Mikael Jalving: ”Akta dig för barnlösa filosofer och politiker!”

”I en samtid som i övrigt frossar i hänsyn till barn har de underligt nog blivit tabu i många politiska diskussioner” skriver Mikael Jalving i den här krönikan, som jag har översatt från danska i Jyllands-Posten.

Han ställer frågan ”Vad är det vi lämnar vidare till våra barn?”

I en debattartikel i danska Jyllands-Posten skriver Mikael Jalving:

”I flera generationer har så gott som ingen av de mest citerade samhällstänkarna, filosoferna och politologerna förhållit sig till barnen.”

”I en samtid som i övrigt frossar i hänsyn till barn har de underligt nog blivit tabu i många politiska diskussioner, också den om att ärva. Den aktuella striden om arvsskatt mellan regering och opposition handlar om pengar, principer och ett historiskt misslyckande som hemsöker vårt lilla, efter hand knappast så fredliga land.

För att börja från slutet är frågan om arvsskatt som så mycket annat strukturellt knuten till årtiondens massinvandring, även om ingen talar om det dolda sammanhanget. På den ena sidan har de röda partierna, inklusive socialdemokraterna, som frivilligt har inviterat tredje världen till vårt land, desperat behov av pengar till välfärd.

På den andra sidan vill de blå partierna – som också är medskyldiga till importen av människor, klaner och en accelererande våldskultur, och som slog Glistrups, Krarups och Dansk Folkepartis varningar ifrån sig – gärna betala mindre i skatt.

Det vill naturligtvis jag också. Men jag är inte så naiv att jag tror att det någonsin kommer att ske så länge som den demografiska utvecklingen drar åt skatteskruvarna och sätter press på framtidens välfärd. Räkningen har redan skickats vidare till nästa generation.

Det är emellertid inte därför som Mette Frederiksen (s) nu föreslår att slopa arvsskatten på större belopp mot att sänka den nedre gränsen, medan regeringen helt vill bli av med arvsskatten. För båda lägren handlar det om rättvisa. De röda är inte röda utan orsak, och de kräver mer likhet, medan de blå är överraskande blå i den här frågan och kräver mer frihet åt medborgarna.

I en förvirrad och förvriden tid som vår liknar det en uppfriskande klassisk strid. Båda lägren har nämligen rätt i att såväl liv som död skapar olikhet och möjligheter. Frågan är bara vad vi gör med dem. Försöker vi skapa likhet även när folk dör, eller har vi fått nog av att vi redan har betalat skatt på människors pengar en gång, och att vi ska betala i förskott till en av världens allra högst beskattade länder?

För mig handlar arv om nästa generation. Vad ger vi vidare till barnen? Får vi över huvud taget ge någonting vidare – eller ska staten ta det sista vi lämnar efter oss? Det är barnen som är framtiden, inte sådana gamla idioter som jag, och det är våra barn som ska leva med konsekvenserna av våra beslut, inte bara de avsedda utan sannerligen också med de icke avsedda.

Men ingen talar om barnen när vi talar om arvsskatt, och ingen talar heller om barnen när vi talar om den främmande migrationen hit, fast det är de som på allvar kommer att leva med den. I en samtid som annars frossar i hänsyn till barn, och där curlingbarn har blivit det normala, har barn underligt nog blivit tabu i många politiska diskussioner, även den om att ärva.

En del av förklaringen är som sagt att välfärdsstaten har brist på pengar och därför stjäl där den kan. Till detta kommer den sociala drömmen om ständigt mer likhet. Men det är inte hela förklaringen. Den avgörande faktorn är att vi ser framåt utan att tänka på barnens bästa.

De skyldiga är inte bara politikerna, det går djupare än så. I flera generationer har så gott som ingen av de mest citerade samhällstänkarna, filosoferna och politologerna förhållit sig till barnen. Sedan 1960-talet och den berömda sexuella frigörelsen har det akademiska avantgardet, särskilt i Frankrike, ignorerat barnen i sina samtidsdiagnoser, projekt och visioner.

Ta Michel Foucault, som vi tidigare har varit inne på, ta Jacques Derrida, ta den i dag heta Slavoj Žižek, se på alla berömda postmodernister, poststrukturalister och vad de annars kallar sig som ansåg att vi skulle ogiltigförklara allt som vi tidigare hade trott på eller tagit för givet. Ingen av dem hade något substantiellt att säga om barnen.

Orsaken är kanske att mycket få av dem själva fick barn. De flesta akademiska superstars lever sina liv som om de var de sista människorna på jorden och som om historiska erfarenheter är likgiltiga. Deras blick på framtiden är obegränsad, liksom politikernas. Men om det är någonting som är sant är det att barn medför begränsningar, vid sidan av det oersättliga som de för med sig in i vuxnas liv.

Det är Bjørn Thomassen, professor på Roskilde Universitet, som har stärkt mig i denna observation, och som tillsammans med den ungerske sociologen Arpád Szakolczai arbetar med en genomgripande uppgörelse mot det sociologiska avantgardet från de senaste 30-40 åren. Budskapet är, i korthet, att vi ska sätta barnen tillbaka i fokus. I vetenskap såväl som i politik.”

Mikael Jalving