En annan tid, ett annat liv – idag är det 120 år sedan min älskade farmor föddes

Idag tänder jag ett ljus för min farmor. Just den här dagen är det 120 år sedan hon föddes, den 2 november 1902.

*I dag tänder jag ett ljus för min älskade farmor.*

Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig något annat än Lisa. Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna från Bollnäs i Hälsingland. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor. Hon förtjänar att bli omskriven och omtalad som den fina människa hon var.

Hon dog 1983. Men för mig är hon inte död. I mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt. Jag pratar ofta med henne. Det märkliga är att ju äldre man blir, desto mer lever man i sina minnen. Där umgås man nästan lika mycket med de människor som har levt och stått en nära som med dem man har omkring sig i nuet.

Man kommer ihåg saker långt tillbaka men minns inte vad man gjorde för tio minuter sedan. Farmors och farfars telefonnummer sitter orubbligt inristat i mitt minne: 0278-121 42. Men jag kan inte komma ihåg de telefonnummer som jag själv har haft under livet.

I Allhelgonatid tänker vi på våra döda, de som har stått oss nära och betytt mycket, inte bara för oss, utan också för vårt land. Generationerna före oss byggde Sverige med arbete och hederlighet, ofta med omänskligt slit. Utan dem skulle vi inte stå där vi står i dag.

Den här podden är min hyllning till min farmor.

Hon var en av de miljoner arbetsmyror i myrstacken som byggde Sverige; flitig, strävsam, plikttrogen, lojal mot dem som styrde landet.

Vilka drömmar hade farmor? Hon talade aldrig om drömmar. Hon var en praktisk människa som levde i verkligheten. Hon var bara en tvärhand hög. Liten, seg och ettrig. Innan alla barnsängarna och själva livet slet på henne var hon mycket vacker.

På ett ungdomsporträtt har hon en helt betagande skönhet. Det långa mörka håret lockar sig behagfullt, uppknutet med en stor vit sidenbandsrosett. Vit krage på finklänningen, vackra allvarsamma ögon, som om de försöker se in i det liv som väntar henne.

På en dans träffar hon den man som hon ska leva resten av sitt liv med. Hon är sjutton år. Det första mötet sker en kväll i parken på Långnäs, där Folkets park ska byggas lite senare. Hans namn är Hugo, och han erbjuder Elisabet skjuts hem på sin cykel. Sedan är det de som hör ihop. Lisa och Hugo.