Ett mer praktfullt fiasko för social ingenjörskonst än ”Gift vid första ögonkastet” i SVT 1 är svårt att tänka sig. Inte ett enda av de ihopmatchade paren vill leva tillsammans.
Samtidigt pågår andra människors liv och verklighet i det tysta, långt från tv-kameror. Skilda perspektiv ger relief åt varandra. Jag försöker spegla båda.
För oss som har hus, tomt och trädgård är maj månaden då allting ska göras – samtidigt. Maj slår till och med den stressiga december. Det ska tas fram nödvändigt underlag för att deklarera. Trädgården skriker på omedelbara insatser i form av ogräsrensning, nedklippning av vissna fjolårsperenner, beskärning av rosor, gödsling, plantering, vattning och mycket mer.
Vänner som har övervintrat i andra delar av landet anländer med vårsolen och vill genast umgås, nu när de är här. Om man inte tycker att detta är tillräckligt kan man alltid ge sig på skogsröjning.
I tre år har min trädgård legat för fäfot på grund av sjukdom. Förvånansvärt tappert har blommor och buskar blommat trots vanskötseln, men som en fientlig erövrarmakt tar mossan över mer och mer i den största rabatten.
Här krävs nappatag! Med bilen nedlastad med nio säckar urnjord, tomatjord, kogödsel och blomplantor kommer jag hem från plantskolan och sätter igång, tacksam för starka vänners hjälp att lyfta de tunga jord- och gödselsäckarna ur bilen.
Nu börjar det roliga arbetet, att fylla krukor med fet, fin jord, bli inspirerad och plantera blommor i olika färgkombinationer. En vit grupp som lyser i grönskan, inspirerad av Vita Sackville-Wests (1892-1962) vita månskensträdgård som hon skapade under tidigt 1950-tal vid Sissinghurst Castle i England och där bara nyanser av vitt, grått och silver är tillåtna.
En rosa grupp med Rosenskära och små Nejlikor i olika rosa nyanser och ett fräckt inslag av skrikorange Tagetes. Ett gräs som vajar sirligt i vinden. En blå-blå utsvävning med Lavendel och Hänglobelia i blå krukor. Det blir vackert. Det är värt ryggvärken. Blommorna kommer att sprida glädje hela sommaren.
Medan jag arbetar i trädgården funderar jag på en tv-serie som jag följer med ett slags motvillig fascination och en känsla av att vara en Marsmänniska som tillfälligt har landsatts på jorden; ”Gift vid första ögonkastet”. För den som inte känner till serien handlar den i korthet om ett antal personer som söker en partner och matchas ihop av så kallade ”relationsexperter”; sexolog Kalle Norwald, psykoterapeut Maria Farm och psykolog Fredric Bohm. Men vad vet de egentligen om människor och relationer? Vad vet de om kärlekens oförutsägbarhet? Och vilken chans har psykologiska insikter mot att göra tv som säljer?
Deltagarna gifter sig första gången de träffas och har sedan några veckor på sig att bestämma om de vill gå skilda vägar eller fortsätta vara gifta. Det är ett socialt och psykologiskt experiment med höga insatser, och jag ska villigt erkänna att jag inte för mitt liv begriper hur någon levande människa kan vilja ge sig in i det här experimentlaboratoriet och låta sig filmas i sina mest känsliga ögonblick. Marsmänniskokänslan igen. Deltagarna får höra att de är ”modiga”. Men vari består modet? Alltihop är ju på låtsas.
Ett stort mått av exhibitionism är nödvändig för att kunna delta i tv-serien. Man måste helt enkelt gilla att visa upp sig i stunder som vanligen är privata. Eller också är man så desperat att hitta en partner att man ställer upp på precis vad som helst. Årets deltagare är i 30-45-årsåldern. Inga duvungar direkt. Är de medvetna om i vilken grad de exponerar sig?
De bör rimligtvis ha hunnit avverka ett antal relationer som uppenbarligen har kapsejsat. Har de lärt sig något av sina erfarenheter? Mitt bestämda intryck – och jag tror inte att jag är ensam om det – är att mognadsnivå och vuxenblivande under det senaste halvseklet har förskjutits väsentligt uppåt i åldrarna, med cirka 10-15 år. Hela samhället har förbarnsligats på ett oroväckande sätt.
För ett sekel sedan ansågs man som vuxen och förväntades börja arbeta efter konfirmationen. Så var det till exempel för min farfar. I dag förefaller många 30-35-åringar fortfarande befinna sig i en försenad pubertet, något slags gränsland mellan barn och vuxen. Familjebildning och barnafödande har förskjutits uppåt i åldrarna. Svenska kvinnor föder barn allt senare.
Serien vill avdramatisera äktenskapet, trivialisera både äktenskapet som samlevnadsform och deltagarna som låtsasmänniskor. I en tid när det inte är så noga med någonting kan man gifta sig på mindre än en kafferast och skilja sig ännu snabbare. I sin utformning blir serien en skymf mot äktenskapet som tradition och institution. Helt i linje med vänsterns långvariga krigföring mot normer och moral och den kommunistiska tron på att man kan konstruera en ny sorts människa genom att skriva in det i partiprogrammet och knåda hen i modellera.
Meningen med äktenskap är att människor som älskar varandra lovar att göra det i nöd och lust. I ”Gift vid första ögonkastet” har man slopat nöden. Verklig nöd finns inte längre, den är avskaffad. Lusten verkar inte heller direkt stå i blom. När Louise och Jonas L oavbrutet pussas ter det sig mer som en gäspframkallande besvärjelse än som en uppriktig kärleksbetygelse.
Programserien utgör ett slags drive in-grej, där energiminister Khashayar Farmanbar (S) uttalar att nu är ni gifta. Simsalabim! Med Farmanbar fick man med mångkulturen på ett hörn också. Ingen ska komma och säga att SVT ligger på latsidan när det gäller att implementera mångkultur.
”Gift vid första ögonkastet” är ett utslag av den berömda svenska sociala ingenjörskonsten, sprungen ur socialdemokratins 1930-tal, eller lådan med psykosociala Legobitar – tron att allting går att fixa med käcka åtgärder från utsidan. Som om deltagarna efter 30-45 års liv vore oskrivna blad. Åtgärder som ”experterna” ordinerar kan till exempel vara att åka berg- och dalbana på Gröna Lund eller delta i en biltävling ”för att få upp energin i relationen”, där parterna verkar vara döless på varandra.
Var finns själen, var finns människors egenart, i detta? Hur ska man kunna hitta en partner när man går omkring som en zombie, styrd av sin Smartphone med dejtingappar och tron på att kärlek är någonting som går att konstruera fram? År efter år misslyckas experterna i ”Gift vid första ögonkastet” med sina matchningar.
Utgångspunkten är det globalistiska/socialistiska perspektivet att alla människor är lika, det behövs bara lite ”relationsarbete” och finputs på ytan. Ingen har egentligen en själ, en egen fast och oföränderlig kärna, och bör inte heller ha det. Sådana egenskaper försvårar ju bara globalisternas hantering av oss som just Legobitar.
Ett tydligare fiasko för social ingenjörskonst än ”Gift vid första ögonkastet” är svårt att tänka sig. Om inte programserien läggs ner efter den här säsongens kraschlandning vill jag se en tydlig och ärlig redogörelse från de ansvarigas sida för de verkliga motiven att fortsätta. De så kallade ”experterna” bör erkänna sina tillkortakommanden och be om ursäkt för det lidande de har förorsakat deltagarna med sina misslyckade matchningar.
Kärlek låter sig nämligen inte inordnas i social ingenjörskonst. Kärlek är inte som att bygga med Lego eller dra i förutbestämda trådar. Kärleken är till sitt väsen irrationell och oberäknelig som en skir fjäril som har landat på handen.
Hur uppstår attraktion? Vilka faktorer får attraktionen att djupna till kärlek? Det har experterna ingen aning om, lika lite som någon annan.
Människor paras ihop på så ytliga grunder att de får åtminstone mig att ta mig för pannan och treva efter luktsaltet.
Som att båda gillar tacos.
Eller att båda brukar se ”På spåret” i SVT.
Eller att båda tycker om att gå på loppis.
Vad säger så ytliga kriterier om en människas förmåga att på djupet ingå i en relation? Ingenting alls.
Eftersom experterna är fasta i sin tro på att alla människor är lika krafsar de bara på ytan och förbiser faktorer och mönster som både kan bygga broar mellan människor och få dem att resa mentala taggtrådsstaket och känna ”Aldrig i livet!”. Människor är olika. Hör och häpna: det finns skillnader!
Vissa skillnader är lätta att identifiera. Som stadsbor kontra landsortsbor. Som olika samhällsklass. Utbildningsnivå. Yrke. Politisk hemvist. Frisk kontra sjuk/funktionshindrad. Lägenhetsmänniskor kontra människor i eget hus. Personer med eller utan körkort. Religiös och filosofisk hemvist. Friluftsmänniskor kontra innesittare. Extrovert kontra introvert. Yta kontra djup. Babblare kontra tigare. Planerare kontra impulsmänniskor. Inställning till musik och annan kultur. Slarver kontra pedant. Sexuella vanor och moraluppfattning. (Sex talas det inte heller om, trots en närvarande sexolog).
Andra skillnader sitter djupare och är svårare att upptäcka vid första anblicken. Människor är inga oskrivna blad, inte ens när vi föds. Som individer formas vi tidigt av vårt genetiska, sociala, kulturella och psykologiska arv – mycket tidigare än ”experterna” vill låtsas om, trots att de borde vara bevandrade i den vetenskapliga litteraturen på området.
Redan hos små spädbarn kan man se tydliga individuella skillnader och könsskillnader. Läs lite evolutionspsykologi, kära experter!
Stadsbor och landsortsbor lever ofta i väsensskilda verkligheter. I serien är Bodil, 41, den enda som bor på landet (Hölö). Alla andra är stadsmänniskor. Hans, 45, som Bodil paras ihop med, har inget körkort. Betydelsen av den lilla detaljen har ”experterna” förbisett. Att vara utan körkort om man tänker sig bo på landet, det går bara inte. För att inte tala om alla andra hinder som finns mellan dem.
Bodil verkar vara en mycket rädd kvinna med ett outrett psykologiskt bagage som hon borde ha tagit itu med tillsammans med en psykoterapeut för minst tjugo år sedan. Redan före bröllopet får hon panik och hoppar av, ångrar sig, hoppar på igen och gifter sig med Hans men har stora problem med sin rädsla för närhet och drar med sig Hans i en känslomässig berg- och dalbana.
Människor med den här typen av problematik utsätter ofta med sin ambivalens och opålitlighet de personer de har i sin närhet för tvära kast och stor smärta. Det är alltid den räddaste som avgör nivån i en relation.
Bodils liv kretsar kring en häst. Hon är helt enkelt upptagen. Hon har redan en partner. Hon kommer knappast att släppa någon man nära sig. Jag har svårt att se att Hans eller någon annan man skulle kunna ta hästens plats.
Lägenhetsmänniskor lever annorlunda liv än människor som bor i och har ansvar för hus och trädgård. När kylen och frysen i det egna huset går sönder samtidigt som värmepannan strejkar, tomten måste röjas efter den senaste stormen och det blir stopp i avloppet och översvämning i toaletten – då sitter lägenhetsmänniskan lugnt och ser på ”Let’s dance” eller ”Gift vid första ögonkastet”.
Lägenhetsmänniskor röjer sällan skog och behöver inte fixa avloppet. Sådana skillnader i utgångsläge kan ge obalans i en relation och vara svåra att överbrygga.
Jag älskar skog. Skogen har alltid funnits, att vandra eller springa i. Alla dessa solbelysta stunder med kaffetermos och ostmackor på en stubbe. Den friska doften av barrskog. Kommunikationen med trädens hemligheter. Vindens sus i trädens kronor. Golvet av mjuk mossa. Att komma hem med myror och barr i håret.
Men skogen är inte längre en trygg och avkopplande tillflyktsort för svenska kvinnor. Den är erövrad av människor från främmande kulturer, av vilka vissa ser kvinnor som fritt villebråd. Skogen är bara ett av de områden vi utestängs ifrån.
När benen blir vingliga och svaga och balansen tryter stänger sig skogen och blir oåtkomlig. Jag kan inte längre gå i skogen. Skogsstigen är för smal och ojämn för en rollator. Om jag faller och inte kan ta mig upp, vem skulle hitta mig? I mer än 70 år har skogen varit min vän. Att inte längre ha tillgång till den är en stor förlust.
Begreppet klass existerar inte i ”Gift vid första ögonkastet”. Märtha Bonnevier, 34, civilekonom boende i bostadsrätt på Vikingagatan i Vasastan i Stockholm, blir ihopmatchad med serverteknikern Axel Kratz, 29, från den mindre glamourösa Stockholmsförorten Bagarmossen.
Experterna har uppenbarligen inte ägnat en tanke åt att Märtha, liksom majoriteten kvinnor, helst vill gifta sig uppåt i den sociala och ekonomiska hierarkin.
Märtha utsöndrar redan vid vigseln tydlig motvilja mot den rödlurvige Axel från Bagarmossen och säger omedelbart att hon inte är attraherad av honom. För säkerhets skull upprepar hon sitt avvisande gång på gång. När Märtha och Axel ska dela sovrum på bröllopsresan bygger hon en mur av soffkuddar mellan deras sängar och gör klart att hon inte tänker bo tillsammans med honom.
Märtha är överklass. Hon har sannolikt siktet inställt på en man med en hyfsat hög samhällsposition, gärna utrustad med en stor bostadsrätt på Östermalm eller en ståndsmässig herrgård i Sörmland. Mot en Bonnevier från Vasastan står sig Bagarmossen slätt. Om Märtha har tänkt sig barn är hon lite sent ute. Snart 35.
Lyckligtvis har Axel det goda omdömet att hoppa av serien och slipper bli ytterligare förnedrad och ratad av Märtha. Klass, som sagt. Men om klasskillnader sägs inte ett ord i serien. Alla är ju lika.
För många år sedan byggde jag min stuga på en skogstomt. Bortom min tomtgräns är skogen till synes oändlig. Tät som en vägg har den omslutit mitt hus.
Det har känts tryggt – ända tills en flera ton tung granbjässe slets upp med rötterna och fälldes av vinterns storm. Tungt föll den på mitt tak och knäcktes på mitten. Som en tändsticka.
Taket höll, men huset och jag är inne i en läkningsprocess. Plötsligt ser jag skogen med andra ögon. Granskande. Kisande. Ögonen fastnar på fula högar med grenar. Här gick en skogsmaskin fram för ett par år sedan och lämnade stora högar av grenar efter sig. Taniga granar med risiga kjolar av döda grenar hindrar ljuset från att nå fram.
Skogen behöver röjas. Den gränsar till min tomt men är inte min. Utan att egentligen inse vad jag ger mig in på börjar jag släpa bort de fula grenarna. Några i taget. De är flera hundra. Jag slaktar hög efter hög. För varje dag kan jag kisa med ögonen och se att skogen blir vackrare, mindre skräpig. Det är en annans mark men min utsikt. Jag pratar med markägaren. Han har ingenting emot att jag röjer och låter fälla tunna, spretiga granar och kapa döda grenar.
Till min hjälp kommer duktige Alrik med motorsågen och – svisch! – fäller han de träd jag har märkt ut med röda plastband och sågar bort döda grenar. Jag fortsätter att släpa grenar. Nu blev de ännu fler. Skottkärran fylls varje dag.
Det jag innerst inne håller på med är att på något sätt försöka återerövra mitt förhållande till skogen. Att röja ett litet stycke skogsmark där jag kan röra mig, med gåstavar om inte annat. Att ha en vacker bit skog att se på när jag inte längre kan röra mig fritt i den.
Jag håller fast i skottkärran eller håller greppet om så många grenar i taget jag kan. Lägger dem på en stor hög som Alrik ska frakta bort med traktor.
Ordentlig bög kontra festprisse. I serien deltar även ett homosexuellt par, Martin från Stockholm och Jonas S från Örebro. Martin är en glad gamäng som definierar sig själv som ”proffsminglare, Prideprofil och partajfixare”.
Martin vill att livet ska vara en fest. Hans komplikationsnivå och känslomässiga djup motsvarar ungefär en genomsnittlig vattenpöl efter en lätt regnskur. Jonas vill ha ordning och reda och noterar att de kryddburkar som Martin tog med sig när han flyttade till sin nuvarande lägenhet 2016 gick ut redan 2014.
Inte har Martin någon ordning i sina besticklådor heller. Jonas säger ifrån när Martin plockar upp sin mobiltelefon vid matbordet. Det gillar inte Martin. ”Vem har bestämt det?” Att avstå från att glo i mobilen medan han äter middag med sin man ser han som ett ingrepp i den frihet som han vill ska vara total. Martin verkar helt ha anammat gayvärlden och beter sig som en bögparodi.
De flesta av Jonas’ vänner är heterosexuella, eftersom sexuell läggning inte är det enda han bygger sin identitet på. Det de båda förefaller ha gemensamt förutom sin sexuella läggning är att de gärna går på loppis. Av ”experterna” ses de därför som en lyckad matchning.
Jag har en vision. Den här biten skog – en liten prick på jorden – ska bli välskött. Som en skogspark. Min ambition är till och med att kratta marken lite för att få bort en massa kvistar. Marken är ojämn, jag vinglar, vacklar, snubblar på ostadiga ben men faller mjukt på mossan när jag faller och kravlar mig upp. Det SKA gå! Mitt skogsprojekt är långsiktigt, jag gör lite varje dag om det inte regnar.
Hur kunde jag glömma Jonas L och Louise, det par där de så kallade ”experternas” brist på etik har skapat det största magplasket av alla? Nej, jag har inte glömt. Tvärtom. Men det är svårt att skriva om dem, eftersom deras närvaro i tv-serien av etiska skäl gör mig väldigt upprörd.
Varför är Louise, 32, över huvud taget med i serien? Varför får inte Jonas veta förrän EFTER vigseln att Louise har haft en mycket allvarlig hjärnblödning och att varken läkarna eller hon själv visste om hon skulle överleva? När hon sitter och har picknick med Jonas på en vacker strand låter hon bomben falla.
Under bråkdelen av en sekund korsar rimligtvis tusen tankar och frågor Jonas’ huvud. Varför fick han inte veta detta innan han tog ställning till att gifta sig med Louise? Vilka konsekvenser kommer hennes hjärnblödning och hälsotillstånd att ha på deras eventuella fortsatta äktenskap? Om de vill ha barn – klarar Louise en eventuell graviditet och förlossning?
I Nöjeslivet berättar Louise om sin ”hälsokamp”. Notera ordvalet: ”hälsokamp”. Alltså kamp mot livshotande sjukdom där ordet sjuk inte ens får nämnas.
”Jag var 30, i toppenbra form och har alltid varit väldigt frisk och stark. Men efter att jag hade varit på gymmet kände jag mig yr och konstig i huvudet. Det var en diffus känsla som eskalerade under dagen. När jag kom hem och skulle göra frukost förstod jag inte hur spisen fungerade. När jag skulle skicka iväg ett mejl kunde jag inte få fram några ord alls.
Jag förstod inte vad som hade hänt. Sex dagar senare genomgick jag en tio timmar lång operation. Det var inte säkert att jag skulle vakna upp igen, och om jag skulle göra det var det inte säkert att jag skulle vara samma person.”
Uppenbarligen har Louise kastat sig praktiskt taget direkt från operationsbordet till uttagningen inför ”Gift vid första ögonkastet”.
”Jag tror inte att jag hade sökt till det programmet om det inte hade hänt. Man ska leva livet hela tiden och våga chansa mer” säger hon.
Men bör man inte också väga in vad man utsätter en annan människa för när man ”lever livet hela tiden och chansar mer”? Har Louise fått någon hjälp att bearbeta den kris som det innebär att plötsligt bli livshotande sjuk? Eller nöjer hon sig med att vara friskförklarad – ett till intet förpliktande läkarutlåtande – och drar ett streck över eventuella risker och sårbarhet längre fram?
Expertgänget har godkänt att hon medverkar och tydligen dolt hennes hälsotillstånd för den man de har matchat ihop henne med. Efter vigseln ställs Jonas inför fait accompli, och som den snälle, hygglige man han vill vara säger han att det var ju bra att hon berättade. Vad ska han säga? Vad tänker han egentligen?
Vilken väg finns för Jonas att ta sig ur relationen – om han skulle vilja det – utan att bli utsedd till syndabock, bli beskylld för intolerans, känslokyla, diskriminering och förakt för svaghet? Fällan är gillrad med djävulsk precision. Och de som har gillrat den kallar sig relationsexperter.
Det är etisk härdsmälta. Jag mår illa. Jag har egen erfarenhet av livshotande sjukdom, så jag vet vad jag talar om. Den förändrar allt. Att låtsas något annat är bedrägeri.
Nu börjar resultatet av skogsröjningen synas. Ljuset och solen får en chans att strila fram mellan träden. Tre björkar som stått inklämda och mått illa i granarnas skugga kan äntligen andas. Snart kommer ormbunkarna. Täta bestånd av Örnbräken som växer mig över huvudet och förvandlar skogen till en djungel. De är vackra på sitt urtidsaktiga sätt.
Varje dag måste jag sitta en stund på en stol och bara se på den gallrade skogen. Njuta av hur vacker den blir, hur behagfullt befriade granar och björkar tar sitt nya livsutrymme i anspråk. De tåliga rönnarna, snedvuxna och böjda av granar som brett ut sig, kan börja räta ut sig och sträcka sig mot solen. Om några månader kommer de att ha röda bär som lyser i skogen.
Räven har gjort sin första inspektionsrunda. Den verkade nöjd.
——————————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 