”Det ligger en livlös flicka i skogen. Vet inte om hon andas”

Därför publicerar jag namn och bild på gärningsmannen Abushi Shamse Kamal 

Abushi Shamse Kamal är enligt åldersutredning 15 år gammal, minderårig men straffmyndig. Han kommer att dömas för mordförsök och grov våldtäkt på barn, två synnerligen grova brott.

Brottens synnerliga allvar, att de riktar sig mot ett barn och det faktum att  Abushi Shamse Kamal har erkänt är för mig tillräckliga skäl att inte dölja gärningsmannens identitet. Mängder av DNA-bevis finns mot honom.

Huvudförhandlingen i Skellefteå tingsrätt (Mål nr 628-22) ställdes in den 17 oktober i väntan på att han ska genomgå rättspsykiatrisk undersökning. När resultat av den föreligger kan huvudförhandlingen återupptas och Abushis straff fastställas. Nytt datum är utsatt till den 17 januari 2023. Jag har läst polisens förundersökning (FUP).

OBS! Känsliga läsare varnas! De brott som beskrivs i texten är sällsynt vidriga

Abushi Shamse Kamal, 15-årig etiopier. Kommer att dömas för grov våldtäkt på barn och för mordförsök på en nioårig flicka i Skellefteå.

Det ser ut att bli en fin dag. Det är mitt på sommarlovet, men Josefin (fingerat namn), nio år, är ändå på fritids. Almanackan visar torsdag den 7 juli 2022, och klockan är någonstans mellan 15.20 och 15.30. Hon har sett på en film, och nu säger hon adjö till fröken Anna M och ska cykla hem. Hon står med ryggen mot ytterdörren och säger:

”Hej då, nu far jag.”

Både cykelhjälmen och ryggsäcken sitter ordentligt på när hon börjar trampa hemåt på sin cykel. Cykeln är blå och alldeles ny. Josefin är glad över den.

Strax efter eftermiddagsfikat vet poliserna i patrull 12-9200 i Skellefteå, Per H och Robert L, fortfarande inte vad eftermiddagens arbete ska innehålla. De vet inte att de om två timmar, klockan 17.29.44, ska komma att larmas på en utryckning till Morö Backe, i närheten av skolan. De har ingen aning om att de ska finna en svårt misshandlad flicka liggande till synes livlös i skogen. Per H vet ännu inte att det är han som kommer att köra ambulans till sjukhuset den här dagen för att ge ambulanssjukvårdarna en chans att rädda flickans liv.

Polishunden Ärras från Östersund och hans förare Jörgen M gjorde avgörande fynd i sökandet efter spår av brott mot nioåriga Josefin.

Krimsökhunden Ärras och spårhunden Chili och deras förare Jörgen M och Roger M vet inte heller att de snart ska flyga från Östersund respektive Luleå för att hjälpa till med att lösa ett grovt brott. Chili flygs in med polishelikopter kl 08 dagen därpå. Han är tränad på att hitta och markera blod, saliv, hårstrån och föremål som luktar människa samt spår i terräng. Nu ska hundarna söka efter spår av mordförsök och grov våldtäkt på den lilla flickan i en skog i Skellefteå, i närheten av Morö Backe skola.

Morö Backe skola, Skellefteå.

7 juli klockan 17.35. Fem minuter efter larmet är Per H och Robert G i patrull 12-9200 på plats vid gångvägen intill skogen där det ska ligga en livlös liten flicka i slyet och riset. Per H och Robert G bedömer att barnet verkar vara ungefär nio år gammalt och mycket grovt misshandlat. Hon har utsatts för kraftigt, trubbigt våld mot huvudet och kroppen. Märken på halsen vittnar om strypvåld. Per H och Robert G inser snabbt att flickan har utsatts för mordförsök. Att hon är naken är ett tecken på att hon också har utsatts för grovt sexuellt våld, någonting som gynekologisk undersökning och DNA senare ska bekräfta.

7 juli klockan 17.34: ”Hon andas.”

Polisen: ”Vi sätter två mål. Rädda liv samt säkra brottsplats”

Per H:s vittnesmål:

Vi sätter två mål. Rädda liv samt säkra brottsplats.
Jag skyndar mig fram för att kontrollera om flickan lever. Jag fortsätter hålla hennes andningsvägar fria. Vi förstår att det är extremt bråttom att få henne under kvalificerad vård, så vi tar beslutet att omedelbart flytta henne till ambulansen. Jag springer sedan till ambulansen med henne och lägger henne på båren. Ambulanspersonalen uppfattar att det är mycket akut och kritiskt, och de ber mig att köra ambulansen till akuten så att de båda två får jobba med henne.”

7 juli klockan 17.40. Per H kör ambulansen med flickan till sjukhuset. Ambulanssjukvårdarna arbetar med livräddning.

Robert G stannar kvar och spärrar av brottsplatsen.

Han lägger märke till en storvuxen, mörkhyad kille som cyklar omkring på en liten blå flickcykel. Killen har ett skrapsår på ena smalbenet. Han uppger att det var han som hittade flickan när han gick in i skogen för att kissa. Men han kunde inte ringa polisen, för han har ingen mobiltelefon. Enligt vad pappan senare ska uppge i förhör har sonen haft flera mobiler, men han har alltid sönder dem, så den här dagen är han tillfälligt utan mobil. Per H och Robert G upplever att det är ”väldigt mycket konstigheter” kring killen och ber kollegan Kristoffer E att hålla koll på honom.

7 juli klockan 18.50, sjukhuset i Skellefteå: läget för flickan är kritiskt.

Per H återvänder från sjukhusakuten till brottsplatsen för att hjälpa sin kollega Robert G med avspärrningarna och annat. Killen, som visar sig heta Abushi Shamse Kamal, frågar dem vad de ska kolla på flickan.

Per H skriver i sin rapport: ”Jag förklarar att hon är på sjukhuset. Han undrar om hon kommer att överleva, och jag svarar att det vet vi inte.”

Upplevelserna för den grupp ambulanssjukvårdare och personalen på sjukhusakuten som den 7 juli arbetar febrilt med att rädda livet på den illa skadade och våldtagna flickan på Morö Backe är så svåra och traumatiska att de själva behöver hjälp och stöd efter insatsen.

Sjukhuskyrkan kallas in för att prata med den medtagna personalen.

Vi blir ett stöd så att de kan gå vidare” säger sjukhusprästen Torbjörn Degerström.

De traumatiserade vittnen som är först på plats och ser den nakna, svårt misshandlade lilla flickkroppen får däremot ingen hjälp alls. För dem finns ingen krisberedskap och inget psykologiskt omhändertagande över huvud taget. Hela Skellefteå kommun verkar vara fullständigt oförberedd och tagen på sängen i den här situationen.

Vittnena bollas mellan vårdcentral, sjukhus, skolan och BUP och tvingas ta hand om sina egna trauman – någonting som innebär stor risk för långvariga framtida psykiska följdverkningar.

7 juli klockan 19.15: flickan flygs med ambulanshelikopter till NUS, Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.

En skötsam och ordentlig liten flicka, ”ingen som sticker ut”

Josefin är en skötsam och ordentlig liten flicka. Hon gör inget väsen av sig, hon märks inte så mycket. Hon kommer alltid först hem och frågar om lov innan hon följer med någon kompis hem. Hon är inte en tjej som cyklar raka vägen hem. Hon brukar ta god tid på sig. 

Det kan ta ganska lång tid för henne att ta sig hem, särskilt på vintern. Hon går sakta, lite som i sin egen värld. I familjen är hon storasyster. Just den här dagen har hon tagit på sig sina ljusblå jeansshorts, en t-shirt och beiga vår- och höstskor med lite ljusare sula, inte sina sneakers. De är blöta och står i badkaret efter att barnen haft vattenlek på fritids dagen innan.

Precis vid skogen står en träbänk

Längs med gångvägen vid Morö Backe, precis vid skogen, står en träbänk. På sin väg hem stöter Josefin på en kille vid träbänken. Han har en elsparkcykel av hyrmodell. Det är en stor kille som hon inte känner och som inte går på hennes skola. Han är mörkhyad, har svart hår, en kamouflagemönstrad Pumakeps och pratar inte så bra svenska. Enligt hans vittnesmål vill Josefin veta var han har hittat elsparkcykeln. Han lovar att visa henne men drar henne istället med sig in i skogen.

Från Josefin själv kommer sannolikt aldrig något vittnesmål att kunna inhämtas. Hon är så svårt skadad av mordförsöket och våldtäkten att det inte är realistiskt att vänta sig att hon någonsin kommer att bli helt återställd. Syrebrist i i hjärnan i samband med Abushis försök att strypa henne med hennes skosnören har gett henne permanenta hjärnskador.

Enligt min och läkares bedömning så hade flickan sannolikt avlidit om hon inte hade kommit under sjukhusvård” säger kammaråklagare Andreas Nyberg vid Åklagarkammaren i Umeå.

Abushi i polisförhör: ”Jag satt mig ner lite och vila och när jag skulle gå så komde hon. ”Jag ska hem” sa hon. ”Och sen ramlade hon, och sen ramlade jag. Då slog jag henne.”

Förhörsledaren (FL): ”Vad är det som gör att du börjar slå henne?”

Abushi: ”Jag vet inte. Det är jättesvårt det.”

Hans namn är Abushi Shamse Kamal. I de offentliga registren står han som född 2009, alltså 13 år gammal. Men en åldersutredning som gjorts på begäran av Åklagarmyndigheten visar att han är mellan 15 och 16 år gammal och sannolikt född 2007.

Abushi Shamse Kamal.

Vem är Abushi Shamse Kamal?

Var kommer han ifrån, och varför befinner han sig i Sverige?

Mamman och barnen anländer först, i juli 2017. Av polisens förundersökning (FUP) framgår inte om de har sökt asyl. I vilket fall som helst har de inte tagit sig till Sverige i enlighet med Dublinkonventionen, som säger att man ska söka asyl i första säkra land.

Om de inte har sökt asyl eller kommit som kvotflyktingar via UNHCR (vilket är det troligaste alternativet) är de illegala migranter som har kommit med hjälp av flyktingsmugglare och av någon anledning lyckats få uppehållstillstånd.

Familjen är etiopiska medborgare och muslimer. De kommer från distriktet Agarfa i regionen Oromo i centrala Etiopien. De har passerat en lång rad säkra länder på sin väg från Etiopien genom hela Europa upp till Sverige och Skellefteå, en kommun med cirka 74 000 invånare. I januari 2019 beviljas de uppehållstillstånd i Sverige och folkbokförs här.

Fadern uppges vara bosatt i Rom men söker och får uppehållstillstånd i Sverige beviljat 2020 på anknytning till fru och barn. Ingen av föräldrarna talar svenska. De måste ha tolk på oromo. Av polisens FUP framgår inte att någon av dem arbetar. Folkgruppen oromo kallades tidigare gallafolket, ett namn som nu anses nedsättande. Språket oromo talas av 40 miljoner människor på Afrikas horn men har inte någon officiell skriftspråksnorm.

Genomsnittlig IQ i Etiopien är 69.

Det ligger strax under den internationella gränsen för intellektuell funktionsnedsättning, som är 70. Den som vill fördjupa sig i fakta om IQ rekommenderas att läsa mitt blogginlägg med en mycket intressant krönika i ämnet av professor emeritus Karl-Olov Arnstberg.

Vid ankomsten till Sverige ”blev det fel ålder” på sonen Abushi, eftersom mamman inte förstår den svenska kalendern och inte vet när hon har fött något av sina barn. ”Hon har ingen utbildning alls” säger pappan om henne. Inget av barnen är fött på sjukhus, alla är födda hemma, utom det senaste. Mamman har uppgett att Abushi är född 2009, men det har alltså visat sig vara felaktigt.

Varför kunde inte familjen återförenas i Rom, där pappan bodde? Det pågår inget krig i Italien. Det är en av de frågor som förundersökningen inte besvarar och som ligger utanför dess område.

Abushi uppehåller sig i omgångar vid brottsplatsen på eftermiddagen den 7 juli. Vid ett tillfälle går han hem och byter kläder. Ungefär klockan 18.15 stoppar han en kvinna, Tove B, på gångvägen nära brottsplatsen och säger att det ligger en flicka i skogen. ”Hon andas inte” säger han. Tove B frågar ”Var är hon?” och pojken svarar: ”Bara här nere, följ med ska jag visa”. 

Innan flickans kropp påträffas lägger Tove B märke till en blå flickcykel som står utanför avspärrningen. Pojken säger att han tror att det är flickans cykel. Tove B frågar hur cykeln har hamnat där. Han svarar: ”Jag tog den för att hämta hjälp snabbt”.

”Det var något konstigt med det hela” säger Tove B i vittnesförhöret.

Polisen går ut i lokaltidningen Norran och efterlyser vittnen. Samtidigt låser tidningen så gott som alla artiklar och hindrar därmed allmänheten från att skaffa relevant information.

Paret Thomas L och Agnes W kommer gående från Morö Backe på väg till Ica-butiken för att handla. Tove B stoppar dem och ber om hjälp.

Vittnen vid Morö Backe i Skellefteå: Agnes W och Thomas L. Foto: Norran.

Påtagligt chockade vittnen ringer SOS Alarm.

Någon vågar inte gå fram till flickan och se om hon andas.

En förbipasserande tror att det är ett skämt. Det måste det ju vara, i verkligheten kan ingenting så hemskt hända. Åtminstone inte i Skellefteå.

En annan säger att han inte kunde bry sig mindre och cyklar vidare.

Linda V ringer till SOS Alarm.

SOS Alarm: ”Jag förstår att det är väldigt obehagligt. Men någon av er måste gå fram där och se. Hon ser ut att ligga och sova, men andas hon? Jag skulle vilja att ni gick fram och ser om ni kunde få liv i barnet.”

Linda V: ”Ja, han, han har försökt, det går inte.”

SOS: ”Ni har försökt att skaka och ropa, men barnet vaknar inte.”

Linda V: ”Han pratar med henne, han tar på henne…”

SOS: ”Hur gammal är flickan ungefär?”

Linda V: ”Typ nio år.”

SOS Alarm:Ambulansen är strax framme. Andas flickan?”

Linda V: ”Ja.”

Eftersom han befinner sig nära brottsplatsen och kan vara ett vittne blir Abushi tillfrågad om sitt personnummer men klarar inte att uppge det. Enligt vittnen är han ”väldigt lugn”, pratar lugnt, visar inga tecken på att vara skärrad.

7 juli klockan 21.06: Abushi klassas som skäligen misstänkt.

Klockan 21.18 blir han frihetsberövad, misstänkt för mordförsök och grov våldtäkt på barn.

Vad kläder och skosnören kan berätta

Vid undersökning på brottsplatsen på eftermiddagen den 8 juli hittas delar av ett ljust skosnöre med längsgående mörka ränder. Skosnörena kommer från Josefins skor.

Abushis kläder från dagen innan undersöks av forensiker. Han har haft en kamouflagemönstrad keps av märket Puma, storlek Adult.

En smutsig grå t-shirt som luktar svett och smuts och har en besudling med blod på halskanten mitt fram. Svarta, avklippta Nikeshorts, synbart smutsiga, luktar illa. Nötningshål i ändan.

Svarta strumpor, storlek Large. Stela av smuts, luktar kraftigt.
Svarta sportskor, storlek 43. Smutsiga.

Abushi har en blodbesudling på ena benet.

Skosnörena är i tre bitar: en 120 cm (hel), en cirka 85 cm och en cirka 25 cm. De två kortaste bitarna är trasiga i änden, troligen avskurna med en vass kniv. Skosnörena utsätts av kriminaltekniker Joacim P för dragtest på 80 kilo. Han hänger från snöret utan att det visar någon tendens att brista. Det har alltså med god marginal hållit för tyngden av Josefins lilla kropp.

Skosnörena är fulla med DNA från minst två personer. En av dem är Abushi, den andra är Josefin. Resultatet talar extremt starkt för att huvuddelen av DNA kommer från Abushi. Tygrester från flickans kläder visar samma sak.

Hon har försökt komma undan men har inte en chans mot Abushis tyngd och kroppsstyrka

Kriminalsökhundarna Chili och Ärras gör ett avgörande jobb på brottsplatsen. Med sina känsliga nosar spårar de upp mängder av DNA-bemängt material i den risiga terrängen.

Andreas Nyberg, åklagare.

Inom sökområdet är vegetationen på tre platser särskilt nedtrampad. På flera ställen i närheten av där Josefins kropp hittades nosar hundarna upp spår av Abushi och hans offer, bland annat avslitna delar av flickans kläder, hennes skosnören och en hårtuss. Josefins cykelhjälm och ryggsäck ligger slängda i skogen.

Hundarna visar särskilt intresse för ett Salixträd (vide) i den tätbevuxna, snåriga terrängen. Åklagare Andreas Nyberg bekräftar att det finns bevisning för att flickan har varit fastbunden mot trädet och att gärningsmannen där har utsatt henne för strypvåld mot halsen med hennes egna skosnören. Flickans advokat Urban Rönnblom säger att det handlat om ”grymhet med skändliga inslag”.

Kriminalsökhundarna Ärras och Ixtra tränar i Umeå. De arbetar över hela Norrland. Ärras t v och hans förare Jörgen M deltog i sökandet efter spår där nioåriga Josefin hittades, grovt misshandlad. Foto: Norran.

Att spåren är utspridda på flera platser tyder på att flickan har försökt komma undan från Abushi och rädda sig. Men hon har inte haft en chans mot hans tyngd och kroppsstyrka när han håller fast henne, vräker sig över henne och grovt misshandlar henne med händerna och en pinne.

Ett närmast oändligt antal sidor förhör med Abushi ger ett märkligt intryck av honom. Han har ett lindrigt begåvningshandikapp och fungerar på en lägre kognitiv nivå än vad hans ålder motiverar.

En första psykiatrisk undersökning visar att den 15-årige gärningsmannen kan ha lidit av en allvarlig psykisk störning när han överföll Josefin. Utredningen visar att det finns skäl att gå vidare med en större rättspsykiatrisk undersökning av honom. Det blev också beslutet i Skellefteå tingsrätt den 19 oktober.

I förhören ger han ett naivt och enkelspårigt intryck. Han talar bristfällig men begriplig svenska. Med sitt torftiga språk och begränsade ordförråd ger han ett svagbegåvat intryck, intrycket av en person på barn-nivå i en nästan vuxen mans kropp. Förhörsledarna visar ett enormt tålamod med hans ständiga ”Jag vet inte” och ”Jag minns inte”.

Jag tror inte att Abushi ”inte vet” och ”inte minns” för att vara smart, utan för att han faktiskt inte vet och inte minns. Han visar inga tecken på att begripa vad han har gjort, att det är ett under att Josefin inte dog av misshandeln. Han är lugn och oberörd, säger att han mår bra och visar ingen ånger.

Abushi tycker om att vara med kompisar och att cykla, säger han. Och spela fotboll och basket. Och spela bilspel på Playstation. Men han har inte så många kompisar. Han framstår som udda och ganska ensam. Jämnåriga märker att han är annorlunda och drar sig undan.

Det är svårt att föreställa sig på vilket sätt han har ett bättre liv i Skellefteå än han skulle ha haft om han och hans familj hade stannat kvar i Etiopien. Skillnaden är att familjen i Sverige har möjlighet att bli försörjda av skattebetalarna, och att Sverige har ordnad skolgång och mängder av hjälp- och stödåtgärder för förståndshandikappade.

Abushi: ”Jag gillar inte om man inte har kompisar och sånt. Då gillar jag inte.”

Förhörsledaren (FL): ”Hur är det för dig då?”

Abushi: ”Jättetråkigt.”

Han påstår i förhör att han hittade nioåriga Josefin när han gick in i skogen för att kissa.

”Jag såg nån tjej som lågde där.” 

FL: ”Var låg den där tjejen?”

Abushi: ”I skogen. Jag gick dit för att kissa, då låg det en tjej där. Jag tog hennes cykel. Och sen fort så gick jag säga till någon annan. Som dom kan ringa till er.”

FL: ”Hur såg tjejen ut när du såg henne?”

Abushi: ”Jag vet inte.”

FL: ”Jo men när du såg henne.”

Abushi: ”Alltså hon, hon är runt med huvudet mot marken. Håret var stängt hennes ansikte. Hon hade blåmärke på sig. Jag petade lite grann. Alltså, jag kollade bara. Jag rörde lite hennes hand, och om hon rör sig. Men hon rörde aldrig. Sen gick jag bara därifrån.”

FL: ”Du berättar att du slog flickan. Berätta allt om det.”

Abushi: ”Hon ramlade och jag ramlade och sen jag slog henne. Hon lagg ner när jag slog henne. Jag slog med min hand. Jag har slått på henne här (pekar på sitt ansikte), och sen jag slog kanske jättemånga gånger och sen hon kunde inte andas. Då slog jag sen ryggen.”

FH: ”Berätta vad du slog med.”

Abushi: ”Det var en pinne. Men jag slog inte den jättehårt. Hennes rygg när jag slog henne då hade hon blåmärke.”

FH: ”Förklara för mig hur det kommer sig att du slår henne.”

Abushi: ”Hur menar du?”

FH: ”Varför slog du henne så?”

Abushi: ”Jag vet inte, jag slog bara henne. Jag slog henne jättemycket.”

FH: ”Berätta hur du tänkte när hon inte kunde andas.”

Abushi: ”Jag trodde hon kan, jag trodde försökt lura mig trodde jag.”

”När jag gick därifrån hade hon kläderna på sig. Den andra gången rörde inte, rörde bara hennes hand och sen så rörde mig så sen hon var tyst och sen så gick sa till mamma.”

FL: ”Förklara för mig varför du går tillbaka till henne.”

Abushi: ”Jag vill kolla om det går bra med henne.”

FL: ”Hur kändes det för dig att hon låg kvar?”

Abushi: ”Inte bra.”

FL: ”Varför gjorde du så?”

Abushi: ”Jag vet inte. Från nu vet jag att man inte ska göra sånt där.”

DNA-pusslet börjar läggas av Forensiska sektionen i Skellefteå och Nationellt Forensiskt Centrum, NFC, i Umeå och Forensiska sektionen i Luleå. Blod, hårstrån, saliv och sperma som påträffats på brottsplatsen och prover som tagits på Abushi Shamse Kamal innehåller matchande DNA.

Åklagaren: ”Han hade för avsikt att våldta och döda henne”

Konfronterad med mängder av DNA-bevis erkänner Abushi vad han har gjort. På brottsplatsen hittas bitar av Josefins kläder och skosnörena som var en hårsmån från att bli ett mordredskap. Abushi har dragit ur snörena ur hennes skor, bundit dem om hennes hals och dragit åt för att strypa henne.

”Det kan tyvärr inte sägas på något förskönande sätt: utredningen visar att han hade för avsikt att våldta och döda henne kommenterar åklagare Andreas Nyberg. Enligt advokat Jens Nyström erkänner Abushi båda brotten, dock inte försök till mord.

Bakom sin ”Vet inte”-mur är han samtidigt förslagen. Som när han glatt cyklar omkring på sitt offers cykel medan hon ligger döende i skogen intill. Eller när han frågar poliserna vad de ska kolla på flickan. I förhören erkänner han ingenting förrän han får otvetydiga DNA-bevis rakt i ansiktet och inte längre kan neka.

På det statliga Sis-hem på okänd adress där Abushi befinner sig sedan den 18 juli uppger personalen enligt Aftonbladet att hans mentala ålder är långt under hans angivna ålder, att han har tydliga brister i det sociala samspelet och en begränsad förmåga att kommunicera. Han har också sagt till Sis-personalen att han kan börja ”fantisera om att skada människor” när han tittar på våldsamma filmer.

Utöver attacken på den nioåriga flickan har han också varit misstänkt för tidigare brott: i juni 2021 för försök till misshandel. Vidare framkommer i utredningen att han har tagit saker som inte är hans. Enligt föräldrarna har han slagit sönder fönster både hemma och hos andra och ”rivit sönder mobiltelefoner”.

I förhör den 4 augusti säger förhörsledaren (FL):

”Du har också försökt strypa flickan med ett skosnöre. Och strypningen med skosnöret gjorde så att hon nästan dog.”

Abushi: ”Mm. Mm… jag tog skor, eh…snöret och sen bara försöker döda hon. Jag bara tog och sen bara händer gjorde på runt hennes hals, å…”

FL: ”Hur blev det med flickan då?”

Abushi: ”Jag kommer inte, jag kommer inte riktigt ihåg. Men hon kunde inte andas.”

FL: ”Okej. Berätta vad du gjorde då.”

Abushi: ”Eh… då komde polisen.”

FL: ”Berätta varför du gjorde så med snöret.”

Abushi: ”Jag vet inte. Jag vet inte varför jag gjorde det.”

”Jag tog ut (skosnörena) bara och hedde på hennes hals.”

FL: ”Hur hårt knöt du?”

Abushi: ”Jag kom inte ihåg men inte jättehårt tror jag.”

I mitten av juli beslutade Förvaltningsrätten i Umeå att fortsätta tvångsomhänderta Abushi enligt LVU, lagen om vård av unga. Detta eftersom både föräldrarna och han själv motsatte sig fortsatt vård på Sis-hemmet.

Föräldrarna säger att sonen är ”väldigt noggrann med sin skolgång och vill alltid vara i skolan, men att hans funktionsnedsättning gör att han har svårt att lära sig saker i skolan och att han har svårt att förstå skillnaden mellan rätt och fel”.

De menar att mordförsöket på Josefin är ”en isolerad händelse”, och att de vill göra allt de kan för att hjälpa sin son genom frivilliga insatser.

Var det värt det? Var det verkligen värt det?

För Abushi kommer allt att gå som på räls, med ett löjligt lågt straff som inte ens kallas straff utan ”påföljd”. Mängder av hjälp- och stödåtgärder kommer att ges till honom och hans familj. Familjen förflyttades på ett tidigt stadium från Skellefteå till okänd ort för att skyddas mot hot från upprörda Skellefteåbor.

Här står rättsväsendet inför ett svårlösligt dilemma: Abushi kan inte släppas lös i samhället. Han är ytterst farlig, eftersom han på grund av sitt funktionshinder saknar impulskontroll och inte förstår konsekvenserna av grovt våld.

Sveriges nye justitieminister Gunnar Strömmer (M) har en nöt att knäcka: att anpassa lagstiftningen så att minderåriga gärningsmän som Abushi inkapaciteras och oskadliggörs för all framtid.

Med den psykiska funktionsnedsättning Abushi har kommer han sannolikt aldrig att kunna etablera sig på den vanliga arbetsmarknaden. Hans liv kommer att finansieras med olika bidrag och stödformer ända fram till pensionen, som ju också är en present från skattebetalarna.

Kvar i Skellefteå finns en liten flicka som fick sitt liv krossat en sommardag när hon var på väg hem från fritids på sin nya blå cykel. En hel familj som har fått sina liv sönderslagna och aldrig blir sig själva igen. Offer för Sveriges roll som samvete och välgörenhetsinstans för hela världen.

Sverige – den humanitära stormakten som sätter sina egna medborgare längst ner på priolistan.

Var det värt det?

Var det verkligen värt det?

——————————————————————————–

Ett av de svåraste ämnen jag har arbetat med

Den hårt maskerade förundersökningen i Skellefteåfallet, som den här krönikan bygger på. Femhundratio sidors dokumentation av resultatet av Sverige totalt misslyckade migrationspolitik.

Krönikan om mordförsöket och den grova våldtäkten på nioåriga Josefin är ett av de svåraste journalistjobb jag har gjort. En 510 sidor tätskriven, hårt maskerad förundersökning, en tjock bunt papper där varje sida är smärta.

Att skriva om de allra svåraste ämnena, om liv och död och allt däremellan, är att som journalist ta på sig rollen av smärtfilter, att sila allt det onda genom sig själv och sedan försöka ge ut det i smältbar form till sina läsare. När det gäller Skellefteåfallet har det varit en veritabel pärs, både fysiskt och psykiskt, att ta sig igenom den till synes outsinliga smärtan och vanmakten, gång på gång.

Jag har arbetat som journalist sedan 1967. Under 55 år har åtskilligt passerat under mina ögon och från mina tangenter, alltifrån manuella Haldor via elektriska IBM-maskiner till datorer. Som pensionär är jag min egen redaktör, ofta i djupa överläggningar med mig själv. Vissa uppdrag som jag ger mig själv är mer intressanta än andra. Variationen är en del av jobbet.

Under allt arbete finns sedan dessa 55 år en djupt rotad pliktkänsla: det jag skriver ska ha en mening. Annars kan det lika gärna vara ogjort. Det ska vara angeläget, ur olika perspektiv. Jag skriver gärna om saker som ingen annan skriver om, till exempel sådant som fastnar i PK-filtret och inte når allmänheten. För att läsarna ska få en så sann och informativ bild som möjligt försöker jag ge kunskap, perspektiv, överblick, en helhetsbild, det som de flesta andra journalister inte bryr sig om, inte hinner eller orkar med.

Tro inte att journalister inte påverkas av det material de läser in och vad de skriver om! Förundersökningen i Skellefteåfallet är ett av de svåraste ämnen jag har arbetat med. I mer än en vecka har jag våndats varje dag till långt in på nätterna med att hantera undersökningens 510 hårt maskerade sidor; manglat sida upp och sida ner, gång på gång. Försökt samla viktiga trådar och fragment och forma dem till ett sammanhang.

Det enorma omfånget yttrar sig också fysiskt. Mitt lilla skrivbord räcker inte till. Det är pappersbuntar överallt. Köksbordet blockeras. Ryggen värker. Jag hinner inte äta.

Esmeralda, ”Lilla hjärtat”, övergavs av sina biologiska föräldrar redan på BB. Efter en dom i Kammarrätten slets hon upp ur familjehemmet och tvingades till de biologiska föräldrarna, som hon aldrig hade bott hos. De tog hennes liv.

Jag har läst och skrivit om många hemska FUP:ar och domar, till exempel handlingarna i målet om Lilla Hjärtat (Esmeralda), som föddes med drogabstinens efter mammans missbruk under graviditeten. Flickan placerades i familjehem, där hon knöt an och rotade sig, men när hon var tre år tvingades hon till sina biologiska föräldrar som hon inte kände. De hade övergett henne redan på BB för att kunna missbruka ostört.

Det slutade med Esmeraldas död. När hon dör finns i hennes kropp minst fyra olika narkotikaklassade medel. Den lilla kroppen har mängder av skador av trubbigt våld, vilket vittnar om långvarig misshandel.

Jonas Lind, numera Almqvist. Dömd för minst 22 grova våldtäkter på två små flickor.

Eller FUP:en i rättegången mot Fredrick Federleys pojkvän, pedofilen Jonas Lind, som dömts för minst 22 våldtäkter och andra grova sexuella övergrepp på två små flickor, vars mamma han levde tillsammans med. Det gjorde ont, obeskrivligt ont, att i den maskerade FUP:en ta del av de under lång tid utsatta små flickornas vittnesmål – och mamman, som ”inte märkte” någonting.

Eller mordet på Elin Krantz, 27 år, som skakade Sverige 2010. Tolv år senare skulle ett likartat mord på en svensk kvinna knappast bli en stor medieangelägenhet. Möjligen en notis i lokaltidningen, om den finns kvar. Ingenting för riksmedia. De mest högljudda medierösterna skulle bekymra sig betydligt mer för gärningsmannens väl och ve och för en fortsatt ”human” migrationspolitik än för brottsoffret. Och de skulle göra allt för att dölja att han är afrikan, som Elin Krantz’ mördare.

Jag uthärdar inte att barn far illa. Det är en av mina drivkrafter för att skriva om sådant material som förundersökningen från Skellefteå.

Nu lägger jag Skellefteåutredningen åt sidan och ägnar mig åt ett sedan länge planerat musikprogram om nationalikonen Jussi Björling.

Mitt varma tack till alla läsare som har skickat uppmuntrande hälsningar och bidrag till kopieringskostnaden för förundersökningen finns här.

Ett särskilt tack till Claes H för uppmuntran!

——————————————————————————–

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!