväpnad, är det inte fantastiskt så säg, men är man 70+ så är detta man lever med. Din skildring av Rockelsta slott är underbar, har själv varit på besök som turist, i mina tankar har det en ruskig historia med Göring, När jag var där i detta vackra slott så hängde fortfarande hakkorset och tavlor på Hitler, som en påminnelse om en ond tid, tyvärr verkar socialismen fortsätta frodas ännu.

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s