I krig är våldtäkt ett effektivt vapen för att trasa sönder inte bara kvinnor utan också deras familjer och hela samhället. Via sexuellt våld mot kvinnorna slår man ut fienden. Att våldta kvinnorna slår också mot deras män och barn och förstör hela familjestrukturer, samhällets minsta byggstenar.
Det är i det perspektivet man ska se det ständigt ökande antalet våldtäkter i Sverige. Det pågår ett av politiker och tjänstemän iscensatt krig mot svenska kvinnor som slår mot hela samhället.
Sedan 1975 har antalet anmälda, fullbordade våldtäkter ökat med nästan 1 700 procent. Det visar den slutgiltiga statistiken från 2018 som nyligen har släppts av Brå, Brottsförebyggande rådet.
Statistiken gäller alltså enbart fullbordade våldtäkter. Affes statistikblogg skriver:
”Brå presenterar våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter tillsammans, vilket ger en vilseledande bild, då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna. Fullbordade våldtäkter har ökat med 1 694 procent sedan 1975. Våldtäktsförsök har ökat med 19 procent sedan 1975.
Med en så enorm skillnad i trend är det inte bara oseriöst, det är ohederligt, att redovisa dessa två kategorier i klump.”
Vilka slutsatser kan man dra av att antalet fullbordade våldtäkter är så stort i jämförelse med våldtäktsförsöken? Siffrorna tyder på att gärningsmännen är alltmer beslutsamma, alltmer brutala och med till exempel grovt våld och hot därför oftare lyckas fullborda en våldtäkt. Vid våldtäkt med mer än en gärningsman har den utsatta kvinnan inte en chans att komma undan.
Ökningen av anmälda, fullbordade våldtäkter är särskilt markant de senaste tre åren, efter rekordinsläppet av migranter 2015. Under åren 2015-2018 har 170 000 utlänningar beviljats asyl. Majoriteten av dem är män.
Under samma tidsperiod, 2015-2018, har totalt mer än en halv miljon, 534 360 utlänningar – motsvarande ett helt Göteborg – beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Enbart verkligt naiva politiker kan tro att detta inte påverkar brottsligheten.
Diagrammet här nedanför, också sammanställt av Affes statistikblogg, visar vilka länder de flesta migranter kommer ifrån. De kommer från övervägande muslimska länder som Syrien, Irak, Somalia, Afghanistan, Eritrea och Iran. Länder med diametralt annorlunda kvinnosyn än den svenska.
Det finns alltså ett tydligt samband mellan massinvandring från jordens mest våldsamma, dysfunktionella länder och ett kraftigt ökande antal våldtäkter på ursprungsbefolkningen som går att avläsa i statistik. Det är väl belagt i en rapport från Brå (2005:17) och flera andra undersökningar att invandrare är överrepresenterade med fem gånger i våldtäktsbrott, jämfört med svenskar. Av alla våldsbrott är våldtäkter det brott där invandrare är mest överrepresenterade.
Det här är det samband som politiker och tjänstemän inte vill erkänna: stora årliga insläpp av migranter gör Sverige till ett allt otryggare land för flickor och kvinnor. För varje beslut som politiker och tjänstemän fattar om fortsatt massinvandring från dysfunktionella, våldsamma länder med förvriden syn på kvinnor och sexualitet tar de också – indirekt – beslutet att utsätta ännu fler svenska flickor och kvinnor för sexualbrott.
Politikerna har givetvis det här sambandet klart för sig. De är inte dumma på det viset. Men det vi bör inse är att det betyder ingenting för dem. De bryr sig inte.
Sjutusenfemhundrafemtiotvå våldtäkter mot svenska flickor och kvinnor det senaste året, plus ett stort mörkertal, är i deras föreställningsvärld ett skäligt pris att betala för mångkulturen. Det är ingenting som håller svenska politiker sömnlösa på nätterna.
I oktober 2010 satt nuvarande utrikesminister Margot Wallström (s) och grät stora tårar i SVT Agenda över våldtagna kvinnor i Kongo. Jag har faktiskt aldrig sett henne eller någon annan svensk politiker fälla en enda tår över det brutala sexuella våld som tiotusentals svenska kvinnor utsätts för varje år, inräknat ett stort mörkertal. Empatin är noll. Massinvandring som politiskt mål är överordnat allt annat.
När politiker och tjänstemän årligen släpper in tiotusentals män från våldsamma, kvinnohatande kulturer är de övertygade om att de gör något bra och får extra stjärnor i helgonglorian. Den övertygelsen är så stark att de gör sig helt oemottagliga för alla andra aspekter. De struntar blankt i de utsatta kvinnornas lidande och den otrygghet de dyvlar på alla kvinnor. Deras likgiltighet är häpnadsväckande och synnerligen anstötlig, särskilt i ett land som berömmer sig av att ha en feministisk regering.
Politikernas nonchalans understöds av aktivistiska tjänstemän på Brå. Brå-rapporten 2005 byggde på brott som var begångna mellan 1997 och 2001 och alltså var gamla redan när rapporten skrevs. Nu är delar av underlaget mer än 20 år gammalt. Brå har inte gjort någon motsvarande undersökning om gärningsmännens ursprung på 14 år – en period då invandringen till Sverige har slagit alla rekord.
Politiska beslut ska grunda sig på fakta. Här kan vi urskilja framför allt två faktafientliga aktivister som var och en för sig bär ett stort ansvar för att relevant faktaunderlag inte har fått komma fram och diskuteras öppet, för att sedan kunna utgöra grund för politiska beslut: professor Jerzy Sarnecki, knuten till Stockholms universitet, och Stina Holmberg, enhetschef på Brå.
Moderaterna och Sverigedemokraterna har arbetat för förnyad granskning av sambandet mellan begångna brott och gärningsmännens etnicitet, utan framgång. Centerpartisten Staffan Danielsson har också drivit på frågan och andra migrationspolitiska frågor, något som ledde till att han i november 2015 stängdes av från att delta i sin riksdagsgrupps möten när migrationsfrågor behandlas. Han ansågs ha ”brutit mot riksdagsgruppens spelregler”.
”Det är egentligen obegripligt att BRÅ sedan 2005 inte gjort någon aktuell uppföljning av sina rapporter från 1996 och 2005. Möjligen tolkar man sina instruktioner så att detta inte längre bör göras, och sant är att regeringen sedan 2006 och tills nu inte givit BRÅ något sådant uppdrag” skriver Danielsson i en artikel i Svenska Dagbladet i augusti 2016.
”När en kvarts miljon människor under några år beviljas uppehållstillstånd i Sverige, när utanförskapet växer i allt fler förorter, när integrationen ofta fungerar uselt och när 75 procent av flyktingarna efter åtta år i Sverige inte har ett hel- eller deltidsarbete måste det vara relevant och viktigt för samhället att kartlägga och följa utvecklingen i syfte att bättre kunna förebygga utanförskap och brottslighet” skriver Danielsson.
En av de märkligheter som Staffan Danielsson stötte på när han försökte få fram fakta var att i den officiella kriminalstatistiken redovisas sedan 1994 inte medborgarskap. Kriminalvården är enligt en lag från 2001 förbjuden att registrera etniskt ursprung, till exempel födelseland. Vi kan reflektera ett ögonblick över vilka intressen en sådan mörkläggning gagnar.
Brå och socialdemokratiska politiker har i alla år kämpat emot klarhet i samband mellan etniskt ursprung och kriminalitet. Tjänstemännen/aktivisterna på Brå ställer helhjärtat upp på socialdemokraternas massinvandringsagenda, oavsett vilka konsekvenser den får för brottsligheten och den inhemska befolkningen.
Nu har Brå plötsligt kommit fram till att en ny faktainsamling behövs.
”Vi har kommit fram till att det är värdefullt att få mer uppdaterade siffror” säger Stina Holmberg, som tidigare har motsatt sig en ny undersökning eftersom hon var helt säker på att inga nya fakta skulle komma fram. Den personliga uppfattningen håller hon fortfarande fast vid, för säkerhets skull redan innan nya fakta ligger på bordet:
”Min personliga bedömning är att överrepresentationen ligger ganska konstant.”
Hon är också säker på varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det gamla beprövade knepet med ”socioekonomiska faktorer” körs i repris, trots att de inte har visat sig vara relevanta i sexualbrott.
”Det kan vara en kombination av deras socioekonomiska situation som de befinner sig i, att det är många unga män som kommer hit och att de kanske inte alla gånger får det mottagande i Sverige som skulle behövas” säger Stina Holmberg.
Vi ska alltså ha förståelse för att många invandrade män nödvändigtvis måste begå brott för att de är så fattiga och för att det är så synd om dem, fast de har tillgång till hela det svenska smörgåsbordet av bidrag. Dessutom ska vi känna skuld för att ”de kanske inte alla gånger får det mottagande i Sverige som skulle behövas”.
Vi gullar för lite med dem, helt enkelt.
På ett för henne bekvämt och för befolkningen kränkande sätt förvandlar alltså en ansvarig tjänsteman på en statlig myndighet utlänningars kriminalitet i Sverige till en fråga om svenskars skuld.
”De kanske inte alla gånger får det mottagande i Sverige som skulle behövas.”
Det är ett uttalande som mer än något annat visar att det pågår ett krig mot svenska kvinnor, och att det kommer att fortsätta under överskådlig tid. Möjliggörarna är faktaresistenta politiker och tjänstemän som är fullkomligt likgiltiga för det folk de i första hand ska värna.
Våldtäkter har alltid förekommit, både i freds- och krigstid, men under de senaste åren har de tagit allt mer systematiska former. Exempel på detta är krigen i Demokratiska Republiken Kongo, Irak och Nigeria där våldtäkterna använts som ett vapen för att knäcka främst flickor och kvinnor psykiskt och förödmjuka fiender.
—————————————————————————
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 