En svensk skamfläck: Socialdemokraternas hemliga koncentrationsläger

Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev socialstyrelsen på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) 14 koncentrationsläger för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Flera av lägren fanns kvar och nya inrättades efter krigsslutet 1945, när socialdemokraterna hade återtagit regeringsmakten.

Uppskattningsvis omkring 3 000 personer frihetsberövades utan rättegång och utan att veta vad de anklagades för. De hölls inspärrade på obestämd tid i läger som bevakades av beväpnade vakter. Som mest satt närmare 1 500 fångar inlåsta samtidigt. Lägren har varit hemligstämplade i 50 år, och deras existens är fortfarande till stor del dold under en svart mörkläggningsfilt. De flesta av byggnaderna är rivna, spåren utplånade, och offentliga handlingar och lägerarkiv är hårt gallrade.

Tage Erlander 1945

Politiskt ansvarig för de svenska koncentrationslägren var socialminister Gustav Möller (s) (1884-1970). Högste ansvarige tjänsteman var Gustav Möllers högra hand, Tage Erlander (1901-1985), som från 37 års ålder 1938 var statssekreterare på socialdepartementet.

De svenska koncentrationslägren 1940-48

Axmar, Gästrikland (1945)

Ede, Hälsingland (1943–1948)

Florsberg, Hälsingland (1943–1948)

Hälsingmo, Hälsingland (1943–1948)

Ingels, Dalarna (1942-1946)

Kusfors, Västerbotten (1944–1945)

Långmora, Dalarna (mars 1940-1945)

Rengsjö, Hälsingland (1942–1945)

Smedsbo, Dalarna (mars 1940-1945)

Sunnerstaholm, Hälsingland (1945–1946)

Säter, Dalarna (1943–1946)

Sörbyn, Västerbotten (1944–1945)

Tjörnarp, Skåne (1945–1946)

Vägershult, Uppvidinge kommun, Kronobergs län (1942–1945)

1944 utsågs han till biträdande socialminister och 1945 till ecklesiastikminister. Året därpå skulle han komma att utses till statsminister efter Per Albin Hanssons hastiga bortgång. Uppdraget att svara för koncentrationslägren utförde han i nära samarbete med Karl Johan Höjer, tillförordnad generaldirektör för socialstyrelsen 1939-1946 och bror till en av Erlanders gamla studiekamrater.

Lägren är en skamfläck i Sveriges historia, och de ansvariga har aldrig ställts till svars. I sina memoarer, publicerade i sex volymer 1972-82, nämner Tage Erlander inte med ett enda ord sin roll som högste ansvarige tjänsteman för de slutna lägren på de 215 sidor som handlar om hans arbete under krigstiden. Han förbigår helt den centrala roll han själv hade i utformningen och driften av lägersystemet. Genom fakta som han själv förteg men som har kommit fram långt efter hans död framstår han som något helt annat än den folkkäre statsminister som berättade Värmlandshistorier i Hylands hörna 1962 och satt på sin post under en rekordlång period av 23 år.

Tage Erlander omkring 1962

I ett avsnitt av memoarerna skriver han att han ”på grund av arbetsbördan” inte hade möjlighet till ”stimulerande samvaro med de många flyktingar som vistades i Sverige”. Han påstår också att han hade ”små möjligheter att hålla kontakt” med sin partikamrat Herbert Wehner, som efter kriget blev högt uppsatt politiker i kretsen kring Willy Brandt i Västtyskland. Wehner satt under kriget internerad i Smedsbolägret i Dalarna och fängslad i fängelset i Falun, och det visste naturligtvis Erlander. Lägren i Långmora och Smedsbo är de enda han nämner i sina memoarer. De övriga tolv lägren nämns över huvud taget inte. Intrycket är att Erlander medvetet försöker mörklägga sin egen roll som högste ansvarige tjänsteman för lägren.

I dag är spåren av lägren nästan helt utplånade. När historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg letar lämningar efter Ingelslägret i en skogsglänta vid sjön Svarttjärn, mellan Ingels och Bingsjö i Dalarna, hittar de ett rostigt kokkärl i blåbärsriset. Det är det enda som finns kvar av lägret som stod här mellan 1942 och 1946. Det, och så husgrunderna. Sjön är så liten att den inte ens finns utsatt på kartan.

Tobias Berglund
Niclas Sennerteg

Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs sökande i skogen vid Svarttjärn är en del av arbetet med boken ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”, den första och såvitt känt hittills enda breda historiska och journalistiska kartläggning av lägren som har gjorts. Boken kom 2008 men fick ingen nämnvärd uppmärksamhet i media, mer än två korta inslag i lokalradion med anledning av att Niclas Sennerteg är journalist på Borås Tidning och författare till en rad historiska böcker.

Den effektiva utplåningen av alla spår av lägren märks också när jag söker information och bilder på nätet. Det finns nästan ingenting. Lämningarna av en statshemlighet är ordentligt bortsopade.

”Sekretessen fungerade. Enskilda svenskars minnen av internerna, lägren och de som drivit dem bleknade snabbt. Rösterna från de människor som direkt hade att göra med lägren har i de flesta fall tystnat” skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i bokens förord.

De två första slutna interneringslägren inrättades i Långmora utanför Långshyttan och i Smedsbo i Dalarna, i mars 1940. Beslutet hade tagits av den samlingsregering som styrde Sverige under krigsåren 1939-45. Motiveringen var den spända situation som rådde under andra världskriget. Rädslan för en tysk eller sovjetisk invasion var stor. Redan efter att Adolf Hitler utropats till rikskansler i Tyskland i januari 1933 drev den nya (från 1932) socialdemokratiska regeringen under statsminister Per Albin Hansson en långtgående eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som präglades ännu mer av eftergifter under kriget.

Men det var inte i första hand rädsla för att bli anfallen av Nazityskland som formade regeringens politik. Nazityskland planerade aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det fanns inte ens några tillgängliga militära resurser för att genomföra ett anfall. Till en början visste den svenska regeringen naturligtvis inte detta. Men i en av de eftergifter som regeringen gjorde för nazisterna beviljades de efter den tyska ockupationen av Norge i april 1940 rätten att använda teleledningar genom Sverige för sin telegramtrafik.

Arne Beurling, professor i matematik som knäckte nazisternas kryptering av telegramtrafiken

Det tyska kodade systemet dechiffrerades av den unge svenske matematikprofessorn Arne Beurling. Under nästan två år, från hösten 1940 till juni 1942, hade det svenska försvaret god information om Nazitysklands militära förhållanden och planer. Militären och regeringen visste att det inte fanns några stridsberedda tyska trupper som kunde anfalla Sverige. Det var istället näringslivets intressen och handeln med nazisterna som var den viktigaste orsaken till Sveriges neutralitetspolitik.

Om detta, och om att regeringens rädsla för ett tyskt anfall var ogrundad, skrev jag nyligen i krönikan ”Partiernas nazistiska och rasistiska rötter”

Långmora utanför Långshyttan i Dalarna, interneringsläger för politiska fångar 1940-45

De faluröda byggnaderna i det läger som inrättades på Långmora gård i södra Dalarna hade tidigare fungerat som arbetshem med plats för 50 ”försumliga familjefäder”. Nu blev de ett av de första slutna lägren för ”opålitliga utlänningar”. Långmora hade 150 platser och Smedsbo 60. Officiellt kallades lägren ”slutna förläggningar”. Socialstyrelsen ville till varje pris undvika benämningen koncentrationsläger som kunde ge obehagliga associationer. Men koncentrationsläger var i praktiken vad de var. Vem som skulle interneras avgjordes godtyckligt och nyckfullt från fall till fall. Något fastställt regelverk fanns inte.

Fångarna hölls inspärrade på obestämd tid utan rättegång eller dom och behandlades strängt. Alla läger var inhägnade, och vakthållningen sköttes av beväpnade vakter. Fångarna tvingades bära särskilda fångkläder och underkasta sig ett strikt reglemente med dagsrutiner som började med väckning och uppstigning klockan 7:15. De skickades på hårt skogs- eller vägarbete, deras pengar beslagtogs och all post censurerades.

Fängelset i Falun från 1848. Här placerades internerade fångar som disciplinbestraffning med upp till två månaders isolering

Försök till rymning och andra brott mot reglerna bestraffades hårt, först med en varning, sedan inlåsning i två månader i en cell i ett av de tre fängelser som användes för ändamålet, i Falun, Kalmar och Vänersborg. Det kallades ”tagande i förvar”. Riksdagens revisorer krävde en förlängning av maximistraffet, eftersom ”det i många fall visat sig icke hava åsyftad verkan”.

Interneringsfångar

Lägerfångarna var en blandning av helt olika kategorier människor. De fängslades inte för något de hade gjort, utan för vad de var. De var norska motståndsmän som flytt till Sverige från det ockuperade Norge, antinazister, kommunister och syndikalister som av politiska skäl hade flytt från Tyskland eller något av de andra länder som ockuperats av nazisterna, polska nationalister. Men också enstaka nazister och opolitiska personer internerades.

Under de första krigsåren behandlades flyktingar från de nazistockuperade områdena ofta mycket kallsinnigt av de svenska myndigheterna. De riskerade att interneras i något av lägren om de betraktades som tillräckligt aktiva motståndare till Adolf Hitler. Regeringens inställning var att allt som kunde tänkas irritera Hitler måste undanröjas.

Den tyske syndikalisten Fritz Benner hungerstrejkar inlåst i Långmoralägret i mars 1940

Vad var förklaringen till att regeringen ansåg det befogat att vidta en så långtgående åtgärd som att bygga interneringsläger för politiska fångar? Beslutet bör ses mot bakgrund av det politiska klimat som rådde under främst 1920- och 1930-talen, med uttalade nazistiska, rasistiska och rasbiologiska strömningar i alla stora riksdagspartier, i kombination med rädsla för Tysklands växande styrka sedan Adolf Hitler utropats till rikskansler 1933.

Då som nu utvecklades en politisk konsensus, en närmast unik enighetsnorm, i det politiska och statliga maskineriet. Enigheten handlade om att till varje pris bevara den svenska neutraliteten och eliminera risken för ett tyskt anfall på Sverige. Målet fick helga medlen. Demokratin ställdes åt sidan. Riksdagens inflytande sattes till stor del ur spel.

Per Albin Hanssons samlingsregering 1939

Efter den tyska ockupationen av grannländerna Norge och Danmark i april 1940 steg regeringens rädsla till skräck och panik. Vid den här tiden rådde dessutom i flera länder en utbredd syn på koncentrationsläger som ett bra och nyttigt verktyg i den politiska verktygslådan. Tyskland gick före och visade vägen. Där hade en socialdemokratisk regering redan 1923, alltså långt innan Hitler fick makt över landet, internerat tusentals fångar i så kallade Schutzhaft (skyddshäkten).

”Flera av de åtgärder som vidtogs under andra världskriget innebar mycket stora inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter” skriver författarna.

Karl Molin, professor emeritus i historia vid Stockholms universitet, har sammanfattat det så här:

”I sin rädsla att dö var den svenska demokratin mycket nära att begå självmord.”

Som vanligt tillsattes en statlig utredning i frågan om att inrätta statliga koncentrationsläger. Den rekommenderade att regeringen själv skulle kunna bestämma i flyktingfrågor om det gällde ”hänsyn till rikets säkerhet” eller på annat sätt låg ”i statens intresse”. Suspekta flyktingar som inte kunde avvisas till sina ockuperade hemländer av humanitära skäl skulle kunna sättas i fängsligt förvar. Utredningen hade undersökt hur det såg ut i andra länder och landade i slutsatsen att det kunde ”bli nödvändigt” att internera flyktingar i läger.

Det blev också riksdagens beslut i den nya utlänningslag som trädde i kraft den 1 januari 1938. Lagen gav regeringen carte blanche att besluta om internering utan föregående rättegång. Samtidigt inrättades utlänningsnämnden, som bestod av tre ledamöter tillsatta av regeringen, och var en viktig instans när beslut togs om vilka enskilda utlänningar som skulle spärras in.

Lägrens viktigaste funktion var, precis som med alla former av frihetsberövande, att avskräcka och isolera. De placerades i glest befolkade skogs- och jordbruksbygder med minimala möjligheter för fångarna att ta sig därifrån. Socialstyrelsen ville dessutom undvika att allmänheten och media fick kännedom om lägren och att det skulle uppstå debatt om deras existens.

I den så kallade Tillsynskungörelsen, daterad den 1 september 1939, samma dag som nazisterna invaderade Polen, beslutade regeringen att införa ”särskild tillsyn över utlänningar”. Ett halvår senare, den 25 februari 1940, tog man nästa steg och beslutade om möjlighet att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, det vill säga utan rättegång låsa in dem i särskilda läger. Bara en månad senare var lägren i Långmora och Smedsbo igång.

Gustav Möller (1884-1970), socialminister och ansvarig politiker för de svenska koncentrationslägren

Det har inte gått att fastställa exakt från vem eller varifrån initiativet kom, men högste ansvarige politiker för lägerverksamheten blev Gustav Möller (s), en av veteranerna inom arbetarrörelsen som i egenskap av socialminister och ansvarig för flyktingpolitiken hade drivit en ytterst restriktiv linje under hela 1930-talet. Tyska judar som flydde Hitlerregimen kunde enligt svensk lag inte åberopa några politiska asylskäl för att få stanna i Sverige.

För att förankra lagar och regler brukade Möller göra som socialdemokrater brukar göra – använda sig av ett omfattande och ofta informellt kontaktnät inom framför allt arbetarekommunerna och fackföreningsrörelsen. Kontakterna kom till nytta också när det gällde att förankra de nya lägren.

Eftersom de utländska flyktingarna ansågs utgöra en säkerhetspolitisk fråga var flera andra statsråd engagerade i besluten: försvarsminister Per Edvin Sköld, utrikesminister Christian Günther, som var en opolitisk före detta diplomat, och statsministern själv, Per Albin Hansson.

Inom regeringen utgjorde de en hård kärna som gick i spetsen för långtgående eftergifter mot Nazityskland. Bland annat genomdrev de den så kallade permittenttrafiken, som under kriget fraktade två miljoner tyska nazistsoldater och mängder av krigsmateriel på svenska järnvägar till och från det ockuperade Norge. Denna invasion av fientlig makt förelades aldrig riksdagen. Den hårt styrda presspolitiken, som i praktiken kontrollerades av tyska ambassaden, var ytterligare en eftergift åt nazisterna.

Det var socialstyrelsen som beslutade om internering efter att ha rådgjort med utlänningsnämnden. Länsstyrelserna svarade för den praktiska verkställigheten. Rättsosäkerheten var total. Den som internerades fick aldrig veta orsaken, och ingen rättslig prövning gjordes. Varken interneringsbeslut eller omprövningsbeslut kunde överklagas.

En kader av ämbetsmän som skulle ansvara för de slutna lägren växte fram och gav sysselsättning. I juli 1940 arbetade 118 tjänstemän med utlännings- och flyktingfrågor på socialstyrelsens utlänningsbyrå, och de ökade efterhand till flera hundra. Den första juli 1945 var 548 personer anställda hos utlänningskommissionen. Till utlänningsbyrån överfördes också polisbyrån, och större delen av makten över utlänningsfrågorna samlades på ett ställe.

Omstridd avdelningschef för polisbyrån och senare utlänningsbyrån var Robert Paulson (1886-1961), en man utan polisutbildning men med militär bakgrund som gjorde sig känd för en mycket hård attityd mot antinazister, kommunister och judar.

När en dansk pressfotograf och motståndsman som flytt över Öresund 1943 hade hållit ett tal inför andra danska krigsflyktingar och kritiserat förhållandena på ett mottagningsläger i Osby antecknade Paulson på mannens akt:

”Har han hållit bifogade föredrag bör han interneras.”

Robert Paulsons bana som högt uppsatt tjänsteman på socialstyrelsens utlänningskommission skulle sluta i den största spionskandalen i Sverige under andra världskriget. Hans gode vän John Alexander Lönnegren (1878-1949) misstänktes för spioneri redan 1940. Han var doktor i juridik, affärsman, mångsysslare och före detta journalist på Svenska Dagbladet, där han hade varit korrespondent i London och Berlin, och på Aftonbladet, där han haft en chefstjänst 1916-1919.

Spionen John Lönnegren (1878-1949), fotograferad den 4 september 1944.
Tre månader senare gjordes den hemliga avlyssning som avslöjade den största svenska spionskandalen under andra världskriget

Genom avlyssning med dolda mikrofoner hemma hos Lönnegren i december 1944 avslöjades både Lönnegren och Paulson som spioner för Nazityskland. Paulson hade varit Lönnegrens främsta informationskälla inifrån socialstyrelsen och hade lämnat ut mängder av känslig information om internerade utländska flyktingar och amerikansk, brittisk och sovjetisk legationspersonal i Sverige.

”Han anhölls och dömdes för att ha försett den nazityska underrättelseorganisationen Abwehr med namnen på 538 flyktingar i Sverige. Abwehr skickade namnen vidare till Gestapo. Att fängsla eller rent av döda anhöriga till flyktingar var ett effektivt sätt för nazistregimen att försöka stoppa fler avhopp” rapporterar den nystartade tidningen Expressen den 8 januari 1945.

Både Lönnegren och Paulson dömdes för spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. Under rättegången erkände Lönnegren allt, men Paulson nekade kategoriskt till anklagelserna. Lönnegren dömdes till två års straffarbete, Paulson till ett år och tio månader – men överklagade ända upp till högsta domstolen och lyckades få sitt straff sänkt till ett år.

Varje läger hade en föreståndare som tillsattes på politiska grunder. Exakt hur rekryteringen gick till är höljt i dunkel. I socialstyrelsens arkiv finns bara uppgifter om personer vilkas namn börjar på A till och med S. Övriga är utrensade.

Huvudbyggnaden i lägret i Smedsbo i södra Dalarna

Till chef för lägret i Smedsbo utsågs Gustaf Uhr, tidigare lärare vid socialdemokraternas folkhögskola och ideologiska plantskola i Brunnsvik i Dalarna. Sannolikt på grund av sina goda kontakter med ledande socialdemokrater och för att han ansågs ideologiskt pålitlig fick han också ett övergripande ansvar för både Långmora och Smedsbo.

Gustaf Uhr drev lägren med hård regim och krävde förlängda fängelsevistelser för internerna. Internerna klagade på behandlingen. I oktober 1940 meddelar Uhr socialstyrelsen att han köpt 200 skott till två 7,65 millimeters Mauserpistoler (vars magasin bara rymde nio skott), sannolikt hans och den biträdande lägerchefens tjänstevapen.

Till lägerchef i Långmora utsågs den tidigare chefen för arbetshemmet på samma plats, Simon B. Svensson. Han hade svårt att hantera den nya sortens interner sedan Långmora förvandlats från arbetshem till koncentrationsläger. Efter bara några månader som lägerchef orkade han inte längre.

Han efterträddes av Uppsalaakademikern Bengt Söderberg som styrde anstalten ganska milt och gav internerna möjligheter att ordna egna aktiviteter för att fördriva tiden. De kunde organisera föredrag, språkundervisning och idrottsaktiviteter. Det tolererades inte av socialstyrelsen. Söderbergs ”milda metoder” fick hård kritik efter inspektioner av både utlänningsbyrån och riksdagens revisorer 1941. Tage Erlander blev irriterad över kritiken och uppmanade i ett brev utlänningsbyrån att ”skyndsamt” vidta nödvändiga åtgärder. Riksdagsrevisorernas rapport beseglade Bengt Söderbergs bana som chef för Långmora. I december 1941 avskedades han från sin tjänst.

Det var alltså Tage Erlander personligen som såg till att Söderberg avskedades för att han inte var tillräckligt hård mot fångarna.

Ingenting tyder på att Tage Erlander någonsin anfäktades av samvetskval över sin framträdande roll i lägerverksamheten på 1940-talet. Däremot gjorde han allt för att dölja den. Enligt historikern Dick Harrisons drygt 800 sidors biografi om Erlander, recenserad av Pär Fagerström, är det folkpartiledaren Bertil Ohlin som tycks ta mest utrymme i Erlanders dagböcker år efter år. Erlander tar sig rätten att utslunga en moralisk förkastelsedom över sin politiske motståndare och kallar honom ”en moralisk slusk”:

”Hur kan en människa utvecklas till en moralisk slusk som Bertil Ohlin”… ”en eländig, fullständigt principlös konjunkturryttare”… ”småaktig, saknar varje spår av generositet”.

Gustaf Uhrs dödsfallsnotis från 1975. Inte ett ord nämns om hans tid som fruktad lägerföreståndare

Av Gustaf Uhr, Bengt Söderberg, Roland Paulson och andra personer som var involverade i lägerverksamheten finner jag nästan ingenting på nätet. Både bild- och textarkiv är effektivt tvättade. Enligt en dödsfallsnotis efter Gustaf Uhrs bortgång 1975 var han 1929-1948 lärare vid Brunnsviks folkhögskola. Det står inte ett ord om att han under 1940-talet var en fruktad föreståndare med övergripande ansvar för både Långmora- och Smedsbolägren.

Mot slutet av kriget ökade antalet tyska desertörer som flydde till Sverige och internerades i läger. Det hårdaste av lägren låg i Rengsjö utanför Bollnäs, kringgärdades av ett 2,1 meter högt taggtrådsstängsel och patrullerades av sju uniformerade och beväpnade vaktkonstaplar. Här placerades ”observationsfall” från Norge och Danmark som inte kunde avvisas eftersom deras hemländer var ockuperade av nazisterna. Internerna sattes i hårt kroppsarbete, bland annat stenbrytning.

Efter en rymning 1944 infördes nattliga visitationer. En gång i timmen lyste vakterna antingen internerna i ögonen med ficklampor, eller också tändes belysningen i hela logementet. Internerna övervakades också när de åt. Som bestraffning utmättes bland annat minskade matransoner ner till miniminivå. För att förhindra relationer mellan interner och kökspersonal rådde förbud att besöka köket och samtalsförbud med kökspersonalen, som utgjordes av kvinnor.

Många av de norska krigsflyktingar som hamnade i Rengsjö hade anmält sig hos polisen direkt efter ankomsten till Sverige. Efter att i flera år ha utsatts för grymheter av den nazistiska ockupationsmakten hade de flytt till Sverige i hopp om en fristad. Men här fick de ett helt annat mottagande än de antagligen hade väntat sig av det neutrala broderlandet. De blev omedelbart inspärrade.

En av de norska internerna var den 47-årige tapetseraren Harald Stenserud-Johansen. Han hade i augusti 1944 flytt undan nazisterna i sitt hemland, sattes omedelbart i fängelset i Örebro och skickades en månad senare till lägret i Rengsjö. Han och övriga interner upplevde fängslandet som oerhört orättvist eftersom de behandlades som kriminella, inte som politiska flyktingar, och aldrig fick någon möjlighet att visa att de kunde uppträda ”hyggligt och ordentligt”. Internering bakom taggtråd och att inte veta någonting om en eventuell frigivning gjorde många fångar deprimerade, och flera försökte begå självmord.

En dag i november 1944 hade stämningen i Rengsjölägret nått kokpunkten. Alla interner utom två bröt sig ut när lägerporten öppnades på morgonen och började marschera mot Bollnäs för att protestera hos myndigheterna mot den omänskliga behandlingen i lägret. De hade bara hunnit fyra kilometer när de möttes av landsfiskalen och nio polismän som efter förhandlingar och löfte om en utredning av behandlingen i lägret fick dem att vända tillbaka.

Lägret utgjordes av några baracker, utslängda på en åker i Rengsjö. I dag finns inga spår kvar av anläggningen.

Lägerverksamheten fortsatte även efter krigsslutet 1945, och två nya läger byggdes, därav ett för kvinnor. Det sista lägret avvecklades inte förrän 1948.

Kvinnor som haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer utgjorde ett problem, ansåg regeringen, liksom arbetsovilliga och lösaktiga kvinnor. För de här kategorierna inrättade socialstyrelsen ett läger i Tjörnarp i Skåne, som även det var inhägnat av ett två meter högt taggtrådsstängsel. Skälen till att kvinnorna internerades var diffusa och godtyckliga, och blandningen av kvinnor med vitt skilda bakgrunder bäddade för svåra konflikter.

I Tjörnarpslägret blandades kvinnor som hade goda skäl att hata varandra; överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor, och norska kvinnor som haft förhållanden med soldater i de tyska ockupationsstyrkorna och hade flytt till Sverige i samband med Tysklands kapitulation 1945.

Ortsbefolkningen var förbjuden att komma i närheten av kvinnolägret. Det avvecklades efter bara ett år – inte för att myndigheterna plötsligt ifrågasatte det lämpliga i att spärra in kvinnor i läger av moraliska skäl, utan på grund av den lockelse som de kvinnliga internerna ansågs utgöra för Tjörnarps manliga befolkning. Kvinnorna i Tjörnarp menade att lägret var ”ett hot mot deras äktenskap” och lyckades få kyrkoherden i församlingen att skriva till utlänningskommissionen för att få lägret avvecklat eller flyttat. Oron för den äktenskapliga lyckan i Tjörnarp tog skruv. Lägret stängdes den 27 juni 1946 med bara en dags varsel.

På sin blogg skriver Niclas Sennerteg om ett dokument som påträffades 1945 av Röda armén i ruinerna av Gestapohögkvarteret i Berlin och är daterat den 13 december 1940. Förmodligen innehåller det något av den första informationen som den nazistiska underrättelseapparaten fick om lägret i Långmora. Så här lyder ett utdrag i översättning:

”Jag har kunnat få reda på att ett koncentrationsläger Långmora har inrättats cirka 100 km från Stockholm, 5 km från orten Langhytta /sic/. I detta läger är ungefär 60 tyska kommunister och till vänster stående socialdemokrater internerade. Ledare för detta läger är en dr Söderberg. Hans medhjälpare är en före detta polis Svensson. Den sistnämnde var till för ungefär två månader sedan ledare för detta läger. Han har emellertid infört en mycket sträng regim, vilket blev känt i riksdagen, och på begäran av partierna till vänster blev Svensson avsatt och dr Söderberg utnämnd till ledare. Dr Söderberg är lojalt vänstersinnad. Regimen under honom lär vara ganska lätt. Fångarna har möjlighet att ta emot bekanta och familjemedlemmar och även lämna lägret på viss tid.”

Dokumentet återfinns i Centrala statliga specialarkivet i Moskva, fond 458, arkivkatalog 9, dossier 268. Det är ett av de dokument som har digitaliserats inom ramarna för det tysk-ryska samarbetsprojektet ”Geheim! Russisch-Deutsches Projekt zur Digitalisierung deutscher Dokumente in den Archiven der russischen Föderation (germandocsinrussia.org)”.

Niclas Sennerteg skriver:

”Gestapotjänstemännen själva kallar alltså Långmoralägret för ett ”Konzentrationslager”, även om förhållandena i ett svenskt dito naturligtvis inte var jämförbara med de som rådde i nazisternas läger.”

Ju mer som kommer fram om socialdemokraternas smutsiga historia, desto fler blir lössen i den röda fanan. Om statsminister Stefan Löfvens bildningsiver oväntat skulle komma att utsträcka sig till att ta del av den information som finns om de socialdemokratiska koncentrationslägren kan vi kanske vänta oss att han i fortsättningen iakttar viss återhållsamhet med att beskylla andra partier för att ha ”nazistiska rötter”.

Men jag tvivlar.

Litteratur:

Tobias Berglund och Niclas Sennerteg: Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga. (Natur&Kultur 2008). Finns på nätantikvariat.

Klas Åmark: Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. (Albert Bonniers förlag 2011.)

6 reaktioner till “En svensk skamfläck: Socialdemokraternas hemliga koncentrationsläger

  1. Mycket läsvärt. Jag kan bara inte förstå att vår socialdemokratiske statsminister inte tycks inte ha en susning om dessa koncentrationsläger. Stefan låtsas att sossarna alltid varit de ”goda” för att lura de godtrogna väljarna.
    Om SD har rötter i nazism, vad har då inte sossarna ?

    Gilla

  2. Med anledning av Finland 100år … granska gärna Sveriges handlingar under första världskriget … och under mellankrigsperioden … hur kommunisternas revolution i Ryssland finansierades med Sverige som mellanhand … hur Lenin fick resa fritt genom Sverige … hur tyskvänliga fascister fick härja fritt i Finland och Baltikum … hur … hur … mycket ”smuts” …

    Gilla

  3. ”Maten är det enda som är bra säger internerade i Vägershult”

    Flyktingar som misskötte sig hamnade i särskilda disciplinläger som Vägershult,där sattes de i grovarbete.
    Från september internerades istället tyska desertörer i Vägershult.Framtills lägret avvecklades den 10 september 1945 internerades 350 desertörer från den tyska krigsmakten.

    1944 ska tyska desertörer ha byggt vägen mellan Lenhovda och Kosta.
    Desertörerna kom från olika länder och det fanns starka motsättningar bland bland annat estniska officerare och tyska internerade.

    Gilla

  4. Tack Julia. Nu har man fått lite mera skolning på äldre dar som jag inte hade en aning om. Bilden av det fantastiska Sverige förändrades ganska mycket. Tror inte Löfven bör kalla SD för nazister. Jag förstod nästan det här det kan inte bara ha slutat med våra stora inrättningar som Beckomberga och Sundby i Strängnäs där jag har jobbat med pannorna och fantiserat hur livet var där. Tack Julia.

    Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s