Det är de extrema situationerna som avslöjar människans verkliga värderingar. Extrema och/eller oförutsedda påfrestningar är ett lackmustest på vad som döljer sig under påklistrade attityder och tillyxade klyschor.
Hur äldre personer skickats i döden under coronapandemin visar människosynen bakom ”allas lika värde”.
Etik är det vi lever till vardags. Att coronapandemin skulle sätta etik och resurser i sjukvården på stora prov var vi många som insåg och tidigt varnade för. Det var lätt att förutse att den så kallade ”värdegrunden” om alla människors lika värde skulle krackelera, och att det som döljer sig bakom inte skulle vara lika presentabelt som fasaden.
Med början den 27 mars skrev jag flera krönikor, här och här och här, där jag ställde frågor och formulerade farhågor om hur sjukvården och andra samhällssektorer skulle klara de stora påfrestningar som coronapandemin innebär.
Det var som att svära i kyrkan, eller värre. Den som ställer frågor eller yppar en farhåga blir obekväm och anklagas ofta för att ”måla fan på väggen”. Men här räckte det inte ens med en armé av smådjävlar för att förutse riskerna. Det visade sig, inte oväntat, att Sverige knappast hade någon krisberedskap alls för att handskas med en ny – men inte oförutsägbar – situation.
Beredskapslagren var avskaffade, och miljontals ton skyddsutrustning hade eldats upp. Under ett sekel hade Sverige byggt upp stora lager av bland annat livsmedel, bränsle, sjukvårdsutrustning och material till industrin. Syftet var att landet skulle kunna stå emot ett angrepp från fientlig makt. Men när Sovjetväldet kollapsade i början av 1990-talet och det kalla kriget var över spred sig en känsla av osårbarhet som resulterade i ödesdigra politiska beslut.
Totalförsvaret monterades ner, och Försvarsmaktens verksamhet inriktades helt på internationella insatser. Lagerlokaler och skyddsrum bommades igen. Nu skulle vi leva med evig fred. Medlemskapet i EU sågs som ytterligare en garant för fred.
”När vi hade gått med i EU, och det militära hotet ansågs ha upphört, var alla överens om att vi inte skulle ha en massa omoderna jätteförråd” säger Fredrik Bynander, chef för Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet på Försvarshögskolan, i en artikel i Aftonbladet.
”Det fanns en blocköverskridande samsyn kring detta. Det var ingen egentlig debatt.”
Beslut fattade i politisk hybris under det glada 90-talet ledde till att Sverige stod katastrofalt illa förberett för en pandemi. Men så sent som i somras, när coronapandemins omfattning borde ha stått klar för myndigheterna och det rådde enorm brist på skyddsmaterial för vårdpersonal, eldades 72 ton skyddsutrustning från Socialstyrelsens nationella beredskapslager upp på kraftvärmeverket i Västerås, bland annat en miljon handskar och 235 000 operationsmunskydd. Det avslöjade P1-programmet Kaliber i slutet av oktober. De ansågs ”inte nå upp till dagens nivå” enligt Socialstyrelsen.
Docent Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och ledamot av IVA, skriver i en gästledare i Svenska Dagbladet den 27 mars:
”Det första Stefan Löfven gjorde när han tillträdde som statsminister 2014 var att lyfta bort kriskansliet från sin närhet och i stället lägga det i ett fackdepartement. Effekten av det, däribland regeringens abdikation i förhållande till myndigheter under coronakrisen, bör belysas den dag då det blir tid att utvärdera hur Sverige mötte coronan.”
Den överansträngda intensivvården och bristen på respiratorer avslöjade ett skriande nödläge. I slutet av mars gick Socialstyrelsen ut med nya etiska riktlinjer för prioritering av vilka patienter som skulle få hjälp att överleva och vilka som skulle prioriteras bort. Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet, hade lett arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna för prioriteringar inom vården.
”På högsta prioriteringsnivån ligger de patienter som har hög sannolikhet att överleva. Och måste man välja mellan patienter som har liknande sannolikhet att överleva så får man välja de patienter som har längst återstående förväntad livslängd” sa Lars Sandman.
Plötsligt blev det en diskussionsfråga – dock inte för allmänheten – vem som skulle ha rätt att leva och vem som skulle lämnas att dö. Möjligheten att ta livet av 60-70-åringar diskuterades på myndighetsnivå som någonting fullkomligt självklart. Gränserna för etik, moral och respekt för livet försköts snabbare än någon hann säga ättestupa. Budskapet och dess konsekvenser sände – eller borde ha sänt – chockvågor genom nationen.
Plötsligt gällde inte den heliga nationella trossatsen ”allas lika värde” längre. Det behövdes bara ett litet virus för att sätta människovärdet i gungning.
Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka att coronaviruset bara fullföljer det som politiker och myndigheter på riks- och regionnivå har jobbat hårt på i 20-30 år, att med direkta och indirekta medel ta livet av gamla människor genom nedskärningar, omorganisationer, outbildad personal, vanvård, bristfällig kost och vägra informera om vikten av att riskgrupperna för Covid 19 bygger upp sitt immunförsvar med vitaminer och mineraler, bland annat vitamin C och D. I England och Skottland delas nu D-vitamin ut gratis till riskgrupperna. Varför inte i Sverige?
I decennier har äldre människor utmålats som tärande, ointressanta och en oönskad belastning. Det är som om insikten om att det är de som byggde Sverige har mörklagts genom ett permanent strömavbrott.
Äldre människor förvägrades intensiv- och respiratorvård och lämpades utan närmare medicinsk bedömning över till så kallad palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede, med morfin som avlivningsmedel. Ett internt prioriteringsdokument som tagits fram på Karolinska sjukhuset i Solna presenterades på ett möte den 6 april. Chockad sjukvårdspersonal vittnade i Dagens Nyheter:
”Vi fick se dokumentet som skulle aktiveras i en katastrofsituation. Vi upplevde att det redan hade aktiverats, trots att det fanns lediga platser.”
”Man säger nej till patienter som behöver respirator som det annars inte brukar vara något snack om: 60-70-åringar med relativt milda sjukdomar” sa en läkare och beskrev hur sjuksköterskor på avdelningen gråter.
”Jag och många av mina kollegor mår direkt dåligt av att tvingas låta människor dö framför våra ögon, när vi vet att de hade haft en hygglig chans att överleva ifall de fått intensivvård. Detta händer flera gånger dagligen” sa en annan.
Jag var inte ensam om att bli chockad över den organiserade massdöden. Ändå var det påfallande tyst i folkets djupa led.
”Det är etisk härdsmälta, och alla samtycker apatiskt, som om de vore lobotomerade. Det måste vara fler än jag som skräckslagna tar sig för pannan och undrar ”Hur hamnade vi här?”
I mitt Sommarprogram ställde jag frågan om vem som har rätt att leva.
”Vem bestämmer vem som ska få leva?
Med vilken rätt? Och på vilka grunder?
Vi förväntas ta in saken som om den hade samma dignitet som ett besked om att toalettpapperet tyvärr är slut. Ingen av oss undgår döden, men kanske har vi tänkt oss den annorlunda än genom brist på respiratorer.”
Det som var svårast att uthärda var tystnaden. Tystnaden skrämde mig mer än något annat. Inga protester hördes. Ingen drog paralleller till 1930-talet. Allmänheten och hela det mediala tyckar-etablissemanget verkade acceptera det moraliska moraset och att myndigheterna uttryckligen sade sig vara beredda att ta livet av deras föräldrar och andra äldre anhöriga som någonting fullkomligt normalt som inte går att ifrågasätta.
Vänsterns skrikhalsar, som i mer än 70 år har gormat om nazisternas folkmord på judar, romer och homosexuella – från dem hördes inte ett pip när svenska 70-plussare inte anses ha rätt att leva för att de är just 70+ och har någon för åldern vanlig sjukdom, som högt blodtryck. Att avskaffa gamla människor för att de är gamla är rätt och riktigt – någon annan slutsats gick inte att dra.
Och nu finns facit. Ny statistik från Socialstyrelsen visar att 73 procent av alla dödsfall till följd av covid-19 i Sverige har drabbat personer med äldreomsorg. Totalt har 3 002 personer som bodde på äldreboende och 1 696 personer med hemtjänst, sammanlagt 4 698 personer, avlidit i covid-19 enligt Socialstyrelsens statistik för perioden 1 mars till 23 november. Sedan den första oktober har 363 personer med äldreomsorg avlidit till följd av covid-19.
Just denna extremt sårbara grupp har alltså drabbats allra hårdast, bland annat för att nödvändiga skyddsåtgärder inte har funnits tillgängliga och för att outbildad personal i form av timvikarier i många fall har smittat de gamla. Personal anses vara den primära smittkällan för coronaviruset.
Nu riktar IVO, Inspektionen för vård och omsorg, stark kritik mot landets samtliga 21 regioner för allvarliga brister vad gäller medicinsk vård och behandling av personer på särskilda boenden för äldre under covid-pandemin. Ingen av regionerna har tagit det fulla ansvaret för att säkerställa en individuellt behovsanpassad vård och behandling, fastslår IVO.
Var femte person, 16-22 procent, har inte fått en individuell bedömning av sina medicinska behov av läkare, många inte ens av en sjuksköterska. Äldre och deras närstående har inte fått information och gjorts delaktiga när det gäller vård och behandling av covid-19.
Av dem som har fått en individuell bedömning av läkare har det i en majoritet av fallen, mellan 55 och 65 procent, skett på distans – framför allt via telefon och grundat på tredjehandsuppgifter: information från sjuksköterskor som i sin tur fått information från vårdpersonal.
Och felen begicks inte bara i början av pandemin. Under perioden mars-juni visar statistik från IVO att dödligheten på äldreboenden var mycket hög. Myndigheten har följt frågan över tid och konstaterar att vårdinsatserna för de äldre inte har förbättrats efter pandemins mest intensiva fas.
Dagens Nyheter har i flera artiklar granskat vården av äldre på äldreboenden under pandemin. Anhöriga och även vårdpersonal har vittnat om hur palliativ vård har satts in direkt utan att läkare varit på plats vid konstaterad covid-19, och även hur boendets läkare förklarat att den anhöriga inte var prioriterad för sjukhusvård, med hänsyn till gällande riktlinjer. Uppgifterna bekräftas nu, och Ivo slår fast att förfarandet har varit systematiskt.
Ingmar Skoog, professor och äldreforskare vid Göteborgs universitet, säger i söndagens God morgon världen i P1 att det som framkommer i IVO-rapporten visar en bild som är mycket värre än man tidigare trodde. ”Jag blev alldeles kall i hela kroppen.”
Han varnade tidigt för risken med att inte lägga upp en strategi för att skydda de svagaste äldre. Flosklerna om att skydda de äldre visade sig vara just bara floskler och fromma förhoppningar.
”En sammanhållen strategi i ordets egentliga mening fanns aldrig på plats” skriver Arne Larsson i Göteborgs-Posten.
Coronapandemin sticker hål på flosklerna, och det är bra. Värdegrunden kan härmed anses vara punkterad. Människovärdet, det allmänt omhuldade, visade sig vid närmare granskning inte vara mer än en luftballong, åtminstone vad gäller äldre svenskar.
Tänk på det nästa gång ni hör någon politiker orera om ”allas lika värde” och mänskliga rättigheter när det handlar om migranter som får uppehållstillstånd, rättigheter till bidragsförsörjning, sjuk- och tandvård, bostad, utbildning, svenskundervisning och mycket mer bara de sätter foten på svensk mark.
Det är de gamla som nu dör på äldreboendena som har arbetat ihop den välfärd vi så generöst bjuder migranterna på. Jag är inte helt säker på att de gamla skulle ha instämt i prioriteringen om de hade fått en chans att yttra sig innan de sövdes till döds med morfin.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 