Sista utposten mot havet och sjörapportens poesi

Den första december år 2020 är allting blyertsgrått. Himlen, havet, husen där människorna tillbringar varsin ensamhet, avskilda från varandra av ett virus – alltsammans glider samman i olika nyanser av grått.

I det lilla fiskeläget hukar raden av vindpinade utedass som en sista utpost mot havet.

Raden av utedass är den sista utposten mot havet. Foto: Julia Caesar

Termometern visar fyra plusgrader. Så här års försvinner det snålt tilltagna, flyktiga dagsljuset redan vid 15-tiden. Ingen gatubelysning tränger igenom mörkret. Om man vill fånga ljuset måste man ge sig ut till stränderna och landtungorna närmast havet där inga träd växer och stjäl ljuset.

Det kräver viljestyrka att ge sig ut. Så mycket enklare det vore att stanna inomhus, tända ljus, dricka en kopp kaffe och omge sig med värme. Men novembers och decembers mjuka, gråluddiga ljus fascinerar och lockar, och det är alltid ljusare utomhus än vad det ser ut att vara sett genom fönstren.

Senhösten och den tidiga vintern ger möjlighet att upptäcka det lilla. De små detaljerna. Som den lilla bägarlaven som höjer sina pyttesmå bägare mot ljuset. Till advent plockar jag små bitar av den och andra lavar och mossor på min tomt, lägger dem i en glasskål och dekorerar med lingonris, tallkottar och röda bär. En bit natur på köksbordet. Det doftar gott av vildmark.

Bägarlaven höjer sina pyttesmå bägare mot ljuset.

Det är aldrig helt tyst under den tid på året då naturen verkar vila. Små sötvattenpärlor av regndroppar faller från trädens grenar. Fallande löv landar med ett prassel på marken. Det hörs alltid ett svagt kvitter av stannfåglar som diskuterar med varandra var dagens utbud av mat står att finna. Deras små röster är bara så försynta jämfört med den kakafoni av nästan öronbedövande fågelsång som dominerar luftrummet under vår och sommar.

Om vi stöttar varandra kanske vi klarar vinterstormarna?

En av fördelarna med så kallad lågsäsong är att den filtrerar bort allt oväsentligt och gör det tidlösa, det ursprungliga, synligt. Båtarna ligger upplagda på land, fiskenäten är intagna för säsongen. Ingenting behöver vara pyntat och chict för att behaga turisterna. Det är en tid utan fjäsk. Senhöst och vinter i glesbygden råder äkthet, avsminkad och ibland brutal, men alltid sann.

Det är tid att vara nära sig själv, nu av nödtvång, när många av oss är hänvisade till vår egen verklighet på grund av coronarestriktioner. Det är tid att läsa poesi, lyssna på musik och fundera över livets mening om man inte har gjort det tidigare.

Man borde sortera papper, gå igenom gamla bilder, städa klädkammaren, jaga försumligheter. Leta upp varenda tomte, för nu är det advent. Skruva fast den där bänkbelysningen som… Kanske senare.

En av fördelarna med så kallad lågsäsong är att den gör det tidlösa, det ursprungliga, synligt.

Om man inte har någon poesibok till hands kan man lyssna på Sjörapporten i radions P1 varje dag klockan 15:55. Det är ren och skär poesi:

Tyska bukten, Fiskebankarna och syd Utsira, Rigabukten, Finska viken, Ålands hav och Skärgårdshavet, Norra Bottenhavet och Norra Kvarken, Holmögadd, Thyborön, Oksöy fyr, Skagen, Nordkoster, Väderöarna, Måseskär, Pålgrunden, Naven, Vinga, Nidingen, Märket, Eggegrund, Anholt, Hallands Väderö, Drogden, Falsterbo, Arkona, Skillinge, Hammer odde, Hanö, Utklippan, Harstena, Hoburg, Östergarnsholm, Fårösund, Gotska Sandön, Landsort, Skarpö, Söderarm, Nyhamn, Örskär, Kuggören, Brämön, Lungö, Skagsudde, Järnäsklubb, Bjuröklubb, Rödkallen, Kemi fyr och Storön.

Nog är det vackert.

En liten glipa i molnen just när det skymmer och det sista ljuset försvinner över havet.

 

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!