Bluffjournalisterna – några skräckexempel

Redaktionen på Tysklands största och mest inflytelserika veckotidskrift, Der Spiegel, befinner sig i ”sorg och smärta” sedan tidningens stjärnreporter Claas Relotius, 33, avslöjats som en stor bluff.

Tidningens chefredaktör beskriver historien som ”en absolut bottennivå i tidningens 70-åriga historia”.

Den fyrfaldigt prisbelönade tyske journalisten Claas Relotius, nu avslöjad som bluffmakare.

Skandalen avslöjades när en av Claas Relotius’ historier verkade för bra för att vara sann. Det var den inte heller. En kollega på tidningen fattade misstankar om detaljer som Claas Relotius levererade om ett medborgargarde vid gränsen mellan Mexiko och USA. Kollegan lyckades spåra två av de angivna källorna och kunde visa att historien var påhittad. Personerna hade aldrig mött den tyske journalisten.

Den nu 33-årige Claas Relotius började skriva för Der Spiegel 2011. Redaktionen, inklusive chefredaktören Ullrich Fichtner, lät sig bländas av vad man upplevde som en ung, begåvad och stilsäker reporter.

Vissa av Relotius’ texter var korrekta, men alltför många var ”totalt uppdiktade eller förskönade med manipulerade citat och annan faktafantasi”, skriver tidningen i en lång självrannsakande text.

Av de cirka 60 reportage Claas Relotius skrivit för Der Spiegel de senaste sju åren har han erkänt att åtminstone 14 är helt eller delvis fabricerade. Reportagen har bland annat handlat om Guantanamo, kriget i Syrien och terrormilisen IS. Han har skapat citat, hittat på möten och gett sken av att ha intervjuat människor som han aldrig har träffat. Vid granskningen stämde detaljer, som ortsnamn och avstånd mellan platser. Men helheten var påhittad.

Den tyske bluffreportern hyllades och prisbelönades. Nyhetskanalen CNN utsåg honom 2014 till årets journalist. Även ansedda tidningar som Financial Times, Die Welt, Frankfurter Allgemeine och Die Zeit har nyttjat Claas Relotius’ tjänster.

Så sent som i början av december belönades han med det tyska reporterpriset för 2018. I ett reportage ”med stark närvaro” låter reportern en syrisk pojke berätta att han tror sig ha orsakat inbördeskriget på grund av ett rackartyg. Men återgivna personer, platser, händelser – alltihop fabricerades i Claas Relotius’ huvud. Reporternätverket som delar ut priset meddelar nu att de är ”förfärade och ursinniga över den kriminella energi som reportern använt för att lura dem”.

På onsdagen sparkade Der Spiegel Claas Relotius. I en lång text skriver den chockade tidningsledningen:

”Claas Relotius agerade medvetet, metodiskt och med en hög nivå kriminell energi”.

Der Spiegel ska låta en särskild kommission utreda hur reportern under så lång tid kunde slinka igenom kvalitetssäkringen. Hur kunde hans falska historier passera tidningens mycket resursstarka granskningsavdelning? Följden är att det som är varje tidnings viktigaste kapital, trovärdigheten, har skadats allvarligt.

I Der Spiegel förklarar 33-åringen lögnerna så här:

”Pressen att inte misslyckas blev större ju mer framgång jag fick.”

Han säger också att han ångrar sig och skäms.

”Jag är sjuk och behöver hjälp.”

Under sin storhetstid som bluffreporter 2015 medverkar Claas Relotius här (längst till höger) i ett program om ”berättandets konst”.

Det är relativt sällan som en verksam journalist avslöjas som bluffmakare och förlorar jobbet. Till stor del beror det på att journalistkåren kännetecknas av en mycket stark grupplojalitet, närmast en skråsammanhållning, trots inbördes revir- och karriärkonkurrens. När det gäller skyddar journalister varandra utåt och uppåt, i synnerhet i Sverige.

Vi behöver absolut inte gå utanför landets gränser för att hitta avskräckande exempel på vinklad, vilseledande och ibland rent lögnaktig journalistik. Precis som i Tyskland prisbelönas de värsta svenska desinformatörerna inom en liten medieklick som satt i system att dela ut interna priser och utmärkelser till varandra och dunka varandra i ryggen så snart tillfälle ges.

En av de absolut värsta journalistiska bedragarna i Sverige, Gellert Tamas, tilldelades i oktober Torgny Segerstedts frihetspenna. Jag skrev då att styrelsen för Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne visade att inga lögner är för grova, inget bedrägeri för anstötligt, ingen agendajournalistik på de allra svagastes bekostnad är alltför förkastlig för att prisbelönas.

Gellert Tamas bär som opinionsbildare ett mycket stort ansvar för desinformationen om ”apatiska barn”.

I ett normalt land skulle Gellert Tamas ha ställts till ansvar för bedrägeri och vilseledande av allmänheten, för spridande av förtal och för att sprida desinformation som allvarligt skadar en mycket utsatt grupp asylsökande barn som utsätts för övergrepp av sina föräldrar, läkarkåren, journalisterna och hela Myndighetssverige.

Det Gellert Tamas har gjort är att grovt missbruka sin opinionsbildande roll som journalist till att driva och sanktionera den speciella form av övergrepp på utsatta barn som begås i hundratals fall under beteckningen ”apatiska flyktingbarn”.

”Apatiskt barn” som används för utpressning – för att utverka asyl för sin familj.

Barnen utnyttjas av sina föräldrar eller andra anhöriga som verktyg för känslomässig utpressning i syfte att utverka beslut om asyl i Sverige. De drogas ner till ett apatiskt tillstånd, sondmatas under lång tid och löper allvarliga risker att få bestående fysiska och psykiska men.

Det märkliga är att den här ”epidemin” endast förekommer i Sverige, inte i något annat land. Så snart som barnen skiljs från sina föräldrar och till exempel läggs in på sjukhus, eller så snart som familjen har beviljats asyl, befrias barnet från sin påtvingade roll som gisslan för familjens asylambitioner – och tillfrisknar mirakulöst.

Psykiatern Thomas Jackson bodde i England när Gellert Tamas, svenska barnläkare och journalister kampanjade som mest högljutt om de ”apatiska barnen”. Han var en av dem som slog larm. I en intervju med Svensk web-television här nedanför säger han att det handlar om en oerhört stor sjukvårdsskandal, kanske en av de största i världen. Den ställer Sverige i en besvärlig dager internationellt.

”Man svälter barnen tills de blir så svaga att de nästan dör. Vi har barn som ligger sondmatade och i blöjor i flera år. Det rör sig om flera hundra. 80 procent är sondmatade. Några av dem kan vara köpta på mänskliga marknader och utnyttjas för att vuxna ska få asyl.”

Tidningarna skriver inte om det längre, eftersom journalisterna vet att de har gjort bort sig i den här frågan. Men övergreppen på barnen pågår fortfarande.

Niklas Orrenius, agendareporter på Dagens Nyheter, med ett elastiskt samvete.

Det finns fler exempel på svenska bluffjournalister. Många fler, men jag ska försöka begränsa mig. Agendajournalisten Niklas Orrenius, värvad från Expressen till Dagens Nyheter när Peter Wolodarski utsågs till chefredaktör 2013, håller sig flytande på sitt korkbälte i träskjournalistikens utmarker. Tack vare sin politiskt korrekta och skamlöst skenheliga journalistik befinner han sig i ett ständigt regn av priser och utmärkelser. Nyligen fick han Arguspriset i humaniora.  Priset delas ut av Kungliga Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, och prissumman är 100 000 kronor.

I motiveringen sägs att Orrenius får priset ”för ett humanistiskt präglat författarskap som kretsar kring det aktuella svenska frågekomplex som gäller migration, etnisk och religiös mångfald, yttrandefrihet, tolerans och växande högerextremism”.

Så kan man också hölja en av den totalitära mångkulturens mest hängivna vakthundar och fiender till yttrandefriheten i floskelkaskader. I Sverige belönas de duktigaste lögnarna, just för att de uppfyller maktelitens önskningar; att dölja sanningen så långt det bara går.

Det är inte alls konstigt att Niklas Orrenius får journalistpriser. Han är nämligen en lakej med fingret i luften, en som producerar exakt det som politiska och mediala makthavare vill ha – den sortens journalistik som tjänar deras syften och stärker deras agenda.

Orrenius verkar fortfarande inte ha insett hur han dinglar som en marionett i deras garn. Om han någon gång fattar hur köpt och fångad han är blir det en kraschlandning som heter duga.

2016 ansåg sig juryn för Stora Journalistpriset till och med tvungen att uppfinna en ny kategori, ”Årets röst”, för att kunna belöna Niklas Orrenius för hans upprepade hemfridsbrott vid mitt fritidshus och uthängningen av mig i Dagens Nyheter. Hemfridsbrott hos en ensamboende bloggande ålderspensionär måste löna sig, ansåg juryn.

Och jag kommer aldrig att glömma när ”Årets röst” Niklas Orrenius och en fotograf stod på min altan, stirrade in genom mitt fönster och  skrek att jag skulle öppna dörren.

Mathias Ståhle jublar över ännu ett journalistpris för framgångsrik förföljelse av oliktänkande, Guldspaden 2017.

Niklas Orrenius’ gode vän Mathias Ståhle, tidigare reporter på Eskilstuna-Kuriren, i år inköpt av Svenska Dagbladet, nominerades 2017 till Stora Journalistpriset för artikelserien ”Så styrs den svenska trollfabriken”. I Eskilstuna-Kuriren utnämndes medborgarinitiativet Granskning Sverige till ”en av landets mest välorganiserade propagandacentraler för högerpopulistisk främlingsfientlighet och rent rashat”.

Människor med andra åsikter än journalisterna demoniserades som ”troll”, och Granskning Sverige påstås vara en ”trollfabrik”.

Dessvärre snuvades Mathias Ståhle på Stora Journalistpriset men kan trösta sig med tre Guldspadar, Advokatsamfundets journalistpris 2017, Eskilstuna kommuns demokratipris 2017, Bertil Ohlin-medaljen 2015 och Sörmlands journalistpris 2013. Tidigare i år prisades han för Årets avslöjande, självklart för Den svenska trollfabriken. En riktigt smaskig karamell att suga på för de hycklare som styr svenska media.

En journalist som har hedern i behåll och som i dagens medieklimat nomineras till ett av alla dessa priser måste rimligen betrakta det som en grov förolämpning – och tacka nej.

Hör och häpna – på Svenska Dagbladet hoppas Mathias Ståhle få ägna sig åt vanligt, hederligt journalistiskt hantverk! När han värvades dit i våras sa han:

”Jag känner lite grann att jag varit på väg att sorteras in i ett fack. Den senaste tiden har jag skrivit mycket om påverkansoperationer och trollkampanjer. Och jag är bra på det och tycker det är roligt, men vill för den skull inte viga hela mitt yrkesliv åt det.”

Det som händer i svensk journalistik, och som Mathias Ståhle inte kan eller vill uttrycka, handlar inte i första hand om att han ”inte vill viga hela sitt yrkesliv åt påverkansoperationer och trollkampanjer”. Så enkelt är det inte.

Det handlar om att den konkurrens som alternativmedia utgör för stelnade, urspårade gammelmediejournalister bokstavligen tvingar in frisk luft i unkna redaktioner där gamla politiskt korrekta förhållningssätt har fastnat i väggarna. Alternativmedia tvingar dem att tänka om och försöka återuppväcka någonting som de för länge sedan begravde och hällde tre skovlar mull över: sin professionalism och yrkesheder.

Det är helt enkelt inte längre lika gångbart att okritiskt hylla mångkultur och massinvandring och mörklägga deras förödande konsekvenser, eller att begå hemfridsbrott hos invandringskritiker och hänga ut dem som rasister. Allt färre läsare/lyssnare/tittare håller till godo med desinformation, och internet har gett dem en röst.

Fredrik Önnevall, nu dömd för människosmuggling av Högsta domstolen – men får behålla jobbet och slipper betala böterna.

Till bluffjournalisterna hör definitivt också Fredrik Önnevall på SVT i Malmö. På torsdagen dömde Högsta domstolen honom, fotografen Clas Elofsson och den palestinska asylaktivisten Hanin Shakrah för människosmuggling för att de 2014 tog med sig den 15-årige syriske flyktingpojken Abed från Grekland till Sverige.

Hanin Shakrah, palestinsk asylaktivist. Nu dömd för människosmuggling i Högsta domstolen.

De tre SVT-medarbetarna gjorde sig skyldiga till människosmuggling när de i samband med inspelningen av tv-serien ”Fosterland” smugglade med sig pojken genom en rad europeiska länder, där han enligt Dublinförordningen skulle ha sökt asyl. Därmed bekände de färg: istället för att verka som journalister och objektivt skildra verkligheten blev de asylaktivister som tog ställning för illegal migration och medvetet valde att göra sig skyldiga till människosmuggling.

Den syriske pojken Abed, då 15 år, smugglades 2014 illegalt av det svenska SVT-teamet från Grekland till Sverige.

Men istället för att fastslå tingsrättens och hovrättens domar på 75 timmars samhällstjänst halverar HD i princip straffet och dömer medarbetarna till villkorlig dom och 40 dagsböter, vilket motsvarar ett straffvärde på en månads fängelse.

Trion har anfört ”humanitära skäl” för sitt handlande, och Fredrik Önnevall kommenterar domen med att han är glad över att slippa samhällstjänst och få böter istället.

”Jag känner mig stolt över att vi fattade det beslutet, stolt över att vi gjorde som vi gjorde” sa Fredrik Önnevall efter att domen meddelats.

Sjuttiofem timmars samhällstjänst hade säkert gjort aktivisterna Önnevall, Elofsson och Shakrah gott.

”SVT borde ha beslagtagit filmmaterialet, överlämnat det till polisen och bett dem inleda en förundersökning om brott. Så länge den pågick borde Önnevall och de övriga två i teamet ha stängts av från allt arbete på SVT och när fällande dom vunnit laga kraft borde alla tre ha avskedats” skriver Mats Dagerlind på Samhällsnytt.

”Så agerar en ansvarstagande publicist, och i synnerhet en som har den särställning och det public service-uppdrag som SVT har.”

Som om det inte vore tillräckligt anstötligt att den dömda trion får behålla sina jobb i den statliga skyddade verkstaden SVT meddelade SVT kort efter HD-domen att de kommer att stå för de tre journalisternas rättegångskostnader på 152 384 kronor, det vill säga vältra över kostnaderna på skattebetalarna.

Både tingsrätten och hovrätten beslutade att Fredrik Önnevall hade tillräckligt god ekonomi för att betala hela sina egna rättegångskostnader. Men nu väljer alltså SVT att betala ändå.

SVT tar hela notan – Hanna Dowling, chef för företagskommunikation på SVT.

”Jag vill hävda att SVT inte tar ställning i skuldfrågan, men att vi har ett ansvar för våra medarbetare eftersom vi sände programmet” säger Hanna Dowling, chef för företagskommunikation på SVT.

Asylaktivism i strid med svensk lag är alltså inte bara tillåten inom den public service som från första januari finansieras med skattepengar. Skatteintäkter används dessutom för att inrätta en ekonomisk skyddszon och betala böter för SVT-anställda, som i likhet med andra medborgare ska betala själva när de döms för brott.

Än så länge har vi inte sett mycket av en journalistisk omorientering som imponerar. Det är lång väg kvar att gå innan svenska journalister i allmänhet har anledning att vara stolta över sin gärning.

En omständighet får mig ändå att ibland hysa lite hopp: de har inget val. Annars kan det gå som för Claas Relotius.

 


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

18 reaktioner till “Bluffjournalisterna – några skräckexempel

  1. Motvallsblog. Ursäkta det var mest ett plump försök att vara ironisk, och det är kanske inte så lämpligt i och med att det kan missuppfattas. Men man kan nog säga att båda är lika sanna om de inte granskas.
    Extra knepigt blir det också om vissa sanningar inte får sägas eller aldrig efterfrågas.
    Om 100 år kanske någon får reda på hur det egentligen ligger till, men det är inte säkert. Tack

    Gilla

  2. En roman utger sig inte för att vara annat, men journalistiska reportage låtsas att det är rena rama sanningen trots att det handlar om hur journalisten önskar att det vore.

    Gilla

  3. Båda parter har en poäng här, det är överdrifter åt båda hållen. Men det som komplicerar det hela är att den ena sidan är sanktionerad.
    Det är min uppfattning som givetvis kan vara felaktig.

    Gilla

  4. Jag minns att Mathias Ståhle yttrade att runt 90% av allt våld kom från vänstern, ett kanske inte helt politiskt korrekt uttalande som inte heller är grund till att få utmärkelser men borde kanske vara det?

    Gilla

  5. ”Och jag kommer aldrig att glömma när ”Årets röst” Niklas Orrenius och en fotograf stod på min altan, stirrade in genom mitt fönster och skrek att jag skulle öppna dörren”.

    Egentligen borde du nog ha en livvakt Julia för att undvika framtida upprepningar, men det är väl inte så lätt att ordna, praktiskt och ekonomiskt.

    Vid nästa hembesök av Orrenius et compani kommer vederbörande ut nerför trappan och säger: ”det här är privatområde”.

    Protesterar man säger han: ”jag trodde att jag gjort mig förstådd”, går därefter fram till deras bil och öppnar först
    ena framdörren och därefter den andra.

    Därefter: ”ni har en minut på er”.

    Därefter vinkar han av dem när de kör iväg.

    Jag behöver väl inte säga vad som händer om de inte kör iväg.

    Det finns ett visst antal människor för vilka rottingen borde ha funnits kvar. Sådana som varken föräldrar eller lärare lyckades tygla och det en del av dem (relativt många?) blev journalister

    En gammal polis sa en gång: jag har lärt mig att det finns en sak som biter på folk och det är när det svider i egna skinnet. Han hade lång erfarenhet.

    Inget är så effektivt som en Charles Bronson eller en Lee Bruce mot bråkmakare.

    God Jul!

    Gilla

  6. ”Ibland får jag för mig att gammelmedierna i Sverige inte själva ser vad de håller på med.

    Jodå, de vet! Du skulle bara själv veta hur mycket som journalister vet – långt innan de läcker till andra inom skrået och vänner som inte känt till hemligheten. Journalisters kontaktnät är stort inom media, politiken, myndigheter, kändisvärlden etc. Men många ser det som en självvald plikt att inte låta vanligt folk få kännedom om deras vetskap. Fråga Julia!

    En del journalister kallar det etik. Men den etiken har inget med verklig etik att göra. Journalister är privat riktiga skvallerbyttor – inom sin grupp. Och elaka. Att slå och sparka på någon som ligger, är svag, sjuk, osäker … även inom den egna gruppen … Och de menar att det måste man tåla om man är en riktig journalist.

    Ni vet ju vad Julia fått stå ut med.

    Nej, fy (ursäkta, Julia) faen!

    Gillad av 1 person

  7. Jag brukar läsa på en tyskt blogg som igen fick rätt ord på fenomenet:
    Journalisten ljög.
    Men han har inte begått bedrägeri.
    Han levererade bara som beställt.
    Önskan efter ett utopiskt sällskap, en önskevärld, tar med sig ett större behov av bekräftelse än realiteten kan förmå att leverera. När ideologi och inte realitet är måttet.

    Gillad av 1 person

  8. Den siste uppriktige, ärlige journalisten i Sverige, värd namnet, var Ulf Nilson, som avled för en tid sedan. Avskummet som finns kvar och som också kallar sig journalister jublade. Mest Expressen…

    Gillad av 2 personer

  9. Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    Att det finns ohederliga journalister finns det ett flertal bevis på.
    Det finns också ohederliga personer i grupper där journalister är
    ledande personer som i FB-gruppen jagärhär.
    Här ett bevis på det som ett svar på Ulsans blogg rill oss.

    ”Hej. Jag är med i JagÄrHär och vill förklara en sak.

    Facebook gruppen består av 75 000 medlemmar som alla är individer. Vi har olika åsikter och olika personligheter.

    Du kan inte skriva att JagÄrHär skriver eller kommenterar för alla 75 000 är olika individer.

    Gruppens syfte är att dämpa hat och hot i kommentarsfälten.

    Testa själv med detta enkla knep. Skapa ett Trollkonto och gå in på t.ex. fria tider och skriv något snällt om invandrare. Du kommer genast få påhopp av hatare, jag lovar.

    Demokrati handlar om att ha olika åsikter. Men ska det funka så kan man inte tillåta hat och hot.

    Alla i JagÄrHär är individer som även dom kan göra fel.”

    Vet mycket väl att Julias texter är seriösa, väl underbyggda och behöver inget stöd men vill i alla fall förmedla att vi är många som kan bekräfta av egen erfarenhet att sanningen tummas det en hel del på vad det gäller information.
    Julias devis är helt underbar:
    Bara den som simmar mot strömmen når källorna.

    Gillad av 3 personer

  10. Här i Jönköping har vi Hallpressen som ljuger och filtrerar med artiklar och insändare. Vi sa upp vår prenumeration när vi insåg fakta. Bl a när det gäller SD är censuren total. Vi läser nyheterna på Nya Tider samt andra media på internet. SVT tog inte upp morden på de två unga nordiska kvinnorna i Marocko på Raport. Det trodde jag skulle vara en förstanyhet. Men inte ett ord. Kan det bero på att förövarna var islamister, månne?

    Gillad av 6 personer

  11. Clas Relotius jobbade också åt CNN vilket ställer Donald Trump i lite annan dager. Han kanske inte är en lögnaktig dåre som media beskriver honom utan mera klumpigt rättfram. För vår Julia som är elegant rättfram, med budskap som inte passar agendasättarna, hamnar hon också vid skampålen. Vad ont dessa journalister gör så kommer det inte att vara oemotsagt. Sanningens budbärare kommer att segra

    Gillad av 5 personer

  12. Ibland får jag för mig att gammelmedierna i Sverige inte själva ser vad de håller på med.
    Konstant benämns försåtligt omsorgsinvandrare som flyktingar, man bryr sig inte ens om att köra med prefixet krigs- som om ekonomiska diton ej existerade.
    Kritiker av invandringsgeschäftet har kallats alla fula namn i boken; främlingsfientliga, rasist, fascist, nazist, högerextrema och nu hörs och skrivs högerpopulist i alla program, poddar såväl som signerade texter, könikor och osignerade ledarstick.
    Meningen är förstås att det subjektiva, agendadrivna, propagandistiska skall framstå som norm, som subjektivt i allt utom det humanistiska ärendets karat och helgonliknande lyster.
    I själva verket får vi oss alltså serverade ledare även i vanliga nyhetstexter och även i etern även om det antas stå sport eller underhållning på schemat.. Sveriges MSM ägnar sig likt en gigantisk, skenande tvättmaskin åt att spinna våra medvetanden rena från verklighetens smuts. Och låter inte Annie och Janne lite som en mangel redo att klämma åt våra sinnen en sista gång utifall vi skulle tveka om blekmedlens nyttigheter?

    Gillad av 4 personer

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s