Ingen som någonsin sett ett nyhetsprogram i SVT kan ha undgått att lägga märke till den fullständiga dominansen av kvinnor på offentliga poster i den svenska maktapparaten. Det är kvinnor, kvinnor överallt.
Som att hamna mitt i en syjunta där män är bannlysta. Eller som om en bomb har utplånat alla män från svensk jord.
Möjligen drar vi också slutsatser om ett samband mellan den höga andelen kvinnor på chefsposter och att så mycket i Sverige fungerar allt sämre.
Jämställdhet var målet när den senare omgången av kvinnorörelsen gjorde sig hörd från tidigt 1960-tal. Det vill säga lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor.
På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan vi läsa:
”Jämställdhet betyder att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Jämställdhet gäller alla områden i livet. Det politiska begreppet jämställdhet markerar jämlikhet mellan könen och att könen har samma värde.”
Under trycket från en handfull högröstade kvinnliga vänsterdebattörer, bland annat Monica Boëthius (1928-2009), fastslogs jämställdhet av Socialdemokraterna som det allt övergripande politiska målet vid en extra partikongress den 21 oktober 1967. Det målet är för länge sedan uppnått. Rätt till utbildning, nya säkra preventivmedel i början av 1960-talet och fri abort från 1975, liksom mängder av ekonomiska stödformer och rätt till insemination för ensamstående kvinnor 2016, har medfört möjligheter för kvinnor att göra egna val, oberoende av män.
Genom att avskaffa sambeskattningen 1972 gjorde regeringen Olof Palme (S) det i praktiken omöjligt för familjer att leva på en lön och tvingade på det sättet ut hundratusentals kvinnor på arbetsmarknaden. De främsta argumenten var ”jämställdhet” och ”kvinnans valfrihet”. Barns rätt att välja att ha mamma hemma talades det inte om.
Från 1960-talets krav på jämställdhet är vägen lång till det samhälle vi ser idag. Nu dominerar kvinnor överallt i samhället; i de högre utbildningarna, de är rikligt representerade på höga och mellanhöga chefsposter, och det råder en massiv överrepresentation av kvinnor i alla departement, utom försvarsdepartementet. Var och varannan generaldirektör i statliga myndigheter är kvinna. Ett kvinnovälde eller matriarkat växer fram.
I samband med den intensiva våg av våldsbrott och gängrelaterade mord som plågar Sverige får vi i nyhetsprogrammen se kvinnliga polischefer som är ”ledsna” över den våldsamma brottsutvecklingen i Sverige. De vågar inte nämna ett ord om att den uteslutande är orsakad av migrantimporten från jordens mest dysfunktionella länder – allra mest av migranternas barn, som är födda i Sverige men är mest överrepresenterade i våldsbrott av alla kategorier.
När den problematiska Malmöstadsdelen Rosengård skakas av våldsamma upplopp med stenkastning och bilbränder som drabbar både de boende och poliser förhåller sig polisen passiv. Petra Stenkula, polisområdeschef i Malmö, uttalar i SVT Aktuellt att hon är ”ledsen”.
Det är naturligtvis beklagligt att Petra Stenkula är ledsen, men en polischef förväntas inte i första hand uttrycka sig utifrån sitt privata känsloregister. Ledsenhet är möjligen intressant som replik i ett kvinnligt fikarumssnack. Som uttalande från en polischef är det direkt förkastligt. Sin privata ledsenhet får Petra Stenkula ta hand om på fritiden. Av en polischef har vi rätt att vänta oss styrka och handlingskraft.
Efter skottlossningen på puben Mulligan’s i Sandviken den 21 september (två döda, två skadade) bjöd polisen in till presskonferens i Gävle dagen därpå. Vilken överraskning: två av de tre närvarande polischeferna, Catarina Bowall och Karin Wessén, är kvinnor.
När människor mördas med kniv eller i skjutningar i stort sett varenda dag är jag knappast den enda som vill se manlig beslutsamhet, tuffa tag och manliga värderingar i beslut och praktik. Inte pjåsk, dalt och kvinnlig känslosamhet och tycka-synd-om-snyftande med kriminella individer som bryr sig mindre om människoliv än om en hamburgare på McDonalds.
Jag svär gärna i kyrkan, och jag tycker inte att kvinnor ska vara poliser i yttre tjänst
Jag svär gärna i kyrkan, och jag tycker inte att kvinnor ska vara poliser i yttre tjänst eller på chefsposter. Inte utifrån kvinnors fysiska och psykiska konstitution, och inte som Sverige ser ut idag – det land där flest människor skjuts ihjäl i hela Europa.
Såvitt jag vet finns ingen forskning som styrker några samhällsvinster med kvinnliga poliser visavi en galopperande och allt grövre våldsbrottslighet. Och det är samhällets och den stora allmänhetens behov, inte genusvetarnas och feministernas behov som ska väga tyngst.
Kvinnliga poliser kan sköta administrativa sysslor, och många kvinnliga kriminalpoliser är utmärkta förhörsledare. Om så önskas kan man inrätta speciella empatiavdelningar inom polisen som har till uppgift att förstå, trösta och dutta med mördare och våldtäktsmän. Men den kostnaden bör i så fall betalas av frivilliga bidrag och välgörenhetsorganisationer och inte belasta skattebetalarna.
Eftersom vi är olika präglar könet hos majoriteten beslutsfattare och andra i chefsställning samhället på ett avgörande sätt
Vad händer i ett samhälle där kvinnor sitter på chefsbefattningar på alla nivåer, det vill säga upp till 100 procent kvinnor? Är det jämställt? Naturligtvis inte. Jämställdhet förutsätts innebära 50 procents representation för vardera könet. Om kvinnor (eller män) representeras av betydligt mer än 50 procent är det inte jämställdhet. Eftersom vi är olika präglar könet hos majoriteten beslutsfattare och andra i chefsställning samhället på ett avgörande och ibland förgörande sätt.
Officiellt hyllar vi meritokrati i Sverige, det vill säga principen att den mest meriterade ska ha jobbet, oberoende av könstillhörighet. Det märkliga är att när vågskålen tydligt väger över i kvinnornas favör vågar ingen, eller nästan ingen, protestera. Feministerna har i årtionden piskat in tesen att jämställdhet är detsamma som ett ensidigt gynnande av kvinnor. Vilket är ett ödesdigert och i högsta grad medvetet haussat missförstånd.
Prioriteringen av kvinnor på höga poster har satt meritokratin ur spel. Om man har trosor eller kalsonger under kläderna förefaller ha utmanövrerat kompetens som merit.
I det här programmet i SD:s kanal Riks diskuterar programledaren Richard Sörman och politiske kommentatorn Dick Erixon vad som händer när Sverige präglas av kvinnliga värderingar, och dessa kvinnliga värderingar konfronteras med den våldsamma, importerade kriminalitet som plågar Sverige.
Kvinnlig känslosamhet mot uråldrig klankultur. Svensk kvinnlig empati och ”stackars liten”-tänkande mot importerat moralbefriat manligt hämndtänkande.
”Det är svårt för feminister att svälja, men det är ett historiskt och antropologiskt faktum att matriarkatet inte är ett fungerande alternativ till patriarkatet.
Det handlar inte om politik och heller inte om kultur, utan om att evolutionen har försett männen och kvinnorna med olika men kompletterande egenskaper.”
Det skrev Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, i en text om det dödsdömda matriarkatet som jag publicerade på min blogg den 23 maj.
”Feminismen leder inte till ett samhälle med ett kvinnligt och bättre regelverk. Det leder till samhällskollaps” skrev Karl-Olov Arnstberg.
Historiskt sett har inget matriarkat överlevt.
”Männen har två uppgifter: att göra kvinnorna gravida och att trygga kvinnorna, barnen och samhället mot hot, både inom samhället och mot fiender som vill anfalla. Det är därför männen förfogar över våldskapitalet” skriver Karl-Olov Arnstberg.
”De goda männen måste bekämpa samhällets dåliga män. Här hittar vi en av anledningarna till att matriarkatet inte överlever. De goda männen är desarmerade och kan inte stävja de dåliga männens våld. Det är just detta vi nu ser i Sverige.”
Den kompakta tystnaden kring det ensidiga gynnandet av kvinnor i Sverige får mig att vilja slita täcket av ugglorna som döljer sig i mossen. Vad är det som inte får sägas och varför? Varför framställs fenomenet kvinnodominans som något entydigt positivt som inte får ifrågasättas eller ens diskuteras? Varför är det tabu att diskutera gränser för kvinnlig representation i maktpositioner men inte för mäns?
Män är på grund av sitt kön belagda med munkavle. Ve den man som andas ett uns av kritik mot att kvinnor håller på att ta över samhället på alla nivåer! Han kommer att stenas och snöpas.
Kvinnor har större möjlighet att ifrågasätta obalansen och den rådande könsmaktsordningen. Som kvinna och journalist känner jag mig fri att skriva om det infekterade ämnet, men jag förutser ett antal häx-påhopp på Twitter. Att frågan uppmärksammas från en kritisk synvinkel är ingenting som vi ska förvänta oss generellt från kvinnor. Kvinnligt tänkande vilar i allmänhet hellre på en grund av bekvämt stillastående än på förändringens kamp och möda. Kämpandet överlåter kvinnorna gärna till männen.
Den feminiseringsprocess av Sverige som har pågått i mer än sex decennier och som fortfarande är tabu att ifrågasätta leder mig till en undran: är det som sker i tysthet eller under ideologiska hurrarop en kanonisering av kvinnan?
En helgonförklaring av det oantastliga könet, den heliga feministiska madonnan som inte heter Maria. Antagligen heter hon Simone (de Beauvoir) eller Monica (Boëthius) eller Eva (Moberg).
Sverige med sin faiblesse för att ständigt låta sig dras med i det som den belgiske professorn i psykologi, Mattias Desmet, kallar massformation, en form av masspsykos som får människor att omedvetet tänka likriktat och utan stöd i fakta, om vissa förutsättningar är uppfyllda. Vi har sett prov på det bland annat i det forna Sovjetväldet och andra totalitära diktaturer och senast i samband med den så kallade ”Covidpandemin” och dess sprutpropaganda. Feminism är definitivt en massformation av särskilt malign typ.
Dåvarande centerledaren Annie Lööf gav i oktober 2018 ett intressant exempel på hur hon tänker i enlighet med den feministiska massformationen när hon i SVT Skavlan konfronterades med vetenskapliga fakta om könsskillnader av Jordan Peterson, kanadensisk professor i psykologi. Hon drog ett löjets skimmer över sig själv och andra feministiskt troende genom att invända att hon ”inte tror på vetenskapen”, det vill säga den enorma mängd empiriska fakta som finns om skillnader mellan manligt respektive kvinnligt beteende och preferenser.
Om män och kvinnor får välja utbildning och arbete fritt, som i Sverige, gör könen olika val. Valen är förutsägbara och traditionella. Män väljer gärna en teknisk bana, och kvinnor väljer främst ”mjuka”, omvårdande yrken inom sjukvård, skola eller omsorg. Båda inriktningarna behövs, ingen är värd mer än den andra.
Professor Karl-Olov Arnstberg får sista ordet i den här långa texten:
”Det som nu sker är att Sveriges inte längre ”goda människor” tvingar landet att byta till ett rättssystem som klarar att hantera ”onda människor”. De inte längre fullt så goda medborgarna tvingar fram en repressiv stat.
Att svenska män har vanvårdat sitt våldskapital och inte klarar att hålla de dåliga männen stången beror till stor del på att männen anpassat sig efter kvinnliga ideal, vilket de gör för att komma åt det sexuella kapital som kvinnorna kontrollerar.
Kvinnor vill nämligen inte ha våldsamma män. De vill ha snälla män och fred på jorden – ungefär. De förstår det manliga våldets värde först när hotet är på riktigt. De vet hur ett gott samhälle ska se ut, men de vet inte hur det skapas.”
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 