Vårt byggnadsarv sjunger för den som vill lyssna

Överallt på den svenska landsbygden står de, ödehusen i olika stadier av förfall. Häromdagen åkte jag förbi ett av dem, mitt i den glesaste glesbygd, utan möjlighet att stanna. Det var ett litet enkelt hus i höggradigt förfall.

Någonting med huset fångade mig. Jag tänkte att jag måste återvända och ta kameran med mig. 

Långt ute i den glesaste glesbygd där nästan ingen bor står huset i långt framskridet förfall. Foto samtliga bilder: Julia Caesar

Som mina läsare kanske har noterat har jag en speciell förkärlek för gamla hus. Jag tycker om dem, fascineras av dem. De är besjälade och intressanta. De talar med mig, väcker min fantasi. Gamla hus har alltid någonting att berätta. Vårt vackra svenska byggnadsarv sjunger sin historia för den som vill lyssna.

Någon har någon gång försökt skydda taket genom att lägga på en bit korrugerad plåt.

I de förfallna husen har människor bott, levt sina liv. Jag kan nästan se dem stiga fram och berätta. Om jag stannar upp och lyssnar, tänker bort ljudet från bilarna som kör förbi på vägen, kan jag höra deras röster, höra deras rop över gårdstunet.

Huset har varit bebott av människor, det kan man se på fönstren. Så stora fönster kostade man inte på i ladugårdar och uthus. Fönsterglas var dyrt.

Husets bottenvåning är murad med kalkbruk på en enkel korsvirkesstomme av trä med synliga diagonala strävor. Sannolikt byggdes det under en period då det rådde stor brist på trävirke i den här delen av Sverige. Korsvirkeshus var virkesbesparande. Kalk fanns det gott om, och ett kalkbränneri ligger bara några kilometer bort från huset.

Idag finns lämningar av åtminstone 36 gamla kalkugnar i socknen. Trots att industriella ugnar med kontinuerlig drift började byggas redan i slutet av 1800-talet fortsatte man i just den här byn att bränna kalk i små vedeldade ugnar ända fram till mitten av 1950-talet.

Trappan upp till övervåningen har lossnat, och hela övervåningen har fallit ihop.

Husets ytterdörr har fortfarande svärta kvar efter att ha tjärats, den vanligaste ytbehandlingen i den här trakten. Fönstren är tvådelade, med mittstolpe. Fönstrens storlek och att huset har en övervåning säger mig att det byggdes som bostad för människor, inte som uthus eller hus för kreatur. Fönsterglas var dyrt, sågs som lyx och skulle därför inte kostas på i onödan.

I sitt förfall blir huset en installation.

Att gamla hus får stå och förfalla runtom i Sverige är sorgligt men inte konstigt. Att riva hus och frakta bort alla rester är förknippat med stora kostnader. Tack och lov vill allt fler idag renovera och ta vara på det unika svenska byggnadsarvet, både i städerna och på landsbygden. De utför en verklig kulturgärning.

Vem byggde huset och när? Vilka har bott här, hur var deras liv? Kanske var de jordbrukare. Träden förtäljer att jorden är bördig. Den här trakten ligger långt från kusten och möjligheten att försörja sig på fiske.

Vilka bodde här? Hur var deras liv? Det får jag aldrig veta.

De okändas okända historia susar i vinden och i de lövrika trädkronorna. Snart säckar huset ihop helt och förvandlas till en hög med minnen som ingen längre kommer ihåg.

Människor glömmer, men gamla hus glömmer inte.


 

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581

Swift-BIC-kod HANDSESS

Varmt tack för din gåva!