Satir i en absurd tid: Skapelselaboratoriet

Att skriva satir i en absurd tid är svårt. Egentligen räcker det att beskriva verkligheten som den är, det är satir nog.

Här återpublicerar jag ändå en satir som jag skrev 2012. Fredrik Reinfeldt (m) har sedan dess bytts ut mot Stefan Löfven (s), men egentligen har ingenting förändrats.

Fredrik Reinfeldt (m), statsminister 2006-2014.

Laboratoriechefen såg sig nöjt omkring. Laboratoriet glänste rent och nystädat. Då och då kom doftstråk av desinfektionsmedel svävande och kittlade i näsan, men de drog snabbt förbi. Ytorna av rostfritt stål sken lika blanka som i vilken obduktionssal eller modernt villakök som helst. 

Det var så här han ville ha det: kliniskt rent in i minsta lilla hörn, inga tröttsamma mänskliga detaljer. Detta var den optimala inramningen till de tankar och visioner som avlöste varandra under hans hjässa. När han erövrade befattningen som Laboratoriechef för snart sex år sedan fick han en exklusiv möjlighet att förverkliga idéer som han länge hade burit på. Ända sedan tonåren faktiskt.

Resultaten hittills överträffade hans förväntningar. På mindre än sex år hade han lyckats förändra Laboratoriets verksamhetsinriktning väsentligt. Den handlade inte längre om några egentliga undersökningar utan om att utveckla en ny specialitet: att fatta beslut med så lite verklighetsunderlag som möjligt.

Han sålde gärna Laboratoriets dödsbringande produkter till oljestinna diktaturer bara det skänkte Laboratoriet och honom själv så mycket klirr i kassan som möjligt. Olja var hårdvaluta, det gick inte att komma ifrån. Det centrala för honom var den oemotståndliga känslan av makt och revansch. Känslan var så laddad med nästan erotisk vällust att han kände håret resa sig i nacken när han blundade och lät sig fångas av den.

Som en konsekvens av hans maktlystnad hade människorna successivt drabbats av en alltmer utbredd och gnagande känsla av ovisshet och otrygghet. Den hade gradvis smugit sig på när de förstod att ingenting var säkert längre. Opinionsmätningarna visade en tydlig tendens: människornas framtidstro var borta, det var som om den aldrig hade existerat. Det de trodde att de visste och alltid hade vetat var plötsligt lika ogiltigt som en utgången bussbiljett.

Detta allmänna tillstånd av osäkerhet passade hans syften perfekt. Osäkra människor är lättledda människor. Det fanns en tid – det var alls inte länge sedan – då han trodde att det gick att väcka den sovande människan och att det rentav var hans sak att göra det. Men hans år som Laboratoriechef hade vridit hans perspektiv. Numera insåg han att sovhjärnor är betydligt lättare att styra än människor som tänker självständigt.

Det passade honom. Han ville inte ha någon opposition. Människorna skulle inte inbilla sig att de fick tycka vad de ville. Deras roll var att genomföra Laboratoriets, det vill säga hans vilja och inget annat. Han hade sett till att ge dem några hundralappar mer i plånboken varje månad. Han skrockade belåtet när han tänkte att det är förunderligt vad pengar kan åstadkomma hos människor som inte tänker längre än till fredagsmyset.

Göran Persson (s), statsminister 1996-2006.

Människornas lätthanterlighet var inte enbart hans förtjänst. I själva verket hade hans företrädare på chefsposten under flera decennier krattat manegen åt honom genom att hjärntvätta människorna och förleda dem in i beroendeframkallande trygghetsnarkomani.

Med sitt outtröttliga propagerande av de rätta åsikterna hade de gjort människorna så mentalt handikappade att de nu hyste blind tilltro till Laboratoriets överordnade avsikter och rättigheter. Resultatet av den långvariga hjärntvätten var en enögdhet, underkastelse och vilja till likriktning som var ett drömmaterial att arbeta med. Han var sina företrädare stort tack skyldig, men det kunde han naturligtvis inte visa öppet.

Utan större knot hade människorna accepterat Laboratoriets fullskaliga avlyssning av all telefon- och datatrafik. Det gick inte längre att undanhålla Laboratoriets ögon och öron någon form av mänsklig kommunikation. Varje ord av såväl passion som vrede passerade riskdetektionsfiltren på Laboratoriets avlyssningsenhet. Åtgärden var framför allt riktad mot en marginell grupp oppositionella som allmänt kallades hatarna. Eftersom de tänkte fritt utgjorde de ett allvarligt hot mot Laboratoriets säkerhet.

Utåt pläderade han för att Laboratoriet skulle präglas av öppenhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Men inte ens han själv trodde på vad han sa. Sina egentliga mål yppade han inte. Visserligen var människornas förmåga till självständigt tänkande numera nästan utplånad, men man kunde aldrig veta om det dolde sig rebelliska sinnelag och fler hatare i folkdjupet.

Alla uttryck för kritisk reflexion och bristande lojalitet skulle elimineras så snart som de kom till Laboratoriets kännedom. Målsättningen underlättades betydligt av att den med hull och hår hade anammats av en enig journalistkår. Informellt fungerade journalisterna också som angivare av medborgare som visade symtom på att tänka själva.

Hans plan var att ta stegen lite pö om pö för att inte utmana slumrande upprorsungar. Ett av hans främsta mål, det behjärtansvärda utbytet av ursprungsbefolkningen mot stora och snabbt växande populationer från tredje världen, hade hittills gått strålande.

Den spänning som han ville ha nådde nu för varje dag nya nivåer med skottlossning på öppen gata, mord, våldtäkter, rån och bedrägerier. Det var bara ett litet fåtal hatare som knorrade.

94 procent av befolkningen fann sig utan protester och krävde mer av samma politik. Många tackade honom och sa att hans strävan att eliminera dem hade gett deras liv en ny mening. De kände sig obeskrivligt lyckliga och berikade av utplåningen av sig själva och sina efterkommande.

I så gott som samtliga delar av landet minskade nu ursprungsbefolkningen kraftigt, medan andelen inflyttare från allehanda länder och kulturer på andra sidan jordklotet ökade i motsvarande grad. Han såg det som en storartad framgång. Med lite ytterligare löd i utväxlingen skulle den inhemska befolkningen kunna vara i minoritet redan omkring år 2050.

Ett problem var förstås hur inflyttarna skulle försörjas. Det förekom att han fick besvärande frågor om den saken. Men det var en senare fråga som han var fast besluten att skjuta framför sig tills alla reserver som ursprungsbefolkningen hade arbetat ihop var tömda. Den dagen skulle han befinna sig långt härifrån. Han hade redan nu säkrat reträttvägar eftersom han anade att uppbrottet kunde bli aktuellt med mycket kort varsel.

***
Ett särskilt innovativt inslag i befolkningsutbytet var importen av outbildad arbetskraft som landet absolut inte behövde men som genererade en aldrig sinande ström av chokladaskar, whiskylådor och blombuketter till honom från hans vänner bland arbetsgivarna. De ville naturligtvis uttrycka sin tacksamhet för att de nu kunde få arbetskraft utan rättigheter för rena reapriset och därmed behändigt öka sina vinstmarginaler.

Afghaner demonstrerar på Norra Bantorget. I bakgrunden Sveriges förste socialdemokratiske statsminister, Hjalmar Branting. Foto: Stefan Pettersson, Nya Tider.

En annan formidabel succé var den import av skäggprydda män från underutvecklade länder som Laboratoriets propagandaenhet framgångsrikt hade proklamerat som alla medborgares ansvar. Dessa kostbara män var i åtskilliga fall familjefäder i sina hembyar och ökade kraftigt i antal för varje år i takt med att ryktet om Laboratoriets oerhörda enfald och naivitet spred sig över världen.

Det var den sortens öppenhet som Laboratoriechefen var stolt över. Genom att de vuxna männen gick under benämningen ”ensamkommande barn” hade de väckt störtfloder av oförlöst ömhet och moderskänslor hos Laboratoriets kvinnliga personal i 35 – 55-årsåldern. Strömmen av gåvor i form av gosedjur, hemstickade små tossor och kläder i storlek 60 -134 centilong till de utsatta barnen ville aldrig ta slut.

Nästa steg var att genom en ny lag konfiskera ett rum i alla bostäder och tvinga medborgarna att inhysa minst en skäggig ung man som på alla sätt skulle dela familjens vanliga liv, utom arbetet och intjänandet av pengar. Som en liten uppmuntran skulle Laboratoriet tillhandahålla ett startpaket till varje familj, bestående av bönemattor, vattenpipor och halalkött.

***

När han hade kommit så långt i sina tankar hörde Laboratoriechefen plötsligt ett svagt snörvlande ljud någonstans ifrån. Han vässade öronen. Det skulle inte finnas några människor i Laboratoriet nu. Det var sen lördagskväll, han hade bara tagit vägen förbi för att få tänka i fred en stund. Han sökte sig bortåt korridoren i snörvlandets riktning.

Synen som mötte honom fyllde honom med djupt obehag. Ihopkrupen på golvet i ett hörn satt en gammal man vars hela yttre bar klart vittnesbörd om att han tillhörde den utrotningshotade människospillra som vanligtvis gick under namnet fattigpensionärer. Han måste ha förirrat sig in i Laboratoriet när vakterna för ett ögonblick hade slappnat av i sin uppmärksamhet.

Vladimir Makovski (1846-1920): Porträtt av gammal man. Målad 1908.

Nu satt han här och utstrålade elände. Håret såg ut som om fåglar hade byggt bo i det. Av allt att döma var det länge sedan han hade haft råd att gå till frisören. Glasögon hade han tydligen inte heller kunnat köpa. Han kisade närsynt med små gammelmansögon, och när han öppnade munnen såg Laboratoriechefen att han saknade flera tänder.

”Du stör!” sa han hårt. ”Vad gör du här? Hur har du kommit in?”

”Jag har ingenstans att ta vägen” sa den gamle mannen.

Han tillade snabbt att det kunde vara intressant att få ta del av Laboratoriets omtalade verksamhet, i synnerhet själva spjutspetsverksamheten. Om det var möjligt?

Laboratoriechefens mulna anletsdrag mjuknade lite. Hans fåfänga var lättväckt. Trots sitt motbjudande yttre verkade den gamle mannen vara uppriktigt intresserad. Här yppade sig ett oväntat tillfälle att sprida information om sådant som låg Laboratoriechefen allra varmast om hjärtat. Någon större risk för läckage kunde han inte tänka sig, den här gubbuslingen såg inte ut att ha något socialt nätverk över huvud taget.

”Jag kommer att gå till historien som en stor innovatör” inledde Laboratoriechefen med ett högtidligt tonfall.

”Man kommer att tala om mig som den som förändrade landets grundförutsättningar på ett omvälvande sätt utan att befolkningen protesterade nämnvärt.”

Den gamle mannen lyssnade uppmärksamt.

”Det kräver en viss begåvning” förtydligade Laboratoriechefen med högre röst.

”Jag förstår det” sa den gamle mannen.

***

Med rösten grötig av rörelse började Laboratoriechefen tala om sina rötter. Hur han i rakt nedstigande led härstammade från en svart loppcirkusdirektör som hade haft en kortare romans med ett lettiskt hembiträde, och hur detta kropparnas globaliserade möte hade resulterat i Laboratoriechefens farfarsfar.

Detta, sa Laboratoriechefen, hade lett honom till flera insikter. För det första att ett land och ett Laboratorium kan och bör styras som vilken loppcirkus som helst. Principen är densamma: dressera lopporna så att de lyder och gör det som förväntas av dem.

Om lopporna blir sjuka måste de ändå göra sin plikt och arbeta tills de stupar. Gamla utarbetade halta loppor skuffas undan i en vrå där de osedda kan invänta döden.

”Intressant parallell” sa den gamle mannen.

***

Nästa insikt, fortsatte Laboratoriechefen, är att vi alla är lika. Loppa som loppa! Här i mitt Laboratorium skapar vi Den Nya Människan utan tankar, känslor och åsikter. Som gamle Marx sa: ”Historien är inget annat än en ständigt pågående omvandling av människans natur.” Vårt mål är att utplåna alla gränser och skillnader. Det finns inga raser! Alla är likadana!

”Säger du det” sa den gamle mannen eftertänksamt. Han tillade:

”Annars har jag hört att evolutionen har gjort mörkhyade människor mörkhyade så att de ska klara ständig exponering för starkt solsken. När de flyttar till solfattiga länder får de D-vitaminbrist och börjar tugga kat. Det har dessutom sagts mig att de saknar sina klaner och kameler.”

”Reaktionärt rasistiskt struntprat” fräste Laboratoriechefen. Han var högröd i ansiktet nu.

”Det finns inga skillnader, det har vi på Laboratoriet slagit fast. Detta är den Värdegrund vi alla bekänner oss till och som vi aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång kommer att utsätta för sanningens avslöjande spotlight. Ville du höra mig berätta eller tänker du fortsätta med ditt främlingsfientliga trams?”

”Du ska nog iaktta en viss försiktighet med att kalla just mig för rasist. Men shoot” sa gamlingen.

***

”Vårt nästa projekt” sa Laboratoriechefen ”är att upphäva könsskillnaderna. Vi kan inte nog uttrycka vår tacksamhet mot radikalfeministerna och genusforskarna som i årtionden har jämnat marken för oss. Inom kort kommer de att få skörda vad de så idogt har sått: den könlösa människan!

Jag kan stolt säga att vi ligger i forskningens framkant här på Laboratoriet. Framtiden tillhör vår banbrytande innovation: den självbefruktande Hen. Hen är svaret på alla urspårade jämställdhetsdebatter, all könsmaktsordning, alla gräl om vems tur det är att diska och vem som ska tanka bilen, de rutinartade samlagen, de ojämställda barnafödslarna och det kvinnliga amningsmonopolet.

Inom en nära framtid kommer varje Hen att själv kunna avgöra om och när Hen vill ha barn och slipper därmed ingå i relationer med andra vuxna. Sådana kan ju vara väldigt krävande.”

Laboratoriechefen hämtade andan. Han var verkligen uppe i varv nu.

”Som ett steg på vägen kommer vi att låta ensamstående kvinnor med Laboratoriets assistans befrukta sig själva genom insemination med anonyma spermadonatorer. Vi har beslutat att avskaffa papporna eftersom de inte längre behövs. Deras roll är utagerad. Barn klarar sig gott utan far. Om detta är vi fullkomligt eniga här på Laboratoriet.”

”Det är bara hatarna och det lilla obetydliga blindtarmsutskottet nere i källaren som envisas med att motsätta sig denna progressiva åtgärd. Jag begriper inte varför. Jag vet personligen många som gärna hade avskaffat sina pappor om de hade kunnat.”

”Jag hade för mig att kärlek har någonting att göra med tillkomsten av barn” invände den gamle mannen stillsamt.

”Du är verkligen en fossil” sa Laboratoriechefen. ”Vi har avskaffat kärleken. Irrationella känslor ställer bara till med en massa komplikationer. Vi har varken tid eller råd med sådant tjafs.

Betänk att vårt mål är att avskaffa alla skillnader utom de ekonomiska. Vi måste se på varje mänsklig företeelse utifrån strikt ekonomiska parametrar. Allt som är olönsamt ska bort ur verksamheten, utom somaliska analfabeter, där vi har en antirasistisk undantagsklausul.”

***
Den gamle mannen teg. Laboratoriechefen gjorde en konstpaus. För att betona ögonblickets exklusivitet gjorde han en ställföreträdande trumvirvel med fingertopparna och sa sedan:

”Nu kommer jag till vårt verkliga trumfkort, vår mest fantastiska innovation någonsin: Spermalotteriet!”

Hur sa? sa gubben.

”Spermalotteriet! Vi kommer att erbjuda alla män att donera sperma till det kommande släktet. En särskild kampanj sätter vi in bland alla papperslösa invandrare som illasinnade högerextrema krafter envisas med att korrekt kalla illegala.

De får givetvis en generös slant för besväret. På det sättet får vi optimal spridning på spermadonationerna. Vår speciella målgrupp för de tv-sända dragningarna i Spermalotteriet är ensamstående kvinnor som vågar tänka nytt. Det kommer att bli en total överraskning om barnet blir vitt, svart, gult eller beige, och barnen kommer aldrig att få veta vilka deras pappor är.”

”Vi räknar med att den här servicen ska uppskattas särskilt av kvinnliga miljöpartister, vänsterpartister och liberaler som vill gå i bräschen för globalisering och mångkultur. Här ger vi dem en verklig chans att omsätta sina visioner i praktiken!”

Den gamle mannen drog efter andan. Han hade blivit påtagligt blek.

”Varför gör du det här?” frågade han.

”Varför och varför?” sa Laboratoriechefen irriterat. ”Jag sa ju att jag vill utplåna alla gränser och skillnader. Måste man ha en anledning till allt man gör?”

”Som Laboratoriechef bör man nog ha det” sa gamlingen.

Laboratoriechefen betraktade den gamle mannen. Han hade varit så upptagen av att prata om sig själv och Laboratoriets verksamhet att han inte hade lagt märke till mer hos gubben än hans frånstötande yttre. Nu såg han plötsligt gamlingens blick och noterade att den rymde visdom av det där rofyllda självklara slaget som han själv alltid hade önskat sig men aldrig lyckats uppnå.

”Vem är du egentligen?” frågade han.

”De brukade kalla mig Gud Fader” sa den gamle mannen.

Laboratoriechefen såg ut som om han hade sett ett spöke.

”Brukade?” stammade han.

”Ja, innan jag blev omodern. Innan andra tog min plats. Sådana som du. Numera är det ingen som behöver mig. Ni verkar klara er bra utan mig. Till och med skapelsen har ni ju tagit hand om här i Laboratoriet.”

***

Laboratoriechefen såg förvirrad ut. Borta var hans tillkämpade säkerhet.

”Jag tror” sa Gud Fader ”att det är någonting som du har glömt. Kom så ska jag visa dig något.”

Han tog tag i Laboratoriechefens kavajärm, drog honom med sig till hissen och tryckte på K som i källare. Där hade Laboratoriechefen aldrig tidigare satt sin fot. Längst bort i källarkorridoren fanns ett vinklat prång.

Till sin häpnad såg han en människa i prånget. En gammal kvinna satt och tittade på den enda tv-kanalen, centralstyrda Lab Vision.

”Let me proudly present Svea Karlsson” sa Gud Fader.

Fattigpensionären Svea Karlsson, 84, hade utan någons vetskap flyttat in och inrett ett krypin åt sig nere i Laboratoriets källare. Som så många andra av landets fattigpensionärer klarade hon inte längre sin existens på de 7 810 kronor brutto som hon erhöll per månad. I Laboratoriekällaren kunde hon leva gott på matrester som personalen kastade. På fredagarna kunde det ibland finnas en hel tårta med i avfallet.

***

Laboratoriechefen såg chockad ut. Hans häpnad antydde att han aldrig hade sett en levande fattigpensionär.

Svea Karlsson var änka. Hon hade i 59 år varit trogen hustru till framlidne gruvarbetaren Elof Karlsson. Hon hade fött fem barn, som alla hade blivit välartade och arbetsamma medborgare. Sedan barnen blev större hade hon arbetat inom vården tills tunga lyft skadade hennes rygg.

Nu tillhörde hon den utrotningshotade folkspillra som Laboratoriet ville bli av med fortast möjligt. De utgjorde de sista olönsamma resterna av landets urbefolkning. Sedan Laboratoriet fått kännedom om ökande självmordssiffror bland just fattigpensionärer förberedde man i tysthet en särskild självmordsavdelning i lokalerna för att stödja denna tendens. Det fanns också planer på att starta tillverkning av en portabel ättestupa med tanke på alla gamla i glesbygden.


Laboratoriechefen såg ogillande på Svea Karlsson. Insikten om att Laboratoriet sig självt ovetande hade hyst denna parasit vid sin barm fyllde honom med djupt obehag. Gammal och rynkig var hon. Händerna var förvärkta, den blommiga städrocken av anno dazumal. Enligt Laboratoriets beräkningar borde hon ha varit död för länge sedan.

Gud Fader såg Laboratoriechefens ogillande min.

”Svea Karlsson är min skapelse” sa han med klar röst. ”Hon är en av dem som har byggt upp det här landet.”

Han spände ögonen i Laboratoriechefen.

”Nu vill du och dina gelikar ta livet av henne till förmån för ert befolkningsutbyte, Hen-projekt och Spermalotteri. Och du ska komma och tala om Värdegrund!

Har du sett skräcken i hennes ögon när hon krampaktigt håller sig fast i ledstången och försöker ta sig nerför trapporna i tunnelbanan sedan hennes färdtjänst dragits in för att spara pengar?

Har du noterat att hon inte längre har råd att köpa ut sina mediciner från apoteket? Vad har du att säga de gamlingar som har arbetat hela sitt liv men nu för att behålla sin värdighet låtsas att de har katt när de köper kattmat på Konsum?”

Laboratoriechefen teg. Hans ord hade plötsligt tagit slut.

Att leda Laboratoriet var för honom en abstrakt syssla. Svea Karlsson var mer konkret än han orkade med. Han sjönk ihop på källargolvet.

***

”Kom så går vi” sa Gud Fader och tog Svea Karlsson under armen. Med lättnad stängde de porten till Laboratoriet bakom sig och började gå, sakta och knaggligt.

De hade kanske gått hundra meter när de såg rännilen av svart olja som rann ut från Laboratoriet. Svea Karlsson såg frågande ut och höll hårt i Gud Faders arm. Hon var ostadig på benen och rädd för att halka.

”Olja från Saudiarabien. Betalning för vapenexport. En pipeline måste ha sprungit läck” sa Gud Fader.

”Men Laboratoriechefen…” sa Svea Karlsson. ”Tänk om han klafsar omkring därinne utan att kunna ta sig ut!”

”I så fall” sa Gud Fader ”finner han säkert tröst i att han aldrig erkänner några fel och aldrig bryter ett avtal, vare sig det gäller befolkningsutbyte, Spermalotteri eller vapenexport till världens värsta diktaturer. Han väljer sin väg. Precis som vi.”

De fortsatte gå med stultande steg. Bakom dem steg oljeströmmarna. De nådde redan högt på Laboratoriets väggar.


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!

3 reaktioner till “Satir i en absurd tid: Skapelselaboratoriet

  1. Det kan vända först när svensken förstår sjukdomsinsikten. Den enorma hjärntvätt socialdemokratin har gjort sen slutet på sextiotalet och fram till nu.

    Det du skrev 2012 gäller än, svensken har inte insett än vad dom är utsatta för. Kommer inte att vara någon skillnad om fem år heller. Utan självmorden ökar. Och ingen vill förstå varför.

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s