Det finns en gräns för varje civilisation när den inte längre kan kallas civilisation. Sverige har passerat den gränsen på en mängd områden, men låt oss för enkelhetens skull välja ett exempel: elvaåriga Ebba Åkerlund som dödades i ett islamistiskt terrordåd av den illegale invandraren Rakhmat Akilov för två år sedan.
Låt oss vidare utgå ifrån att gränsen mellan civilisation och icke-civilisation framför allt handlar om anständighet.
Den svenska staten skyddade inte Ebba Åkerlunds liv. Den har heller inte velat skydda hennes grav från skändning och brott mot griftefriden. Hela den kedja av händelser som drabbat Ebba Åkerlund och hennes anhöriga vittnar om en total frånvaro av ansvar och anständighet i det svenska samhällssystemet.
Sveket fullbordas i en nyligen avkunnad dom i Stockholms tingsrätt som innebär att den polske medborgare som regelbundet har skändat Ebbas grav inte utvisas.
Ebba Åkerlund dödades i ett islamistiskt terrorattentat mitt i centrala Stockholm den 7 april 2017. Hon blev ett offer för den politiska inkompetens och dysfunktionalitet som i allt högre grad kännetecknar Sverige.
Uzbeken Rakhmat Akilov hade fått ett utvisningsbeslut ett halvår innan han mördade fem personer och skadade femton på Drottninggatan i Stockholm. Men han utvisades inte. Han kunde obekymrat röra sig fritt i Sverige och till exempel hjälpa ståuppkomikern Özz Nujen med svartjobb på hans byggen i Tingstäde på norra Gotland.
De flesta av oss kan sannolikt inte föreställa oss hur det känns att förlora ett älskat barn över huvud taget, och ännu mindre i ett terrordåd. Den fulla, fruktansvärda innebörden ligger bortom ordinär fattningsförmåga. Den bärs av Ebba Åkerlunds föräldrar. De vet.
Det borde ha slutat där, i det totala fiaskot för svensk migrationspolitik. Någonting annat skulle ha börjat: en stat som står upp för och beskyddar sina medborgare.
Den stat som bär ansvaret för att en islamist trots utvisningsbeslut lyckas bita sig fast illegalt i Sverige och slakta människor med en stulen lastbil – samma stat skulle – om den inte hade passerat den där anständighetsgränsen – ha stått upp som en man och format en skyddande mur kring Ebba Åkerlunds anhöriga och den plats där flickan ligger begravd.
Som ett tecken på ansvar, respekt och anständighet.
Som en ursäkt för det oursäktliga.
Ebbas far Stefan har fått 61 000 kronor av svenska staten för sin döda dotter. Varken livslångt beskydd eller stora penningsummor kan lindra sorgen över ett förlorat barn. Det handlar inte om det. Det handlar om anständighet. Den anständigheten saknar Sveriges regering, och det är tydligt avläsbart i allt vad den företar sig.
Den skam som ansvarslösa politiker själva inte klarar att vidkännas vältrar de över på landets befolkning. De överlåter åt oss att bära deras skam åt dem.
Det som hände efter terrordådet den 7 april 2017 var anmärkningsvärt. Politikernas ursäkter uteblev. Med påfallande brådska arrangerades en så kallad ”kärleksmanifestation” på Sergels Torg i Stockholm den 9 april, två dagar efter terrordådet, strax intill den plats där Ebba Åkerlund och fyra andra personer krossades av Rakhmat Akilovs stulna lastbil.
Brådskan och det geschwinta genomförandet, de inövade fraserna, de blanka ansiktena, den bestämda ansatsen att omedelbart radera bort berättigad sorg och vrede från den chockade befolkningen tyder på att planerna redan fanns klara i strategiska personers skrivbordslådor. Det var bara att sätta dem i verket. Ett terrordåd var väntat av politiker som vet att deras ansvarslösa politik oundvikligen leder till terrorism.
De kan bara inte få ett erkännande över sina läppar. För då rasar allting i de liv och karriärer de har byggt upp åt sig.
”Kärleksmanifestationen”, filmad av Swebb-tv, är något av det vidrigaste jag har sett. Redan där brast anständigheten. Människor var i chock. För att inte bli till höga skrik av smärta, rop på upprättelse för offren och straff för de ansvariga, måste deras sorg fortast möjligt tämjas, slås ner och avledas med järnhand.
De budskap som framfördes var anstötliga. Perversa. Det stod fullkomligt klart att engagemanget inte gällde terrorns offer. Betydligt värre vore om svenskarna skulle bli främlingsfientliga. Ett antal invandrare och Stockholmspolitikerna Karin Wanngård (s) och Anna König Jerlemyr (m) slog fast att vi ska applådera oss själva och vara stolta över staden där fem personer dödats i ett terrordåd.
Vi får inte låta rädslan segra. Vi är ett folk som gör handhjärtan.
Stockholm är och ska förbli en öppen stad som släpper in terrorister, och vi ska älska dem alla, för de är ju människor precis som vi. Folk jublade åt Milad Mohammadis tal om ”alla människors lika värde” och applåderade entusiastiskt när globalisten Nisha Besara deklarerade att hon vill upplösa nationerna, slopa alla gränser och ha fri invandring – just när den sortens politik resulterat i ett fruktansvärt terrordåd.
”Slaget om framtiden är redan avgjort” slog hon fast.
”Friheten och gränslösheten kommer alltid att segra så länge som det finns människor på jorden.”
Rakhmat Akilovs frihet och gränslöshet hade just kostat fem människor livet. Men här stod det klart att vi inte bara ska finna oss i islamistiska terrordåd. Vi får inte heller känna och uttrycka vår sorg, vår smärta och vårt raseri inför en terrorattack.
Terroroffren tänkte ingen på. Hoppsan, ett terrordåd mitt i Stockholm är ju inte så trevligt, men det viktiga är att bevara självbilden som öppna, goda, invandringsälskande medborgare som tror blint på alla människors lika värde. Även alla terroristers lika värde.
Rakhmat Akilov hade två dagar tidigare visat att han inte alls tror på alla människors lika värde och att ”otrogna” inte har något värde för honom. Men vi ska inte haka upp oss på sånt. Vi ska inte vara petiga och rasistiska. Vi måste tycka att de som vill bomba oss sönder och samman absolut är lika mycket värda som vi.
Vilken psykiater som helst kan här ställa diagnos på en nation som är svårt sjuk, som brister i verklighetsuppfattning och har manifesta tvångstankar och hallucinationer.
Det allvarligt rubbade hälsotillståndet utnyttjas och exploateras hänsynslöst av de allra svårast sjuka – politikerna, så att de ska klara sitt eget skinn.
Ebba Åkerlund begravdes på en kyrkogård i centrala Stockholm. Hennes föräldrar väntade ända till maj 2018 innan de lät resa en gravsten på Ebbas grav. Anledningen var att de fått kännedom om att gravar på samma kyrkogård var utsatta för upprepad förstörelse. Nu började ett nytt kapitel bortom anständighetens gräns.
Snart efter att gravstenen satts upp började saker förstöras på Ebbas grav. Blommor har trampats sönder, brutits av och förstörts, stearin har hällts över graven och över ljuslyktor. Fullständigt meningslös, återkommande vandalisering, utförd av en kriminell hemlös polack med psykiska problem.
Ebbas pappa har inte fått någon hjälp att stoppa skändningen av sin dotters grav, varken från kyrkan eller från polisen, berättar han i en intervju i Nya Tider.
”Nej det finns inget som helst intresse där, annat än ”usch, ring inte mig”. Det är en glödhet potatis som ingen vill ha i knäet. Då menar jag ingen. De är livrädda. De till och med duckar media och blir småstirriga och skyller ifrån sig. Det är Sverige i ett nötskal.”
Inte förrän han själv tagit gravskändaren på bar gärning i augusti förra året, hållit fast honom och tillkallat polis kunde mannens identitet fastställas: en 59-årig kriminell polsk medborgare vid namn Pjotr Roman Marciniak som uppehåller sig illegalt i Sverige.
Mannen kom till Sverige 2014, enligt egen uppgift för att arbeta. Han har försörjt sig med tillfälliga arbeten och genom att panta tomburkar. Han har upprepade gånger skändat flera gravar. Pjotr Roman Marciniak har också den 30 november 2017 hotat en kyrkogårdsanställd med kniv. Ebba Åkerlunds pappa har vid flera tillfällen sett mannen på kyrkogården, men inte förrän han lyckades tillkalla polis väckte en åklagare åtal mot mannen för olaga hot och brott mot griftefriden.
Pjotr Roman Marciniak greps i april. Han har tidigare låtit bli att infinna sig till rättegångar. Han förekommer under tolv avsnitt i belastningsregistret och är alltså seriekriminell. Den 25 april dömdes han av Stockholms tingsrätt till fängelse i två månader för olaga hot och brott mot griftefriden vid två tillfällen. Enligt Ebba Åkerlunds pappa har mannen skändat Ebbas grav vid ett 50-tal tillfällen, men det går inte att bevisa.
Men trots att Pjotr Roman Marciniak inte ens har uppehållsrätt i Sverige döms han inte till utvisning. När han har vilat upp sig från brotten och tomburkssamlandet i fängelse ett par månader kan han i lugn och ro fortsätta sin sjuka besatthet av och skändning av Ebba Åkerlunds grav.
I domen (Mål nummer B 12959-18) skriver Stockholms tingsrätt att de allmänna förutsättningarna för att Marciniak ska utvisas är uppfyllda.
Sedan kommer alla MEN:
”Marciniak är polsk medborgare. En EES-medborgare får utvisas endast om utlänningens beteende utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den störning av ordningen i samhället som varje brott innebär.
Av EU-domstolens praxis framgår att reglerna om utvisning av EES-medborgare ska ges en restriktiv tolkning. Vid en sammantagen bedömning anser tingsrätten att det inte finns tillräckliga skäl för utvisning.”
Pjotr Roman Marciniak är helt enkelt inte tillräckligt kriminell, enligt tingsrättens tolkning av lagen. Därför får han stanna i Sverige och kan fortsätta ägna sig åt gravskändning och andra brott.
Det är här den skriande bristen på anständighet slår till. Igen. Ett barn slaktas av en islamistisk terrorist som uppehåller sig illegalt i Sverige. Det sker på grund av en totalt ansvarslös invandringspolitik och en slapphet i alla instanser som trotsar all beskrivning.
Ebba Åkerlunds grav skändas upprepade gånger av en illegal polsk invandrare. Två föräldrar och andra anhöriga och vänner fråntas rätten att sörja i fred. Var finns respekten? Var finns värdigheten?
Varför, VARFÖR anses inte terroroffret Ebbas grav ha högsta skyddsvärde och bevakas dygnet runt?
Varför? Upphör en människas skyddsvärde när hon har dödats i ett terrorattentat? Borde inte just detta vidriga brott utgöra grund för att visa respekt och värdighet inför hennes grav?
En kedja av vakter borde ha stått kring Ebba Åkerlunds grav dygnet runt från dag 1. Det måste anses vara ett riksintresse, det absolut minsta den svenska staten kan göra, att bevaka graven där ett av offren för deras egen politik ligger begravd. Om det hade skett hade med största sannolikhet Pjotr Roman Marciniak kunnat gripas och lagföras tidigare.
Jag förstår. Det är som vanligt i Sverige. En lång rad nyttiga idioter, var och en med tunnelseende och ett noggrant avgränsat litet staketomgärdat område där de bedriver sin dagliga verksamhet, klarar inte att bry sig en millimeter utanför staketet. Deras ansvar och fantasi sträcker sig inte så långt. Än mindre kan de se helheten och se hur alla deras små idiotbeslut samverkar till en fullständig katastrof.
För svenska politiker och myndigheter är det viktigare att skydda terrorister och deras barn än terroristernas offer. Det är oändligt mycket viktigare att få ”hem” IS-terrorister som har bränt människor levande, halshuggit, hållit sexslavar och våldtagit kvinnor och barn än att skydda sin egen befolkning mot terrorism och behandla den med ansvar och respekt.
Ebba Åkerlunds pappa skriver i en artikel i Expressen:
”Ebbas mördare kom till Sverige på grund av en huvudlös asyl- och migrationspolitik som saknar motstycke i Europa, ja faktiskt i hela världen. Och han var kvar i Sverige på grund av en dysfunktionell statsförvaltning, delvis en följd av den överbelastning som den förda politiken hade skapat.
Det är de etablerade partierna i Riksdagen – både Alliansen och de rödgröna – som bär ansvaret för den politiken. Det är också de som bär ansvaret för att alla som ifrågasatte den politiken – också i deras egna led – brännmärktes.”
Den senaste oanständigheten formulerar Stockholms tingsrätt i domen när det gäller skadeståndsanspråk. Ebba Åkerlunds pappa yrkade på 50 000 kronor, varav 5 000 kronor för kränkning, 35 000 kronor för psykiskt lidande och 10 000 kronor för materiella skador och förstörda blomsteruppsättningar på Ebbas grav.
Han får 5 500 kronor. Tingsrätten skriver:
”Det är inte visat att aktuellt brott orsakat Stefan psykiskt lidande eller andra skador på graven än förstörda blommor. Pjotr Roman Marciniak ska betala skadestånd till Stefan med 500 kronor för förstörda blommor. I övrigt ska yrkandet avslås.”
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 