Både skola och förskola ska digitaliseras. Det har regeringen och Skolverket bestämt. En stor penninghungrig dataindustri står och stampar av iver att göra miljardvinster på att sälja sina produkter och digitalisera barnens hjärnor.
Men ingenting tyder på att digitalisering leder till bättre inlärning och förbättrade skolresultat.
Den svenska skolan är i djup kris sedan många år. Lärarna flyr från en omöjlig arbetssituation, och PISA-undersökningarna visar att Sverige ligger i botten i OECD när det gäller att utbilda invandrade skolelever.
I PISA-undersökningen 2012 presterade svenska elever under genomsnittet för OECD-länder inom alla tre kunskapsområden.
”När rapporten avslöjade att Sveriges resultat sjunkit var siffrorna en chock för utbildningsvärlden både i Sverige och utomlands” skrev professorn och skoldebattören Inger Enkvist och kallade tystnaden efter rapporten ”oroväckande”.
Hon fortsatte:
”I omvärlden ses Sverige ofta som föredömligt modernt, högutvecklat, jämlikt och öppet. Inte bara hade Pisa-resultaten blivit sämre i läsförståelse, matematik och naturvetenskap, utan samtidigt hade ett större avstånd än tidigare uppstått mellan de bästa och de svagaste eleverna, mellan flickor och pojkar, och mellan infödda och utrikesfödda. Sveriges representanter i internationella organ fick frågan: Vad håller ni på med?”
I PISA 2015 bröts den negativa trenden och Sverige placerade sig på, eller över, genomsnittet. Medan politiker och skolmyndigheter gruvar sig för nästa PISA-rapport flyr lärarna, och allt fler utbildade lärare ersätts med outbildade. De närmaste fem åren behöver skolan 77 000 nya heltidstjänster.
Fram till år 2031 uppskattas det totala rekryteringsbehovet till 187 000 heltidstjänster. För att täcka behovet krävs att 15 000 nya lärare utexamineras från lärarutbildningen varje år – nästan dubbelt så många som idag. Det innebär att var tredje student skulle behöva utbilda sig till lärare. Det är inte realistiskt.
Desperationen växer hos politiker och skolmyndigheter, och behovet av ett saliggörande ”simsalabim” blir överhängande – en trollformel som i ett slag löser skolans alla problem. Efter att ha lagt pannorna i djupa veck har både regeringen och Skolverket kläckt sitt ”simsalabim”: digitalisering!
Digitalisering av både skola och förskola är det magiska fenomen som i ett enda slag ska lösa skolans problem. På regeringen Löfvens begäran har Skolverket tagit fram en nationell strategi som syftar till att påskynda digitaliseringen av skolan. Den klubbades igenom i sin helhet av regeringen, och givetvis ska Sverige vara bäst i världen:
”Visionen är ett hållbart digitaliserat Sverige. Det övergripande målet är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter” skriver regeringen.
Strategin innehåller tre fokusområden: (1) Digital kompetens för alla i skolväsendet, (2) likvärdig tillgång och användning samt (3) forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter.
Det första fokusområdet, att alla ska tillgodogöra sig ”digital kompetens” i skolan, beskrivs som en ”demokratifråga”. Ännu ett simsalabim! Vem kan ha något att invända mot vad som beskrivs som en ”demokratifråga”? Alltså prövas det inte ifall påståendet stämmer.
I det andra fokusområdet, likvärdig tillgång till och användning av digitala verktyg, görs en praktfull logisk kullerbytta utifrån en rapport om ungas digitala vanor från Statens Medieråd. Enligt rapporten skiljer sig tillgången till digitala verktyg och användningen av dem utifrån barnens socioekonomiska bakgrund. Barn till högutbildade föräldrar tillåts inte av föräldrarna att använda medier hur mycket som helst, spela datorspel hur mycket som helst eller se på tv hur länge som helst. Medierådet talar om ”ett slags intellektuell kultur som går i arv”.
Av detta har Skolverket dragit den hisnande slutsatsen att ojämlikheten bäst jämnas ut om barn från en socioekonomisk stark bakgrund får mer skärmtid – inte tvärtom. Svensk skola är redan i dag en av de mest uppkopplade i OECD, och både antalet datorer och mängden skärmtid överskrider OECD-snittet påtagligt.
En stor penninghungrig databransch står och stampar av iver att göra miljardvinster på att sälja sina produkter på en ny jättemarknad. Digitalisering har blivit en mångmiljardindustri. Redan har 280 av samtliga 290 kommuner antingen inlett eller planerat kommande satsningar på elevdatorer för varje elev i någon av sina skolor. Ingen vågar stå emot och riskera att ses som omodern och bakåtsträvande.
Enorma vinster lockar för de aktörer som kan erövra den marknad som digitalisering av skola och förskola innebär. Som ett led i marknadsföringen erbjuder företagen kostnadsfria programvaror som är specifikt skapade för skolor, som exempelvis ”Google Classroom”. Marknadsföringen riktar sig direkt till lärarna, som lockas med statusmarkörer.
”Får man lärarna med sig kan man få gehör från tjänstemännen som fattar de stora besluten” skriver läraren och debattören Isak Skogstad i en debattartikel på sajten Kvartal.
Han avslöjar hur techföretagen lockar och knyter lärare till sitt varumärke genom att erbjuda kostnadsfria utbildningar i hur man använder produkterna. De har också utvecklat ett system för ”certifiering” – något som utåt framstår som en kvalitetsstämpel, exempelvis ”Microsoft Certified Educator” eller ”Apple Teacher”.
De lärare som nappar på industrins locktoner blir levande reklampelare för datorjättarna – utan att få en krona för det. Vad de däremot får är status. Att vara ”certifierad” låter fint. Många lärare lyfter gärna fram sin digitala status i sociala medier och på LinkedIn.
Kommersiell inblandning i skolans verksamhet bäddar för partiskhet och korruption. Isak Skogstad visar några exempel på hur lärare låter sig köpas av datajättarna. I en proffsigt producerad film på Twitter går läraren Sara Bruun i en skolkorridor till pampig musik och med en dator i handen.
”Det behövs mer än pennor och papper och läroböcker för att inspirera morgondagens världsmedborgare” säger hon i ett avslöjande citat. I slutet av videon visar det sig att Google for Education ligger bakom filmen. Sara Bruun utsågs 2017 till ”Årets lärare” på Lärargalan, som hade Google som samarbetspartner.
Apple har verkat i den svenska skolbranschen en lång tid genom företaget Tänk om. För några år sedan avslöjades att Tänk om hade låtit kommunalt anställda lärare extraknäcka som konsulter för företaget. Dåvarande VD, Hans Renman, avfärdade kritiken om att detta kunde hota lärarnas oberoende.
Samtidigt visade det sig att en rektor på en kommunal skola i Södertälje hade varit engagerad inom Tänk om samtidigt som han hade tagit initiativ till en omfattande satsning på just Apple-datorer i sin skola. Ett år efter att satsningen klubbades igenom lämnade rektorn jobbet för att bli avlönad konsult hos Tänk om.
”Fram träder en bild av att skolans digitalisering har drivits av kommersiella aktörer snarare än vetenskapliga intressen. IT-företagen har framgångsrikt skapat en bild av ett föråldrat skolsystem i behov av stora förändringar, samtidigt som de har erbjudit sig att sälja lösningen på samma problem” skriver Isak Skogstad.
Trots den enorma satsningen (varje barn ska ha en egen dataskärm) tyder ingenting på att digitalisering innebär att barnen lär sig mer. Stora internationella utvärderingar har visat att teknik i klassrummet inte leder till det kunskapsmässiga lyft som ofta utlovas. Den verkliga punkteringen av myten om digitaliseringens välsignelser står OECD för. OECD har konstaterat att inte ett enda land som har gjort stora satsningar på skolans digitalisering har lyckats höja skolresultaten.
För att täcka över propagandalögnerna tillämpar databranschens aktörer en klassisk svensk strategi med djupa rötter: det nya och moderna (som automatiskt ses som något positivt) ställs mot det befintliga (som utmålas som föråldrat, omodernt och förlegat och därför förkastligt). ”Nytt” och ”modernt” är starkt laddade positiva signalord i Sverige. Enbart att något är beprövat och har visat sig fungera blir ett argument att kasta det på soptippen som ”uråldrigt”.
Digitaliseringsförespråkarna ansluter sig därmed till den berömda socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten, det vill säga konsten att skapa kejsarens nya kläder som blänker och glittrar förföriskt – utan att förändra någonting väsentligt. Och många svenskar går på det, dels eftersom de gärna tror på vad de uppfattar som auktoriteter, dels vill vara moderna och älskar tekniska apparater.
I skolan utförs avledningsmanövern genom att förflytta fokus från mätbar kunskap till något mer svårgripbart. När traditionell pedagogik utmålas som föråldrad och baserad på förlegade idéer slipper branschen svara på frågan varför skolor ska köpa in deras produkter trots att de inte har visat sig leverera utlovade resultat.
Kejsarens nya stass beskrivs pepprat med positivt värdeladdade ord som ”ett experimentellt, nyfiket, global, kreativt, kollaborativt och interaktivt lärande”. Den som ifrågasätter något av värdeorden framstår som ”bakåtsträvande”.
Det tredje fokusområdet är forskning och uppföljning av ”digitaliseringens möjligheter”. Docent Catarina Player-Koro är en av få forskare som kritiskt har granskat den enorma digitaliseringsbranschen. Hon har studerat utgångspunkten i 600 vetenskapliga artiklar om IT och inlärning. Hon fann att hela 95 procent av artiklarna utgick från en okritiskt optimistisk och positiv inställning till tekniken. Fokus låg på möjligheterna. Bara 5 procent av artiklarna hade en kritisk hållning till tekniken. Detta trots att större studier som har undersökt den digitala tekniken sällan har funnit några positiva förändringar.
”Men märkligt nog släpper ändå inte den positiva retoriken.”
Player-Koro är skeptisk till påståendet att ”vi står inför en revolution”, ett av argumenten från digitaliseringens förespråkare som mer bottnar i känslor än i kunskap och fakta.
Inte bara skolan ska digitaliseras. Regeringen och Skolverket har också beslutat att förskolan, med barn i åldrarna 1 – 5 år, ska vara försökskaniner för digitaliseringen.
Beslutet är över huvud taget inte underbyggt med studier av hur den elektromagnetiska strålningen från digitala källor, EMF, eller andra faktorer påverkar små barns känsliga hjärnor. Hjärnan är inte fullt utvecklad förrän i 25-årsåldern.
En av dem som varnar för digitaliseringens effekter på små barn är Hugo Lagercrantz, professor emeritus i barnmedicin.
”Barn under två år ska inte titta på skärm alls. Barn behöver den direkta kontakten, det kan man aldrig förmedla med skärm” säger han. ”För mycket skärmtid kan försena de små barnens språkutveckling.”
Han menar att det har gjorts för lite forskning på området och att man därför bör utgå från en försiktighetsprincip.
”Det finns en risk att surfplattor används som barnvakt för små barn.”
En färsk avhandling från Göteborgs universitet visar att lärare i förskolan ofta använder surfplattor och appar som ersättning för mer traditionella aktiviteter, som att läsa böcker, lek eller ett analogt spel. Men barnen tar inte till sig det pedagogiska innehållet i apparna. I första hand lär de sig nämligen bara att spela med dem.
Förskollärarna använder dem för att de har blivit övertygade om att de digitala verktygen motiverar barnen att lära sig mer genom att göra aktiviteterna lustfyllda. De har i många fall gått på propagandan och låtit sig hjärntvättas.
Inställningen är ”närmast religiös”, framförallt hos cheferna, som
vill ha mer IT i undervisningen. Lärarna är inte lika entusiastiska, och engagemanget hos elever och föräldrar var ännu svalare. Det fann en analytiker vid ett konsultbolag när han för några år sedan undersökte inställningen till digital kompetens i skolan hos rektorer, förvaltningschefer och IT-strateger.
Fakta visar en annan verklighet som tycks undgå rektorer, förvaltningschefer och IT-strateger. Satsningen på digitala verktyg tränger undan både kostnader för andra läromedel och tid för lärarledd undervisning. I Sollentuna kommun, som anses vara ett föredöme vad gäller skolans digitalisering, har drygt 80 procent av läromedelsbudgeten gått till inköp av datorer och surfplattor de senaste åren. Bara 15 procent av läromedelsbudgeten har gått till läromedel.
Kostnaden för inköp av elevdatorer på en normalstor högstadieskola motsvarar, lågt räknat, fyra lärartjänster. Inköpen av teknik leder till att skolor inte längre har råd med böcker.
På de grundskolor som hade köpt in elevdatorer utgjorde den lärarledda undervisningen bara 16 procent av undervisningstiden. Enskilt elevarbete och grupparbeten tog 84 procent av tiden. Men när pedagogiken är elevcentrerad är det de socioekonomiskt missgynnade eleverna som drabbas hårdast – just de som politiker och skolmyndigheter säger sig värna om.
Många års erfarenhet av inlärning visar att det finns en koppling mellan hand/skrivande och hjärnan/minnet. De rörelser man gör med handen när man antecknar med penna och papper gör att man minns bättre än om man memorerar samma saker från en bildskärm.
Men nu ska Experiment Digitalisering genomföras. Till varje pris. Små barns känsliga och sårbara hjärnor är av regeringen och Skolverket utsedda till brickor i ett spel där riskerna inte har undersökts, och bevis för pedagogiska vinster inte föreligger.
Dataindustrin gnuggar händerna. Föräldrar, barnläkare och lärare är barnens ombud och kan skydda barnen genom att ställa kritiska frågor.
Journalisterna kommer inte att göra det.
LÄS OCKSÅ:
Hugo Lagercrantz, professor emeritus i barnmedicin:
”Stoppa digitaliseringen av förskolan”
”Sedan början av 2000-talet har jag varnat för att barn ägnar alltför mycket tid framför skärm. Jag menade att vi borde tillämpa den amerikanska barnläkarakademins rekommendationer om att barn under två år inte alls bör titta på tv eller andra digitala media.
Särskilt den unga hjärnan är känslig, då skärmexposition påverkar organisationen av hjärnans nervkretsar, vilket visats i djurförsök. När jag framfört kritik har jag anklagats för att vara en bakåtsträvare.”
Notera att Hugo Lagercrantz’ artikel är publicerad på ”DN Åsikt”, Dagens Nyheters avdelning för insändare från privatpersoner. Inte på debattplats, vilket vore logiskt med tanke på att Lagercrantz är professor emeritus i barnmedicin och expert på barns hälsa, i synnerhet hjärnans utveckling hos foster och små barn.
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 