Prisregn över ohederlig PK-journalistik

Nominerade till Stora Journalistpriset 2017

Den här krönikan handlar om:

  • Ett incestuöst konsensusklimat i svenska media och hur en liten klick håller varandra om ryggen.
  • Hur ohederlig, kränkande och politiskt korrekt journalistik systematiskt belönas.
  • Att datahackning, åsiktsregistrering och hemfridsbrott hos privatpersoner prisbelönas.
  • Hur Aftonbladet och Expressen anlitade den vänsterextrema och våldsbejakande Researchgruppen för att kartlägga och hänga ut privatpersoner med obekväma åsikter.
  • Hur det känns att vara förföljd och trakasserad av journalister och fotografer och veta att de vill skada dig så mycket som möjligt.
  • Hur Niklas Orrenius gör sig till offer på ett hotellrum i Barcelona, betalt av Dagens Nyheter.
  • Hur lögner publiceras, får stå oemotsagda – och belönas med journalistpriser.
  • Facit: Sverige har förlorat minst 15 år på migrationspolitikens område genom att journalister har svikit sitt professionella uppdrag och förföljt invandringskritiker istället för att allsidigt och korrekt skildra politikens konsekvenser för Sverige och svenska folket.

En fars eller en tragedi? Nomineringar och utnämningar av journalister som görs genom belöningssystem som Stora JournalistprisetGuldspadenTeskedsorden (”Tillsammans för mångfald och tolerans”) och Advokatsamfundets journalistpris kvalar in i båda kategorierna.

Eftersom merparten av den journalistik som bedrivs i Sverige bedrivs ur ett vänsterperspektiv är det inte konstigt att det påfallande ofta är en medial vänsterelit som belönas. Priserna regnar över politiskt korrekt, vänsterideologiskt styrd och ibland rent ohederlig, lögnaktig och samhällsskadlig journalistik. Ju mer allmänheten genomskådar, kritiserar och tar avstånd från förljugen och politiskt korrekt journalistik, desto mer sluter sig journalisterna samman i sina isolerade bubblor där de bara umgås med människor som tycker lika som de själva.

Belöningarna delas ut i ett syrefattigt och incestuöst klimat av samförstånd i journalisternas Ryggdunkarklubb för inbördes beundran. Den som belönas ena året sitter i juryn nästa år, och ibland byter de plats med varandra. Men det är hela tiden samma lilla klick som dunkar varandra i ryggen och slickar lite längre ner.

Den journalistik som anses värd att belöna bör ha en inneboende vänsterliberal agenda: FÖR mångkultur, massinvandring, EU, FN, genusteorier, könskvotering, HBTQ och radikalfeminism och MOT invandringskritik, svenskhet, nationalism, feminismkritik, sunt ifrågasättande och vanliga svenskars verklighet och värderingar.

Bland årets nominerade till Stora Journalistpriset  finns några duktiga journalister som Magda Gad, Dan Josefsson, Joel Dahlberg och Mikael Holmström. Men politiskt korrekt agendajournalistik som slickar makten medhårs och kraftigt kan ifrågasättas på både journalistiska och etiska grunder belönas lite för ofta för att det ska vara en slump, och årets nominerade utgör inget undantag.

Familjen Bonnier (Stora Journalistpriset) vet till exempel exakt vilken sorts journalistik de vill ösa pengar över. I juryn sitter bland annat Sydsvenskans vänsterliberala och mångkulturella kulturchef Rakel Chukri, Negra Efendic (som själv fick Stora Journalistpriset förra året) och den allestädes närvarande frilansjournalisten Jack Werner med sin lilla snobbmustasch.

Förra året ansåg sig juryn till och med tvungen att uppfinna en ny kategori, ”Årets röst”, för att kunna belöna DN-journalisten Niklas Orrenius för hans upprepade hemfridsbrott vid mitt fritidshus och uthängningen av mig i Dagens Nyheter. Hemfridsbrott hos en ensamboende bloggande ålderspensionär måste löna sig, ansåg juryn.

Niklas Orrenius, agendajournalist på Dagens Nyheter  

För mig var Orrenius definitivt ”Årets röst” när han oinbjuden stod på min altan långt ute i obygden på en ö dit han för andra gången tagit sig tillsammans med en fotograf med två flygresor i rad tvärs över Sverige och hyrbil de sista milen. De tryckte näsorna mot fönstret till rummet där jag satt och gestikulerade och skrek att jag skulle öppna dörren.

Annika Hamrud

Jag har tidigare avslöjat hans och den Expoanknutna HBTQ-aktivisten Annika Hamruds trakasserier mot mig i form av oannonserade hembesök under ett års tid i krönikan Mardrömmen.

Trakasserier som kulminerade med att Annika Hamrud röjde min identitet i ett karaktärsmord på mig i Expressen som saknar motsvarighet i svensk press och som alla andra stora media hakade på. Mitt brott: att jag skrev invandrings- och islamkritiska krönikor på den danska bloggen Snaphanen sedan 2010.

Läs ”Mardrömmen” om du vill se hur djupt i det moraliska träsket svenska journalister är kapabla att sjunka när de vädrar ett villebråd som ska tystas till varje pris.

Juryns motivering till att agendajournalisten Niklas Orrenius belönas lyder:

”För att han som outtröttlig reporter och med fulländad stilistik undersöker och dokumenterar vår tids svåraste frågor.”

Jaså?

I de nyligen offentliggjorda nomineringarna till Stora Journalistpriset är det framför allt två namn som sticker ut. Det ena är Martin Fredriksson, född 1980 och en av grundarna av Researchgruppen (före detta AFA Dokumentation), nu nominerad till pris i kategorin ”Årets förnyare”.

Det andra är Mathias Ståhle, född 1972, reporter på Eskilstuna-Kuriren, som nomineras för artikelserien ”Så styrs den svenska trollfabriken”.

Juryns motivering till nomineringen av Ståhle lyder:

”För att han med stort mod obönhörligt ger sig in i den svenska trollfabriken och med dramaturgisk precision blottlägger mekanismerna bakom hatet.”

Mathias Ståhle, Eskilstuna-Kuriren

”Blottlägger mekanismerna bakom hatet”?

Jag skulle snarare säga att Mathias Ståhle blottlägger sin egen och sina kollegers paniska skräck över att sanningar som de har mörklagt och tystat ner i decennier äntligen börjar sippra fram tack vare att vanliga människor har fått möjlighet att yttra sig via nätet.

Mathias Ståhle har tidigare i år belönats med Advokatsamfundets journalistpris  på 25 000 kronor. Då löd motiveringen:

”Mathias Ståhle har under många år utmärkt sig som skicklig och orädd grävande reporter på Eskilstuna-Kuriren. Han har gjort flera uppmärksammade kriminaljournalistiska granskningar. Ståhle har också genomlyst politisk extremism, nu senast den främlingsfientliga organisationen Granskning Sverige. Mathias Ståhles arbete karakteriseras av mod, integritet och uthållighet. Ståhle besitter därtill en imponerande förmåga att resonera och samtala även med dem han synar allra tuffast.”

Lägg särskilt märke till formuleringen ”genomlyst politisk extremism”. Jag återkommer till den senare i den här krönikan.

Martin Fredriksson, Sveriges Stasi

Martin Fredriksson ingår tillsammans med fyra andra personer i den nominerade Nyhetsbyrån Sirén. Enligt sin egen hemsida är de ”specialiserade på inhämtning, bearbetning, analys och distribution av information från offentliga källor”. 

Texten på Wikipedia, som de gissningsvis har skrivit själva, är rena reklamtexten:

”Nyhetsbyrån Siren är en svensk nyhetsbyrå som bevakar svenska myndigheter. Materialet publiceras i tidningar och andra massmedier, eller används för internt bruk inom vissa myndigheter. Siren grundades 2001.

Siren är sedan många år tillbaka den dominerande aktören inom sitt bevakningsområde. Varje dag skickar redaktionen ut 3 000 nyhetsunderlag till stora och små redaktioner, över hela landet. Sirens nyheter når i princip alla svenska aktörer inom dagspress, radio och television och är en viktig källa i svenska mediers arbete. Varannan sekund laddar en kund ner en nyhet med Siren som källa.”

Mathias Wåg, Sveriges Stasi

Martin Fredriksson har alltså ett förflutet som en av grundarna av den vänsterextrema, våldsbejakande Researchgruppen (den andra grundaren heter Mathias Wåg), som själva kallat sig ”Sveriges Stasi” på Twitter och tillsammans med Expressen belönades med Föreningen Grävande Journalisters pris Guldspaden 2014. Belöningen utgick i webbkategorin för ”en banbrytande och innovativ research som innebar ett genombrott och gav ny kunskap”.

Det banbrytande och innovativa bestod i att hacka sig in på användarkonton och få tillgång till anonyma kommentarer på bland annat sajterna Flashback, Politiskt Inkorrekt, Avpixlat, Realisten och Fria Tider. Namnen på flera användare på Flashback som hackats publicerades i Aftonbladet den 9 februari 2015.

”De som avslöjades tillhörde knappast samhällets tyngsta makthavare. En tidigare miljöpartistisk lokalpolitiker i Landskrona. En jurist som jobbade åt Sverigedemokraterna i Bryssel. Samt sex andra, icke namngivna, bland annat en läkare och en skogshuggare” skriver frilansjournalisten Ola Sandstig i en stor granskning  av Researchgruppen med rubriken ”Granskare som inte tål en granskning”, publicerad på Dagens Samhälle den 19 mars 2015, sedan Fokus tackat nej till publicering.

Ingen annan journalist hade vågat kartlägga eller kritisera Researchgruppens registrering av obekväma åsikter, av rädsla för att själv bli uthängd eller utsatt för våldsamma påhälsningar. Alla ryggdunkade och slickade aktivisterna medhårs. Jättekul och fräscht grepp att dra ner brallorna på rasisterna och hänga upp dem på den offentliga skampålen.

Känsliga uppgifter till över 100 000 konton för användare som fick sin identitet röjd resulterade i december 2013 i massuthängningar i Expressen av både politiker och privatpersoner som kallades ”näthatare” (översättning: människor som har fräckheten att hysa egna åsikter). Mängder av tragedier har utspelat sig som konsekvens av Expressens vidriga häxjakt. Sverigedemokraternas ordförande i Båstad, Mattias Philipson, 45, tog sitt liv i februari 2014 sedan han fått sin näringsverksamhet ödelagd som en konsekvens av tidningens skandaliseringskampanj mot invandringskritiker.

Många andra har drabbats av avsked från jobbet, uteslutning ur fackförbund, social utfrysning ur familj, släkt, vänkrets och grannskap, isolering och psykiska problem efter Expressens häxkampanj.

Expressens motiv till förföljelsen av oliktänkande var politiska. Det framkom under tryckfrihetsrättegången i Stockholms tingsrätt mot tidningens ansvarige utgivare Thomas Mattsson tidigare i år. Under rättegången vittnade de som genomförde kampanjen, hyenereportrarna David Baas och Christian Holmén, att uthängningarna av privatpersoner var en motkampanj från tidningen efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen 2010. Expressen kunde alltså inte acceptera ett demokratiskt valresultat. Syftet var att skrämma människor som uttryckt sig invandringskritiskt i sociala medier till tystnad.

Martin Fredriksson har vid flera tillfällen dömts för bland annat misshandel och för brott mot knivlagen. Han och Mathias Wåg, också brottsdömd, har ett förflutet som aktivister i extrema och våldsbejakande organisationer som AFA (Antifascistisk Aktion), Socialekologisk Aktion och Allt åt alla, en autonom revolutionär vänsterorganisation.

”Researchgruppen vill i dag i första hand ses som ett ”vanligt frilanskollektiv”, men i gruppens arbete ingår en kontinuerlig och ömsesidig kontakt med militanta vänsteraktivister” skriver Ola Sandstig.

Sandstig gör också en intervju med Martin Fredriksson som jag saxar en bit ur här.

”Om jag förstår rätt hade ni en otroligt stor databas med en otrolig massa e-postadresser, så hashade (en slags kryptering) ni dem och så så jämförde ni…?

MF: – Ja, vi satt och jämförde två stycken enorma material. På sidan hade vi 55 000 hashar (krypterade e-postadresser) och på andra sidan var det 200 miljoner e-postadresser som vi hashade och jämförde med. Det tog sin lilla tid.

Men då måste ni ha fått tag i hackade gamla kundregister som har legat och flutit runt på nätet för att få tag i så många e-postadresser?

MF: – Ja sånt som har legat på Flashback bland annat, det hade man ju nytta av, det var bara att ladda ner därifrån. Men det var också spamlistor som ligger ute på nätet, de var bara att ladda ner. Det viktiga var att få fram en e-postadress. Efter det kan man jobba i fem, sex steg för att se om man kan identifiera den här e-postadressen. Och även bedöma vilken säkerhet man identifiera dom med.

Det var 55 000 hashar säger du [krypterade e-postadresser från användarkonton på disqus]. Hur många kommenterar laddade ni ner?

MF: – Det rör sig om tre miljoner kommentarer från Politiskt inkorrekt, Avpixlat, Fria Tider, Realisten och säkert något annat skit. Men Politiskt inkorrekt och Avpixlat var det stora materialet.

Det är ju ett ofantligt material, och det har ni tankat ner i en databas helt enkelt då?

MF: – Ja.

Och hur många av dom här kommentarerna har ni användare till?

MF: – Jag vet inte exakt. Jag vet att jag tidigare sa att vi hade nånstans runt 6 000-7 000. Men jag vet att den siffran förmodligen har ökat, men hur mycket vet jag inte.”

Tre miljoner kommentarer fanns alltså och finns fortfarande i Researchgruppens databaser. Ett gigantiskt åsiktsregister. Om det säger Martin Fredriksson:

”Åsiktsregister hit eller dit. Jag har inte byggt upp några register med åsikter utan jag har jobbat med det här materialet helt enkelt. Om man tycker att det är åsiktsregister så får det väl det stå en fritt.”

Ola Sandstig pekar på att trots att Researchgruppens kopplingar till den autonoma vänstern varit kända har både Expressen och Aftonbladet behandlat dem som vilka frilansare om helst. Tidningarna har godkänt, hyllat och betalat för arbetsmetoderna hos ”Sveriges Stasi”.

”De har inte bara använts som källor – det brukar betraktas som oproblematiskt att använda vilka källor som helst så länge materialet är sant och relevant – utan det har handlat om långtgående avlönade samarbeten” skriver Ola Sandstig.

Researchgruppen skryter själva med sin ”övervakning av oliktänkande”.

En av dem som utsattes för oannonserat hembesök och uthängning i Expressen var den pensionerade docenten i fysikalisk kemi Jim Olsson. När han ofredades i sitt hem av Expressens reporter Jimmie Fredriksson och en fotograf bad han dem att dra åt helvete. Dessutom stämde han den ansvarige utgivaren Thomas Mattsson för grovt förtal.

Den 9 februari i år publicerar Expressen med illa dold skadeglädje den friande domen i tryckfrihetsmålet mot Thomas Mattsson. Pensionären Jim Olsson döms att betala Expressens rättegångskostnader på mer än en miljon kronor. Frikännandet av Thomas Mattsson är en kraftfull signal till media att det är riskfritt att trakassera, hänga ut och förtala invandringskritiker. Om de vågar stämma en tidning för förtal riskerar de kostnader på minst en miljon kronor.

Fritt fram att hänga ut invandringskritiker, alltså. Nu har alla pressetiska spärrar släppt. Den fortsatta händelseutvecklingen visar på intressanta tidssamband.

En vecka efter den friande domen för Expressen publicerar Eskilstuna-Kuriren Mathias Ståhles så kallade ”granskning” av medborgarinitiativet Granskning Sverige. Arbetet med artiklarna har pågått i tre månader, materialet ligger klart i Mathias Ståhles dator. Expressens tryckfrihetsseger är signalen som får Eskilstuna-Kuriren att börja publicera.

Artiklarna är yttringar av det raseri, den panik och det behov av hämnd mot medborgarjournalister som sprider sig i gammelmedia sedan vanliga medborgare blivit ett hot mot etablissemanget enbart genom att ringa för Granskning Sverige och ställa enkla frågor som PK-journalister inte vill svara på.

Gammeljournalisterna är påtagligt tagna på sängen av den maktförskjutning som pågår sedan ”vanligt folk” har kunnat börja göra sig hörda via nätet. De är störda och förbannade, sedan decennier vana vid att ha formuleringsprivilegiet.

Människor med andra åsikter än journalisterna demoniseras som ”troll”, och Granskning Sverige påstås vara en ”trollfabrik”. Det är bara svansen som fattas i den projektion av ondska som Mathias Ståhle målar upp i Eskilstuna-Kuriren.

”Ringarna är mycket ihärdiga. Ett samtal i minuten från skyddade Skype-nummer tills någon svarar. Inga sms. Inga meddelanden på telefonsvararna. Efter tre eller fyra försök byter de till ett nytt nummer, som om någon regisserade dem i förväg” klagar Mathias Ståhle.

Medborgarinitiativet Granskning Sverige utnämns i Eskilstuna-Kuriren till ”en av landets mest välorganiserade propagandacentraler för högerpopulistisk främlingsfientlighet och rent rashat”. 

Att vanliga människor ringer upp makthavare och ställer frågor – det är det som av juryn för Advokatsamfundets Journalistpris kallas att ”genomlysa politisk extremism” i deras motivering till att Mathias Ståhle får priset.

Ståhle skriver i sitt prisnominerade reportage:

”Flera andra opinionsbildare och journalister som Eskilstuna-Kuriren talat med under arbetet med detta reportage säger ungefär samma sak när vi kontaktar dem: De inspelade trollsamtalen är besvärligare än vanliga hatsamtal. De ligger kvar på nätet, länkas och sprids, och drar till sig nya hotsamtal som en magnet drar till sig järnfilspån.

Ringningarna tar tid och energi. I förlängningen leder det till att man som journalist börjar undvika vissa ämnen. Särskilt ämnet invandring, som drar till sig extra mycket hat.”

”Många av de som blivit uppringda av Granskning Sverige har ingen aning om att de intervjuats förrän de blir uthängda på nätet” skriver Mathias Ståhle. Sedan lyfter han fram Erik Johansson, en av dem som arbetar för Granskning Sverige och därför är ett skavande gruskorn i Mathias Ståhles skor.

Bland Eriks särskilt anstötliga åsikter finns den här: ”Det ska finnas ett folk och en folkgemenskap.”

Det tycker Mathias Ståhle är ”främlingsfientligt”. I Sverige alltså. I andra länder är det en självklarhet.

Så vem är då Erik Johansson på riktigt, frågar sig Mathias Ståhle och anlitar som väntat den verkliga underrättelsecentralen, tidningen Expos researchavdelning som vet besked.

”Med sannolikhet gränsande intill visshet är det en 35-årig man från en mindre stad i Mellansverige med band till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen som döljer sig bakom signaturen Erik på Granskning Sverige.”

  • Den 9 februari frias Thomas Mattsson från åtalet om grovt förtal av Jim Olsson.
  • Den 16 februari publiceras Mathias Ståhles artikel om ”trollfabriken” i Eskilstuna-Kuriren med spekulationer om Erik Johanssons identitet.
  • Den 2 mars skickar Expressens vapenbrottsdömde chefredaktör Thomas Mattsson ut sin likaledes vapenbrottsdömde reporter Diamant Salihu och en fotograf till Fabian Fjällings hem för att röja hans identitet och hänga ut honom. Fjälling hade i flera år arbetat för Granskning Sverige under pseudonymen Erik Johansson.

Försök gärna övertyga mig om att tidssambanden är en ren slump och att Eskilstuna-Kuriren och Expressen inte på något sätt har haft kontakt med varandra eller samarbetat om den gemensamma agendan att knäcka ”trollfabriken” och Fabian Fjälling.

Fjälling lät sig lika lite som Jim Olsson stillatigande korsfästas utan filmade det oannonserade hembesöket och lade ut det på youtube.

I en kommentar till nomineringen av Mathias Ståhle till Stora Journalistpriset skriver Fabian Fjälling i ett mail till mig:

”Det visar tydligt hur illa det är ställt med journalistiken i Sverige. Om de inte kan hitta någon som gjort ett bättre jobb än Ståhle när det gäller journalistik så är det bevis för att ”Stora Journalistpriset” inte har med kvaliteten på en journalists jobb att göra, utan mer med att tydligt visa vilken politisk agenda det är som skall drivas av medier i Sverige.

Om etablissemanget får hållas kommer vi snart bara ha en åsikt i Sverige. Det är riktigt skrämmande tycker jag. Vi har i praktiken ingen debatt och ingen granskning av makten i Sverige. Det är väldigt sorgligt.”

Fabian Fjälling

Jag vill ogärna undanhålla mina läsare ett sista exempel på hur Mathias Ståhles journalistik ser ut, den som nu är nominerad till Stora Journalistpriset. För att förstärka offeridentiteten hos de stackars hårt prövade agendajournalisterna i gammelmedia väljer han att göra en synnerligen devot och okritisk intervju med Niklas Orrenius, alltså en av de reportrar som ofredade mig i min bostad och sedan hängde ut mig.

Jag återger intervjun här. Mina korrigeringar och synpunkter i fetstil inom parentes.

”På hösten 2015 satt Dagens Nyheters reporter Niklas Orrenius på ett hotellrum i Barcelona och undrade vad han gjorde där.

– Vi satt där med barnen och tänkte: ‘Hur kunde det bli så här?’

Det kändes Kafkaartat och som i en maffiafilm.”

(Det är högst befogat att Niklas Orrenius ställer sig frågan ”Hur kunde det bli så här?”. Det var nämligen han själv som regisserade ”maffiafilmen” och iscensatte förföljelsen av mig genom upprepade oanmälda hembesök och uthängning i Dagens Nyheter – den tidning där jag själv arbetat i 22 år. Men här görs förövaren till offer, och det är ingen måtta på snyftet).

”Det var DN:s egen säkerhetsavdelning som rekommenderat familjen Orrenius att åka utomlands tills stormen runt dem lagt sig. Hotbilden var påtaglig. Den såg ut så här:

* En känd högerextremist hade nyligen fotograferat sig själv framför namntavlan i Niklas Orrenius trappuppgång, lagt ut dem på nätet och lovat att komma tillbaka.

* På nätterna ringdes dödshot in till familjen.

* Barnens telefonnummer publicerades i kommentarsfälten hos sajter som uppmanade till hämndattacker mot DN-reportern.

Allt detta för att Niklas Orrenius bett kvinnan bakom pseudonymen Julia Caesar – den främlingsfientliga bloggaren – om en intervju. Något som utlöste en hatstorm med främlingsfientliga undertoner mot Niklas Orrenius i sociala medier.”

(Allt detta för att NO bett mig – ”den främlingsfientliga bloggaren” – om en intervju. Nu var det ju inte bara det han gjorde. I krönikan Mardrömmen berättar jag exakt vad som hände).

”Några dagar efter besöket skrev Julia Caesar en lång bloggpost om att DN-reportern och en fotograf förföljt och trakasserat henne. Hon framställde det som om de försökt tränga sig in i hennes bostad när de i själva verket knackade på sommarstugans lilla köksfönster för att be om en intervju.”

(”när de i själva verket knackade på sommarstugans lilla köksfönster för att be om en intervju”.

Köksfönstret är inte litet, och det var inte det de knackade på. Vid båda besöken bankade Niklas Orrenius och hans fotografer våldsamt och ihållande under lång tid på min ytterdörr, skrek mitt namn högt gång på gång och att jag skulle öppna.

Ytterdörren

Vid det andra besöket steg de upp på min altan, ställde sig tätt tryckta mot ett stort fönster in mot det rum där jag satt upptagen av ett samtal på Skype, gestikulerade och skrek att jag skulle öppna dörren. Fotografen kom tillbaka gång på gång och stod och stirrade oerhört aggressivt in på mig på 2-3 meters avstånd.

Fönstret

Jag bor ensam i utpräglad glesbygd, har inga närboende grannar och blev givetvis rädd och illa berörd av de oanmälda besöken). 

”När jag träffar Niklas Orrenius ett och ett halvt år efter hatstormen är han fortfarande illa berörd av det som hände på hösten 2015. Han har nyss stigit av nattåget från Malmö för att ta sig till sin arbetsplats i Stockholm och ställer sin sjömansbag på golvet bredvid ett av kaféborden på centralstationen.

Jag besökte henne två gånger. En gång före valet 2014 och en andra gång ett drygt år senare på hösten 2015. Mer var det inte och det var ingenting jag jobbade med hela tiden. Hon satt i telefon och hade inte tid med oss den där andra gången, så jag väntade utanför. Sedan skrev jag en lapp där jag bad henne kontakta mig, vinkade genom fönstret och åkte hem, säger Niklas Orrenius.

Det var ingenting ovanligt med något av besöken, berättar han. Inte ovanligare än att man ringer på dörren hos någon man vill tala med.”

(”Mer var det inte.” Med förminskande beskrivningar som ”knackade på sommarstugans lilla köksfönster”, ”Det var ingenting ovanligt med något av besöken” och ”mer var det inte” låter Mathias Ståhle Niklas Orrenius ostört bagatellisera det han gjorde.

Det är möjligt att det inte var någonting ovanligt för Niklas Orrenius med de oanmälda hembesöken. För honom är det antagligen helt normala arbetsmetoder att använda sig av hemfridsbrott när han vill hänga ut någon.

Men för mig som ensamboende 71-årig kvinna med bräcklig hälsa och flera funktionshinder var det djupt skakande och obehagliga upplevelser av total utsatthet, trauman som jag fortfarande bär med mig och som plågar mig).

” Jag minns att hon hade klippt blomstänglar i sin trädgård den dagen. Sekatören låg kvar utanför huset. Jag la den ovanpå lappen för att den inte skulle blåsa bort. Sedan reste jag tillbaka till fastlandet.

Telefontrakasserierna mot familjen Orrenius började några dagar senare, när Julia Caesar publicerat sitt eget blogginlägg om det andra besöket. Terrorringningarna hade redan pågått en tid när Granskning Sverige ringde.”

(Jag beklagar att Niklas Orrenius har utsatts för hot och otrevliga telefonsamtal. Jag har aldrig hotat någon, aldrig uppmanat till hot och har självklart inget som helst ansvar för andra människors handlingar).

” Jag brukar alltid försöka tala med alla som ringer, även de som bara vill hota och hata. När Granskning Sverige ringde var jag jävligt skakig efter flera samtal. Jag kände igen den där lena rösten och tänkte: ’Fan! Inte han också’. Men jag ville ändå vara så ärlig att jag svarade på hans frågor, säger Niklas Orrenius.”

Här är inspelningen av det samtal som Johan Andersson från Granskning Sverige hade med Niklas Orrenius i september 2015 och som Mathias Ståhle refererar till i sin artikel.

Mathias Ståhle fortsätter:

”I det elva minuter långa ljudklippet som sedan läggs ut på nätet påstår ringaren att allt Julia Caesar skrivit i sin blogg är sant och att Niklas Orrenius ljuger. Han beskrivs som en ohederlig reporter som anlitats av vänsterextrema AFA för att tysta bloggerskan. Den lena speakerrösten i inslaget säger att Niklas Orrenius ”använt journalistiken i syfte att skönmåla och skydda våldsamma kommunistgrupper”.

Telefontrakasserierna, som alltså fortsätter samtidigt som intervjun spelas in, är enligt Granskning Sverige påhittade för att Niklas Orrenius ska kunna framställa sig själv som martyr. För så brukar vänsterextremister göra, säger speakerrösten i slutet av ljudklippet.

Anklagelserna varvas med korta klipp från telefonsamtalet som får illustrera speakerröstens anklagelser mot journalisten. Förolämpningarna och anklagelserna är inklistrade i efterhand, och dem får Niklas Orrenius aldrig bemöta. Han hade inte ens hört dem när han svarade på frågorna.

— Det händer fortfarande att folk använder deras inspelningar som angreppspunkt mot mig. ‘Här erkände du ju att du är en ohederlig journalist’. Ungefär så. Jag har inte ens orkat lyssna på det där samtalet själv. Det orkar jag inte ens nu, säger han.

Vad är det som gör det svårt att lyssna?

— Så här i efterhand minns jag den där veckan med alla samtal hem och till familjen som den värsta veckan i mitt liv. Jag vill inte gå tillbaka dit igen ens i minnet. Jag har alltid haft öppenheten som ett skydd mot hat och levt efter principen: ’Hos mig finns inga hemligheter’. Därför har jag ofta varit tillmötesgående när Avpixlat eller liknande sajter ringer. Men nu har hatarna blivit så många att det knappt gör en skillnad på marginalen att svara dem och det är väl där Granskning Sverige kommer in i bilden.

Kan du vara lika öppen i dag?

— Nej. De här människorna vill ju bara skada mig. Förut gick det att föra sådana samtal. Jag har alltid känt att jag är bra på att nå ut till olika människor och få dem att närma sig varandra. Det är det jag vill komma till när jag skriver. Men nu för tiden känns det allt oftare som om vi står på olika isflak och ropar åt varandra på avstånd. Själv känner jag mig som jag står där med en båtshake och försöker dra ett annat isflak till mig för att kunna säga något.”

Slut citat.

Stackars Niklas Orrenius! Stackars skenhelige Niklas Orrenius! Det är han som är offret, och Mathias Ståhle ger honom fria händer i hans gestaltning av offerrollen, helt utan kritiska frågor och ifrågasättande av det Orrenius säger.

Jag mailar givetvis till Mathias Ståhle och kräver ett tillrättaläggande när artikeln publicerats. Han bryr sig inte ens om att svara på mitt mail. Han tycker med andra ord att den här sortens lögnjournalistik är helt i sin ordning.

Om han hade kontaktat mig kunde jag annars ha berättat för honom att medan Niklas Orrenius och hans familj bodde på hotell i Barcelona, betalt av Dagens Nyheter, kunde jag på grund av hot inte bo kvar i min bostad. Polisen finns fem mil bort men lånar ut ett larm till mig så att jag snabbt kan nå dem. Jag packar en väska och flyttar runt och sover på olika ställen varje natt. Min trygghet är fullkomligt söndertrasad – av människor som inte tar minsta ansvar för vad de ställer till med. Det är en av de absolut värsta, mest uppslitande och traumatiska upplevelserna i mitt liv.

De journalister i gammelmedia som går till samfälld attack mot mig har en stab av människor, säkerhetsåtgärder och andra resurser bakom ryggen. Både DN och Expressen har egna jurister och säkerhetsavdelningar. Jag har ingenting. Jag måste ordna allt själv och på egen bekostnad.

Här är det lämpligt att påminna om att Mathias Ståhle ”med dramaturgisk precision blottlägger mekanismerna bakom hatet” och att Niklas Orrenius ”som outtröttlig reporter och med fulländad stilistik undersöker och dokumenterar vår tids svåraste frågor”.

I oktober 2016 tilldelas Niklas Orrenius ett stipendium på 50 000 kronor av Teskedsorden, en organisation som arbetar under parollen ”Tillsammans för mångfald och tolerans”. Styrelsemedlemmar är bland andra journalisten och yttrandefrihetsmotståndaren Lisa Bjurwald, hiphop-artisten Timbuktu och sångerskan Lill Lindfors. Orrenius får priset ”för sitt arbete med att kartlägga och synliggöra intolerans, främlingsfientlighet och politisk extremism”.

En månad senare får han Stora Journalistpriset som ”Årets röst”.

Om – lek med tanken – journalisterna hade skött sitt professionella uppdrag att allsidigt och korrekt rapportera om hur decennier av extrem invandringspolitik påverkar Sverige och svenskarna istället för att ljuga om och mörklägga politikens negativa konsekvenser, måla mångkultur och massinvandring i pastellrosa och förfölja, trakassera och hänga ut invandringskritiker och andra oliktänkande hade Sverige antagligen sett helt annorlunda ut i dag.

Som land har vi förlorat minst 15 års utveckling och åtgärder på migrationspolitikens område genom att journalisterna suttit som en stor propp och ägnat sig åt desinformation och annan samhällsskadlig verksamhet. Jämför med Danmark!

När man tar in den insikten ter sig priser och segerchampagne för sådana journalistikens dödgrävare som Niklas Orrenius, Mathias Ståhle och Martin Fredriksson direkt stötande.

 

LÄS OCKSÅ

Mattias Albinssons artikel på Nyheter I dag:

Konsten att vinna Stora journalistpriset genom att sprida falska nyheter

 

 

13 reaktioner till “Prisregn över ohederlig PK-journalistik

  1. Hej

    Vad var det då som gjorde att journalister om ni var i samma yrke inte stöttade utan jagade.

    Fick du veta det?

    En journalists främsta uppgift är ju att granska makten – så varför ville dom inte att det skulle vara så som det ska vara?

    Liked by 1 person

    1. I och med att jag inte längre arbetar inom gammelmedia utan istället verkar ideéllt inom alternativmedia ses jag av mina före detta kolleger som en ”förrädare” och blev ett legitimt villebråd för klappjakt, stigmatisering och mediedrev. Dessutom drabbas jag naturligtvis av den allmänna avsky som flertalet journalister i gammelmedia känner för alternativmedia som kallas ”hatsajter” och andra förklenande epitet.

      Journalister i gammelmedia har i allmänhet inget större intresse av att granska makten utan stryker oftast makten medhårs, oberoende av vilka politiska partier som för tillfället innehar makten.

      Liked by 1 person

      1. Det är snarare så att flertalet journalister är ivriga anhängare av den politiskt korrekta lögn- och mörkläggningsjournalistiken och driver den med frenesi.

        Varje ansvarig utgivare för varje enskilt massmedium har naturligtvis ett ansvar för den policy man driver, och resultaten av den policyn ser vi varje dag.

        Svenska Journalistförbundet och tidningen Journalisten med chefredaktören Helena Giertta är en av härförarna.
        Det finns etiska spelregler för press, radio och tv, men de används ytterligt godtyckligt, anpassat till syftet med varje enskilt reportage.

        Gilla

  2. Åter igen en mycket bra krönika.
    Har delat den på Facebook så fler än vi som läser här kan få veta vilka det är som står för de falska nyheterna i
    gammel media.
    Jag måste strö tusen rosor över Julias begåvning med att sätta de rätta orden på dessa falska apostlar.
    En av de bättre.
    Hyenereportrarna David Baas och Christian Holmén.
    David Baas står för ondskan ock jag läser numera aldrig något han skrivit.
    Det de namngivna journalisterna ännu inte förstått är att de inte längre har ensamrätt att tycka.
    När vi folket fick tillgång till nätet upphörde deras förkärlek för system som prövats av totalitära regimer och det retar dem till den milda grad så att dom tappar all sans och balans och kallar oss för troll när dom själva är de största trollen.
    Till skaran med byxorna neddragna har nu även den ”gode” Ismail Soran anslutit sig till.

    Gilla

  3. ” Sverige har förlorat minst 15 år på migrationspolitikens område genom att journalister har svikit sitt professionella uppdrag och förföljt invandringskritiker istället för att skildra politikens konsekvenser för Sverige och svenska folket.”
    Det jag ifrågasätter mest i denna krönika är 15 år…..
    empiri visar att de som beviljades UT för 15 år sedan inte kommit i arbete till mer än hälften….
    verkar som om 30 år är mer relevant…

    Gilla

      1. Joo och strax innan sades det ”. . decennier av extrem invandringspolitik . .” så vi är nog ganska överens . .
        Det som nu är intressant är att etablissemanget försöker lösa ett olösligt ”på plats” i stället för att reversera…. så troligtvis pågår nu ”lösningar” som enbart ”gör ont värre” . . . i stället för att använda en del av de medel som nu spenderas, uppåt 300 miljarder netto, på plats för att bygga upp de länder som krigats sönder mha unga friska i arbetsför ålder….. som behärskar språket…. N.B. UNHCR behöver endast 85 miljarder för alla världens flyktingar, 65 miljoner….
        Dvs i stället för att efektivt både reparera Sverige och bygga upp de länder som drabbats av krig och elände kommer vi att framgent kasta bort 100 miljarder netto årligen….
        ELLER avlöna 50-100 000 inom asylindustrin….

        Gilla

    1. Det är ju en normalstor stad varje år. Som vi ska bygga gator och avlopp dra fram vatten. Bygga ut vattenverk. Skola o dagis. Och sjukvård till. Allt dettamedskattemedel. Sen glömde jag vi ska dessutom betala deras mat o utbildning i svenska och hyror med skattemedel. Sen har dessutom företagen blivit globala och flyttat till billigare länder. Nää jag är trött på afrikanska kaffer och fantastisk arabisk mat. Vi kan inte äta ihjäl för att dom ska få jobb och starta egna företag.

      Gilla

  4. Tack Julia. Hur många tusen tystade Researchgruppen egentligen hur många äktenskap förstörde dom med sin undersökning. Hemma hosmig stod bredbandsabonnemanget på hustrun och därmed stod mejlen på henne som dom fick tag i. Det blev polisanmälning med ett par trötta poliser o åklagare som inte ledde till någonting. Jag konstaterade att den vanliga människan är rättslös och så fel det kan bli hustrun är superförsiktig skriver aldrig någonting. Blev någon gladare av att kolla fel persons ekonomi. Ska man bli prisad för det dessutom att man gör fel. Sjukt är bara förnamnet. Jag struntar i det nuförtiden jag är en fri människa och bor i ett fritt land och harrätten att skriva om mina erfarenheter av invandring sen barnsben. Det var en ganska jobbig tid med Researchgruppen med papper om polisanmälan som man inte ville att ungarna skulle se. Kändes som att Aschberg kommer att stå på utsidan av villan vilken dag som helst. Men ur lidande kommer det ut något bra tillslut det är så man får se det. Men attsitta ensam som du beskriver det är fruktansvärt. Jag lider med dig. Sen en sak till. Knäpp är du inte när en amalgam lagning har gått sönder i mun på mig så har jag känt det på en gång inte på grund av värk utan på grund av läckage. Samma när tandläkaren tog ut lagningar dålig i flera dagar efter. Doktor Julke sa åt mig en gång. På sin strama tysk svenska. Det är inte konstigt det är som att ha en kraftstation i munnen. Man kan mäta el. Serfram emot nästa krönika tack.

    Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s