”Västliga rasaktivister styrs av en föreställning om hyper-nutid, som karaktäriseras av överkänslighet och lynchjustis” skriver den danske författaren och historikern Mikael Jalving i en debattartikel i Jyllands-Posten, apropå ”antirasisters” krav på att riva statyer och andra minnesmärken som de anser vara rasistiska.
I Sverige ställs till exempel krav på att riva statyer av den världsberömde botanikern Carl von Linné (1707-1778).
Av Mikael Jalving
Översättning från danska: Julia Caesar.
Nyligen råkade jag på en karta av Storbritannien som delades i sociala medier. Den liknade en vanlig geografisk karta, men hade markeringar – inte av städer, floder och vägar – utan av politiskt inkorrekta statyer. Statyer som fortast möjligt skulle avlägsnas eller vandaliseras. Kartan var en plan över vad som måste göras i antirasismens namn. En påbjuden utradering av Storbritanniens rasistiska förflutna i sten, koppar och marmor.
I USA ligger man som vanligt längst fram, till och med Norge har surfat med på vågen, och här hemma kräver Enhetslistan, vars ideologiska förfäder har dyrkat kommunistiska tyranner och regimer över hela världen, att gatunamn ändras så att Danmarks imperialistiska förflutna tvättas bort, till och med norr om Köpenhamn.
Det är en värdekamp mellan ett abstrakt ideal om renhet och historien, på gott och ont. Just nu är det renheten som dominerar. Men svaret måste vara att historien ska gälla. Kungar och krigare, bönder och arbetare, köpmän och sjömän, söner och döttrar, kyrkor, vetenskapsmän och drömmare har gjort Danmark möjligt, och det är ovanpå skuldrorna av deras arv och skuld vi andra står.
Vi ska inte förneka vår historia – men känna till den. Utan den är vi inte särskilt mycket, och detta grundläggande erkännande lyser oss i ögonen just nu. Coronan har släppt sitt tag om oss, men istället är unga människor, hipsters och gamla hippies drabbade av en okunnighet som gränsar till det kriminella. Vad tror ni? Att det hjälper svarta amerikaner att ni river statyer av Columbus, Churchill och Ludvig Holberg?
Ack om det bara vore dumhet! Krafterna i och omkring Black Lives Matter lider uppenbart inte av låg IQ, och deras uppror grundar sig i mycket mer än polisvåld i USA. De här krafterna försöker destabilisera det västliga samhället och – om möjligt – rensa ut det förflutna för att kunna forma en framtid där ras, etnicitet och könsidentitet trumfar alla andra hänsyn. Rörelsen drömmer om revolution. De inledande övningarna ger hopp om mer och påminnelser om kulturrevolutionen i Kina och talibanernas målmedvetna ödeläggelse av tidigare kultur.
För att skapa måste man först ödelägga. Det vet revolutionärer från alla tider. Aktivisterna styrs av en föreställning om hyper-nutid, som karaktäriseras av överkänslighet och lynchjustis. Allt som inte passar in i den är suspekt och måste bort. Det västliga samhället ska ”dekoloniseras”, det vill säga rensas på varje inslag av tidigare tiders orättfärdighet och ”hat”, ända från symboler på gatunivå till pensum på universitet.
Symbolpolitiken är viktig och närs av känslor och besserwissermentalitet: de svarta är offer och framtidens hjältar. Vita människor är historiens förtryckande gärningsmän som ska knäböja och sona.
Jag kan naturligtvis inte undgå att få en kontrarevolutionär tanke. För om uppgörelsens timma är kommen, hur blir det då med Muhammed? Ska den stolte profeten, krigsherren och slavägaren inte också känna på hammaren? Exemplet Muhammed är faktiskt extra graverande. Statyer är en sak. Långt värre är det väl att tillåta skolor och moskéer att undervisa i slavägarens lära, liv och hans nedvärderande syn på svarta? Om Londons borgmästare Sadiq Khan vill avlägsna alla rasistiska minnesmärken i staden måste den logiska konsekvensen vara att stänga alla muslimska skolor i London.
Lyssna nu här. För 250 år sedan var slaveri en del av de flesta samhällen, om än inte alla. I USA och Europa hade man svarta och vita slavar i stor stil. I Afrika, Asien, Indien och Mellanöstern hade alla slavar. Ska vi utradera hela världshistorien före år 1700?
Statyer och vägnamn hedrar och ärar inte nödvändigtvis folk. Möjligen när de restes, men nuförtiden ser vi annorlunda på dem. Vi ser dem som minnesmärken, som med det tyska uttrycket ”Mahnmal” påminner om en tid istället för att glorifiera den. Bortsett från muslimska extremister är alla i dag motståndare till slaveri.
Men världen har nu en gång en historia, och följaktligen finns det spår av slaveritiden i våra samhällen. I ett visst avseende är det bra: vi påminns om att världen en gång var mycket annorlunda, och att den historiska medvetenheten måste kunna uthärda och förstå skillnader och nödvändiga distinktioner. De som krossar historien är dömda att upprepa den.
Julia Caesar 