Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut. Jag var ett stadsbarn som fick komma ut på landet. Det var den sommaren jag förstod vad livet kunde vara när det var som bäst.
Om framtiden visste jag ingenting.
Minnet är en opålitlig vän. Vi vet alla att vi har en benägenhet att lägga till och dra ifrån i våra minnen, att försköna eller förvärra. Men vissa minnen skimrar i ett självklart, oföränderligt ljus där ingenting behöver läggas till eller dras ifrån.
För mig är sommaren 1955 omgiven av det där magiska ljuset i minnets arkiv.
Min moster och morbror hade inga egna barn, så ibland lånade de in mig eller något av mina syskon. Morbror var bondson från en stor gård i Hälsingland, LarsHansgården, en av de rikare gårdarna i trakten, utsmyckad med snickarglädje och med stora skogs- och markegendomar utspridda på flera mils håll. Moster hade under delar av sin uppväxt bott på en stor Hälsingegård med djur och jordbruk. Det var under de år i slutet av 1930-talet när min morfar ville pröva en bana som bonde.
Morbror drev en liten bilverkstad, inte större än en kiosk. Där tjänade han ihop till livets nödtorft. Moster arbetade på kontor. De bodde i stan, men på somrarna flyttade de ut till den så kallade brysten (bryggstugan) på morbrors fädernegård. Sina semestrar tillbringade de med att hjälpa till i slåttern.
Brysten var en separat, avskild del av den enorma ladugården, ombyggd till lägenhet med ett stort lantkök och en liten kammare. Det var mosters och morbrors ”landet”, och det var dit jag kom sommaren 1955.
Moster hade talang för heminredning och läste den nya tidskriften Allt i hemmet. Hon smyckade spiskåpan med virkade hyllremsor och vackra redskap, som fårsax och eldhake, och kopparföremål. Det fanns alltid nyplockade blommor på spishällen. Morbror hade gröna fingrar och hade anlagt en trädgård på baksidan av huvudbyggnaden. Där odlade han astrar och dahlior och mängder av andra växter. Hans bilverkstad var enkel och bilmekanikerjobbet smutsigt, men i trädgården kompenserade han sig och odlade de mest praktfulla blommorna, de vackraste dahliorna och de pråligaste gladiolusarna. Trädgården var så vacker att de som åkte förbi på byvägen bara måste stanna och säga ”oooh” och ”aaah”.
Morbrors alla syskon bodde permanent på gården, med fruar och barn, i var sin lägenhet, sammanlagt ett tiotal personer. Det var precis som i tv-serien Dallas, som skulle komma att visas i Sverige 25 år senare och bli en långkörare mellan 1981 och 1993. Men det visste vi inte sommaren 1955. Vi visste inte ens att det skulle komma en uppfinning som hette television. Vi hade ju redan allt vi behövde.
Jag gissar att gården hade byggts någon gång under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Den styrdes med fast hand av matriarken tant Frida. Hon var född 1893 och hade blivit änka, ensam med fyra halvvuxna barn när hon bara var 40 år gammal. Hade hon något val? Jag tror inte det. Hon tog över skötseln av den stora gården, jordbruket, djuren och de stora markegendomarna. Moster och morbror var de enda som inte var bofasta på gården.
Varje förmiddag steg tant Frida rakt in i brysten. Hon knackade aldrig på dörren. Varför skulle hon knacka när allting var hennes? Hon steg in och började omedelbart prata med hög röst. Det var en signal för moster att sätta på kaffepannan på spisen. Självklart kokades kaffet på norrländskt vis, och lika självklart bjöds det alltid hembakat bröd. Tant Fridas dagliga besök i brysten var inte bara en pratstund utan kändes också som någon sorts daglig besiktning av sonhustrun som var min moster.
Dög moster? Ja, hon dög, hon var en bra sonhustru, flitig i alla de husliga plikterna och duktig vid vävstolen. Men hon hade inte klarat av det tant Frida och andra ansåg var mosters allra viktigaste uppgift, att föda en son som skulle kunna ta över LarsHansgården när den tiden var kommen. Därför hängde det liksom en sorts outtalad förbannelse över morbror och moster, en bannstråle rakt ur det gamla bondesamhällets regler som man inte ostraffat bröt mot. Någonting fördolt som skulle komma att medföra konsekvenser långt senare. Men om det visste jag ingenting sommaren 1955.
Jag sov i den blå kökssoffan och kände mig trygg. Min stora fasa var det sjusitsiga, kollektiva dasset i ladugården med hög fallhöjd ner till brännässlorna och svindlande utsikt över ängarna. Men jag vande mig snabbt. Vattentoalett fanns bara i huvudbyggnaden, och bada fick man göra i sjön, som var en utvidgning av den 19 mil långa älven Voxnan med sina källflöden i Härjedalen.
Promenaderna ner till sjön på en liten väg förbi hagar och åkrar på kvällarna kändes heliga. Man måste öppna flera grindar för att komma till sjön.
Ibland rodde vi ut med ekan på den blanka sjön med de blånande bergen runtomkring oss, och jag tänkte att bättre än så här kan livet bara inte bli. Jag var ett barn från södra Norrlands inland och fjälltrakter, jag hade knappt sett en sjö, det skulle dröja fyra år till innan jag lärde mig simma, och då var det i en kommunal simhall.
Dagarna på LarsHansgården formade sig till en lång rad skimrande pärlor utan slut, precis som de strån som jag trädde smultron på när moster och jag gick till byns lanthandel och köpte mat.
Moster hängde matkassarna på styret till sin cykel. Vi behövde inte köpa så mycket. Morbror fiskade och odlade potatis och grönsaker, och mjölk och ägg fanns på gården. Gården var ett levande lantbruk, och i ladugården stampade hästar och kor bredvid varandra. Tant Frida mjölkade korna morgon och kväll. Hönsen sprang omkring och skrockade och värpte ägg som var ekologiska innan ordet var uppfunnet.
Morbror hade byggt en rökanordning på gården, och där glödstekte han och moster strömming som vi åt med färskpotatis. Vilken delikatess! På grund av glöden blev strömmingarna svarta och kallades sotare.
Jag var ett stadsbarn. Ett klent stadsbarn dessutom. Året innan hade jag legat på sjukhus och sanatorier i sex månader, långt hemifrån, och opererats två gånger för tuberkulos. Jag var blek och tanig, märkt både fysiskt och psykiskt av sjukdomen, de långa sjukhusvistelserna och separationen från min familj.
På 1950-talet vårdades barn och vuxna på samma avdelning på sjukhusen, till och med i samma rum. Man visste ingenting om vad små barn behöver, och sjuksköterskorna var ofta ogifta, barnfientliga kvinnor som sökt sig till yrket som ett kall och som passade på att ta ut sin livsfrustration på de allra svagaste patienterna, barnen.
Jag sög i mig mosters omsorger. Hon behövde ge av sig själv till ett barn, och jag behövde omsorg och möjlighet att läka efter en svår tid. Jag sög i mig den myllrande, levande tillvaron med alla djuren, allt som växte och levde, alla människor, samvaron, relationerna, byn och människorna i de andra gårdarna, den spännande lanthandeln där man handlade över disk och där det doftade på ett speciellt sätt av bröd och nymalet kaffe. De hade ett eget kaffe som de sålde i påsar med lanthandelns namn på. Jag har fortfarande några påsar kvar. Doften var så god att man bara måste dra in den i djupa andetag med uppspärrade näsborrar.
Jag sög i mig att få vara enda barnet och gradvis bygga upp min trygghet igen efter den långa sjukdomstiden. Hemma var vi fem personer i en liten tvårummare. Det var trångt, väldigt trångt. Jag brukade ta min tillflykt till skogen och till kvartersbiblioteket. På LarsHansgården behövde jag inte ta min tillflykt någonstans. Jag befann mig mitt i händelsernas centrum men hade ändå eget utrymme och kunde hitta på egna lekar och göra egna upptäcktsfärder. Jag lusläste alla mosters veckotidningar.
Gardinerna säger mig att bilden antagligen är tagen på 1970-talet.
På kvällarna kom nästan alltid någon eller några av mosters och morbrors vänner på besök, Hatt-Anton eller Henning eller Pekka med eller utan fruar, och så knäckte de världsgåtor kring köksbordet. ATP-frågan var under uppsegling som den helt dominerande frågan i svensk politik. Alla tyckte olika, starka åsikter stod som spön i backen, men jag kan inte minnas att några blev osams eller kallade varandra idioter eller fascister. Många års grundmurad vänskap bar lugnt och stabilt över olika uppfattningar i politiska frågor.
Som vuxen har jag ofta tänkt på hur viktigt det är att barn får uppleva att vuxna kan mötas i samtal där de tycker olika men inte förkastar varandra på grund av åsiktsskillnader. Det var där, tillsammans med moster och morbror och deras vänner i brysten, och tillsammans med mina föräldrar, som jag lärde mig att man faktiskt får säga vad man tycker. Man kan diskutera politik utan att kasta okvädingsord omkring sig eller säga upp vänskapen för att man tycker olika.
Moster får också besök av sin väninna Anna-Lisa från Stockholm. Anna-Lisa är i 30-årsåldern, och hon har ett problem: hon har inte hittat någon som hon vill gifta sig med. På kontoret där hon arbetar är alla redan gifta. Den känsliga frågan diskuteras vid en roddtur med ekan på sjön, utom hörhåll för karlar.
Min praktiskt sinnade moster har genast ett förslag till lösning. Det framgår nämligen att nu är det flera män på Anna-Lisas kontor som skiljer sig.
”Det är nu du ska passa på!” säger moster. ”Skynda dig att hitta någon nu innan de gifter om sig! Låt inte det här tillfället gå dig ur händerna!”
Jag lyssnar och tänker på vuxnas egendomliga liv. Hittade Anna-Lisa en man? Jag hoppas det, men det vet jag inte. Jag har glömt hennes efternamn, och antagligen är hon död. Om hon lever är hon närmare 100 år idag.
Midsommaren var en stor händelse i byn. En kulmen på sommaren innan den ljusa grönskan övergår i bedagat mörkgrönt. Barn och vuxna firade tillsammans, det sjöngs och spelades dragspel och det förekom i sanningens namn en hel del brännvin. Under brännvinets inflytande drabbas grannbonden Henning av akut depression och säger att han vill ta livet av sig.
Varför förstod jag inte, eftersom jag var barn. Henning hade en av de finaste gårdarna i byn, han hade en bra hustru och fina barn. Han hade till och med ett sommarhus och ett vinterhus på sin gård. Varje vår flyttade familjen över gårdsplanen till sommarhuset medan de storstädade vinterhuset.
Hela byn sluter upp kring Henning. De håller om honom, låter honom utveckla sin svartsyn och lyssnar på honom, säger att han inte alls ska ta livet av sig. De säger att de är många som tycker om Henning och vill ha honom kvar i livet. Nu måste han besinna sig och nyktra till. Till slut bestämmer sig Henning för att fortsätta leva. Han går hem och sover ruset av sig. När midsommardagens sol lyser över alla lider Henning sannolikt av svår baksmälla, men midsommaraftonens oändliga vemod och ruelse är som bortblåsta, och han fortsätter leva.
På midsommardagen avgår ett hölass draget av hästar någon mil mot en plats i utkantsmarkerna av LarsHansgårdens ägor. Att åka genom landskapet på ett gungande hölass, draget av hästar, är en exotisk upplevelse för en stadsflicka. Målet är en liten by där det en gång i tiden har funnits en gruva. Tusentals slaggstenar, skimrande i blå och turkosa nyanser, ligger överallt på marken. Givetvis måste jag plocka så många jag kan, och jag har dem fortfarande kvar i en glasburk. Så småningom dukas en riklig matsäck upp för alla. Det är en riktig midsommarfest.
Sommaren 1955 är sommaren som aldrig får ta slut. Jag vill krama varje sekund på dess ljuvlighet. Men den tar obönhörligen slut, och ett nytt läsår ska börja. I augusti återvänder jag till min familj i tvårummaren på Bullermyren i Borlänge. Jag är frisk och stark och solbränd och ska börja fjärde klass, ett helt annat barn än den bleka, taniga jäntunge som kom till LarsHansgården i juni.
Det är 67 år sedan. Alla som jag minns från den där sommaren är borta. Moster och morbror är döda sedan länge. Brysten, där de tillbringade alla sina somrar, tjänstgör numera som lagringsförråd för en massa bråte. Eftersom byggnader oftast överlever människor står LarsHansgården kvar med ladugården och den stora huvudbyggnaden, numera bara bebodd av något barnbarn till morbrors Dallas-generation.
Gården förfaller. Det skär i mitt hjärta. Att underhålla en stor Hälsingegård kostar numera miljoner och åter miljoner. Pengar som inte finns. I morbrors vackra trädgård växer inte längre astrar och dahlior. Den är jämnad med marken.
Inga barnskratt hörs längre på gården, inga kor råmar, inga höns kacklar. Det är bara tyst. LarsHansgården symboliserar en politik som medvetet har velat ta död på landsbygden och avskaffa människorna som brukade jorden. Nu är allting annorlunda. Så annorlunda. Vi lever i en annan tid, en ond tid då solen fortfarande lyser men allting är liksom insvept i en grå slöja.
Som tiden ristar spår i våra ansikten och kroppar tar den också ifrån oss det vi har älskat, de människor vi har älskat och ville ha kvar för alltid. Kvar har vi våra minnen, innan vi stiger ner i Lehte, glömskans flod.
Tiden kommer ofta med ett facit. Femtiosju år efter den underbara sommaren 1955 dör min mamma. Två år tidigare har moster avlidit, och jag övertar alla papper efter dem båda, inklusive gravbrevet till mosters och morbrors grav. Där gör jag en oväntad upptäckt: morbror valde bort sin släkts familjegrav. Han ville inte ligga i samma grav som sina föräldrar och syskon från LarsHansgården.
I en gravrättsöverlåtelse daterad 1975, 25 år innan morbror avled, övertar han istället mosters, det vill säga sina svärföräldrars familjegrav. Vad ligger bakom hans beslut? När hans mor, tant Frida, gick bort 1981 tog han inte ut sitt arv. Moster och morbror pratade öppet med mig om allting. På något sätt var jag det barn som de aldrig själva fick. Men om detta sa de ingenting.
Att välja bort sin familjs familjegrav är ett dramatiskt och oåterkalleligt ställningstagande som måste ha sin grund i starka skäl. Vilka de är kommer jag aldrig att få veta, och egentligen spelar det ingen roll. Vi kan göra våra val i livet eller döden eller både/och.
Det som betyder något är tacksamheten över vad vi har fått av de människor som älskar oss.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 