I 15 år har den statliga myndigheten Brå (Brottsförebyggande rådet) genom manipulerad statistik lyckats vilseleda allmänheten om vissa invandrargruppers överrepresentation i kriminalitet. Därmed har Brå undergrävt förutsättningarna för och förlamat debatt och politiska beslut i det som av allmänheten anses vara en av de absolut viktigaste samhällsfrågorna.
Avslöjandet av Brås fifflande med brottsstatistiken kommer du aldrig att få läsa om i mainstream-media. Det har grävts fram av Affes statistikblogg.
Ända sedan 1980-talet, när invandringen började ta fart på allvar, har vissa invandrargruppers kriminalitet varit en viktig och så kallad ”kontroversiell” fråga. Viktig för att den åsamkar samhälle och enskilda så oerhört stor skada och enorma kostnader. Kontroversiell för att den går stick i stäv med politiska intressen att fylla landet med så många invandrare som möjligt från så avlägsna länder och kulturer som möjligt – kort sagt byta befolkning på Sverige. Massinvandringspolitiken har genomförts av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.
Enligt rådande agenda ska invandrare alltid ses som offer som det är synd om. Media har lydigt inte bara spelat med i verklighetsförfalskningen, utan varit starkt drivande i den. Pressade på argument ifråga om döljande av brottslingars etnicitet brukar journalisterna hänvisa till sina pressetiska spelregler, som säger bland annat:
10. ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”
Min kommentar:
Självklart ger det upphov till andras missaktning att identifieras som kriminell. Men här bortser man från att missaktningen är en följd av den kriminelles eget val, att begå brott.
15. ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
Min kommentar:
Regeln tillämpas huvudsakligen på kriminella invandrare. Inte på svenskar som har begått brott och, sensationellt nog, inte heller på laglydiga svenskar som aldrig har begått något brott. Att redaktionella överväganden om namnpublicering ibland resulterar i medvetna beslut om uthängning och drev med syfte att uppsåtligen skada människor som aldrig ens har varit brottsmisstänkta har vi sett många exempel på i media.
16. ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”
Kort sagt: brottslingar ses som skyddsvärda, medan brottsoffer inte anses vara värda samma hänsyn. Det är attityder sprungna ur en uppochner-vänd, perverterad offerkultur som Sverige är ganska ensam om i världen. Namn på gärningsmän med utländsk bakgrund har inte publicerats, och bilder på dömda kriminella utlänningar har pixlats. Faktagrundad rapportering om samband mellan brott och utländsk etnicitet har stämplats som utslag av ”främlingsfientlighet”. Så har det sett ut i decennier.
En av konsekvenserna av det här förhållningssättet hos media är att en ledande journalist så sent som 2010 kunde uttrycka sig så här om invandrares brottslighet:
”De (Sverigedemokraterna) har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”
(Jan A Johansson (1951-2016), dåvarande chefredaktör på Skånska Dagbladet, i en intervju i Björn Hägers bok ”Problempartiet”, 2010).
Här har vi alltså en journalist i ansvarig ställning som chefredaktör som rakt ut medger att han inte publicerar kända fakta – för att de inte stämmer överens med hans egna politiska mål. Och han är inte ensam om det ställningstagandet.
I bakgrunden till debatten om invandrares och svenskars brottslighet finns sedan 1974 den statliga myndigheten Brå, i folkmun kallad ”Brottsförnekande rådet”. Deras uppdrag är att göra undersökningar och leverera fakta och statistik som informerar allmänheten om brottsutvecklingen och kan utgöra beslutsunderlag för politikerna.
Den senaste Brå-rapporten om invandrares brottslighet, 2005:17, kom i december 2005. Den var då kraftigt försenad, och stämningen kring publiceringen präglades av påtaglig nervositet. Folkpartiets dåvarande integrationstalesman Mauricio Rojas skrev en artikel på DN Debatt några dagar innan rapporten släpptes, en artikel som var rena brandfacklan. Sverige var vid den här tiden kraftigt sysselsatt med frågan om de ”apatiska flyktingbarnen”, driven av vänsteraktivister inom barnläkarkåren (Göran Bodegård, Henry Ascher) och i media (Gellert Tamas). Rojas pekade på invandrares medhavda kultur som en faktor bakom deras högre andel av brottsligheten.
”Det är bara olikheterna i invandrarnas sociokulturella arv som kan ge en tillfredsställande förklaring till skillnaderna i brottsbelastning mellan olika invandrargrupper. Ämnet har ansetts vara tabu, men måste nu komma upp till ytan” skrev Rojas.
”Den känsliga fråga rapporten berör förklarar antagligen också den långsamma processen kring publiceringen av den rapport som presenteras på onsdag. De huvudsakliga statistiska resultaten har varit framräknade och analyserade sedan länge, men rapportens offentliggörande har fördröjts eftersom nya granskningar och bearbetningar ansågs nödvändiga beroende på ämnets kontroversiella karaktär.”
Det var första gången någon i offentligheten uttryckte tankar om ett kulturellt arv som förklaring till vissa invandrargruppers överrepresentation i kriminalitet, och det skulle visa sig vara 15 år för tidigt. Artikeln på DN Debatt och Rojas’ arbete som integrationspolitisk talesperson utlöste utstötning, demonisering och hatkampanj, riktade mot hans person. Efter alliansens valseger 2006 lade den blivande näringsministern Maud Olofsson (C) in sitt veto mot att han skulle få fortsatta politiska uppdrag. Beskedet var tydligt: Mauricio Rojas skulle inte komma ifråga för någonting som har med integrationsfrågor att göra. Han belades i praktiken med yrkesförbud. Sanningen om invandrares brottslighet var ett alltför stort hot mot den agenda med öppna gränser och rekordinsläpp av migranter som Fredrik Reinfeldts alliansregering planerade och skulle komma att genomföra under sina åtta år vid makten.
Media var inte sena att haka på mobbningskampanjen mot Mauricio Rojas. I SVT:s programserie ”Faktum”, som sändes 2004-2006, avslutades avsnitten med att en obehaglig svartmuskig hund som hette Mauricio gick omkring och sa korkade saker med spansk brytning. Mauricio Rojas, som 1974 hade kommit till Sverige som flykting från Chile, gick i landsflykt en andra gång. Han lämnade Sverige 2008 och flyttade till Spanien. Den behandling han utsattes för belyser vilka stämningar som rådde i Sverige kring 2005-2006.
Brå:s tidigare rapport, från 1996, byggde på uppgifter som samlats in 1985-1989. Den kom fram till att invandrare (utrikes födda) i jämförelse med svenskar (inrikes födda med inrikes födda föräldrar) var överrepresenterade i registrerad brottslighet med 2,1. Det betyder att det är 2,1 gånger större andel brottsmisstänkta bland invandrarna än bland svenskarna. Rapport 2005:17 byggde på uppgifter som samlats in 1997-2001. Den var avsedd att vara en uppföljning till den tidigare rapporten. Nu skulle vi få reda på vad som hänt med brottsutvecklingen de senaste nio åren.
Men fick vi det? Den slutsats som måste dras av det material som Affes statistikblogg presenterar är ”nej”.
Brå har avsiktligt vilselett allmänheten genom att trixa med statistiken, uppenbart i syfte att tona ner politiskt känsliga fakta om invandrares kriminalitet. Det är ingen djärv gissning att delar av statistiken har manipulerats av politiska skäl. Fakta som visar att ökad invandring leder till ökad kriminalitet var inte önskvärda.
Året därpå, i september 2006, skulle det bli riksdagsval. Göran Perssons S-regering, med Thomas Bodström som justitieminister, och hela det svenska åsiktsetablissemanget med statligt dresserade, lydiga media i spetsen var eniga om samma skräckvision och krav på åtgärd: det nya partiet Sverigedemokraterna måste till varje pris hållas borta från riksdagen.
De lyckades, med gemensamma ansträngningar. I riksdagsvalet 2006 fick Sverigedemokraterna 2,93 procent av rösterna och lyckades inte nå upp till riksdagsspärren. Istället fick vi Fredrik Reinfeldts (M) alliansregering, som från 2011 samarbetade med invandringsextremisterna i Miljöpartiet och inte bara öppnade Sveriges gränser på vid gavel utan dessutom anbefallde att vi skulle öppna våra hjärtan och plånböcker, eftersom kostnaderna skulle bli ”mycket omfattande”.
På Brå är stämningen under 2005 desperat inför redovisningen av rapport 2005:17. När resultaten är framräknade och analyserna gjorda visar det sig att slutresultatet är mycket politiskt obekvämt. Andelen brottsmisstänkta svenskar är i princip oförändrad kring 6 procent, medan andelen brottsmisstänkta invandrare har ökat med cirka tre procentenheter från 12 till runt 15 procent. Analyserna visar att ökningen beror på att: ”antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en särskilt hög överrisk, har ökat.”
Med andra ord, invandringen till Sverige var den huvudsakliga anledningen till att andelen brottsmisstänkta invandrare hade ökat sedan den tidigare rapporten. Men genom att lägga till och ta bort olika åldersgrupper i underlaget får Brå till slut fram ett önskat och politiskt bekvämt resultat. Bearbetningen av rapporten pågår minst ett halvår.
I grafiken på Affes statistikblogg går det att se hur Brå bar sig åt när de manipulerade statistiken för att uppnå ett politiskt önskvärt resultat. För att frisera statistiken lade de helt enkelt till vissa åldersgrupper och tog bort andra. Inom seriös vetenskap ska redovisade resultat vid en uppföljning gå att jämföra med de tidigare resultaten. Detta för att man ska kunna avläsa en utveckling och få en helhetsbild. Men genom att Brå bytte ut delar av undersökningspopulationen blev det omöjligt att jämföra rapporten 2005:17 med den föregående rapporten från 1996. Dessutom förminskades sannolikt invandrarnas överrepresentation i kriminalitet.
Den tidigare undersökningen från 1996 omfattade personer i åldersspannet 15-44 år. Anledningen (enligt Brå) är att brottsaktiviteten bland äldre än 44 år är så pass mycket lägre än bland personer yngre än 44 år. I rapporten från 2005 utökade och ändrade Brå åldersspannet med personer ända upp till 56 år. En ny kategori, 45-56-åringar, lades alltså till i undersökningspopulationen (blåmarkerad på diagrammet ovan). Tillskottet omfattar hundratusentals personer.
”Om man till en grupp med hög brottsaktivitet adderar en grupp med låg brottsaktivitet händer samma sak som när man häller vatten i en drink. Det sker en utspädning. Procentandelen minskar. Både svenskarnas och invandrarnas procentandel brottsmisstänkta är lägre i 2005-undersökningen på grund av att Brå lägger till de äldre åldersgrupperna. Brå kallar detta en ”smärre förändring” (2005:17 sid 26)” skriver Affes statistikblogg.
Men Brå nöjer sig inte med att lägga till fler åldersgrupper. De skär också bort grupper i den andra änden av åldersspannet. Brå tar helt sonika bort större delen (60 procent!) av tonårspopulationen (rödmarkerad på diagrammet). Under slutåret 2001 finns inga tonåringar med överhuvudtaget. Genom att ta bort personer från de yngre åldersgrupperna (som är de mest brottsaktiva) lyckas Brå trolla bort cirka en tredjedel av ungdomsrånen. (Se bilagan på Affes statistikblogg).
Dessutom minskar man den totala procentandelen brottsmisstänkta. Myndigheten informerar inte om att resultaten efter bearbetningen inte går att jämföra med den äldre rapporten. Brå:s egen bedömning är att ”dessa förändringar inte i någon större utsträckning påverkar studiernas jämförbarhet när det gäller resultat”.
Rapporten släpps i december 2005, och sedan dess har Brå, ända fram till 2019, påstått att det inte behövs någon ny rapport eftersom ”resultaten är så pass lika över tid”.
Påståendet upprepades av Stina Holmberg, enhetschef på Brå, i Expressen i februari 2017.
Fjorton år har gått utan att ett aktuellt faktaunderlag har funnits tillgängligt för allmänhet och beslutsfattare. Fjorton förlorade år. Inte heller justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) har ansett att det behövs en ny rapport:
”Ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle inte tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället.”
Vad avsaknaden av korrekt faktaunderlag har inneburit i form av dramatiskt ökad vålds- och gangsterkriminalitet av ett slag som tidigare har varit okänd i Sverige, det vet vid det här laget varenda svensk. Det går knappast en enda dag utan skottlossningar, dödligt våld, knivskärningar och bombdåd. Vi vet också att statsminister Stefan Löfven (S) ända tills helt nyligen blankt har förnekat alla samband mellan invandring och kriminalitet och istället skyllt på arbetslöshet och segregation. I en skandalintervju i SVT Agenda den 17 november 2019 fällde han den bevingade repliken ”Vi såg det inte komma”, en replik som redan har en garanterad plats i odödlighetens skafferi.
Han påstod också att problemen med hög brottslighet skulle vara desamma om det var infödda svenskar som bodde i de så kallade ”utsatta områdena”.
Vi kan bara spekulera i hur brottsligheten och politiska åtgärder på bland annat migrationspolitikens område skulle ha sett ut om Brå hade fullgjort sitt uppdrag och levererat korrekta fakta om invandrares brottslighet. Skulle politikerna ha fattat andra beslut än de gjort hittills om de hade haft tillgång till ett korrekt beslutsunderlag? Skulle uppdaterad statistik om den skenande gängbrottsligheten ha föranlett politiska beslut att nollställa invandringen och påbörja återvandringen av grovt kriminella element som med sin blotta existens utsätter andra för livsfara?
Det vet vi inte, men det är ingenting som vi med självklarhet kan utgå ifrån. Den viktigaste faktorn i sammanhanget är nämligen politiskt omdöme, i vilket ingår omsorg om den egna befolkningen och landets bästa. Det har de senaste regeringarna inte visat några övertygande exempel på. Istället har man visat grov politisk omdömeslöshet och ansvarslöshet genom att öppna gränserna för hundratusentals migranter från jordens mest våldsamma och dysfunktionella länder och kulturer – uppenbarligen i tron att de ska bli som svenskar så fort de sätter fötterna på svensk mark. Närmare ett halvt sekels facit borde leda till eftertanke och handling.
Men i ett land där aktivistiska tjänstemän tillåts sätta agendan, leverera analyser byggda på manipulerad statistik och fatta politiskt grundade beslut är det givetvis svårt för vem som helst att se någonting komma. Ett bevis på det är den remarkabla handfallenhet och handlingsförlamning som – inte bara på områdena migration, brott och straff – i allt högre grad präglar Sveriges regering och riksdag.
Om det inte vore så sorgligt skulle man kunna se dem som en samling marionetter i papiér maché som uppför förutsägbara, rituella rörelser men inte har en aning om vad de ska ta sig till med den verklighet de själva har skapat.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 