Pressen ökar på den svenska regeringen att ta hem IS-terroristernas barn. Public service med SVT i spetsen liksom Dagens Nyheter trappar nu upp sina snyftkampanjer i syfte att dra åt tumskruvarna på regeringen. Frågan är inte om utan hur IS-barnen ska kunna komma till Sverige. Enligt Säpos beräkningar handlar det om cirka 80 barn som antingen har tagits med till stridsområdena av sina föräldrar eller fötts där.
Tisdagskvällens inslag i SVT Aktuellt (cirka en minut in i sändningen) är ett hårresande exempel på omdömeslös journalistik med klart politiska syften.
Inslaget handlar om Patricio Galvez, chilensk invandrare i Sverige och morfar till sju barn som befinner sig i ett kurdiskt läger i norra Syrien sedan båda deras föräldrar dödats.
Fadern till de sju barnen är den riksbekante IS-terroristen Michael Skråmo, 33, svensk med norskt medborgarskap, rapporterad död i början av mars. Modern är Patricio Galvez’ dotter, Amanda Gonzalez, 28, som dödades i en flygattack i december förra året. Av allt att döma var hon svensk medborgare, men uppgifterna är osäkra.
Paret Skråmo-Gonzalez tog sig till Raqqa i Syrien i augusti eller september 2014 tillsammans med sina fyra barn och Amanda Gonzalez’ radikaliserade mor, den svenska konvertiten ”Umm Hamza”, och hennes två minderåriga barn.
Under åren i det blivande ”kalifatet” har paret fått ytterligare tre barn. Michael Skråmo avsade sig sitt svenska medborgarskap och under flera år bedrivit en systematisk propaganda- och rekryteringsverksamhet riktad mot Sverige. På sin Facebooksida har han regelbundet hyllat terrorattentat som IS genomfört i såväl Europa som på andra ställen, och även uppmanat till att utföra våldsdåd i Göteborg och Sverige.
De efterlämnade sju barnen uppges vara i dåligt skick, och flera är undernärda. Barnen används nu av SVT, andra media och Rädda Barnen i propagandakampanjer med syfte att tvinga den svenska regeringen att hämta IS-terroristerna och deras barn i de rykande resterna av ”kalifatet” i Syrien och ta dem till Sverige – det land som terroristerna själva har valt bort och vill förgöra, eftersom landet inte är muslimskt och bebos av ”otrogna” (icke-muslimer).
Det är ingen slump att just de här barnen har valts ut som spjutspetsar i propagandakampanjerna. Eftersom de är föräldralösa har de maximal snyftpotential, och inget ansvar kan utkrävas av deras döda föräldrar. I och med sin död är föräldrarna osynliggjorda som ansvariga för den katastrof de har utsatt sina barn för.
Ur medias perspektiv är detta idealiska förutsättningar för att manipulera både allmänheten och politikerna med tårdrypande sentimentalitet. Intet öga får vara torrt vid anblicken av Mohammed Skråmo och hans sex syskon. Målet är att vända den stora svenska opinion som inte har något till övers för IS-terrorister och inte vill ha dem tillbaka, och genom att exploatera terroristernas barn pressa regeringen att agera tvärtemot folkviljan.
Att den absoluta majoriteten lever, cirka 250 personer av de omkring 300 terrorister som har rest från Sverige till Syrien och Irak, förtigs i sammanhanget. Nu ska en bild frammanas där alla barn till IS-terrorister framstår som föräldralösa.
”Barnen har lidit tillräckligt. Barnen är offer” säger Patricio Galvez i tv-inslaget. Så är det naturligtvis. Men vilka är det som har tillfogat barnen lidande? För vilka är barnen offer? Barnen är, liksom alla barn som har tagits med till stridsområden och barn som fötts där, offer för sina föräldrar. Det är föräldrarna som har valt terrorn, valt att lämna sina hemländer och med mord, våld och terror bygga upp ett islamistiskt kalifat, styrt av sharia. Det är föräldrarna som har valt att tillfoga sina barn ett enormt lidande, svåra psykiska trauman, svält och undernäring.
Jag har tidigare skrivit om IS-barnen i krönikan Mördarsektens barn och konstaterade att Sverige inte har någon beredskap över huvud taget för att ta emot så svårt traumatiserade barn som det här är fråga om. De här barnen har i de flesta fall inte svenska som modersmål och har ingen egentlig anknytning till Sverige. Av sina föräldrar har de impregnerats med IS’ extrema islamistiska ideologi och hat mot Sverige, mot de ”otrogna” svenskarna och västerländska värderingar.
IS-barnen har upplevt grövre våld än vi kan föreställa oss. De har tvingats bevittna tortyr och offentliga avrättningar. De har sparkat fotboll med avhuggna huvuden. De har levt sin barndom i konstant våld, försvurna till den grymmaste våldsideologi världen skådat. Barnen har hjärntvättats att tro att ondskan och dödandet är Allahs vilja och den ”rätta” islam. De barn det är fråga om är skadade och traumatiserade i en omfattning som vi aldrig har sett i Sverige; barn som har upplevt så mycket död och ondska att de är apterade bomber.
Pojkar från åtta år och upp till 14 har tvångsrekryterats till barnsoldater av IS, isolerats från sina föräldrar under halvårslånga perioder i särskilda träningsläger, hjärntvättats med extrem, islamistisk propaganda och utbildats till mordmaskiner. De pojkar som inte frivilligt har låtit sig rekryteras har torterats och straffats med att få händer och fötter avhuggna.
Barnsoldater är enligt all internationell erfarenhet från tidigare krigs- och konfliktområden livsfarliga, ännu brutalare än vuxna. Det gäller även IS-barnen. De har lärt sig att utan betänkligheter halshugga eller skjuta ihjäl andra människor. De har lärt sig att de måste offra sina egna liv som självmordsbombare. De har hjärntvättats till underkastelse i total lydnad och lojalitet.
Att säga att Sverige saknar beredskap för att ta emot dessa traumatiserade barn vore ett grovt understatement. Sverige står handfallet, helt utan kunskap och erfarenhet av att behandla så svårt skadade barn. Det finns med andra ord anledning att studera och ta lärdom av andra länders erfarenheter av krigsskadade barn.
”I Frankrike har man nu ett par års erfarenhet av att försöka återanpassa IS-barn som vuxit upp med minnen av bomber, halshuggningar och terror. Uppgiften har varit svårare än man trott” skriver journalisten Chris Forsne på Ledarsidorna.
Psykologer, sociologer, politiker och fosterföräldrar ser redan nu att svårigheterna att få dessa barn att helas, glömma och gå vidare är mycket mer omfattande än man tidigare trott.
Thierry Baubet, en fransk psykiater vid barnsjukhuset Avicenne i Seine Saint Denis, har haft ansvar för dryga fyrtiotalet barn under två års tid. Trots att hälften av barnen som tagits om hand var under två år kunde man redan se djupa störningar. De hade vuxit upp i hem med vapen, sett våld på nära håll och hade problem med att lita på vuxna. Problematiken fördjupades med åldern.
Det är trasiga barn som kommer från IS’ stridsområden. De sover dåligt, har mardrömmar, svårt att knyta an till vuxna, de har ofta ätstörningar. Vissa är deprimerade, andra väter ner sig på natten. Ibland verkar de till en början må rätt bra, men flera månader senare kommer problemen upp till ytan. De minsta kan inte uttrycka i ord vad de upplevt, de lite äldre måste först känna ett totalt förtroende innan de vågar berätta om bomber, halshuggningar och nallebjörnar som exploderat. Om övergrepp.
Thierry Baubet räknar med att de kommer att behöva följas, och kanske behandlas, under många år framöver. Den franska inställningen idag är att inte repatriera sina franska IS-terrorister. Barnens situation bedöms från fall till fall.
Helena Edlund, före detta präst med erfarenhet av tjänstgöring i Afghanistan, menar att det allra svåraste när det gäller IS-terroristernas barn är att se igenom den vanliga bilden av barn som alltigenom goda och oskuldsfulla.
”De flesta av oss visualiserar sällan eller aldrig ondska genom ett barnansikte. I vår föreställningsvärld symboliserar barn istället oskuld och godhet – barn som kallblodigt mördar är ett tema för skräckfilmer” skriver Helena Edlund på sin blogg.
De här barnen bör, undantaget barn under tre års ålder, liknas vid barnsoldater, menar hon. Empati är inte en medfödd egenskap utan lärs in genom socialisering, i första hand under barnets första tre levnadsår. Vilka möjligheter har IS-barnen haft att lära sig förmåga till empati?
”Barnen är både förövare och offer, och situationen blir ännu mer tragisk eftersom det är barnens egna föräldrar som med berått mod har utsatt dem för detta djävulska. Barnen förväntas alltså rehabiliteras och avprogrammeras, samtidigt som de ska uppfostras av samma vuxna som utsatt dem för ett brutalt krig och socialiserat dem in i en bestialisk ideologi. Att en sådan rehabilitering ska lyckas är inte rimligt att anta.”
”Dessa familjer ska inte på några villkor släppas in i landet” är hennes slutsats, som jag delar. Utan såväl kunskaper som erfarenhet är svenska myndigheter sällsynt illa rustade att handskas med IS-terroristerna och deras barn. Det kan bara sluta med katastrof. Låt mig påminna om att svenska politikers skyldigheter i första hand gäller att värna den egna befolkningens liv och säkerhet.
I socialdemokraternas syndaregister finns bland mycket annat ett ödesdigert misstag, en tidigare terroristhämtning som borde påverka den nuvarande regeringens ställningstagande till IS-barnen och deras föräldrar. Ett misstag som inte blir bättre av att upprepas.
Många minns hur den finsk-algeriske terroristen, ”Guantánamosvensken” Mehdi Ghezali, född 1979, hämtades hem i det svenska regeringsplanet Gulfstream IV av Göran Perssons s-regering från Guantánamobasen på Kuba den 8 juli 2004. Han hade suttit fängslad efter att ha gripits nära al-Qaidafästen i Pakistan den 8 december 2001 och överlämnats till amerikanska myndigheter.
Hämtningen var resultatet av målmedvetna påtryckningskampanjer av olika högljudda vänstergrupperingar, ledda av den notoriske extremvänsteraktivisten Gösta Hultén.
Hultén ledde sedan en presskonferens på Skavsta flygplats när Ghezali landat och tagits emot med blomsterhyllningar. Flygresan kostade skattebetalarna drygt 600 000 kronor. Bravaden är ingenting som ens den mest hängivna socialdemokrat borde erinra sig utan skammens rodnad på sina kinder.
Otack är dessutom godhetens lön. Efter hemtransporten från Guantánamo skulle Mehdi Ghezali komma att gripas ytterligare en gång i ett av Pakistans fundamentalistområden, denna gång tillsammans med svensk-libanesen Munir Awad, en av de fyra invandrade svenska terrorister som i juni 2012 dömdes till tolv års fängelse vardera för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Posten i Köpenhamn.
Vems ansvar är IS-barnen, och vad ska hända med dem?
IS-barnen är ett svärdshugg rakt in i Sveriges förljugenhet och politiska inkompetens. Som få andra avslöjar de politikernas – både regeringen Perssons, regeringen Reinfeldts och regeringen Löfvens – släpphänthet mot massinvandring från muslimska länder med åtföljande islamisering och radikalisering.
Vi skulle ”öppna våra hjärtan”.
Europas politiker har med få undantag valt att släppa in radikal, dödlig islam i sina länder och utsatt sina egna befolkningar för livsfara. Värst av alla är Sverige.
Nu kommer notan. Notan är terroristernas barn.
LÄS OCKSÅ:
”Regeringen för samtal med övriga nordiska länder för att hitta en lösning på situationen för de så kallade IS-barnen som sitter fast i flyktingläger.”
PS Regeringen viker sig.
På fredagskvällen meddelade regeringen att man ”om möjligt” kommer att ta ”hem” IS-terroristernas barn från det kapsejsade kalifatet i Syrien. Medias och Rädda Barnens utpressningskampanj lyckades alltså.
Därmed har också terroristerna själva rätt att återvända som anhöriga till sina barn.
Än en gång blir det tydligt att det är media och diverse godhetsorganisationer som styr svensk politik – inte folkvalda politiker.
Vilket ansvar tar SVT, Dagens Nyheter och Rädda Barnen för mordtränade barnsoldater i Sverige?
————————————————————————–
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 