Gästinlägg av Mats Dagerlind: I ett fritt land får man kritisera någons val av religion

Mats Dagerlind.

Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare för Samhällsnytt, tidigare Avpixlat och Politiskt Inkorrekt, är säkert välbekant även för mina läsare. Han skrev nyligen en krönika på Samhällsnytt om ”en av Sveriges skenheligaste journalister”, Dagens Nyheters agendareporter Niklas Orrenius, som jag tycker är så bra att den bör läsas av så många som möjligt. Med Mats Dagerlinds tillåtelse publicerar jag krönikan här.

Niklas Orrenius, agendareporter på Dagens Nyheter. Till hans meritlista kan läggas att han var en av de journalister som tillsammans med fotografer utsatte mig för upprepade, oannonserade hembesök i syfte att röja min identitet och hänga ut mig.

Niklas Orrenius är en av Sveriges mest skenheliga journalister. Hans texter dryper av förställd empati, men bakom den närmast pekoralt goda fasaden döljer sig en person som inte drar sig för att begå hemfridsbrott hos sjukpensionerade journalister som inte rättat in sig i det vänsterliberala ledet. Han bär dessutom mer eller mindre ensam ansvaret för att äldre svenskar i södra Sverige fortfarande får sina liv förstörda av de cyniska romska åldringsbrottsligorna.

Orrenius är också en av de mer profilerade kolportörerna av multikulturalismens invandringspolitiska osanningar och bär på den mediala sidan i detta komplex ett tungt medansvar för det samhälleliga sönderfall som i vårt närmaste västliga grannland allmänt kallas för ”det svenska tillståndet”. En del av Orrenius’ självpåtagna uppgift är att invagga svenskarna i en lika naiv som livsfarlig villfarelse om att islam, undantaget en klick extremister, är en harmlös aktör som andra i livsåskådningsfloran, och att de som säger något annat lider av en form av fobi.

Ronja Andersson.

I en krönika i Dagens Nyheter hakar Orrenius nu på den i media nyligen stort uppslagna nyheten att 19-åriga, rågblont svenska fotbollstjejen Ronja Andersson har konverterat till islam. Och visst, det har ett visst nyhetsvärde eftersom det är extremt sällsynt att vi moderna och upplysta svenskar konverterar till denna anakronistiska religionsideologi.

Ytterligare nyhetsvärde ligger i att det är just en ung etniskt svensk tjej som gör detta, mot bakgrund av den utpräglade misogyni som genomsyrar islam och dess vidhäftade kultur. I medier som påstår sig ha en demokratisk och jämställd värdegrund borde rapporteringen om en ung oerfaren tjej som konverterar till islam efter att ha träffat en invandrad muslimsk pojkvän ha ett hälsosamt kritiskt granskande perspektiv. Ett sådant har emellertid lyst med sin frånvaro.

Det kritiskt granskande inslaget i nyhetsrapporteringen kring Ronjas konvertering är i stället riktat mot de som gjort medias jobb, vanliga svenskar som reagerat på Ronjas märkliga val att ansluta sig till en religionsideologi som betraktar kvinnor som andra klassens medborgare. När Orrenius krönikerar över händelsen är det också här det kritiska fokuset ligger. Mer om det strax.

Texten inleds med hur Ronja går mot moskéns särskilda ingång för kvinnor. Orrenius berättar det inte, men därifrån går kvinnor sedan till det gallerförsedda utrymme längst bak i moskén som de på grund av sitt kön är hänvisade till. I den stora huvudlokalen får endast män vistas.

Kvinnor har inte rätt att gå in i moskén genom huvudentrén utan får istället använda trånga sidoentréer eller en bakdörr. Inne i moskén har de små utrymmen, skilda från männen. 

Det hela påminner om hur svarta i den amerikanska södern tidigare fick ta köksingången och inte tilläts använda samma utrymmen som de vita. ”Woman is the nigger of the world” sjöng John Lennon, men den låten verkar inte Orrenius ha hört. Inte Ronja heller.

Sedan berättar Orrenius att Ronja har svårt för orden i bönen. Detta påskins bero på att hon är ”lite ovan” och ”nybörjare i islam”. I själva verket är orsaken till Ronjas svårigheter att bönetexter, liksom det mesta annat i tal och skrift i moskéer i Sverige, är på arabiska.

Detta faktum borde föranleda flera kritiska frågor kring såväl integration som transparens, men sådana skulle motverka det islamnormaliserande syftet med texten. Därför avstår Orrenius från att ställa dem, precis som han avstår från alla de kritiska frågor till Ronja om hennes konvertering som läsaren formulerar i sitt huvud men förgäves letar efter svar på i artikeln.

Vi får därefter en kort historik över Ronjas väg mot islam. En resa med muslimske invandrarpojkvännens familj till Turkiet, där hon togs med på muslimska bröllop och gudstjänster i moskéer beskrivs som en avgörande händelse. ”Det var så fint allting, en sån fin gemenskap” förklarar Ronja.

Däremot får vi inte veta att denna fina muslimska gemenskap för det mesta är hårt exkluderande och sällan sträcker sig utanför den egna religionskretsen. Den muslim som skaffar sig en icke-muslimsk partner riskerar såväl att förskjutas av släkten som att hedersmördas. Att Ronja konverterar är en förutsättning för att relationen med pojkvännen ska accepteras och kunna fortsätta.

Orrenius berättar också att Ronja vid den formella konverteringen läst den muslimska trosbekännelsen i den stora moskén på Södermalm i Stockholm. Att samma moské har beslagits med spridande av terrorbudskap och judehat utelämnas däremot.

Moskén vid Björns Trädgård i Stockholm.

Inte heller får vi veta att även den muslimska trosbekännelsen ska läsas på arabiska i Sverige eller att konverteringsceremonin står i direkt motsats till den religionsfrihet som Orrenius säger sig vurma för och menar att Ronjas konvertering är ett uttryck för. Man lovar vid konvertering inte bara att själv följa islam utan också att betrakta islam som den enda sanna livsåskådningen som hela mänskligheten måste följa.

Islam påbjuder dessutom dödsstraff för ”brottet” att lämna islam. I en annan artikel har Orrenius intervjuat imamer i Sverige som intygar att så är fallet. Men ”det gäller inte i Sverige 2018” tillägger en imam, vilket Orrenius låter sig nöja med. De hemska berättelser om muslimskt förtryck i Sveriges ‘utanförskapsområden’ som Orrenius förvisso återberättar, ska vi uppfatta som extremism, något som inte är det verkliga islam. Den artikeln är ändå, i motsats till den om Ronja, läsvärd om man inser att det som beskrivs inte är någon marginell företeelse utan vad vanlig mainstream-islam innebär.

Nej, dödsstraff för att lämna islam gäller inte i Sverige 2018 därför att det står i strid med svensk lag. Men i Sverige 2118 – eller vad vårt land då kallas – kan dödsstraff för att lämna islam mycket väl vara verklighet. En mycket stor andel muslimer som kommer till Sverige vill se landet styras av sharia och stödjer dödsstraff för en lång rad religiösa överträdelser, exempelvis att kritisera profeten, vara sexuellt otrogen och så vidare. Och långt innan det blir formell lag kommer muslimer i Sverige att ta lagen i egna händer och i parallella rättsskipningssystem döda den som sätter sig upp mot islam. Det sker redan idag.

Efter att så här långt ha haft den kritiskt granskande delen av hjärnan frånkopplad, slår Orrenius nu plötsligt på den. För människor har understått sig att ha åsikter om och kritiska synpunkter på Ronjas konvertering efter att ha läst om den i Uppsala Nya Tidning och Expressen.

Orrenius kallar det för att Ronja utsatts för hat. Men det värsta folk har sagt verkar vara att de tycker att Ronja är dum i huvudet och en svikare. Någon har också frågat Ronja ”Var är slöjan?”, vilket Orrenius tycker är hånfullt.

Nu är det förvisso inte så där väldigt konstruktivt att kalla någon för idiot, och alla är inte alltid så bra på att formulera kritik på ett artigt sätt. Men när en ung svensk tjej faller till föga för en invandrad pojkvän och hans familjs sociala tryck att konvertera till en av världens mest misogyna och kvinnoförtryckande religionsideologier, då kan man faktiskt berättigat undra hur hon tänker. Frågan ”Är du dum i huvudet?” ligger nära till hands.

Det gör även epitetet ”svikare”. Vi bär alla ett ansvar för att slå vakt om den svenska jämställheten och hedra det arbete som så många under så lång tid lagt ned för att åstadkomma ett sådant samhälle åt oss.

Formellt har Ronja förstås rätt att spotta på detta och avsäga sig sin frihet. Hon kan låta sig stängas in i hemmet, klä sig i burka, låta maken bestämma att hon som muslim inte ska rösta i politiska val, inte köra bil, inte umgås med andra män och så vidare.

Sveriges feministiska regering på statsbesök i Iran, där det råder tvång att bära hijab.

”I ett fritt land får man välja religion” är rubriken för Orrenius’ artikel. Orrenius glömmer, som redan nämnts, att den friheten inte respekteras inom islam. Men han glömmer också en annan sak – i ett fritt land får man kritisera andras val av livsåskådning. Man får till och med teckna Muhammed som rondellhund eller med en bomb i turbanen.

Man får tycka att den fria svenska tjej som väljer att avsäga sig sin frihet för att låta sig förtryckas av islam är dum i huvudet och en svikare. Ronja är inget barn, utan en vuxen och myndig person. Hon måste i ett samhälle med yttrande- och åsiktsfrihet tåla att kritiseras för sina åsikter och livsval.

Orrenius’ egna vänstersinnade fotsoldater i sociala medier har dessutom uttryckt sig lika eller än mer burdust om unga tjejer som valt att gå med i Sverigedemokraterna, som kritiker hävdar är ett kvinnofientligt parti. Nyligen såg jag Twittervänstern gå hårt åt författaren Katerina Janouch för hennes val att ansluta sig till och tala för Medborgerlig Samling. Eftersom man har dåligt med sakargument var det i stället Janouchs utseende och person man främst gick på. Och det var kvinnor som kallar sig feminister som fällde några av de grövsta kommentarerna. Ingen krönika om detta från Orrenius’ penna.

Såväl Sverigedemokraterna som Medborgerlig Samling står upp för jämställdhet mellan könen som en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Man står också upp för demokratin som sådan. Islam gör ingetdera. Det finns således större anledning att förhålla sig kritisk till islam och till personer som ansluter sig till den läran.

Man kan också ställa sig frågan varför nyhetsmedia och Orrenius väljer att i offentlighetens ljus lyfta fram en privatsak som någons val av religion, om man inte vill att detta ska väcka diskussion och åsikter. Msm-journalister är i och för sig inte kända för sina skarpa intellekt, men nog måste de ha förstått att publiciteten kring Ronjas konvertering skulle leda till kritik.

Tanken är måhända cynisk, men det är svårt att värja sig från misstanken att man på de vänsterliberala medieredaktionerna medvetet kalkylerat med detta – placerat Ronja i korselden för att sedan förställt förvånat kunna ondgöra sig över de islamofoba svenskarnas intolerans och plocka poäng på detta.

Ronja är inte den första svenska tjej som låter förnuftet fara efter att ha träffat en invandrad muslimsk man. När den rosaskimrande förälskelsen lagt sig och den begränsade vardagen för en muslimsk kvinna tar vid brukar relationen och intresset för islam upphöra. Har kvinnan tur kan hon bara bryta upp, har hon otur blir hon offer för misshandel eller värre.

Det sägs att man inte ska måla fan på väggen, och normalt ska man väl lyckönska ett ungt kärlekspar. Men den långsiktiga prognosen för Ronjas relation med muslimske pojkvännen är dessvärre dålig. Samtidigt har vi alla rätt att i unga år i vårt sökande efter identitet pröva olika livsåskådningar.

Ronja förtjänar inte att utsättas för sådant som i ordet verkliga betydelse kan rubriceras som hat. I ett fritt samhälle har människor rätt att göra val som vi andra tycker är idiotiska, och vi som har ett islamfritt Sverige som ingångsvärde bör inte gå i den av Orrenius och andra journalister gillrade fällan att kunna porträtteras som en pöbel av hatare.

Däremot ska vi oförtröttligt påminna om att det bakom skenet av objektiv nyhetsrapportering döljer sig en islamapologetisk agenda – hur man från vänsterliberalt journalisthåll med texter som den om Ronja vill slå i oss att islam trots dess djupt rotade totalitarism, judehat, kristendomshat, hat mot sexuella minoriteter, kvinnohat, hat mot yttrande- och åsiktsfrihet och hat mot demokrati minsann ändå kan vara en del av Sverige, inte är en angelägenhet bara för invandrare från tredje världen utan en livsåskådning som också vi svenskar kan omfamna.

Vi ska tillrättavisa alla samhällsfarliga Orreniusar och förklara för dem och alla svenskar de har vilselett att islam står i motsats till ”ett fritt land”, berätta att det arabiska ordet islam inte betyder frihet utan underkastelse.

Mats Dagerlind

3 reaktioner till “Gästinlägg av Mats Dagerlind: I ett fritt land får man kritisera någons val av religion

  1. Kan man säga att i ett fritt land får man framföra åsikter och kritik utan att det får förödande konsekvenser?

    Gilla

  2. Jomenvisst stämmer analysen; det är klart att Orrenius trollar, i ordets ursprungliga, korrekta bemärkelse. Allt för att skapa sensation, locka klick, och förhoppningsvis några obalanserade kommentarer i sociala medier, som kan utnämnas till ”hat”.

    Liked by 1 person

  3. Individer som denne Orrenius är drivande medlemmar i ”PK-sekten”, den döds-sekt som vill förstöra vårt samhälle och ser islamismen som en allierad kraft för att uppnå det syftet. Det som förenar PK-Orrenius och islam är hatet mot Väst. De hatar Väst, inklusive Sverige, därför att vi står för det mest framgångsrika samhällssystem som finns. Dessa människor hatar oss därför att vi är framgångsrika. Kommunister hatar alltid när folk har framgång. Kommunismen/PK-ismen är en hatisk ideologi för den Evige Misslyckade Losern, som är full av avund mot alla andra och vill förstöra för dem.

    Liked by 2 people

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s