Alla kan inte lyssna på poddar och andra ljud. Hörselskador och tidsnöd kan utgöra hinder.
Därför publicerar jag här mitt manus till årets Sommarprogram för er som hellre vill läsa än lyssna.
Isaac Albéniz (1860-1909).
Mallorca. Opus 202.
Julian Bream, gitarr.
https://www.youtube.com/watch?v=27fgP7-pG64
Det är en oförglömlig vår, och den följs av en oförglömlig sommar.
Ett vingfladder tätt intill mig.
Det är den pyttelilla lövsångaren på väg att mata sin hona där hon ligger på ägg i ett formfulländat bo.
Nio gram av liv, utan djupare existentiella grubblerier. Fast – vad vet vi om det egentligen?
Grönskan sträcker sig mot ljuset, laddad av obeveklig växtkraft. Liv som bara är. Liv som är som vanligt, fast allt annat är ovanligt den här sommaren. Träden och blommorna är lika omedvetna som lövsångaren om de villkor som präglar arten människas liv år 2020.
Koltrasten, den eviga optimisten, bygger som vanligt bo ovanpå vedtraven i min vedbod. Och lika förutsägbart kommer boet att plundras av ekorren, som äter upp äggen eller de nykläckta ungarna. Samma sak händer varje år. Koltrasten minns inte. Men vi minns.
2020 blir året vi aldrig glömmer.
Kommer ni ihåg den här låten? ”In the summertime” med Mungo Jerry.
In the summertime.
Mungo Jerry. 1970.
https://www.youtube.com/watch?v=wvUQcnfwUUM
ALLA spelade den sommaren 1970.
Det känns som väldigt länge sen. Femtio år har gått. Och allting är förändrat.
Välkomna till mitt Sommarprogram! Jag kallar mig Julia Caesar och är journalist och författare. Sedan tre år driver jag en egen blogg, men dessförinnan har jag skrivit krönikor på den danska sajten Snaphanen sedan 2010.
Jag är dessutom rasist, islamofob, rasbiolog, konspirationsteoretiker, allmänt främlingsfientlig, rättshaverist, strålkäring och en massa andra otrevliga saker – om man ska tro vad den församlade medievänstern har utnämnt mig till under de tio år jag har arbetat i alternativmedia – och tror, det gör större delen av svenska folket. Tror på mainstream-media, alltså.
Har någonting stått i tidningen eller sagts i tv måste det ju vara sant! Inte kan de väl sitta och ljuga i public service?
Jodå, det kan de. Och de gör det gärna, eftersom deras verksamhet är skattefinansierad. Folk tvingas varje år betala 8,5 miljarder kronor till public service av sina surt förvärvade pengar, och de flesta verkar vara rätt nöjda med det. Något uppror syns i varje fall inte till.
Det här är mitt femte Sommarprogram, och jag kommer att prata om liv och död och rädsla, och om rädslans och dödens motkrafter, kärlek och mod.
I radions politiskt korrekta Sommar hör jag Mona Sahlin prata om vad hon anser vara mod; att utmana det givna – i hennes begreppsvärld: att vara kvinna med feministisk anstrykning, att vara öppen bög i samhället, eller vara emot svenskarnas enorma rasism på gator och torg.
Så talar en socialdemokratisk drivhusplanta. Och så var det kanske på 1970-talet. Men mod i dag är inte vad Mona Sahlin tror att det är. Det är raka motsatsen.
Mod är att våga stå för den man är och det man tycker – även när man går rakt emot flocken och en etablerad åsiktselit.
Mod är att hålla fast vid den man är och det man tycker, även om man förlorar vänner och blir uthängd på medias galgbacke.
Det finns nästan alltid en motkraft till de mörka krafterna, och ofta bär vi den inom oss själva. Vi vet bara inte om det, för vi har dragit ner rullgardinerna, låst dörren och kastat bort nycklarna.
Musik är en av de saker som hjälper oss att hitta nyckeln och låsa upp dörren till den där skattkammaren vi har inom oss.
Gustav Mahler (1860-1911).
Symfoni N:o 5 i ciss-moll.
Adagietto.
Berliner Philharmoniker.
Dirigent Herbert von Karajan.
https://www.youtube.com/watch?v=Les39aIKbzE
Sommaren 2020 är jag en av många som lever i 70+-karantän. Vi sitter instängda och isolerade i våra hem och handlar vår mat på nätet. Plötsligt består livet av en paradox: min ofrihet är samtidigt min trygghet, och andras frihet är min otrygghet, eftersom jag tillhör en riskgrupp.
Men vad ska vi göra med dem som inte har nåt sunt förnuft, de som vägrar visa hänsyn? Jag sätter upp mental taggtråd runt mitt hus. Besök undanbedes.
Max Raabe, Palast Orchestra.
Ich bleib zu Haus.
https://www.youtube.com/watch?v=sY-NyGvu9Rw
När vi själva inte kan uppsöka liv behöver vi liv som kommer till oss. Som lövsångaren. Som allt som växer och blommar, obekymrat om att det pågår en pandemi.
Aldrig har jag njutit så mycket av trädgården som i år. Varje blomma är en gåva. Till och med ogräset får ett försonande drag.
Aldrig har jag älskat livet så mycket som den här sommaren, när jag nyss har varit nära att förlora det.
Weeds and wildflowers.
Parsonsfield.
https://www.youtube.com/watch?v=hDF28pYOWU4
Som en flock får utan herde. Som fartyg utan GPS-navigering tyr vi oss till statsepidemiolog Anders Tegnell. Vi söker trygghet och undfår nattvarden vid Folkhälsomyndighetens altare.
Giovanni Pierluigi Palestrina (1525-1594).
Missa Brevis. 1570.
Agnus Dei.
https://www.youtube.com/watch?v=7Pp0XUU6Rmk
”Vi litar på att människor använder sitt sunda förnuft” säger Tegnell vid en av de rituella, dagliga presskonferenser som mer och mer antar karaktären av högmässa enligt den urgamla katolska mässordningen med Kyrie-, Gloria-, Credo-, Sanctus-, Benedictus- och Agnus Dei-satserna.
Ordet ”oförglömlig” har en förmodat positiv klang – som någonting som beskriver drömmar som förverkligas och alltid kommer att finnas i minnets skattkammare.
Men det som biter sig fast i minnet kan vara av alla sorter. Söndagen den 15 mars stormar den spanska polisen, Guardia Civil, in på det hotell där jag bor.
Från och med nu gäller utegångsförbud. Vi får inte gå utanför dörrarna, inte ens ut på tomten. Enda undantag gäller apoteksärenden och matinköp. Utanför fönstren patrullerar polisen gatorna med blåljusblinkande karavaner för att kontrollera att reglerna efterlevs.
I entrén till matbutiken står en vakt beväpnad med batong och släpper bara in en person per familj. Nästa gång är engångshandskar obligatoriska för alla kunder. Polisens högtalarförsedda drönare jagar hem folk från gator och stränder. Skräckbilder från sjukhus i Madrid visar covid 19-patienter som ligger i rader direkt på golvet.
Francodiktaturen är tillbaka i Spanien. Jag upplever den på plats innan alla utländska turister skickas ut ur landet. När de spanska vänsterpolitikerna är klara med massdemonstrationerna som ingår i firandet av den internationella kvinnodagen den 8 mars sker allt mycket snabbt.
Spanien stänger. Stämningen är brutal, laddad, olustig. I hotellreceptionen står personalen och gråter. Hotellet stänger, just när turistsäsongen skulle ha börjat, och de förlorar sina jobb.
Coronapandemin sätter både deras och våra liv på standby. Alla drabbas i någon bemärkelse. Alla. Varken rikedom eller white flight hjälper. Nu ska vi leva med ovisshet, våga vara i det icke förutsägbara, sannolikt under lång tid.
Efteråt – det finns ett efteråt – kommer världen att vara förändrad. Men hur vet vi inte.
Jóhann Jóhannsson (1969-2018).
Flight from the City. 2016.
https://www.youtube.com/watch?v=AlftMNmDH00
En pandemi är abstrakt, ogripbar. Inför en pandemi delar vi alla en rädsla. Även de som förnekar det. Kanske är de mest rädda av alla. Ett litet taggigt virus har makt att skaka världen, fast det är osynligt för blotta ögat.
Just när det gäller att se ställer osynligheten till det för oss. Vi är nämligen fortfarande så primitivt funtade att vi har svårt att tro på någonting som inte är synligt för blotta ögat. Det var därför läkarvetenskapen inte förstod någonting om virus och bakterier förrän det fanns tillräckligt bra medicinska mikroskop. Det hände sent i historien.
Liv och död är på allvar. Ingenting att ta med en klackspark. Särskilt inte döden. Men i Sverige skyr vi allvaret. Livet ska vara en fest. Om du tvivlar – slå på tv-apparaten vid praktiskt taget vilken tid på dygnet som helst – där leker vuxna, larmar och gör sig till som om de vore små barn.
Rädslan för vuxenhet och allvar är slående. Vi maskerar bristen på mognad med en ungdomskult som har spårat ur så till den grad att Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson på fullt allvar föreslår att tioåringar ska få rösträtt. I kombination med att många tioåringar inte kan läsa och skriva för att skolan är ett gigantiskt misslyckande låter det som ett logiskt exempel på ett land som har regredierat till idioti.
Snart kommer antagligen krav på rösträtt för de små liven så fort de har hivats in på dagis. Då slipper föräldrarna drabbas av skuldkänslor och kan känna att de ger sina barn någonting – istället för att ge barnen av sig själva och sin tid.
Det här är en annan yttring av vår allvarsrädda kultur: att vara en ”lättsam” människa är menat som beröm och nästan det finaste omdöme man kan få. En ”lättsam” person är någon som inte krånglar till det.
Vi vill inte ställas inför djupet hos en annan människa, för vem vet vilka konsekvenser det skulle kunna få? Vi förväntas uttala oss om katastrofer med ett leende och på sin höjd dra till med ”Det kanske inte är så bra”.
Verkliga kraftord för en svensk.
Frank Furedi, professor emeritus vid universitetet i Kent och Englands mest citerade sociolog, har forskat om rädsla under hela sin karriär. I två böcker har han beskrivit hur rädslan kryper in i alla aspekter av livet. Rädsla är, även under normala omständigheter, det mest effektiva vapnet i modern politik, menar Frank Furedi.
”Det är nästan som om vi säger tack, ju mer vår frihet begränsas” säger han.
Rädda människor är lätta att styra. Rädsla får människor att foga sig, bli lydiga och svälja ner alla ansatser till kritisk granskning, eftertanke och invändningar. Om man kopplar rädsla till moral har man ett perfekt styrmedel.
Och nu är rädsla vad coronapandemin lämnar efter sig på alla nivåer i samhället. ”Säkerhet” används för att rättfärdiggöra nästan vad som helst.
”När hälsokriser görs till samhällskriser får rädslan tag i alla” säger Frank Furedi.
Vi känner oss maktlösa och gör inte motstånd mot några påbud. Ett skräckslaget folk ropar på regler, tvång och diktatur.
Zbigniew Preisner.
Piotr.
https://www.youtube.com/watch?v=zHu9Y5jM-3k
Hur förhandlar man med en farsot? Vilket förhandlingsutrymme har man?
Den franske författaren och Nobelpristagaren Albert Camus beskriver 1947 i sin bok ”Pesten” hur en epidemi drabbar en liten nordalgerisk stad med cirka 200 000 invånare.
”En ful stad, det ska erkännas.”
Camus skriver:
”En farsot går över människans mått, alltså säger man sig att farsoten är overklig, den är en ond dröm som går över. Men den går inte alltid över, och från ond dröm till ond dröm är det människorna som dör, och i första hand humanisterna, för de har inte vidtagit några försiktighetsåtgärder. De trodde sig vara fria, och ingen kommer någonsin att vara fri så länge som det finns farsoter.”
”Om pesten stannade upp skulle allt bli bra.”
Invånarna stänger in sig i staden.
”Det tog faktiskt flera dagar för oss att inse att vi befann oss i en obönhörlig situation och att orden ”kompromissa”, ”förmån” och ”undantag” inte längre hade någon mening.”
”Ändå hoppades många fortfarande att epidemin skulle upphöra och att de och deras familjer skulle skonas.
Följaktligen kände de sig ännu inte förpliktade till någonting.
För dem var pesten bara en obehaglig besökare som skulle ge sig iväg en dag, eftersom den hade kommit.
De var skrämda men inte förtvivlade, och den stund hade ännu inte kommit då pesten skulle te sig som själva deras livsform, och de skulle glömma bort det liv som de tidigare kunnat leva.
De befann sig kort sagt i ett tillstånd av väntan.”
J S Bach (1685-1750).
French Suite N:o 2 ciss-moll, BWV 813.
Motoki Hirai, piano.
https://www.youtube.com/watch?v=NbeMFl5SVFs
Vem bestämmer vem som ska få leva? Med vilken rätt? Och på vilka grunder?
En pandemi ställer frågan på sin spets. Räkneverket tickar: ettusen döda. Tvåtusen. Tretusen. Fyratusen. Femtusen.
Sextusen.
Den största klasskillnaden går inte mellan rik och fattig, utan mellan friska och sjuka. Den friske har alla möjligheter. Den sjuke har få eller inga. Men jag har aldrig hört någon socialist definiera skillnaden i termer av klass.
Jag tror att de allra flesta människor vill leva, ända till en punkt när livet innebär så mycket smärta, lidande och förluster att döden framstår som ett alternativ.
Rädslan handlar om att livet ska tas ifrån oss fast vi så innerligt gärna vill leva.
En bit in i pandemin diskuteras plötsligt möjligheten att låta 60-70-åringar dö som någonting fullkomligt självklart. Det kallas triage och är ingenting nytt inom sjukvården. Triage betyder sortering. Patienter prioriteras utifrån sjukdomshistoria, symtom och prognos. Valet mellan den som anses ha möjlighet att överleva och den som kommer att dö – sådana beslut fattas varje dag.
Men i samband med coronapandemin förskjuts gränserna för etik och moral fortare än någon hinner säga ättestupa. Pandemin försätter sjukvården i ett akut panikläge. Katastrof upphäver normalitet. Plötsligt gäller frågan om liv eller död DIG och MIG. Enda skillnaden är att diskussionen lämnar de slutna rummen. Nu sägs det högt och öppet.
På bara några veckor tycks det råda konsensus om att rätten att leva efter 70 kan ifrågasättas – och detta utifrån ”etiska riktlinjer” som har snickrats ihop i hast. Vi förväntas ta in saken som om den hade samma dignitet som ett besked om att toalettpapperet tyvärr är slut.
Var finns respekten för livet?
Ingen av oss undgår döden, men kanske har vi tänkt oss den annorlunda än genom brist på respiratorer.
Vem ska få leva – den skottskadade, kroniskt gängkriminelle eller en svensk 70-plussare?
Prioriteringar ska inte göras utifrån medborgarskap utan utifrån ”allas lika värde”, får vi veta. En illegal invandrare, till exempel terroristen Rakhmat Akilov, kan alltså komma att prioriteras före en äldre svensk medborgare som har arbetat och gjort rätt för sig hela sitt liv.
Det är etisk härdsmälta, och alla samtycker apatiskt, som om de vore lobotomerade. Det måste vara fler än jag som skräckslagna tar sig för pannan och undrar ”Hur hamnade vi här?”
Jag undrar bara: var är protesterna? Varför tycks allmänheten acceptera detta moraliska moras som någonting fullkomligt normalt som inte går att ifrågasätta?
Vad säger vänstern som har talat om nazisternas folkmord på judar, romer och homosexuella i mer än 70 år? Inte ett pip hörs från dem när rätten att leva ifrågasätts för svenska 70-plussare.
Tystnaden skrämmer mig mer än något annat.
I Will Survive.
Lyrics by Freddie Perren, Dino Fekaris.
Gloria Gaynor. 1978.
https://www.youtube.com/watch?v=ARt9HV9T0w8
Vi behöver kärlek, vänskap och gemenskap för att ge livet innehåll och mening och för att vi ska må bra.
Nu hålls människor som vill vara tillsammans åtskilda av ett virus, medan samma virus tvingar människor som inte vill vara tillsammans att samsas under samma tak.
”Det första som pesten gav våra medborgare var således exilen” skriver Albert Camus i ”Pesten”.
”Ja, det var verkligen en känsla av exil, detta tomrum som vi ständigt bar på inom oss.”
Hur uthärdar man en separation från dem man håller av? Hur håller man modet uppe?
Den 18 juni avled Vera Lynn, Dame Vera Lynn, i en ålder av 103 år. I Storbritannien var hon en nationalikon. Under andra världskriget turnerade hon som fältartist och sjöng för för de brittiska trupperna över hela världen.
Alla hade de av kriget skilts från sina familjer och vänner och levde i sorg och ovisshet. Vera Lynn hjälpte soldaterna och deras anhöriga att hålla modet uppe under de år då ingen visste om man över huvud taget skulle träffas igen.
Här sjunger hon en av sina mest älskade sånger, ”We’ll meet again”, tillsammans med tusentals brittiska soldater i en inspelning från 1943. Sången ger fortfarande hopp.
We’ll Meet Again. 1943.
Vera Lynn.
https://www.youtube.com/watch?v=T5C4meGkNyc
Vem vill tänka på döden när man har fullt upp med att leva? När den sköra tråden mellan liv och död är nära att brista är vi ofta oförberedda.
Vintern och våren 2020 kämpar jag för mitt liv. Efter en hjärtinfarkt förra året vill mitt hjärta inte arbeta längre. Den del av hjärtat som kallas sinusknutan är trött och tar långa pauser – hjärtstillestånd – och då svimmar jag, oräkneliga gånger varje dag, utan att förstå varför.
Jag vågar inte köra bil längre. Jag klarar inte ens att gå till brevlådan. Allting blir mycket osäkert.
När jag kommer in till akuten i ambulans har jag 40 i puls och ett EKG som ser ut som hieroglyfer. På hjärtintensiven skakar min kropp i kramper när hjärtstillestånden kommer som evighetslånga störtskurar utan uppehåll. Det är helvetet på jorden, och det tar aldrig slut.
Änglar förklädda till sjuksköterskor lägger kalla handdukar på min panna, håller min hand. Jag är bortom all kontroll, men en sak vet jag: jag vill inte dö.
Jag vill leva.
Jag vill inte lämna mina kära, och jag har så mycket kvar att göra.
Det är som om en nitisk regissör har tagit över, och en ambitiös ljustekniker plötsligt har riggat om alla strålkastare. Jag ser mitt liv i ett helt nytt ljus. Vrår som har varit dolda i dunkel blir synliga, medan belysningen över det jag trodde var viktigt blir svagare.
När jag ligger med slangar och elektroder överallt tänker jag på en scen i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” från 1957. Filmen utspelar sig under digerdöden på 1300-talet. En riddare (spelad av Max von Sydow) reser genom ett pesthärjat landskap. Han möter en man klädd i svarta Fantomentrikåer och dito slängkappa – inte helt olik en nutida AFA-aktivist.
Ett bisarrt replikskifte på teaterskolesvenska utspelar sig.
Döden spelar schack.
Klipp ur filmen ”Det sjunde inseglet”:
Jag bestämmer mig för att nobba Fantomen. Jag tål inte svarta Fantomentrikåer och har alltid haft svårt för teaterskolesvenska.
Jag vill leva.
Jag är 75 år, och jag har inte levt färdigt.
Notera att jag inte säger:
Jag är 75 år, MEN jag har inte levt färdigt. Det finns nämligen ingen motsägelse mellan de två satserna.
”Du ska få en pacemaker” säger läkarna, och det känns som att få den finaste present man kan tänka sig. Jag flygs med ambulanshelikopter till Huddinge sjukhus och får en liten batteridriven mackapär, en liten minidator inopererad under ena nyckelbenet.
Nu går jag på batterier. Vi är drygt 50 000 svenskar som gör det. När hjärtat inte orkar slå tar pacemakern över, ungefär vart tredje hjärtslag.
Tack Rune Elmqvist (1906-1996), som uppfann pacemakern 1958!
Tack Jonas på Huddinge sjukhus som opererade mig, och tack all annan sjukhuspersonal och ambulanspersonal!
Nu lever jag alltså på lånad tid. Det gör vi alla, men några gör det mer än andra.
Och jag tänker: vems tid är det jag lånar? Vem har äganderätten till den? Vilka är amorteringsvillkoren, och hur hög är räntan? Här behövs en bankrådgivare, men ingen anmäler sig.
Långsamt bygger jag upp en trygghet i min egen kropp. Söker en väg tillbaka från rädsla och död.
Deras motkraft är kärlek.
Alla sorters kärlek: den lyckliga, som spinner som en välgödd katt, den blinda kärleken, den frusna, den tålmodiga, den som icke söker sitt.
Arvo Pärt.
Spiegel im Spiegel.
Leonhard Roczek, cello, Herbert Schuch, piano.
https://www.youtube.com/watch?v=FZe3mXlnfNc
Du säger att ditt hjärta är kallt
du fryser
du är trött
och förresten har du glömt vem du är
När jag var barn
och det kom oväntat kaffefrämmande
eller när vi kom hem från skolan och frös
– det kunde vara 30 grader kallt i Östersund –
Då gjorde mamma fattiga riddare
Hon tog dagsgammalt bröd
vände skivorna i uppvispat ägg
och strödde på kanel och socker
stekte i smör på svag värme
Hon värmde våra hjärtan tills de slutade frysa
Jag håller ditt hjärta i mina händer
jag bär det närmast kroppen och värmer det
det rör sig som en fågelunge mot mitt hjärta
Jag minns vem du är
Lars Gullin.
Danny’s Dream. 25 maj 1954.
Lars Gullin, barytonsaxofon, Rolf Berg elgitarr, Georg Riedel kontrabas.
https://www.youtube.com/watch?v=t2qYUkWzrVY
Uppskattade du den här texten? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 