Ladorna – jag hör deras tysta berättelser

För inte länge sedan fanns de överallt. Ladorna, de byggnader där allt från hö till köttet från höstslakten kunde förvaras. De är en viktig del av vår gamla byggtradition, vårt svenska kulturarv. Den som hade de största och mest välfyllda ladorna åtnjöt status.

 Nu förfaller de, rasar ihop, utplånas – som de sista vittnesbörden om ett jordbrukarsamhälle som i stort sett alla svenskar levde i och av. Att riva lador och andra uthus kostar pengar, så de får rasa ihop av sig själva.

I oktober 2020 sviktade spåntaket och var nära att ge upp. En lagning med korrugerad eternit gör inte saken bättre. Elledningen vittnar om att det fanns belysning i ladan – kanske var det delvis en ladugård? Foto samtliga bilder: Julia Caesar.

Jag intresserar mig för lador. Jag bryr mig om lador. Jag ser på lador med ömhet. Under min livstid har de alltid funnits och fyllt en funktion. Nu är de sedan länge onödigförklarade och försvinner långsamt bort från landskapsbilden. Sverige är ett land av övergivna och förfallna lador.

Fortsätt läsa ”Ladorna – jag hör deras tysta berättelser”

En tavlas långa väg hem

Den kan inte klassas som något annat än Hötorgskonst. Marknadsvärdet torde ligga på en 50-lapp eller högst en hundring på loppis. Men när tavlan den sista dagen i augusti 2022 kan spikas upp på min vägg är det slutet på en 22-årig resa. Efter en lång färd i flera etapper har tavlan äntligen kommit hem. Dit där den ska vara.

Tavlan har äntligen kommit hem. Signeringen är omöjlig att läsa, men tavlan målades 1933. 

Varför gav jag inte bara upp? För att jag är ovanligt envis. Och för att tavlan på något sätt bad om att få komma hem.

Hur kan en närmast värdelös tavla betyda så mycket?
Jag förstår om det är svårt för andra att förstå.

Men så här var det.

Fortsätt läsa ”En tavlas långa väg hem”