Överallt ser vi dem: människor som går omkring som fjärrstyrda zombies, oavbrutet fjättrade vid en mobiltelefon i handen. Det gäller även föräldrar som är tillsammans med sina barn.
Mobilstirrandet är en form av missbruk, och det skadar barnets utveckling. All tidig utveckling sker i samspelet mellan barn och föräldrar. Utan ett ”du” kan inget ”jag” bli till.
I mötet med förälderns blick blir barnet till som människa. Barnet förankrar sig i en älskande förälders blick och förstår att det är värdefullt och värt att älskas. I mötet med förälderns blick formas barnets ”jag”. Barnet förstår att det är ”någon”.
Samma sak händer när vi som vuxna blir förälskade och i den älskades blick möter oss själva och blir bekräftade som älskansvärda varelser.
Men utan mötet med förälderns blick under de tidigaste utvecklingsfaserna går det inte. Jag har träffat 80-åringar som fortfarande lever i ett livslångt trauma för att de aldrig blev sedda, aldrig fick den bekräftelse de behövde i en kärleksfull förälders blick. Fortfarande i slutet av ett långt liv söker de den där bekräftelsen, tillhörigheten och kärleken som de aldrig fick.
Av omgivningen upplevs de som krävande och besvärliga, någon som tar för stor plats, någon som ständigt klagar över att andra negligerar dem. En sådan person nöter ut sin omgivning. Vi undviker dem, för vi orkar inte med dem. Människor tröttnar och drar sig undan någon som har ändlösa behov av uppmärksamhet och bekräftelse. En ond cirkel sluter sig och bekräftar den tidigaste upplevelsen: du är ingen. Vi vill inte ha med dig att göra.
Vad barnet ser
Vad ser barnet på bilden här ovanför?
Mamma är fullt upptagen av den där plastbiten som hon nästan alltid håller i handen.
Mamma tittar på plastbiten hela tiden. Den är viktig för henne.
Hon tittar inte på mig.
Hon pratar inte med mig.
Vad barnet upplever
Mamma bryr sig inte om mig.
Jag finns inte för henne.
Plastbiten är viktigare för mamma än jag.
Jag känner mig ensam och övergiven.
Jag är ingen.
Jag försöker få kontakt med någon annans blick istället för mammas.
Men alla tittar på sina plastbitar.
Jag vänder mig inåt mot mig själv för att slippa känna mig övergiven.
Jag blir en sån som alltid klarar mig själv. Jag behöver inte någon annan människa.
Jag är en som inte är till besvär – men jag är oändligt ensam.
Vad mamman tänker
Jamen, jag bara måste kolla mitt flöde på Facebook.
Tänk om jag missar något!
Och jag måste ringa och kolla vad vi ska ha till middag.
Vadå ”bekräftelse” och ”förankra sig i förälderns blick”?
Jag är stressad, jag måste hinna göra det jag ska, och jag tittar ju inte i mobilen hela tiden!
Ingen kan föreställa sig hur det är att vara förälder i dag. Alla krav.
Mitt barn får all den uppmärksamhet hon behöver.
Det går ingen nöd på mitt barn.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 