När människor blir turister

Personerna på bilden har inget samband med innehållet i texten.

Det här är en gnällkrönika. Jag tänker gnälla om turister – men också försöka analysera fenomenet turism. Det är uppenbart att många människor genomgår en total förvandling när de intar rollen som turister. Det är fråga om en metamorfos. Som Egyptens gräshoppor, helt utan hänsyn, drar många turister fram över trakter där andra människor bor och lever, invaderar dem, förvandlar dem och konsumerar dem.

Turister kan definieras som människor som tillfälligt vistas på en plats där de inte har sin hemvist.

De kan också definieras som kolonisatörer och ockupanter.

Turister tillber och praktiserar den fria rörligheten och ser den som fullkomligt självklar för sitt eget nöjes skull.

Turister invaderar, ofta med stor hänsynslöshet, ett territorium där andra människor är bosatta året om, och de själva bara vistas tillfälligt.

Turister slösar ingen tankeverksamhet på hur de påverkar den trakt de lägger under sig, eller vilka avtryck de gör på människor och natur.

Jag har aldrig sett någon turist reflektera över vilken rätt de anser sig ha att välla in på mark där andra människor bor och lever, ta den i anspråk, breda ut sig, skräna, konsumera naturen, skräpa ner och göra ljudliga avtryck i det luftrum som var tyst och stilla tills de dånade in.

Turister kommunicerar inte i normal samtalston. Turister kommunicerar vanligen med höga rop och skrik.

Som åretrunt-boende på ett av landets mest populära turistmål är jag fascinerad av och har möjlighet att varje sommar göra ingående iakttagelser av vad som händer med människor när de är lediga, reser hemifrån och förvandlas till turister.

Den första och mest grundläggande observationen är att människor under de här förutsättningarna tycks drabbas av kraftig regression. Turister rör sig ofta i grupp, det är alltså fråga om regression på gruppnivå. Som de flesta vet är det lättare och mer lockande att regrediera i grupp än på individnivå, eftersom gruppen – oftast omedvetet – uppfattas erbjuda den flykt och frihet från individuellt ansvar som många människor eftersträvar.

Turister i flock utvecklar ofta primitiva beteenden som de aldrig skulle uppvisa var och en för sig och på hemmaplan. En välvillig tolkning är att det beror på den trygghetsförlust som det innebär att åka ifrån den miljö man är van vid, att det innerst inne handlar om ängslan och otrygghet i en ovan miljö där man inte känner igen sig utan måste orientera sig på ett annat sätt än hemma.

Å andra sidan uppvisar turister ofta tvärsäkra, imperialistiska beteenden som de aldrig skulle ägna sig åt om de inte vore just turister, och som tyder på att de besitter en überstark övertygelse om sin egen betydelse och sina egna långtgående rättigheter.

Denna upplevelse av betydelse är sannolikt kompensatorisk och grundar sig dels på pengar – jag återkommer till det – dels på en upplevelse av att vara kulturellt, urbant och på andra sätt överlägsen den trakt man trots allt har valt att besöka.

Turister och ortsbefolkning lever i ett ömsesidigt annorlundaskap som bygger på okunnighet om varandras livsvillkor. Förfrämlingandet får turisterna att se något pittoreskt och lite gulligt  – något att fotografera – när en ortsbo står och pumpar upp vatten i plastdunkar. För att det är just det pittoreska de vill se, behöver se – när det i själva verket beror på nöd och tragik i form av en brunn som har sinat i torkan.

Förfrämlingandet får ortsbefolkningen att se turisterna som vandrande plånböcker som det gäller att utnyttja så mycket som möjligt under den korta tid som bjuds. Rollspelet är förnedrande för båda parter men fortsätter för att ingen ser något alternativ. Turister och ortsbefolkning är beroende av varandra i en symbios.

Turisterna är orsaken till att jag tycker allt mindre om sommaren.  Sommaren är undantaget från normalitet. Sommartid kommer vi ut ur våra bostäder, lättar på yllet, slipper frysa. Några veckors frihet från arbetets plikt och börda. Vackert så. Men sommaren är också den årstid då allt som vi lever efter resten av året – alla rutiner, vanor och strukturer – övergår i kaos. Ingenting fungerar, personalen är på semester till vecka 33.

Kaos och regression kan pågå under en begränsad tidsperiod, men någon betalar alltid priset och måste till sist ta ansvar för att återställa ordningen.

Om man är en hårt prövad ortsbefolkning är sommaren en årstid att bara ta sig igenom tills hösten kommer med sin svalka och sitt förnuft, och turisterna äntligen åker hem. Tystnad, endast avbruten av höga suckar av lättnad, lägrar sig över nejden där turisterna nyss drog fram.

Ortsbefolkningen tiger och håller god min – och gör resignerade miner bakom turisternas ryggar. De tjänar pengar på kolonisatörerna. Det ursäktar mycket, och här är vi framme vid själva essensen i turism. Turism är en ekonomisk överenskommelse mellan två parter, de som upplåter något (mark, hotell, stugor, campingplatser, barer, restauranger, intressanta byggnader) och de som betalar för och utnyttjar det som upplåts. Turism är en megaindustri. Det är fråga om ett ömsesidigt utnyttjande där båda parter spelar sina roller utan att låtsas om det spel som pågår:

”Jag säljer min sinnesfrid och mitt luftrum till dig, och du betalar. Deal? Om jag inte ansåg att det vore värt pengarna skulle jag aldrig släppa in dig i mitt revir. Men jag behöver dina pengar.”

Men långtifrån alla som är bofasta i ett attraktivt turistområde tjänar pengar på kolonisatörerna. För andra är det precis tvärtom. Man tvingas till exempel köra 7 mil tur och retur för att kunna handla mat, istället för ett par mil till den närmaste matbutiken som är proppfull med turister. Man biter bara ihop och ser fram emot när invasionen upphör, vanligen i mitten av augusti.

I god tid, redan före maj månad, har vi fyllt våra frysar och lagt upp lager av matvaror och mineralvatten. Vi vet nämligen att det sommartid blir omöjligt att ta sig in i den lilla matbutiken – och om vi mot alla odds lyckas klämma oss in är det slut på precis allting.

I den pyttelilla, obeskrivligt trånga affären tränger sig hela familjer med trötta, gnälliga barn in och orsakar totalstopp när de håller familjekonferens vid köttdisken om vad de ska ha till middag, medan övriga kunder får dra in alla utskjutande kroppsdelar, hålla andan och försöka pressa sig förbi.

Vore det inte mer praktiskt, och bättre för barnen, om en förälder tog hand om barnen och den andra handlade?

För turister är konsumtion höjd över allt annat. Semesterns mål är konsumtion. Konsumera naturen, konsumera sol, hav och sjö, konsumera varor, konsumera ”sevärdheter”, konsumera andra människors tjänster. Turister shoppar med en hängivenhet som om shoppandet utgör tillvarons innersta mening. I varje fall handlar det om att till varje pris slå ihjäl den frigjorda tid då man inte arbetar.

Turister tar för givet att de har rätt att konsumera allt som den boende befolkningen har byggt upp, att det i själva verket är skapat för deras skull; vägar, stränder, infrastruktur. De gör fullständigt klart att allt detta tillhör dem och är deras rätt att exploatera.

Självklart anser de sig ha rätt att förvänta sig att ortsbefolkningen sliter som skållade bävrar och gör allt för att betjäna dem och ge dem service, i butiker, på kaféer och på restauranger. Återigen med plånbokens rätt, och återigen ett ömsesidigt utnyttjande. Självklart kräver de att få hyra den flottaste stugan eller lägenheten till det lägsta priset.

Självklart vill de grilla, trots att Sverige brinner och det råder eldningsförbud. Vadå, de har ju semester? Självklart vill de duscha ofta och länge. Att grundvattnet är hotat och brunnarna sinar i torkan är inte deras problem.

Turister har större och dyrare bilar än ortsbefolkningen, och de flesta har en låda på taket där de förvarar Viktiga Saker. Turister kör 90 km/tim där det är 70 och 120 där det är 80. Det är lite märkligt, eftersom turisterna har semester och alltså har mer gott om tid än de brukar ha när de arbetar. Turister kör tvångsmässigt om andra bilar, inte för att de inte ligger exakt på vad hastighetsbegränsningen tillåter, utan enbart för att de inte är sprillans nya och av en enklare sort som ortsbefolkningen kör omkring i.

Turister cyklar gärna i bredd och i stora gäng eller klaner, fullständigt omedvetna om att de upptar halva körbanan på små smala vägar och därför får karavaner av bilar som krypkör på 2:ans växel efter sig tills det blir fri sikt och möjligt att köra om.

Ortsbefolkningen får rikliga tillfällen till intressanta studier av vad sommaren innebär för människors sätt att klä sig i offentligheten.

Nej, så här såg han inte ut. Tyvärr.

Alldeles utanför dörren till den pyttelilla matbutiken står en vithårig man i 60-årsåldern och slickar vällustigt i sig en glass. Den nakna överkroppen väller ut ovanför shortsen. Hans kraftiga lekamen är mycket solbränd och skvallrar om att han tillbringar en ansenlig del av sin tid på stranden. Kanske är det sin solbränna han vill visa upp?

Det är tänkbart att han är oemotståndlig för den kvinna som förhoppningsvis älskar honom. Kanske känner han sig urläcker där han står i sin utvällande nakenhet och lapar i sig sin glass. Men han är helt omedveten om vilken föga aptitretande effekt han har på omgivningen.

Semesterklädsel i det offentliga rummet?

Eller kvinnan, drygt medelålders, som i sin turistroll har klämt in sig i ett par röda, alldeles för trånga shorts, som hon antagligen packade ner av misstag i semesterbagaget. Kanske passade de hennes figur för 10-20 år sedan? Nu formligen väller mer än halva skinkorna ut okontrollerat nedanför den strama shortskanten som skär in i och skär av skinkhullet på mitten och övergår i de nakna, vita benens långa väg ner mot ett par sandaler.

Skinkor framförda i full frihet. Är inte skinkor en ganska privat kroppsdel?

En dag ser jag ett par tjejer i 16-17-årsåldern. Antagligen kommer de direkt från stranden. Den ena är hyfsat klädd. Men den andra har nakna, brunbrända skinkor framförda i full frihet, endast åtskilda av ett minimalt snöre. Med sina skinkor dokumenterar hon ett ihärdigt solande, och hon gör det endast iförd stringtrosor. Bland matdiskarna.

Uppriktigt sagt blir jag chockad. Jag är en äldre dam, och mina erfarenheter av offentlig skinkförevisning är begränsade till exponeringen av julskinkor i december.

En annan dag kläms jag av trängseln bort mot grönsaksdisken. Den blockeras av två mycket unga män som är fullständigt upptagna av att offentligt intyga sin åtrå för varandra. Kort sagt: de orsakar trängselproppar överallt, människor måste bokstavligen åla sig förbi dem och tvingas in i deras grovhånglande – som skulle kännas precis lika obekvämt och privat om det vore ett heterosexuellt par som hade förflyttat sina intima aktiviteter till offentlig plats.

Det som är gemensamt för det jag beskriver här kan sammanfattas ganska enkelt. Det handlar om att var och en är totalt egofixerad; jag, jag, jag – MINA behov är de enda som räknas. Det handlar om ett årstidsbundet hjärnsläpp, en oförmåga att inse att så snart du går utanför din egen ytterdörr träder du in i ett socialt rum där du påverkar andra människor med ditt sätt att vara och klä dig. Du rör dig inte i en tom världsrymd. Du interagerar med och påverkar andra människor.

Om man mot förmodan skulle komma med ett diskret påpekande till de personer som jag beskriver här, till exempel om lämpligheten i att exponera sina nakna skinkor bland matvarorna, är jag övertygad om att det skulle bli en mycket häpen reaktion. Sedan skulle raseriet bryta ut:

”Vadå??? Jag har ju SEMESTER!!!”

Som om ledighet från arbetet befriar från allt socialt hänsynstagande.

Svenskar har klätt sig slafsigt ända sedan 1960-talet. Ett visst samband med Bror Rexeds du-reform kan skönjas. Om vi alla är du med varandra och alla är lika i ett oföränderligt socialdemokratiskt trygghets- och jämlikhetsparadis behöver vi ju inte anstränga oss med att kamma håret och klä oss anständigt.

Cary Grant (1904-1986) visste vad stil var.

Det var ungefär då, på 1960-talet, som de snygga, välsittande kostymerna, hattarna, dräkterna och klänningarna byttes mot trasiga jeans, sladdriga t-shirts, mjukisbyxor och urringade linnen som inte lämnar något över för fantasin.

Strandad val i offentlig miljö.

Jag påstår att det är en svensk kulturförlust. Så här ser det inte ut i andra länder. Där klär sig människor i allmänhet snyggt och vårdat. Kvinnor klär sig som kvinnor och män som män, och ingen låtsas att han eller hon är en hen.

Är det för mycket begärt att ha koll på sina skinkor när man går och handlar? Eller att inte låta sin nakna överkropp välla ut i sin fulla, generöst tilltagna vidd i det offentliga rummet, fast den är solbränd?

Jag tycker inte det. Det handlar om något så enkelt som hänsyn, att fundera lite över hur ens uppenbarelse kan tänkas påverka andra människor.

Vare sig man har semester eller inte.

Åh, kom ljuva augusti och september när turisterna har lämnat oss, föga sörjande! När stränderna ligger tomma, och både naturen och människorna kan räta ut sig, återta ett normaltillstånd och andas ut!

Nästa sommar överväger jag att tälta utanför ett kärnkraftverk. Där borde det vara ganska fritt från turister.

 

 

9 reaktioner till “När människor blir turister

  1. Håller fullständigt med din analys. Stil har tyvärr förändrats/ försämras av en modebransch, lika skruvad som den politiska. Vi har dock själva ansvaret att vara anständiga människor, både till det yttre som det inre. Vett och etikett brukar det kallas, men är osäker om det existerar idag?!

    Gilla

  2. Även jag längtar mot hösten, skurar, hårda vindar och löv som flyger parallellt med marken.
    Dagens samhälle har i bitar omvandlats till ett stort ‘selfie-samhälle’, titta på mig, jag är här, eller kanske ingenstans alls.
    Jag och många med mig är urbota trötta på att mötas av skinkor, guppande silikonbröst, skingra pipiga röster och opassande klädsel överallt.
    Botox, sixpack i silikon eller Synthol i biceps och halva Disneys sagovärld printat in på kroppen.
    Det var bättre förr då de flesta arbetade hårt och åt vanlig mat som det gick att uttala namnet på.

    Liked by 1 person

  3. Även Barsebäcks kärnkraftverk har blivit ett turistmål med en och annan vandrande bikini som sannerligen inte har Bikini i åtanke. Där är det alltså kört för den som söker tystnaden på sommaren. Fast kärnkraftverket ska ju rivas, men å andra sidan är ju Barsebäcks hamn kvar. Ännu.

    Liked by 2 people

    1. Barsebäck kunde jag se från mitt sovrumsfönster då jag bodde i Taarbæk 1973.
      Jag är inte så kunnig kring det med kärnkraft, men nog var det väl lite klantigt att bygga ett sådant kraftverk så nära Malmö och Köpenhamn.
      Tänk om det hade hänt något, verket låg ju under vissa inflygningsbanor till Kastrup.

      Liked by 1 person

      1. Som bihang till min enkla text kring Barsebäck vill jag tillfoga att vi (då) väl var några hundra tusende som i sin vardag kunde se detta kraftverk omkring 2 mil bort från Skandinaviens mest befolkade område.
        Det var inte Danmark som fimpade Barsebäck, det gjorde Sverige på egen hand, bland annat av den orsaken att verket till den grad försämrade förhållandet mellan våra två länder, handel, vandel och vanligt folks åsikter kring eländet, eller kanske i all enkelhet; en fråga om Volvo, Scania med mera.
        Danmark var både då och nu en av Sveriges största handelspartners, och ingen slår den hand som föder en.
        Ska Sverige bygga något nytt kärnkraftverk vill jag peka på Lidingö, nära Stockholm, där är massor av kylvatten runt knuten, och alla i Stockholm vill ju ha el i sin bostad.

        Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s