Det är en sällsam sommar för de flesta av oss – coronasommaren 2020. I mitt Sommarprogram pratar jag bland annat om det. Sommaren är särskilt märklig för alla som tillhör riskgrupperna och sitter isolerade i karantän i sina hem. Jag är en av dem (70+), och jag tänker inte låtsas att det är roligt.
I trädgården som omger mitt hus blommar det nu som allra vackrast. Rosor, dagliljor, clematis, nävor, malvor… Några nytagna bilder lägger jag in här med varm tillägnan till mina bloggläsare och poddlyssnare.
Så vem är jag att sitta här och klaga? Jag har en trädgård – även om jag inte orkar sköta den. Jag kan dricka kaffe på min altan varje dag om det inte regnar eller blåser 17 sekundmeter. Tänk på alla som är instängda i en liten lägenhet!
Ja, jag tänker på dem. Men hur vi än bor har vi något gemensamt, och jag försöker sätta fingret på vad det är som är svårast med det coronapandemin påtvingar oss. Ensamhet och isolering? Förvisso, men så ser mångas liv ut även under normala omständigheter. Det finns något som i mitt tycke är värre: bristen på upplevelser. Understimulansen. Uttråkningen. Ofrivilligheten.
Isoleringen drabbar en stor grupp särskilt hårt: de som av olika skäl – som funktionshinder och sjukdom – inte heller i vanliga fall kan röra sig ur fläcken och ta sig någonstans av egen kraft utan är ofrivilliga fångar i sina hem. Jag är en av dem. Att bara ha en rörelseradie på något tiotal meter betyder att man är helt hänvisad till hemmet. På heltid. Och till altanen, ifall man har någon. Punkt.
Där utanför finns Världen. Upplevelserna. Muséerna, kaféerna, naturen, människorna, kyrkorna, biblioteken, konsertlokalerna, butikerna, tågen, båtarna, de vackra platserna, i Sverige och utomlands. Stimulansen. Onåbar. För att man inte kan eller inte orkar. Skogarna och stränderna som man inte har tillträde till. En stängd värld av underbara upplevelser. Rollator fungerar inte på ojämnt underlag, och vad händer om man snubblar och faller ute i skogen? Vem ska hitta en?
Jag återhämtar mig långsamt efter en pacemakeroperation i april. Mitt hjärta ville inte arbeta längre. Nu går det på batterier. Livet har fått andra förutsättningar. Enligt den skriftliga information jag fick på sjukhuset skulle man bli pigg som en nötskrika direkt efter operationen (min tolkning). Så har det inte blivit. Jag väntar fortfarande på nötskrike-piggheten.
Allting känns mycket osäkert, och i motsats till Too-Ticki i Tove Janssons böcker om Mumintrollen blir jag inte lugn av osäkerheten. Tvärtom. Minsta lilla sak innebär en enorm ansträngning och åtföljande utmattning.
Som att bara orka med ett telefonsamtal per dag.
Eller att svara på ett mail per dag.
De flesta har svårt att förstå en så enorm trötthet. Jag har också haft svårt att förstå det. Vi är utrustade med psykologiska försvarsmekanismer som skyddar oss från att ta in omständigheter som vi inte själva har upplevt. Ända tills de blir vår egen verklighet.
I den situationen innebär alla livstecken, gåvor och uppmuntrande tillrop och hälsningar från er läsare oerhört mycket. TACK, kära läsare! Rosor till er alla!
Jag riktar ett stort och varmt tack till Hans A, Ingemar A, John och Kerstin A, Per A, Agne Gustav B, Beli R B, Carl-Erik B, Erik Göran B, Eva-Christina B, Gudrun B, Hans B, Marianne B, Per-Olof B, Siv B, Torgil B, Hans C, Tommy C, Torben C, Eva D, Benita E, Jan E, Lena E, Margareta E, Åke E, Agneta F, Charles F, Göran F, Lennart F, Marie-Louise F, Dan G, Krister G, Paul G, Helen H, Jan H, Jan Erik H, Lennart H, Patrik H, Lars Johan I, Elis Svenning J, Hasse KI J, Jan J, Lars Erik J, Malin J, Ola J, Roland J, Tomas J, Torsten J, Aino-Lill K, Hans K, Ingrid K, Karl K, Lars K, Lennart K, Kingbird, Palle K, Ann L, Jari L, Johan L, Karin L, Leif L, Mats L, Mme Maurice L, Ove L, Per Christer L, Per L, Rolf Gunder L, Stefan L, Yngve L, Bo M, Carin M, Fredrik M, Jane M, Jonas M, Hans-Åke M, Bo N, Lars-Bertil N, Lennart N, Per N, Rune N, Stig Arne M N, Claes-Göran O, Kurt Holger O, Monica O, Mikael P, Roger P, Sonne P, Ulla-Brita S P, Ulrik P, Anders R, Jack R, Kjell Sven-Erik R, Susanne R, Bengt S, Gunilla S, Inge S, Juli S, Marie S, Per S, Åke S, Börje T, Greger T, Ansa W, Göran W, Inger W, Per-Arne W, Per W, Alf Z, Nils Å, Claes Peter Ö, Nils Ö.
För säkerhets skull ber jag om ursäkt ifall jag inte har lyckats fånga upp alla namn. Jag är enormt tacksam för alla gåvor och all vänlig omtanke! Särskilt roligt är det när ni skriver små meddelanden, ifall det är en speciell artikel eller podd som fångat ert intresse.
När jag var barn läste jag en bok som fascinerade mig kolossalt. Den hette ”Den hemliga trädgården”, (The secret garden), skrevs 1911 av Frances Hodgson Burnett (1849-1924) och har älskats av många generationer barn.
Jag tänkte att en sådan trädgård vill jag ha när jag blir vuxen. Den ska vara hemlighetsfull och lite mystisk, inte vältuktad och stram utan vild och romantisk, en magisk dold plats som utmanar fantasin och skyddar mot världens larm. En plats där barn kan gömma sig, ha hemligheter som i Frances Hodgson Burnetts bok och bygga kojor, som barn alltid har gjort.
Nu är jag där.
——————————————————————-
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 