Europaparlamentet har förbjudit engångsartiklar i plast, bland annat sugrör, från och med 2021. Vilka konsekvenser får det i praktiken för till exempel svårt sjuka människor?
Vad väger tyngst – människovärdet eller klimathysterin? Lydia Wålsten ställer frågan i en ledare i Svenska Dagbladet. När hennes svårt cancersjuka mamma bad om ett sugrör ifrågasattes det av sjuksköterskan.
”Efter några kritiska timmar i kampen mot cancern hade läget stabiliserat sig något. En avokadosmoothie från Pressbyrån avnjöts med sugrör. Avnjöts är fel ord. Cellgifter gör att nästan allt smakar metall, och när man minst anar det kan även en god dryck bli till en blixtkyla som hänsynslöst ilar genom kroppen.
Den här gången smakade det något, och hon drack målmedvetet. Med slutna ögon, för att vara beredd om det skulle komma en ilning. När hon hade druckit upp tryckte hon på larmklockan för att be om ett extra sugrör. Ett till vattenglaset, så att hon kunde få i sig den vätskan också.
Som svårt cancersjuk är läkarnas princip att man ska få smärtstillande om man behöver det, trots att man kan utveckla ett beroende. Alternativet anses omänskligt.
Men när sjuksköterskan dyker upp för att hantera frågan om ett sugrör är tongångarna annorlunda. Hon ifrågasätter om det behövs ett till.
Mamma lyfte så över det grönkladdiga sugröret från smoothien till vattenglaset med darriga händer. Hon hade tagit illa upp, men hade svårt att förklara varför. Händelsen var objektivt sett ingen stor sak. Ändå tycktes den röra vid existentiella frågor om människovärde. Insikten att byråkratin fokuserar på andra saker än just det.
Om miljöpåverkan prioriteras så hårt att en sjuksköterska tvekar inför att ge en cancersjuk kvinna ett sugrör, då behövs en diskussion om vad ett så snävt fokus riskerar att göra med oss som människor.
Tillbaka till sugröret. Sveriges regioner analyserar vad förbudet kommer att innebära för sjukvården som är så beroende av just plast i allt från inkontinensskydd till blodpåsar. Övergången kommer inte att bli gratis. Samtidigt flaggar regionerna för att de saknar pengar. I valet mellan fler vårdtimmar och hållbar plast kommer det senare att prioriteras. Det anses självklart, för att kortsiktig klimatpåverkan verkar ha blivit viktigare än allt annat.”
Lydia Wålsten
Lydia Wålstens text talar för sig själv. Läs hela ledaren i Svenska Dagbladet!
Ett samhälle som är så upptaget av en opinionsmässig modeinriktning att det negligerar mänskliga grundbehov står inte längre upp för människovärdet.
Ett samhälle som tvekar inför att ge en döende kvinna den lilla hjälp som ett sugrör innebär är mycket svårt sjukt. Läs det här en gång till:
”Mamma lyfte så över det grönkladdiga sugröret från smoothien till vattenglaset med darriga händer. Hon hade tagit illa upp men hade svårt att förklara varför. Händelsen var objektivt sett ingen stor sak. Ändå tycktes den röra vid existentiella frågor om människovärde.”
Just det.
Ett samhälle som vägrar bistå med så lite – till råga på allt av ideologiska skäl – har inte rätt att kalla sig humant. Det har passerat gränsen till det posthumana samhället.
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 