”Cirka 10 000 fastlänningar är inbokade på färjorna till Gotland på påsklov. Många kommer från Stockholm, som har den största smittspridningen av covid-19 i Sverige. På Gotland bor cirka 59 000 bofasta. Det är som om det skulle kommit ca 237 000 kineser från Wuhan på jullov i Stockholm!”
Ön har tre (3) intensivvårdsplatser.
Enligt vad Expressen erfar överväger regeringen att stoppa alla resor till Gotland inför påsken, förutom för dem som är folkbokförda på ön. Gotland har bara tre intensivvårdsplatser och även i övrigt starkt begränsade sjukvårdsresurser.
Många stockholmare har fritidshus på ön som är särskilt sårbar med tanke på den i normala fall stora anstormningen av stockholmare till påsk och den begränsade vårdkapaciteten i regionen.
”Det handlar om vårdens kapacitet på Gotland” säger en regeringskälla.
Diskussioner har redan förts mellan flera departement och myndigheter, enligt Expressens uppgifter. Såväl Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Trafikverket ska ha varit involverade i diskussionerna med regeringen.
Folkhälsomyndigheten och regeringen har hittills nöjt sig med att vädja till stockholmare och andra: stanna hemma!
Befolkningen och sjukvården på turistorterna vädjar: KOM INTE HIT!
I Stockholm inleds skolornas påsklov nu på lördag. Får man inte tydliga signaler om att folk avbokar sina resor till Gotland är man öppna för ett resestopp på färjorna. Enligt uppgifter från Destination Gotland har 85 procent av de som bokat nu avbokat sina påskresor.
Jag erkänner. Jag är partisk. Jag är en av dem som har räddats. När jag läser att man skjuter på ambulanshelikoptern vill jag döda.
En ambulanshelikopter flyger i skytteltrafik mellan Gotland (som är en ö i Östersjön, för de som har missat det, till exempel de miljöpartister som tycker att man ska åka tåg hit) – och Karolinska sjukhuset i Solna. Helikoptern räddar liv varje dag.
Det första som händer är att kontakten med yttervärlden bryts. När vi skakas av en storm inser vi – än en gång – hur fruktansvärt sårbara vi är för naturens krafter – och för människans oförmåga.
Att vara nära Gotlands kust är att röra sig nära evigheten. Där land och hav möts skriver historien sin berättelse längs strandlinjen, och uråldriga bergarter berättar om en skapelseprocess som började för ungefär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan.
Foto: Julia Caesar
Flera miljarder år! Tanken svindlar. Ur tidsperspektivet bygger Gotland sin magi. Gotland är inte Sverige. Gotland är en hälsning från urtiden som råkar ha hamnat utanför Sveriges östra kust.
Gotland är en tropisk ö, bildad i ett grunt och varmt hav söder om ekvatorn under den geologiska period som kallas silur och som pågick för ungefär mellan 409 och 444 miljoner år sedan. Tropiska djur och växter finns inlagrade som fossiler i berggrunden och ligger överallt på stränderna, som exotiska påminnelser om en annan tid.
Berggrunden består av lager avsatta under flera olika geologiska perioder, som kambrium (började avlagras för 543 miljoner år sedan), och ordovicium (från 488 till 443 miljoner år sedan). Man behöver inte vara geolog för att fascineras av det som klippor och stenar berättar.
Allra djupast ner i Gotlands berggrund finns urberget, som bildades för sådär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan. På södra Gotland får man borra nästan 800 meter för att komma ner till urberget, på norra delen av ön räcker det med cirka 300 meter.
Under silurtiden, för 409-444 miljoner år sedan, låg vår kontinent strax söder om ekvatorn. I det tropiska havet bildades den landmassa som skulle bli Gotland.
Havet sköljer in över kalkstensplattor från silurtiden, för mer än 400 miljoner år sedan.
De små fiskebodarna i Sjaustru fiskeläge.
Båtvrak, skulpturalt i sin bedagade skönhet.En oxel tål hårda vindar och kan växa utan nästan någon näring alls.Närmaste granne är Lettland, betydligt närmare än det svenska fastlandet.
Gotland har liksom aldrig lämnat den här tiden för flera hundra miljoner år sedan. Utkastad mitt i Östersjön befinner sig ön fortfarande i ett tillstånd av evighet, all modern fernissa till trots. Med ett hav mellan sig och fastlandet, ett hav mellan sig och verkligheten, kan ön bevara sin särart – åtminstone elva månader om året.
Raukar och en stig som böjer av mot skogen.
Just Gotlands egenart, särskildheten, drar varje år stora skaror turister till ön, många av dem omedvetna om att de med sina höga röster, sin turistighet, sina vidlyftiga åtbörder och sitt urbana sätt att konsumera naturen utan hänsyn och respekt ingriper i just den tidlösa egenart som fick dem att resa till ön.
Vresrosen (Rosa rugosa) lever, växer och blommar på stenstranden, till synes helt utan näring.
Strandkål (Crambe maritima).
På stranden växer mängder av strandkål i stora stånd som liksom sprutar rakt upp ur sten och sand. Vad lever den av? Ur ilandfluten tång hämtar den den näring den behöver för att växa och föröka sig.
I Blekinge och på Gotland är strandkålen fridlyst, men fiskarbefolkningen har sedan urminnes tid plockat och ätit den för att förebygga skörbjugg under tiden till havs. Strandkål är nämligen rik på C-vitamin. I England odlas den som delikatess.
Någon har varit här.
Skyddad som av en mur av låga raukar ligger skrivarstugan, enkelt murad av kalksten och med tjärat faltak och gavelspetsar, just där stenstranden övergår i en mjuk, sandig bukt bort mot nästa fiskeläge.
Birgitta Wolfs skrivarstuga vid stranden.
Här mötte jag för 30 år sedan en mycket speciell kvinna. Hon hette Birgitta Wolf (1913-2009) och var författare. Skrivarstugan och hela naturreservatet, hela detta vidsträckta paradis på östra Gotland, var hennes plats på jorden.
Marken hade köpts av hennes föräldrar när hon var liten flicka och sedan gjorts till naturreservat. Dolt i skogen en bit från stranden, omöjligt att hitta för dem som inte kände till husets existens, hade hon byggt sig en boning av trä och glas för somrarna på det Gotland som hon älskade.
Hon sökte avskildheten. Ändå blev vi goda vänner. I skrivarstugan vid stranden skrev hon sina dikter, bland annat diktsamlingen ”Ritat i sand” utgiven 1978.
En av dikterna heter ”Tidig timma”. En strof:
”Den tidiga timman är min.
Havet är stilla,
endast små vågor
frasar mot stranden,
som ännu är fri
från spåren av fötter.
Den tidiga timman är min.”
Birgitta Wolf (1913-2009).
Birgitta Wolf var född von Rosen på Rockelsta slott i Södermanland och var syster till den berömde piloten Carl-Gustaf von Rosen (1909-1997).
Hon bodde i Tyskland och blev känd för sina humanitära insatser för politiskt förföljda fångar under den nazistiska regimen. På mödernet var hon släkt med Hermann Göring, som var gift med Birgittas moster Carin Fock. Genom honom hade hon goda kontakter – en omständighet som hon inte tvekade att använda sig av för att rädda politiskt förföljda fångar. Efter kriget fortsatte hon att engagera sig för straffångar i många länder.
Trettio år efter att vi träffades på stranden nedanför skrivarstugan tar jag fram hennes diktsamling och läser dedikationen på försättsbladet:
”Vi fann varandra på Marmorklippan, just där bukten börjar. Med kram och tack. Birgitta.”
Ängsnycklar, vanlig orkidé på Gotland. Foto: Marianne Hamnede.
Åldersbluffande så kallade ”ensamkommande barn” är det största bedrägeriet i Sveriges historia.
Det skulle ta nästan tjugo år från att fenomenet dök upp i Sverige tills lögnen punkterades när resultaten av Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar blev offentliga i september i år. De visade att 83 procent av ”barnen” hade ljugit om sin ålder.
År 2000 kom 350 ensamma asylsökande som uppgav sig vara barn till Sverige. Femton år senare, 2015, skulle siffran mer än hundrafaldigas till 35 369 personer, de flesta från Afghanistan, Iran eller Pakistan. Om lika stor andel av dem har bluffat om sin ålder som den grupp som åldersbedömts hittills innebär det att 29 356 personer – en hel stad – som anlände det året har begått asylbedrägeri för att få uppehållstillstånd i Sverige.
Julia Caesar 