Musikaliska anteckningar 6. Sakartvelo Lamazo. Ucha och Gocha Abuladze.

Musik: Sakartvelo Lamazo (Vackra Georgien).  საქართველო.
Kompositör: Folklig tradition.
Artister: Ucha och Gocha Abuladze.

Scenen är ett kök i Tbilisi, Georgien. Det är en smällhet dag sommaren 2014. Kring ett väl genomfestat bord sitter bröderna Ucha, 31, (i blå t-shirt) och Gocha Abuladze, 29, (med bar överkropp närmast till höger om Ucha) och deras vänner. Mannen med gitarren heter Vaska Kezhrishvili.

På bordet står vodkaflaskor, askkoppar och tallrikar med korvar och andra matrester. Det råder ingen tvekan om att vissa mängder vodka har passerat struparna. Kanske är det morgon efter en genomfestad natt när bröderna Abuladze brister ut i lovsång till sitt fosterland; ”Sakartvelo Lamazo” (Det vackra Georgien).

Det är ett gudabenådat ögonblick då tiden liksom stannar upp och blir alldeles stilla. Gudabenådade ögonblick kan inträffa när som helst och var som helst. Det gäller bara att ta emot dem med öppna sinnen.

Mina damer och herrar, jag ger er bröderna Abuladze och ohöljd nationalistisk kärlek till fosterlandet. Luta er tillbaka och njut av den äkta passion och hängivenhet för sitt hemland som Ucha och Gocha Abuladze uttrycker – och betänk skamstraffen och PK-elitens grimaser om något motsvarande skulle utspela sig i Sverige.

Se det fantastiska samspelet mellan bröderna i sången, hur framför allt Ucha Abuladze uttrycker sig nästan lika mycket med sina händer och sitt kroppsspråk som med sin röst!

Sången är en nationalistisk lovsång till Georgien, ett land lika känt för sin dramatiska historia som för sin högtstående kultur, influerad av antikens Grekland, Romarriket, Bysantinska riket och senare av det rysk-ortodoxa Tsarryssland. Under 1000-talet blomstrade klassisk litteratur, konst, filosofi, arkitektur och forskning i Georgien. Landet är välkänt för sin rika folklore, unika traditionella musik, teater, film, poesi och konst.

Den georgiska musiktraditionen med dess speciella polyfona sångkonst är minst 1 000 år gammal. Några av de mest kända manskörerna är Ensemble Tbilisi, Ensemble Georgika, Ensemble Antjischati och Ensemble Rustavi. Den världsberömda Ensemble Tbilisi har vid flera tillfällen gett fantastiska konserter i Sverige, klädda i vackra, traditionella, manliga georgiska dräkter. Några gånger har jag haft möjlighet att avnjuta deras konserter på Södra teatern i Stockholm, och det har varit oförglömliga upplevelser.

”Sakartvelo”, som är det ursprungliga namnet på Georgien, kommer från den centrala regionen Kartli. Den tidigaste referensen finns i en översikt från 800-talet, men det var inte förrän på 1300-talet som namnet kom i allmänt bruk.

Drömmen om ett enat Georgien – Sakartvelo – har burit georgierna genom århundraden av dramatiska och uppslitande strider och splittring. På 1500-talet delades landet i tre separata kungadömen: Kartli, Kakheti och Imereti. I maj 1918, efter bolsjevikernas statskupp året innan, inkorporerades Georgien i det kommunistiska Sovjetunionen. Frigörelsen från den totalitära diktaturen Sovjet skulle dröja 72 år, ända till 14 november 1990 då Georgien utropade sig till självständig republik.

En vän skickade mig youtubeklippet med Ucha och Gocha Abuladze, och jag föll i trance. Jag kunde inte sluta lyssna. Vilken känsla! Vilken passion! Vilket starkt uttryck för kärleken till fosterlandet!

Men jag hade ingen aning om vilka sångarna var eller vad de heter, för sådana uppgifter slarvar youtube med. Nu vet jag lite mer. Ucha och Gocha Abuladze är inte vilka köksbordssångare som helst. Båda bröderna har klassisk sångutbildning och har gjort internationella operakarriärer.

Ucha, född 1983, är tenor och Gocha, född 1985, baryton. Gocha Abuladze har studerat vid musikkonservatoriet i Tbilisi och parallellt med utbildningen och senare gjort flera stora operaroller, bland annat Papageno i Mozarts ”Trollflöjten”, titelrollen i Pjotr Tjajkovskijs ”Eugene Onegin” och Figaro i ”Barberaren i Sevilla”.

Han har studerat opera i operans hemland Italien och deltagit i den spanska sopranen Montserrat Caballe’s master class, sjungit tillsammans med henne i Zaragoza, erövrat allt fler stora operaroller och vunnit ett oräkneligt antal priser i internationella sångtävlingar. Numera har han en väletablerad internationell operakarriär med Theater Magdeburg i Tyskland som bas.

Gocha har också framträtt i Sverige och sjungit rollen som Figaro i ”Barberaren i Sevilla” i Opera på Skäret (2013) i ett unikt operahus, inrymt i ett före detta virkesmagasin på ett nedlagt sågverk i Bergslagen.

Om den äldre brodern Uchas karriär är mindre känt, men tillsammans med Gocha har han utbildat sig i Italien, vid den berömda Accademia Lirica Osimo. Flera fina inspelningar med Ucha Abuladze finns på youtube. Han bor kvar i Tbilisi.
Här framträder bröderna i en duett ur Giacomo Puccinis ”La Bohème”.

”Vi började sjunga i stämmor tillsammans med vår mor när jag var två år gammal och Ucha fyra” berättar Gocha Abuladze i en intervju i Georgian Journal.

Insjungningen av ”Sakartvelo Lamazo” hemma vid köksbordet den där sommardagen 2015 blev snabbt viral på internet. Särskilt populär är den i Polen. Gocha Abuladze säger att han aldrig hade trott att inspelningen skulle få ett så entusiastiskt mottagande. Han berättar:

”Jag återvände till Georgien på sommaren efter att inte ha varit där på länge. Jag saknade mitt hemland fruktansvärt och var lycklig över att komma tillbaka. Det var en väldigt het dag. Jag var äntligen tillsammans med mina vänner och min bror. Det var ett mycket känslosamt ögonblick, för det var första gången på två år jag kunde träffa min bror och sjunga tillsammans med honom. Du kan höra alla de här känslorna i musiken. Vi sjunger på georgiska, och sången handlar om Georgiens skönhet.”

Varför tror han att inspelningen har blivit så populär?

”Den blev bra. Jag hade saknat att sjunga tillsammans med min bror så mycket att jag lade hela mitt hjärta och min själ i sången. Det är antagligen det som griper tag i lyssnarna. Våra sånger är varma, vänliga och ärliga. Därför går de rakt in i människors hjärtan.”

I en annan video sjunger Ucha och Gocha Abuladze samma sång för Uchas lilla bebisdotter, cirka tre månader gammal och tryggt sittande i pappas famn. Hon är bedårande söt i rosa klänning och en liten huvudbonad, och hon lyssnar storögd till sången, tar liksom in den med hela sitt lilla väsen.

Den lilla publiken består av fruar, vänner och påtagligt lyckliga farmor och farfar, alltså Ucha och Gocha Abuladzes föräldrar. Här är det befogat att tala om att ”öppna våra hjärtan”. Mitt hjärta slår i varje fall ut i blom när jag ser den här ljuvliga familjeinteriören.

Ännu ett smakprov på georgisk sång är den här spontana uppvisningen i konsten att imitera det georgiska blåsinstrumentet duduki. Så samstämt, så skickligt att man baxnar.

Varför berör den georgiska sången mig så djupt? Varför brister jag i gråt när jag hör den?

För att jag är tillräckligt gammal för att minnas Sverige när det var ett bra land, ett land att vara stolt över, ett land att hissa svenska flaggan och sjunga Du gamla du fria i.

När att vara svensk var bland det bästa och mest respektabla man kunde vara.

Innan vi gav bort Sverige. Innan det blev fult att vara svensk och älska sitt fosterland.

Jag gråter för att jag så innerligt saknar musik som hyllar Sverige som nation, landets skönhet, styrka och vårt fantastiska folk. Utan Jussi Björlings insjungningar av ”Sverige” och andra sånger ur vår musikskatt vore det outhärdligt.

Jag kommer att återkomma till honom i serien Musikaliska anteckningar.