Musikaliska anteckningar 25. Musik för en blind elefant.

Vi lever i en hård tid.

För att stå ut stänger vi av känslomässigt.

Låt mig dela med mig av någonting som gör åtminstone mig rörd.

Den brittiske konsertpianisten Paul Barton tyckte inte att det gav honom något att spela vid vanliga konserter, iförd smoking. Han upptäckte att det han verkligen ville göra, och som ger honom personligen mycket, är att spela för elefanter. Så han satte igång, i ett elefantreservat vid namn Elephants’ World i Thailand.

Elefanterna lyssnar och tar till sig musiken, rör sig i takt med den och markerar ibland takten med snabeln. Här spelar Paul Barton Bach för en gammal blind elefanthona som heter Lam Duan. Namnet betyder ”Träd med gula blommor”. Lam Duan tycker om Bach, särskilt Goldbergvariationerna, och är en mycket receptiv lyssnare.

Elefanthannen Romsai bor i samma reservat. Han är nästan helt blind, och hans favoritmusik är den långsamma satsen, Adagio cantabile, i Ludwig van Beethovens Pathetiquesonat N:o 8, opus 13.

Den 80 år gamla elefanthonan Ampan njuter av Claude Debussy’s Clair de lune.

Lite stökigare blir det när Paul Barton spelar för honan Boyo och hennes en månad gamla unge Saiyok. Saiyok vill handgripligen delta i musiken med sin snabel, äta på klaviaturen och stångas med huvudet mot både pianot och pianisten.

Elefanter är intelligenta och känsliga djur med stor social förmåga. De anses vara mer intelligenta än schimpanser. De är det landdjur som har den största hjärnan, den väger drygt 5 kg. Deras intelligens visar sig bland annat i förmåga att samarbeta för att lösa problem, tillverka enkla redskap och visa medkänsla med sina artfränder. Test med elefanter har även visat att de har ett självmedvetande och känner igen sin egen spegelbild. Förutom människan är det få djur som har de här egenskaperna.

Elefanter har också visat sig ha ett rikt känsloliv och kan både skratta, leka och gråta. Ibland kan flera elefanter samlas när någon i flocken dött och sörja flera dagar tillsammans. Det händer också att de begraver döda elefanter, och även människor, under grenar eller andra växter.

De kan också visa stor glädje, exempelvis när de återser någon de håller av. Det kan gälla både andra elefanter och en människa som står dem nära. Samhörigheten inom flocken är stor, och honorna tar ofta hand om varandras ungar och skyddar och hjälper varandra vid förlossningar.

Paul Barton spelar hellre för elefanter än för människor, han ägnar sitt liv åt att spela för elefanterna, och det är tydligt att båda parter upplever glädje.