Musikaliska anteckningar 10. Nha Codé. Simentera.

Musik: Nha Codé.
Kompositör: Pedro Cardoso.
Artister: Simentera (1995).

I mörka kalla december kan man antingen rikta all sin energi och alla sina förväntningar mot den förestående julen, låta sig uppslukas av den och låta den, eller åtminstone förväntningarna, kompensera för allt annat. Eller också kan man vända mörkret ryggen och ta sin tillflykt till musik som har solen och värmen inbyggd i sig.

Den här sången från Kap Verde, den lilla samlingen av vulkanöar utslängda i Atlanten vid Afrikas västkust, hittade jag av en slump på youtube för ganska länge sedan. Sedan dess har jag lyssnat på den många gånger och varje gång fått en dos vaccin mot kyla och mörker.

Mina damer och herrar, jag ger er ”Nha Codé” med gruppen Simentera från Kap Verde, från deras första album ”Raiz”,  utgivet 1995 på skivbolaget Lusafrica. Blunda och njut, slappna av från julstressen, tomtarna och glöggen och låt er översköljas av solsken och värme, dessutom beledsagat av bilder på ett naturligt och vackert samspel mellan män och kvinnor långt innan feminismen lyckades förstöra allt sådant.

De vackra filmbilderna är tagna ur den prisbelönta portugisiska journalisten och dokumentärfilmaren Sofia Leites dokumentär ”Noticias de Cabo Verde” – som tyvärr inte står att finna på nätet. Hon har senare gjort en dokumentär om den kända sångerskan Cesária Evora (1941-2011) från Kap Verdeön Sao Vicente: “Cesária – Nha Sentimento”.

Att döma av en bil som skymtar förbi i klippen kan bilderna i filmen gissningsvis dateras till 1930-40-talen. De ger associationer till kolonialtiden: europeiska män klädda i ljusa linnekostymer som dansar med eleganta, hattprydda kvinnor i ljusa klänningar. Ett ljushyat barn som springer mot sin svarta barnsköterska och tas emot i hennes famn.

Sången är ett växelspel mellan en anonym sångerska med sällsynt klar och vacker, klockren röst, och en kör av manliga röster som upprepar samma text; bejakar varandra, bekräftar varandra.

Texten på portugisiska eller kreol har jag bara lyckats uppfånga fragment av, och den finns inte i översättning. Informationen på youtube lämnar, som mina läsare säkert vet, mycket i övrigt att önska. Men sången uttrycker en kvinnas kärlek till en man:

”Min klänning av siden bär jag för dig,

min sidennäsduk är för dig,

min vackra sjal bär jag för dig…”

Gruppen Simentera grundades 1992 av  sångaren, kompositören, författaren, konstnären och politikern Mário Lúcio som blev kulturminister på Kap Verde 2011-2016.

Under sin tid som musikgrupp 1992-2005 inriktade sig Simentera på den traditionella musik från Kap Verde som kallas morna och funana och använde traditionella, akustiska instrument, som minigitarren cavaquinho. Morna är musik som präglas av den säregna blandning av glädje och vemod som är typisk för Kap Verde. Sångerna handlar om livsöden, kärlek, lust, misslyckande, sorg, kärlek till hemlandet, emigration och återvändande, och är en förgrening av den vemodiga portugisiska fadon.

De obebodda Kap Verdeöarna upptäcktes av den portugisiske sjöfararen Diogo Gomes och italienaren Antonio de Noli omkring 1460. Öarna blev portugisisk koloni, och kolonisatörerna döpte några av dem efter katolska helgon: Sao Vicente, Sao Nicolau, Santo Antonio, Santa Luzia.

Med sitt strategiska läge utanför Afrikas västkust blev framför allt ön Santiago en mycket viktig hamn under kolonialtiden. Ön fick en nyckelroll för slavhandeln mellan Afrika och Amerika.  Slavhandeln förbjöds 1876, och 1961 gavs alla invånare i Kap Verde portugisiskt medborgarskap.

Som en följd av slavhandeln och kolonialiseringen har Kap Verdeöarna en av världens mest blandade befolkningsgrupper. Befolkningen är till 57 procent afrikansk (västafrikanska slavättlingar) och 43 procent europeisk (ättlingar till de portugisiska kolonisatörerna). Blandningen har inte utfallit väl om man ser till hur landets ekonomi ser ut fortfarande flera hundra år efter att öarna kolonialiserades och slavhandeln upphörde. Den visar istället hur misslyckad mångkulturen är som politisk idé.

Trots flera hundra års samexistens på ett litet geografiskt område och blandning över de etniska gränserna har skilda kulturella och begåvningsmässiga förutsättningar mellan européer och afrikaner inte utplånats eller ens minskat utan avtecknar sig tydligt i segregation, fattigdom och arbetslöshet i huvudsak koncentrerad till de svarta invånarna.

Kap Verde är fortfarande enormt fattigt. Landet har begränsade naturresurser, brist på jord och färskvatten. Arbetslösheten är hög, runt 20 procent, och klasskillnaderna stora. En av tre invånare lever i fattigdom. Tiggeriet är utbrett.

En vän som har besökt Kap Verde berättar att han besökte en stad som låg en bra bit ifrån turistområdet, och det var en chock:

”Såg smutsiga barn, klädda i trasor. Om jag var miljardär skulle jag se till att bygga upp infrastrukturen på Kap Verde – det behövs.”

Stora delar av befolkningen har emigrerat, och idag bor det fler kapverdianer utanför än innanför landets gränser. De bidrar i hög grad till ekonomin genom att skicka hem pengar.

Trots fattigdomen förmår Kap Verde frambringa denna lyckliga musik. Den mest kände musikern förutom sångerskan Cesária Evora heter Rufino Almeida, född 1962, känd som Bau.  Han kommer liksom hon från ön Sao Vincente, och han var i flera år på 1990-talet hennes orkesterledare. De framträdde bland annat på Södra Teatern i Stockholm.

Rufino Almeidas far var instrumentmakare i Sao Vicentes hamnstad Mindelo och lärde sonen att spela gitarr, violin och den speciella kapverdiska minigitarren cavaquinho.

Sitt stora genombrott fick han när den spanske regissören Pedro Almodóvar använde hans musikstycke ”Raquel” från albumet Top d’Coroa (1996) som musik till den vackra och gripande slutscenen i filmen ”Habla con ella” (Tala med henne) 2002.

Ni kan se den på en minut och 33 sekunder här:

Hela inspelningen av ”Raquel” går att höra här:

Det är underbar musik som bjuder upp till dans, hur svart decembermörkret än står utanför fönstren.

Ännu ett härligt musikstycke med Rufino Almeida vill jag bjuda på innan jag stänger musikbutiken för i dag. Det heter ”Filosofia” och är komponerat av Vasco Martins. Född i Portugal 1956 men bor på Kap Verde och ses som något mittemellan klassisk tonsättare och new agemusiker, men hela tiden med utgångspunkt från Kap Verdes traditionella musik och dess blandning av glädje och vemod.

Sådär ja! Nu hoppas jag att ni är ordentligt vaccinerade mot decembers kyla och mörker. Det utesluter ju inte en och annan mugg het glögg och en pepparkaka.