”Det är inte ”högerextremister” som får förnuftiga européer att hata islam. Det är islam som får människor att hata islam. Detta vill inte EU-eliten eller muslimska ledare förstå” skriver den norske författaren Kent Andersen i en krönika på Document.no som jag har översatt.
Av Kent Andersen
Globalisterna gillar att leka med ord. Och då helst ord som är till brädden fyllda av positivitet, som ”bärkraft” eller det ännu starkare ordet ”sammanhållning”. Du hör det i festtal, i artiklar och inlägg på Twitter, att ”sammanhållning” är idealet för vårt samhälle, och vem vågar kritisera sammanhållning?
Men det är inte längre sammanhållning som präglar europeiska samhällen. De mångkulturella samhällena präglas av segregation, motsättningar och ökande konfliktnivå. Det samhälle vi hade eroderar allt snabbare tack vare globalisternas mångkulturella samhällsexperiment.
I maj 2018 proklamerade plastpresidenten Emmanuel Macron att han fruktar terror och splittring som drivs fram av radikal islam. (Han fruktar alltså inte vanlig islam och den vanliga koranen). Därför vill han lansera en ”fransk version” av islam, där utbildningen av imamer och finansieringen av moskéer ska reformeras. Detta är samma bedövande tidsspillan som Broderskap-klonen Mohammad Usman Rana har skrivit om i boken ”Norsk islam”, som är full av frågor, men utan lösningar. Islam kan nämligen inte reformeras utan att samtidigt förändra det perfekta, och varför och hur ska man förändra det som är perfekt?
Macrons mål är att främja ”nationell sammanhållning genom att minska inflytandet från arabiska länder, kämpa mot extremism och förklara islam bättre”, enligt Journal du Dimanche. Macron tror nämligen på lögnen att vi ateister och kritiker fortfarande inte ”förstår” islam och behöver få islam bättre förklarad för oss.
Det är fel. Vi förstår islam till 100 procent – och det är islam och muslimer själva som har fått oss att förstå. Vi har läst boken, sett underkastelsen och kvinnohatet och är långt bättre orienterade än de flesta muslimer. Det är inte ”högerextremister” som får förnuftiga européer att hata islam. Det är islam som får människor att hata islam. Detta vill inte EU-eliten eller muslimska ledare förstå, och det är just därför det råder undantagstillstånd i Paris.
Det finns nu omkring 2 300 moskéer i Frankrike, finansierade av demokratifientliga makter som Saudiarabien, Qatar, Algeriet, Marocko och Egypten. Macrons drömprojekt är att sprida ”kärnan av sekularismen” så att franska medborgare inte känner sig tvingade att ha en tro eller fördöms för att inte ha en. Med det luftslottet ska Macron äntligen få kontroll över islam, som förste statlige ledare sedan Atatürk, bara med mildare metoder och dialog. Yeah, right.
Att kontrollera islam är nästan omöjligt. Muslimer klarar det inte. Inte statliga ledare, ”otrogna” – och i varje fall inte globalister som vägrar att erkänna vad islam faktiskt är: ett monokulturellt samhällssystem från 600-talet, baserat på en totalitär politisk doktrin med en komplett, helig lagstiftning som är förklädd som en religion för män, av män, till mäns välbehag. Och hela samhällssystemet vilar på en enkel, sårbar nålspets: att Muhammed var den ”perfekta människan”, som perfekt återgav guds vilja som den sista och slutgiltiga sanningen, och därför är ett perfekt exempel att efterlikna.
Ja, på 600-talet var det säkert helt perfekt att vara karavanrövare, krigsherre och slavdrivare med ett kväljande förhållande till småflickor och makten att skära huvudet av var och en som protesterade.
Muhammed var säkert ett perfekt ideal för manliga förlorare i alla samhällen på den tiden, men den formen av perfektion är svårare att sälja in i våra moderna tider… och särskilt i det upplysta, reformerade och civiliserade Europa, där religion är en opolitisk privatsak, frihet och yttrandefrihet råder, och kvinnor varken är boskap eller sexslavar längre.
Islam borde med andra ord vara fullständigt chanslöst i Europa, men islam är en kameleont: en religion när det behövs mest.
Politik när det passar bäst.
En identitet om det fungerar bäst.
Och ett samhällssystem när det är mest bekvämt.
Och bakom denna månghövdade hydra som ingen klarar att definiera och kontrollera ljuder ett alltid närvarande våldskapital som omedvetet skrämmer och förlamar västliga ledare och civiliserade européer. Man vet att problemet finns där men anar inte vad man ska göra med det, utan att skapa inbördeskrig i Europa. Därför blir ingenting gjort … som om det löser problemet.
Om man bara rubbar en millimeter av den nåltunna sanningen om profetens perfektion klappar hela islam ihop. Om inte människan Muhammed var perfekt så är heller inte profeten perfekt, och då är inte profetiorna perfekta, något som gör koranen operfekt, och då är inte guds ord perfekta, och därmed behövs det fler profeter före den slutliga tiden och domedagen. Och därmed kollapsar hela korthuset i en sky av självmotsägelser och meningslöshet.
Att rubba på Muhammed eller koranen skulle ödelägga islam. Och då är allt knäböjande, underkastelsen och offrandet helt förgäves, och därmed är också själva identiteten hos mer än en miljard människor hotad, för islam är som sagt inte bara en religion. Islam är ett komplett identitetsskapande samhällssystem. Därför blir det inga reformer. Det skulle bara utlösa ännu mer krig bland muslimer.
Muhammeds gigantiska ego har skapat denna sårbarhet, och enda sättet att dölja sårbarheten är att ta full kontroll genom regler, lagar och påbud: ingen fest och dans, inga nöjen, konst, musik, vetenskap, nyfikenhet, kritik, tänkande, frihet, drickande, kyssar, kärlek, erotik, snedsprång och bacon – eller allt annat som gör det härligt att vara människa.
Islam har oändligt många regler och lagar med horribla straff för brott mot reglerna, som alltid i totalitära samhällssystem.Och för att säkra att islam inte undermineras av medlemsflykt MÅSTE muslimska föräldrar ge sina barn en identitet som muslimer – väl vetande att det placerar barnen i riskzonen för hat, förföljelse och dödsstraff om de skulle börja tvivla i framtiden.
Vad är gott och fredligt med det? Var är Barnombudsmannen när man behöver honom?
Det finns emellertid en sak som islam är bättre på än samtliga andra samhällssystem i historien: islam skapar sammanhållning. En gigantisk ummah som knyter alla världens muslimer samman och gör dem till bröder och systrar (så att ingen ska frestas till smussel med varandra), och alla ska känna att de har rätt att kontrollera varandras uppträdande som en enda stor, lycklig familj.
Och utanför denna sammanhållning står de ”otrogna”, som muslimer kan umgås, jobba och festa med, och gärna knulla med om du är en muslimsk man – men inte gifta sig med, för då smäller det.
Islam gör muslimer till herrefolk. Alla andra är tjänare. Islam är historiens värsta ”vi-och-dem” någonsin. Likväl är det alltså tysta, inkluderande västmänniskor med öppna hjärtan som får skulden för muslimers utanförskap.
Denna religiösa sammanhållning hindrar naturligtvis inte muslimer från att mörda varandra i stor stil. Islam är trots allt en våldsam machoideologi från 600-talet, där varje kränkning utlöser rätt till hämnd i all evighet hos arga, religiösa robotar med mer hedersbegrepp än vett. Men när de ställs inför hot kan muslimer tillkalla sina bröder och skapa en här mot orättfärdigheten. (Fråga bara en polis!) Där har du äkta sammanhållning, Macron – och du är inte en del av det. Islam vill ta dig också.
Så: nu när detta främmandereligiösa sammanhållande är redogjort för (för tusende gången)- vilken slags ”sammanhållning” är det västliga politiker babblar om att vi delar med muslimer och islam? Vad är och var finns den ”sammanhållningen”?
Är den sammanhållningen stark nog för att muslimer ska välja demokratins sida i en sekulär kamp mot islam och sharialagar? Ingenting tyder på det. Sammanhållningen kring sharia bara ökar. Splittringen går djupare och djupare, precis som det har varnats av människor som kan någonting om islam.
(…)
Sammanhållning? Det var Norge på 1960-talet. Frankrike 1979. England 1980. Europa 1990. Men så gick någonting fel, för resultaten av flera decenniers idiotpolitik började visa sig. Och orsaken till att det visade sig var att Arbeiderpartiet och andra krafter som stod bakom det mångkulturella samhällsexperimentet glömde att ställa sig DEN ENDA kritiska frågan som tvärt skulle ha stoppat hela galenskapen:
”Men om de som flyttar hit inte vill vara med och skapa mångkultur och sammanhållning? Vad gör vi då?”
Det är en helt uppenbar fråga. Varje vuxen person som kan någonting om IRA-konflikten vet hur livsfarliga religiösa spänningar och motsättningar kan vara, och vad de kan göra med ett land. Ändå släppte man in islam i Europa – historiens mest våldsamma, totalitära och segregerande religion – med mångkulturens frisedel till de troende att kunna inrätta sig och göra precis vad de själva ville.
Globalisterna borde ha frågat sig följande:
”Vad gör vi om de som ska berika oss inte vill integrera sig och skapa det nya ”vi” utan hellre vill isolera sig och skapa sitt eget ”oss”?
Det var nämligen just det som Carl I. Hagen varnade för på 1980-talet, medan äggen haglade. Svaret på frågan är också helt uppenbart:
”Då får vi inte mångkultur och sammanhållning. Då får vi socialt kaos och konflikter.”
Smarta, ansvarsfulla och förnuftiga politiker skulle ha begravt ”mångkultur” där och då. Men istället skedde det motsatta: Projekt Mångkultur genomsyrade till slut norsk politik, polis, ämbetsverk, lärarkåren och den fjärde statsmakten… till den grad att fortsatta kritiska frågor tystades ner och kritiker brännmärktes som rasister. Och nu är det islam som genomsyrar norsk politik, polis, ämbetsverk lärarkår och den fjärde statsmakten.
Så…sammanhållning säger du? Var då? Sammanhållning om vad då? Vilket samhällssystem är det som vi håller samman om?
”Alla mot alla” är den oundvikliga slutstationen för projekt mångkultur, precis som socialism alltid slutar i fattigdom och diktatur. Någon ryckte undan grunden för norska värden och placerade något helt annat där: globalism och mångkultur, baserat på internationella mänskliga rättigheter.
Det politiska jordskalv som inleddes i början av 1960-talet lade grunden för att Arbeiderpartiet startade införandet av mångkultur genom Stortingsmelding nr. 39 (1973-1974) ”Om innvandringspolitikken” från AP-regeringen, ledd av Trygve Bratteli.
(I Sverige togs motsvarande beslut av en enig riksdag efter att ha drivits igenom av den socialdemokratiska regeringen under ledning av statsminister Olof Palme 1975). Proposition 1975:26).
Allt detta utvecklade sig vidare genom en serie politiska beslut i det inre rummet, till en megalomani som författaren Terje Tvedt beskriver som ”det humanitärpolitiska komplexet”, där Norge skulle göras om till en ”humanitär stormakt”. Logiken och förnuftet i detta var det aldrig någon som vågade fråga efter. Vem vågar vara emot humanitära värden?
Men resultatet ser vi dagligen: vår nya humanitärpolitiska elit har skapat en radikal förändring av landets befolkning, religioner och kulturer – helt utan att det någonsin blev utrett, konsekvensanalyserat eller demokratiskt genomfört. Allt pappersarbete saknas! Det mångkulturella samhället kommer som ersättning för nationella värden, och bakom detta projekt ligger övertygelsen om att mänskligheten bärs upp av universella värden – att vi alla vill samma sak – och att det finns gemensamma värden i alla religioner och kulturer som vi kan bygga en gemensam framtid på genom en universell gemenskap. Också här saknas en helt vital kontrollfråga:
Stämmer det verkligen? Är islam från 600-talet verkligen byggt på FN:s mänskliga rättigheter? Är det verkligen målet för Muhammed, imamerna och församlingarna? Bevisa det!
Femtio års europeisk politik bygger på en kortslutning. Ett falsarium. Och när man driver en kontinent efter ett falsarium så hamnar man till slut i falskhet. Men förtvivla inte! De som ska rädda Europa nu är Macron och den humanitärpolitiska elit som skapade problemen med sin toala inkompetens – och de ska rädda oss med samma politik som skapade problemen. Go figure. De enda som vinner på det är islam, för islam vet exakt vad islam vill. Där finns inga tvivel.
Mångkultur hade aldrig möjlighet att fungera, och därför är den ett splittringsprojekt. Massinvandringen av främmande människor, inviterade till gratis cash och fri dyrkan av sin egen kultur mitt i Europa är inte en inbjudan till att ”kom och var med oss och skapa en ny gemenskap”. Det är en uppfordran till ”var med dina egna och skit i oss”. De invandrare som verkligen assimilerar sig och blir norska är i sorglig minoritet. De som vill göra om Norge så att det blir som hemlandet är i majoritet.
Det finns ingen gemenskap i mångkultur. Bara ödeläggelse, splittring, motsättningar och till slut kamp om resurserna och pengarna. Frankrike och Sverige? Oh, you ain‘t seen nothing yet. Båda länderna behöver en revolution eller militärkupp för att överleva nu. Detta har europeiska politiker gjort mot sina väljare. Tjära och fjädrar, någon?
Det finns nämligen ingen ”sammanhållning” i försöken att sätta munkavle på högersidan som kritiserar eliten. Det finns ingen ”gemenskap” i att deplattformera dem som kritiserar mångkulturen. Det finns ingen ”gemenskap” i att skrämma folk för att säga vad de egentligen anser om islam. Det är bara dumhet med goda intentioner. Godhetens tanketomma ondska.
Det finns ingen gemenskap i antifa som går amok mot sina motståndare. Inte någon gemenskap i koranklossar (betonghinder som ska förhindra terrorangrepp, min anm.) eller fega politiker som nekar att begripa vad som driver jihadterrorn, eller förstå att kristna är under angrepp av islam. Det är bara splittrande det också, som allt annat som globalisterna sysslar med. De bygger ingen gemenskap. De snyltar på den gemenskap som fanns och använder den till att pulvrisera Europas gemenskap.
Gemenskapsbabbel är bara det: babbel från en desperat elit som vägrar ta in vad som håller på att ske och vem som bär skulden för det. Ska vi skapa gemenskap måste det göras utifrån en gemensam önskan om gemensamma samhällssystem. Islam ingår dessvärre inte i det projektet.
Islam är ett helt annat samhällssystem, och man kan inte bara skapa gemenskap i länder där befolkningen önskar två olika samhällssystem. Ett modernt, och ett från 600-talet.
Europa måste välja. Vad vill du ha?
Kent Andersen
—————————————————————————
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare?
Document.no är Norges största alternativsajt med mer än 400 000 månatliga läsare. Du kan stödja dem med en donation.
Bankkonto: 1503.02.49981
Vipps: Send gaven til 13629
SMS: Send ”DOC” til 2300
Julia Caesar 