Åh, alla dessa män med sina fantastiska maskiner

Alla dessa män med sina fantastiska maskiner! Jag klarar mig inte utan dem.

Jag har långa, utskrivna listor med deras namn och mobilnummer. Listorna är guld. Det är nu – just NU – man ska ringa till dem och försöka övertala dem, få dem att förstå att man är en trevlig arbetsgivare som kommer att bjuda på kaffe och ge dem all tänkbar pekuniär och övrig uppskattning.

Bara de tar med sig sin kompetens och sin fantastiska maskin och kommer hit.

*Det kunde ha slutat illa när en flera ton tung gran fälldes av stormen och föll rakt över mitt hus. Men taket höll. Foto samtliga bilder: Julia Caesar.*

Tidsspannet är kort. Man får inte ringa för tidigt, medan kylan fortfarande har sin förlamande hand över allt levande. Man får inte heller ringa för sent. Då är det helt kört.

Då har anstormningen av turister och sommarboende hunnit slita åt sig all tänkbar arbetskraft. Vad de lockar med är en för mig förborgad hemlighet. Som åretruntboende står man bortvald, övergiven, bortprioriterad. Fast det borde vara tvärtom.

*Den fallna granen efterlämnade en eruptiv rotvälta.*

Stormen som knäckte jättegranen förra vintern blev startsignalen. Sedan jag äntligen fått den nertagen, bit för bit, och fått trasiga vindskivor och tegelpannor utbytta började jag betrakta min skogstomt med nya ögon. Lät fälla en jättegran som stod strax intill den fallna, för vid nästa storm var den predestinerad att vräka hela sin tyngd över mitt tak. Den logiken betalade inte försäkringsbolaget för.

Jag älskar skog. För mig har skogen alltid funnits och alltid varit viktig, att vandra eller springa i. Alla dessa solbelysta stunder med kaffetermos och ostmackor på en stubbe. Den friska doften av barrskog. Kommunikationen med trädens hemligheter. Vindens sus i trädkronorna. Golvet av mjuk mossa. Barr i håret.

Men när benen blir vingliga och svaga och balansen tryter stänger sig skogen och blir oåtkomlig. Jag kan inte längre gå i skogen. Skogsstigen är för smal och ojämn för en rollator. Om jag faller och inte kan ta mig upp, vem skulle hitta mig? I mer än 70 år har skogen varit min vän. Att inte längre ha tillgång till den är en stor förlust, en djup sorg.

Jag är glad att jag byggde min stuga på en skogstomt. Bortom min tomtgräns är skogen till synes oändlig. Tät som en vägg omsluter den mitt hus.

Efter den stormfällda granen är jag inne i en läkningsprocess. Plötsligt ser jag skogen med andra ögon. Granskande. Kisande. Ögonen fastnar på högar med grenar. Här gick en skogsmaskin fram för några år sedan och lämnade stora högar av grenar efter sig. Taniga granar med risiga kjolar av döda grenar hindrar ljuset från att nå fram. Skogen behöver röjas.

Utan att egentligen inse vad jag ger mig in på börjar jag släpa bort de fula grenarna. Några i taget. De är flera hundra. Jag slaktar hög efter hög. För varje dag kan jag kisa med ögonen och se att skogen blir vackrare, mindre skräpig.

Till min hjälp kommer duktige Alrik med motorsågen, en av alla dessa män med sina fantastiska maskiner, och – svisch! – fäller han de träd jag har märkt ut med röda plastband och sågar bort döda grenar.

*Skogsgallring – här röjs för att få luft och ljus.*

Jag fortsätter att släpa grenar. Nu blev de ännu fler. Skottkärran fylls varje dag. Det är bara min medfödda envishet som får mig att inte ge upp.

*Hundratals ihopsamlade grenar fyller skottkärran.*

Det jag innerst inne håller på med är att försöka återerövra mitt förhållande till skogen. Att röja ett litet stycke skogsmark där jag kan röra mig, med gåstavar om inte annat. Eller åtminstone ha en vacker bit skog att se på när jag inte längre kan gå.

Jag håller fast i skottkärran eller håller greppet om så många grenar i taget jag kan. Lägger dem på en stor hög som Alrik ska frakta bort med traktor. Gren- och rishögen växer sig allt högre och tär på mitt estetiska sinne. Den har sjunkit ihop under vintern men ser skräpig ut. Den är en majbrasa som aldrig kommer att brinna, för här råder extrem torka och därmed brandfara.

*Den växande rishögen tär på mitt estetiska sinnelag.*

Sådant var läget för ett år sedan. Sedan kom en vinter till, utan stormfällda granar. Det kom en vår, fast vi fick vänta länge på den när de ständiga snöovädren avlöste varandra. Trots många års erfarenhet av motsatsen kunde man nästan tro att våren aldrig skulle komma just i år.

Jag ser mig omkring med ovana, ljuskänsliga vårögon. Och nu börjar resultatet av förra årets skogsröjning synas. Ljuset och solen har fått en chans att strila fram och spela sitt ljusspel mellan träden. Tre björkar som stått inklämda och mått illa i granarnas skugga kan äntligen andas. Jag känner deras glädje.

*Nu kan ljuset strila fram och bedriva sitt ljusspel mellan träden.*

Hur många ser på skog ur en estetisk synvinkel? För de flesta är den nog mest synonym med ved och värme. Eller pengar. Vissa verkar gilla kalhyggen lika mycket som de gillar skogen, eller mer. Att vårda en skogstomt nästan som en park, ända ner till en nivå där man krattar marken, är kanske ovanligt? Det får det vara. Är man skogspedant så är man.

Nu återstår bara tre stubbar, av vilka rotvältan efter den stormfällda granen är värst. Inte ens hackspettarna är intresserade av dem längre. Än en gång måste jag tillkalla en av dessa män med sina fantastiska maskiner. Han heter Johan och har specialiserat sig på stubbfräsning. Han har med sig en illgrön, superstark (38 hästkrafter) maskin som under ansenligt buller tuggar stubbar som om de vore choklad.

*Johans stubbfräsmaskin tuggar stubbar som om de vore choklad.*

Kvar blir en finfördelad massa som bara behöver krattas ut. Snart kommer ingen att ana att det har stått en ful stubbe på platsen. Mer än myrorna, som i andanom redan gnuggar frambenen i förtjusning över alla härliga träspån som de kommer att hitta på kreativa användningsområden för.

*Som om en stubbe aldrig har stått här.*

Snart kommer ormbunkarna. Täta bestånd av Örnbräken som växer mig över huvudet och förvandlar skogen till en oframkomlig djungel. De är vackra på ett urtidsaktigt sätt.

Till er som undrar vad jag gör när jag inte uppdaterar min blogg: jag sitter på en stol på min altan och betraktar min gallrade, upprensade skog.

Jag njuter av hur vacker den är, hur behagfullt befriade granar och björkar tar sitt nya livsutrymme i anspråk.

Kanske går jag in i köket och brygger en kopp kaffe som jag tar med mig ut medan jag förundras över vilken glädjekälla en nystädad skog kan vara. Nu kan de tåliga rönnarna, snedvuxna och tilltygade av expansiva granar, räta ut sig och sträcka sina grenar mot solen.

Om någon vecka brister de ut i spröda, vita blomklasar. Om några månader kommer de att ha röda bär som lyser i skogen och älskas av fåglarna.

När jag har druckit upp kaffet tar jag sats för att tillkalla näste man med en fantastisk maskin. Han har grävskopa och ska gräva upp två invasiva syrener ned till minsta rotbit.

Tack och lov att de finns, både männen och deras maskiner.