Musikaliska anteckningar 7. Mallorca. Julian Bream.

Musik: Mallorca. Barcarola, opus 202 (1890).
Kompositör: Isaac Albéniz (1860-1909).
Artist: Julian Bream.

Mallorca i november. Regnet skvalar oavbrutet, dag efter dag. Inga små försynta duggregn, nej himlen står vidöppen. Efter en lång, het och exceptionellt torr sommar avlöser skyfallen varandra. Det stormar, åskar och blir strömavbrott. Det går inte att gå ut. Jag sitter inregnad på ett iskallt hotellrum och fryser. Det som var tänkt som några dagars avbrott i svenskt novemberrusk blir tvärtom, en längtan hem till värme och vedeldade brasor.

Mallorca i november kan vara precis lika brutalt och ocharmigt som november i Sverige. Skillnaden är vilka förväntningar man har. Allting handlar om förväntningar. Sverige utger sig inte för att vara världens charmigaste plats i november. Sverige är hederligt åtminstone på det sättet. Landet står för sitt rusk, sin kyla och sin gråhet. Ingen väntar sig något annat.

Mallorca är i vanliga fall en älsklig ö, förvånansvärt oförstörd trots en genomströmning av 15 miljoner turister per år. När ön visar sina mindre tilltalande sidor återstår att fly in i musiken. Öns skönhet och älsklighet uttrycks betagande naturlyriskt i den här barcarollen,  komponerad av den 30-årige spanske tonsättaren Isaac Albéniz  och framförd av gitarristen Julian Bream – virtuosen med en spansk själ i en engelsmans kropp.

Musiken börjar med några mörka, ruvande ackord. Isaac Albéniz satt i London och skrev stycket 1890. Säkert frammanade han sina minnesbilder av ön, och kanske ville han påminna om Mallorcas dramatiska och våldsamma historia. Öns läge i Medelhavet har i flera tusen år lockat till invasioner, plundring och sjöröveri. Romarna belägrade ön från år 123 före Kristus, en belägring som pågick i mer än 500 år.

År 903 erövrade morerna, det vill säga nordafrikanska muslimer, Mallorca och ockuperade ön som en del av det muslimska kalifatet i mer än 300 år, fram till 1229. Mallorca kan ändå sägas ha klarat sig relativt lindrigt undan jämfört med det spanska fastlandet som låg under islamiskt välde, ”al-Andalus”, i nästan 800 år, från 711 till 1492.

De muslimska morernas belägring av iberiska halvön har i litteraturen genomgående framställts som ”islams guldålder” och som en lång period av fred, harmoni och tolerans mellan muslimer, kristna och judar. Först på senare år har en sannare bild trätt fram, bland annat i den spansk-amerikanske professorn Dario Fernández-Moreras bok ”The myth of the Andalusian paradise. Muslims, christians and jews under islamic rule in medieval Spain”.

Det som har kallats ”den muslimska kulturens blomstringsperiod” var i själva verket en grym och våldsam, nästan tusenårig ockupation, ett muslimskt kulturellt, ekonomiskt och religiöst förtryck och underkuvande av den kristna spanska befolkningen med de vanliga totalitära muslimska kännetecknen: sharialagar, tvångsskatten jizya, kristna kyrkor som omvandlades till moskéer och ett omfattande slaveri där muslimerna tog kristna slavar till tungt tvångsarbete och höll sig med kvinnliga sexslavar, helt i enlighet med koranen.

Till slut reste sig spanjorerna mot det muslimska förtrycket och tog sitt land tillbaka. År 1502 tvingades muslimerna att lämna Spanien eller konvertera till kristendomen. 1609-1614 drevs de återstående cirka 300 000 muslimerna systematiskt ut ur landet.

Efter de inledande mörka ackorden i Albéniz’ ”Mallorca” hör vi en skimrande pastoral tonmålning av det genuina, lantliga Mallorca sådant det gestaltade sig 1890 innan turismen hade kommit till ön, och av den lantliga frid som fortfarande kännetecknar ön om man undviker de stora turistmagneterna, som Palmabukten.

Man tröttnar inte på Mallorca. Jag har rest till ön i nästan ett halvt sekel, sedan slutet av 1960-talet, och får fortfarande samma pirr i magen när planet går in för landning på Palmas flygplats Son Sant Juan, och de gröna fälten och typiska väderkvarnarna, olivodlingarna och apelsinlundarna blir synliga från flygplansfönstret. Men nu är min kärlek till ön hårt prövad.

Tonmålaren Isaac Albéniz var ett musikaliskt underbarn. Redan som sjuåring sökte han inträde i Conservatoire de Paris men ansågs för ung. Mest känd har han blivit för en rad musikstycken tillägnade olika delar av Spanien: Spansk svit (Suite española), Spansk rapsodi (Rapsodia española) och Iberia. Han har gjort glimrande porträtt av bland annat Granada,  Sevilla,  Córdoba, Cadiz, Asturias,  Aragón och Castilla. I Granada, en lyrisk serenad, hörs tydliga influenser av moriska melodiornament med rötter i kalifatet al-Andalus.

Albéniz skrev inte ett enda stycke för gitarr. Han komponerade för sitt eget instrument, piano. Men många av hans kompositioner plockades upp och transkriberades för gitarr nästan genast efter att de skrevs och utgör sedan tidigt 1900-tal en stor del av repertoaren för klassisk gitarr. I synnerhet Granada, Sevilla, Cadiz och Asturias är ofta spelade stycken. Gitarrlegenden Andrés Segovia (1893-1987) är en av dem som flitigast har transkriberat musik av Albéniz för gitarr men också musik av andra tonsättare, bland annat Enrique Granados och Johann Sebastian Bach.

Eftersom jag är uppvuxen i ett hem med Andrés Segovia som husgud är gitarren ett instrument som står mig nära. En av de gitarrister jag gärna lyssnar på är mannen som spelar ”Mallorca”. Han heter Julian Bream och är en av de stora virtuoserna på gitarr och luta i vår tid. Född 1933 och alltså nu 84 år gammal. Isaac Albéniz skulle bli lyrisk om han hörde Bream.

Han har haft en lysande internationell karriär som gitarrist och lutenist ända till 2011 när han var ute på promenad med sin retriever Django (uppkallad efter Django Reinhardt) och slogs till marken av en grannes hund. Bream bröt båda höfterna och skadade vänster hand. Dessutom har han sedan flera år reumatoid artrit. Den karriär som inleddes när han fick sin första klassiska gitarr på elvaårsdagen är slut. Han kan inte spela offentligt längre.

”Det som retar mig är att jag vet att jag är en bättre musiker än när jag var 70 – men jag kan inte bevisa det” säger han i en intervju i The Guardian i samband med 80-årsdagen 2013.
Han tillåter sig bara några få arpeggion eller skalor per dag. Det håller både musklerna och hjärnan igång.

”De senaste tio åren i mitt liv, från 70 till 80, har varit de mest intressanta, för jag har bara gjort det jag har velat göra. Jag har valt bort allt överflödigt i mitt liv. Jag reflekterar, lyssnar på musik, läser, promenerar med Django” säger han.

Det är isande kallt på mitt hotellrum på Mallorca i november. Kylan kryper in under huden. Klädd i yllekalsonger och kofta sitter jag under täcket med datorn på knät och skriver och känner mig som Mimi i ett iskallt vindsrum i Paris i Giacomo Puccinis opera ”Bohème”. Eller som Frédéric Chopin vintern 1838-39 när han satt i det råfuktiga klostret i bergsbyn Valldemossa på västra sidan av ön och hostade i tuberkulos medan regnet vräkte ner och han skrev sitt Regndroppspreludium i dess-dur, opus 28 n:o 15.

När vi lyssnar på Martha Argerichs inspelning hör vi regndropparna falla. De slår mot taket och marken, de hamrar enträget mot sinnesfrid och tålamod. Det är ett regn som aldrig tar slut.

Jag har tidigare spelat preludiet i min podd ”I hjärtat bor musiken”,  en podd om musikens betydelse i våra liv.

Men nu räcker det inte med Chopin och Albéniz. Här behövs starkare medel för att få upp värmen. Det får bli suveräna Etta James med klassikern ”Stormy weather” från 1933, skriven av Harold Arlen och Ted Koehler, allra först sjungen av Ethel Waters på The Cotton Club i Harlem, senare skivsuccéer med Lena Horne och Billie Holiday. Men Etta James är bäst, och låten är perfekt att lyssna på när stormen viner, regnet står som spön i backen och man tycker ohejdat synd om sig själv.

Allra sist tar jag till en verklig nödutväg – Olle Jönsson och Sveriges mest hyllade dansband, Lasse Stefanz,  med ”Det regnar och regnar”. En tungt markerad rytm som dånar fram med samma känslighet som en bulldozer.

Det är ungefär så långt från Isaac Albéniz man kan komma. Men är det nödläge så är det. Det ska bli skönt att komma hem.