När människor blir turister

Det här är en gnällkrönika. Jag tänker gnälla om turister – men också försöka analysera fenomenet turism. Det är uppenbart att många människor genomgår en total personlighetsförändring när de intar rollen som turister. Det är fråga om en metamorfos. Som Egyptens gräshoppor, helt utan hänsyn, drar många turister fram över trakter där andra människor bor och lever, invaderar dem, ockuperar dem, förvandlar dem till tivolin.

Turister kan definieras som människor som tillfälligt vistas på en plats där andra, men inte de själva, har sin hemvist.

De kan också definieras som kolonisatörer och ockupanter.

Turister praktiserar den fria rörligheten och ser den som fullkomligt självklar för sitt eget nöjes skull.

Turister invaderar, ofta med stor hänsynslöshet, ett territorium där andra människor är bosatta året om, och de själva bara vistas tillfälligt.

Turister slösar ingen tankeverksamhet på hur de påverkar den trakt de lägger under sig, eller vilka avtryck de gör på människor och natur.

Jag har aldrig sett eller hört någon turist reflektera över vilken rätt de anser sig ha att välla in på mark där andra människor bor och lever, ta den i anspråk, breda ut sig, skräna, konsumera naturen, skräpa ner och göra ljudliga avtryck i det luftrum som var tyst och stilla tills de dånade in.

Jag bor på en ö där ingen vill bo i november eller februari men som är ett av landets mest populära turistmål sommartid. Inte bara sommartid, förresten. Invasionen startar redan vid påsk, ökar till det mångdubbla vid midsommar och pågår en bit in på hösten. Öns befolkning fördubblas under sommaren, och som bofast kan jag, vare sig jag vill eller inte, varje säsong göra ingående iakttagelser av vad som vanligen händer med människor när de reser hemifrån och förvandlas till turister.

Den första och mest grundläggande observationen är att människor under de här förutsättningarna tycks drabbas av en kraftig regression. Turister rör sig ofta i grupp, det är alltså fråga om regression på gruppnivå. Som de flesta vet är det lättare och mer lockande att regrediera i grupp än på individnivå, eftersom gruppen – oftast omedvetet – uppfattas erbjuda den flykt och frihet från individuellt ansvar som många människor eftersträvar.

En fråga jag ibland har ställt mig är den här: skulle den här människan bete sig likadant på hemmaplan? Svaret är i de flesta fall nej. Turister i flock utvecklar ofta primitiva beteenden som de aldrig skulle uppvisa var och en för sig och där de bor. En välvillig tolkning är att det beror på den trygghetsförlust som det innebär att resa ifrån den miljö man är van vid, att det innerst inne handlar om ängslan och otrygghet i en ovan miljö där man inte känner igen sig utan hela tiden måste orientera sig på ett annat sätt än hemma.

Å andra sidan uppvisar turister ofta tvärsäkra, imperialistiska beteenden som de sannolikt aldrig skulle ägna sig åt om de inte vore just turister i en främmande miljö. Den attityd de uppvisar tyder på att de besitter en stark övertygelse om sin egen betydelse och sina egna långtgående rättigheter.

Turister och ortsbefolkning lever i ett ömsesidigt annorlundaskap som bygger på okunnighet om varandras livsvillkor. När en ortsbo står och pumpar upp vatten i plastdunkar ser turisterna något pittoreskt – något att fotografera. För det är just det pittoreska de vill se, behöver se – när vattenpumpandet i själva verket beror på nöd i form av en brunn som har sinat i torkan.

Det ömsesidiga beroendet får ortsbefolkningen att se turisterna som vandrande plånböcker som det gäller att tömma så effektivt som möjligt under den korta tid som bjuds. Rollspelet är förnedrande för båda parter men fortsätter för att ingen ser något alternativ.

Turisterna är orsaken till att jag tycker allt mindre om sommaren.  Sommaren är undantaget från normalitet. Sommartid kommer vi ut ur våra bostäder, lättar på yllet, slipper frysa. Några veckors frihet från arbetets plikt och börda. Vackert så. Men sommaren är också den årstid då allt som vi lever efter resten av året – rutiner, vanor och strukturer – övergår i kaos. Ingenting fungerar, personalen är på semester till vecka 33.

Kaos och regression kan pågå under en begränsad tidsperiod, men någon betalar alltid priset och måste till sist ta ansvar för att återställa ordningen. För en hårt prövad ortsbefolkning är sommaren en årstid att bara ta sig igenom tills hösten kommer med sin svalka och sitt förnuft, och turisterna äntligen åker hem. Tystnad, endast avbruten av höga suckar av lättnad, lägrar sig över nejden där turisterna nyss drog fram. Glasspapper, plastflaskor och juiceförpackningar kantar deras spår.

Ortsbefolkningen tiger och håller god min – och gör resignerade miner bakom turisternas ryggar. Just i det turistparadis där jag bor kallas invasionsstyrkan i smyg och dialektalt ”mavar”. Det betyder måsar, som alla vet en fågelart som är känd för att skrika och skita ner. Ingen skulle säga det högt, för lokalbefolkningen tjänar pengar på kolonisatörerna och behöver inkomsterna. Det ursäktar mycket, och här är vi framme vid själva essensen i turism.

Turism är en ekonomisk överenskommelse mellan två parter, de som upplåter något (mark, hotell, stugor, campingplatser, barer, restauranger, intressanta byggnader) och de som betalar för och utnyttjar det som upplåts. Besöksnäringen är en megaindustri som till och med har en statlig myndighet som stöd, Tillväxtverket. Det är fråga om ett ömsesidigt utnyttjande där båda parter spelar sina roller utan att låtsas om det spel som pågår:

”Jag säljer min sinnesfrid och mitt luftrum till dig, och du betalar. Deal? Om jag inte ansåg att det vore värt pengarna skulle jag aldrig släppa in dig i mitt revir. Men jag behöver dina pengar.”

Men långtifrån alla som är bofasta i ett attraktivt turistområde tjänar pengar på kolonisatörerna. För andra är det precis tvärtom, en förlust. Man tvingas till exempel köra sju mil tur och retur för att kunna handla mat, istället för ett par mil till den närmaste matbutiken som ständigt är proppfull med turister och där det inte finns en enda ledig p-plats, inte ens handikapplatsen. Om man lyckas ta sig in i butiken är maten slut. Man biter bara ihop och ser fram emot när invasionen upphör, vanligen i mitten-slutet av augusti.

I den pyttelilla affären tränger sig hela familjer med trötta, gnälliga barn in och orsakar totalstopp när de håller familjekonferens vid köttdisken om vad de ska ha till middag, medan övriga kunder får dra in alla utskjutande kroppsdelar, hålla andan och försöka pressa sig förbi. Vore det inte mer praktiskt, och bättre för barnen, om en förälder tog hand om barnen och den andra handlade? Nej, minsta korvbit ska dryftas i familjeråd.

En annan främmande sedvänja som enbart turister uppvisar är att ställa sig mitt i en smal gång i den trånga matbutiken och blockera möjligheten att ta sig förbi genom att hänge sig åt sina mobiltelefoner. Turisterna försjunker vid dessa tillfällen i ett slags trancetillstånd då de varken ser eller hör att andra kunder behöver komma fram.

De talar också gärna i sina mobiler när de står i kassan och visar därmed kassörskan hur mycket de skiter i henne.

För turister är konsumtion höjd över allt annat. Semesterns mål är konsumtion. Konsumera naturen, konsumera sol, hav och sjö, konsumera varor, konsumera ”sevärdheter”, konsumera andra människors tjänster. Turister shoppar med en hängivenhet som om shoppandet utgör tillvarons innersta mening.

Att konsumera tycks vara den sista form av frihet vi har kvar. Turister tar för givet att de har rätt att konsumera allt som den boende befolkningen har byggt upp, att det i själva verket är skapat för deras skull; vägar, stränder, infrastruktur. De gör fullständigt klart att allt detta tillhör dem och är deras rätt att exploatera.

Självklart anser de sig ha rätt att förvänta sig att ortsbefolkningen sliter som skållade bävrar och gör allt för att betjäna dem och ge dem service, i butiker, på kaféer och på restauranger. Återigen med plånbokens rätt, och återigen ett ömsesidigt utnyttjande. Självklart kräver de att få hyra den flottaste stugan eller lägenheten till det lägsta priset.

Självklart vill de grilla, trots att Sverige brinner och det råder eldningsförbud. Vadå, de har ju semester? Självklart vill de duscha ofta och länge. Att grundvattnet är hotat och brunnarna sinar i torkan är inte deras problem.

Turister har avsevärt större och dyrare bilar än ortsbefolkningen, och de flesta har en låda på taket där de förvarar Viktiga Saker. Turister kör 90 km/tim där det är 70 och 120 där det är 80. Eller 50 km/tim där det är 70. Turister kör tvångsmässigt om andra bilar, även när de ligger exakt på vad hastighetsbegränsningen tillåter. Det är lite märkligt, eftersom turisterna har semester och alltså har mer gott om tid än de brukar ha när de arbetar.

Turister cyklar gärna i bredd och i stora gäng, fullständigt omedvetna om att de upptar halva körbanan på små smala vägar och därför får karavaner av bilar som krypkör på 2:ans växel efter sig tills det blir fri sikt och möjligt att köra om.

Turistsäsongen erbjuder också rikliga tillfällen för ortsbefolkningen till intressanta studier av vad sommaren innebär för människors sätt att klä sig i offentligheten.

Alldeles utanför dörren till den pyttelilla matbutiken står en vithårig man i 60-årsåldern och slickar vällustigt i sig en glass. Den voluminösa, nakna, håriga överkroppen formligen väller ut ovanför shortsen. Hans kraftiga lekamen är mycket solbränd och skvallrar om att han tillbringar en ansenlig tid med sin mage på stranden.

Det är tänkbart att han är oemotståndlig för den kvinna som förhoppningsvis älskar honom. Kanske känner han sig urläcker där han står i sin utvällande nakenhet och lapar i sig sin glass. Men han förefaller helt omedveten om vilken föga aptitretande effekt han har på omgivningen.

Eller kvinnan, drygt medelålders, som i sin turistroll har klämt in sig i ett par röda, alldeles för trånga shorts, som hon antagligen packade ner i semesterbagaget i hast, utan att ha provat. Kanske passade de hennes figur för 10-20 år sedan? Nu väller mer än hälften av de vita skinkorna ut okontrollerat nedanför den strama shortskanten som skär in i och skär av skinkhullet på mitten. Skinkorna övergår i de nakna, vita benens långa väg ner mot ett par sandaler.

En dag ser jag ett par tjejer i 16-17-årsåldern i matbutiken. Antagligen kommer de direkt från stranden. Den ena är hyfsat klädd. Men den andra har nakna skinkor framförda i full frihet, endast åtskilda av ett minimalt snöre. Med sina brunbrända skinkor manifesterar hon ett ihärdigt solande, och hon gör det endast iförd stringtrosor. Bland matdiskarna.

Uppriktigt sagt blir jag chockad. Jag är en äldre dam, och mina erfarenheter av offentlig skinkförevisning är begränsade till exponeringen av julskinkor i december.

Det som är gemensamt för det jag beskriver här kan sammanfattas ganska enkelt. Det handlar om brist på hänsyn. Var och en är totalt egofixerad; jag, jag, jag – MINA behov är de enda som räknas. Det handlar om ett årstidsbundet hjärnsläpp, en oförmåga att inse att så snart du går utanför din egen ytterdörr träder du in i ett socialt rum där du påverkar andra människor med ditt sätt att vara och klä dig.

Om någon mot förmodan skulle komma med ett diskret påpekande till de personer som jag beskriver här, till exempel om lämpligheten i att exponera sina nakna skinkor bland matvarorna, är jag övertygad om att det skulle bli en mycket häpen reaktion. Sedan skulle raseriet bryta ut:

”Vadå??? Jag har ju SEMESTER!!!”

Som om ledighet från arbetet befriar från allt socialt hänsynstagande. Är det för mycket begärt att ha koll på sina skinkor när man går och handlar? Eller att inte låta sin nakna överkropp välla ut i sin fulla, generöst tilltagna vidd i det offentliga rummet, fast den är solbränd?

Jag tycker inte det. Det handlar om något så enkelt som hänsyn, att fundera lite över hur ens uppenbarelse kan tänkas påverka andra människor.

Vare sig man har semester eller inte.

Åh, kom ljuva augusti och september när turisterna lämnar oss, föga sörjande! När stränderna ligger tomma, och både naturen och människorna kan andas ut, räta ut sig och återta ett normaltillstånd.

(Delar av texten har publicerats tidigare).

---

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!